MONIKA BLOMBERG
Papiljotter & Plommonstop
Till mamma Tack för alla timmar av högläsning du gav mig som barn – Du är bäst!
Papiljotter & Plommonstop Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Monika Blomberg Omslag: Mattias Norén, Visto förlag Sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2021 ISBN: 978-91-7885-368-7
Papiljotter & Plommonstop
MONIKA BLOMBERG
Kapitel 1 D
e båda damerna satt som förstenade vid det runda köksbordet. Bleka i ansiktet stirrade de ömsom på varandra och ömsom på skraplotten som låg framför dem på den gulblommiga vaxduken. Ingen av dem sa ett ljud. Det enda som hördes var moraklockans envisa tickande varje gång pendeln for fram och tillbaka i den stora klockkroppen. En duns från hallen fick dem att hoppa högt. ”Men jösses så rädd jag blev”, stönade Majken. ”Det var bara posten”, förtydligade hon till sin syster och tog sig åt hjärttrakten för att lugna nerverna. ”Din tokstolle, jag vet väl lika bra som du hur det låter när posten kommer.” Sonja plirade mot henne genom glasögonen och brast ut i ett stort leende. ”Vi har vunnit fem miljoner på lotten”, jublade hon och klappade sina rynkiga händer så hårt att hennes handflator blev ömma. ”Det kan inte stämma, vi måste ha sett fel. Man vinner aldrig några höga vinster på de där lotterna”, svarade Majken med rynkad panna. Än en gång böjde de sig över skraplotten och räknade rutorna med alla nollor om och om igen. Jo då, tre rutor med fem miljoner vardera stod det klart och tydligt på den gröna lotten. ”Vad gör vi nu då? Spelbutiken på torget kan väl aldrig ha så mycket pengar i kassan att vi får ut pengarna där?” Majken försökte resa sig från bordet men benen vek sig och hon föll tungt tillbaka i stolen igen. Hon såg ut att vara på väg att svimma av uppståndelsen. Sonja flög upp, gick fram till vitrinskå9
pet och hällde upp en väl tilltagen skvätt med whisky. Hon tog kommandot och hjälpte systern till sovrummet. ”Se så, ta dig nu en klunk av det här, sedan lägger du dig och vilar en stund.” Innan hon räckte över glaset passade hon på att själv ta sig en stadig hutt. ”Jag röjer upp här och diskar innan jag går över till mig”, fortsatte hon och klappade sin något nerviga syster lätt på armen. Majken Melin och Sonja Hed hade sedan barnsben bott i det lilla samhället Vårvinda. Platsen var vackert belägen ett par mil utanför huvudstaden med närhet till flera sjöar och stora naturreservat. I hjärtat av Vårvinda fanns torget, där ortens enda höghus tornade upp sig och såg ut att vaka över samhället och dess invånare. Vägg i vägg på våning nio hade de båda damerna varsin liten tvåa. Det var mest pensionärer som bodde i höghuset. Eftersom fastigheten var utrustad med hiss valde många äldre därför att flytta dit när villan eller lägenheten blev alltför besvärlig att bo kvar i. Traktens tonåringar brukade skämtsamt kalla huset för blåljuspelaren. Det hörde inte till ovanligheten att ambulansen fick rycka ut med påslagna sirener för att hämta någon åldring som hastigt insjuknat och måste tas till sjukhuset. Det behändiga med att huset låg på torget var att all service fanns där. Tandläkare, vårdcentral och apotek samsades alla i samma länga. Biblioteket, mataffären och den lilla blomsterbutiken låg vägg i vägg med varandra i byggnaden mitt emot. För den som var sugen på en bit mat eller en fika fanns konditori, pizzeria och en restaurang som alla trängdes runt torget och tävlade om att få Vårvindaborna som gäster. Banken och frisören låg på varsin hörna vid uppgången till tåget. Majken låg på sängen och hörde sin syster stöka runt i köket och slamra med disken. Det lät som att hon gnolade på någon gammal slagdänga från ungdomen. Bara hon är försiktig nu och inte slår sönder porslinet, tänkte 10
Majken ängsligt. Tankarna vandrade till dagens vinstlott och hon kände ett pirr sprida sig i kroppen. Vad skulle de göra med alla pengar? Tänk ändå, att skrapfikat som bara varit ett roligt tidsfördriv lett till en högvinst. Sonja kikade in i sovrummet och avbröt hennes funderingar. ”Åh, du är vaken, jag trodde du skulle sova som en stock vid det här laget”, skrockade hon. ”Nej, jag låg precis och funderade på vad vi ska göra med alla pengar.” ”Vi sover på saken, tycker jag. Imorgon får vi ta reda på hur vi ska gå till väga för att få pengarna insatta på våra konton”, sa Sonja glatt. Det var precis som att hon fått sig en stor energikick av vinsten, till skillnad från Majken som mest kände sig medtagen. ”Vi behöver snart åka och storhandla också, jag kikade lite i dina skåp och de gapar lika tomma som hos mig. Det får bli på tisdag, då kan vi utnyttja pensionärsrabatten. Bara för att vi har blivit miljonärer behöver vi ju inte bli dumma”, sa hon och blinkade med ena ögat och knackade sig själv i tinningen med pekfingret. Majken nickade eftertänksamt. ”Det har du rätt i, det får inte skena iväg bara för att vi har pengar på kontot. Tisdag blir bra att handla, jag ska lämna in bilen på service på fredag. Berra har tid att gå igenom den i helgen. Hans fru ska visst resa bort med barnbarnen, så jag kan få tillbaka bilen redan på söndag. Jag tar bussen hem när jag lämnat den, då har vi ändå gott om tid att tippa veckans system till travet på lördag. För vi fortsätter väl att spela på hästarna även fast vi vann på lotten, va?” ”Klart vi gör, en vacker dag kanske vi slår till och vinner storkovan där med”, sa Sonja triumferande. ”Vi tittar på loppen hos mig, jag tänkte bjuda på lasagne med ett glas rött till maten. På söndag kan vi ta oss en långpromenad till Berra och hämta bilen. Vi behöver röra på oss, det mår vi bara bra av”, sa Sonja i sträng ton som inte tillät några protester. De brukade promenera ett par dagar i veckan, men i ärlighetens namn var det mest Sonja som njöt av de där promenaderna. Majken hade 11
blivit bekväm och lat av sig på äldre dar och tyckte egentligen att det var jobbigt att hänga med i Sonjas raska tempo. ”Jag går in till mig nu. Vi sätter klockorna på sju så vi inte sover bort hela dagen. Imorgon plingar jag på hos dig klockan tio. Då kan vi börja planera. Vi måste klura ut något riktigt bra så att pengarna kan ge glädje till fler än oss, eller hur?” fortsatte hon förtjust. Majken nickade entusiastiskt. ”Ja, vad ska vi med alla de där pengarna till? Det är bättre att de går till några som verkligen behöver dem.” Systrarna hade det gott ställt. Efter att Majkens make, Bosse gått bort sex år tidigare hade Majken tyckt att huset känts för ödsligt och tyst. Det hade blivit svårt att gå vidare i sorgen när allt i huset påminde henne om Bosse. De hade träffats i unga år ute på dansbanan. Han hade tyckt att den blyga flickan i sin gula klänning varit den grannaste jänta han någonsin sett och tagit mod till sig och frågat Majken om en dans. Med blossande kinder hade hon tackat ja och efter den kvällen hade det varit de två. När Bosse blev klar med sina ingenjörsstudier vid Kungliga Tekniska högskolan hade de gift sig och köpt den lilla rödtimrade stugan på Sjökantsvägen i Vårvinda, med en otrolig utsikt över den stora sjön, Ånviken. De hade förälskat sig i stugan samma sekund de steg in på tomten. Huset kom att bli deras gemensamma hem fram till den ödesdigra dagen då Bosse gått bort i en hjärnblödning för snart sex år sedan. Majken hade sålt stugan med stor vinst och gjort sig en rejäl hacka. Hon och Bosse hade aldrig fått några egna barn, vilket varit en stor sorg. Sonjas dotter, Lotta, hade dock varit hos dem väldigt mycket under hela sin barndom och det var antingen Sonja eller Lotta som skulle ärva allt efter henne när den tiden var inne. Eftersom hon visste att systern stod utan besparingar hade hon skänkt hälften av huspengarna till Sonja. Det känns bättre att se dig ha nytta av pengarna medan jag fortfarande är i livet, hade hon resonerat.
12
Systrarna sa adjö till varandra. Majken låste dörren noga om sig, tittade ner på lotten och suckade. Var det tvunget att vi skulle vara hos mig just den dagen vi lyckas skrapa hem en storvinst. Nu är det ju jag som måste ha den förbaskade lotten hemma hos mig över natten. Det blir allt till att hitta ett ordentligt gömställe att förvara den på. Med min otur skulle det inte förvåna mig om jag fick besök av någon jäkla bov just i natt, tänkte hon. Hon såg sig omkring. Blicken föll på hallbänken och den gamla telefonkatalogen hon sparat, utifall att hon någon gång skulle behöva slå upp ett nummer. Skulle det komma tjuvar i natt borde de inte stjäla med sig en gammal katalog, resonerade hon och kilade resolut in lotten mellan ett par sidor. Sonja hade tjatat på henne att göra sig av med det gamla åbäket som bara låg och samlade damm till ingen nytta. Alla använde ändå internet nu för tiden till att söka upp adresser och telefonnummer. Tur att hon inte lyssnat på sin syster. Det var oftast Sonja som styrde och ställde och det hade blivit mer av den vanan sedan de blivit grannar. Två år efter att Bosse gått bort blev Sonjas granne dement och tvingades att flytta till traktens ålderdomshem. Majken tog över lägenheten som låg vägg i vägg med systerns. Det kändes tryggt att ha Sonja som sin granne, tyckte hon. De var ju ändå närmare åttio båda två och skulle något hända, fanns de där för varandra. Det var allt en himla tur att hon hade stått först i bostadskön när erbjudandet om lägenheten dök upp. Majken log för sig själv. Nöjd med vetskapen om att hon kunde sova gott i natt med lotten i tryggt förvar för skurkar och annat patrask. Ibland var hon faktiskt riktigt fiffig. Magen gav ifrån sig ett högljutt kurrande. Hon gick till köket och gluttade i kylskåpet. Åsynen av gårdagens intorkade ärtsoppa fick ansiktet att skrynkla ihop sig i en grimas. ”Nej, någon måtta får det vara på eländet. Vi har precis vunnit fem miljoner, nog ska vi väl kunna unna oss en ordentlig middag”, mumlade hon för sig själv. Just som hon var på väg att spola ner 13
den i slasken hejdade hon sig och hällde istället ner ärtsoppan i en plastbytta som hon ställde in i frysen. Det var ju trots allt inget fel på soppan och att slänga mat var fullständigt otänkbart. Hon rotade fram lappen med rätterna från värdshuset och ögnade igenom menyn medan signalerna gick fram till systern. Det var allt bäst att fråga först om Sonja ville komma över på middag innan hon gjorde en beställning. Sonja slog sig ner vid det färdigdukade bordet medan Majken ställde fram byttorna med den smörstekta rödingen tillsammans med den gyllene potatisen och gurksalladen. ”Det var en riktigt bra idé det här, Majken. Det här var annat än raviolin jag hade tänkt äta ikväll, och skönt att slippa sitta på restaurangen och äta. Husbandet spelar ikväll”, sa Sonja och tog för sig av den rykande varma maten. ”Usch, det brukar vara ett himla liv då. Jag tror jag ska föreslå att de måste införa en pensionärskväll. Då kan man i alla fall gå dit en kväll i veckan för att äta en bit mat utan att bli döv på kuppen”, svarade Majken. ”Du är klok som en bok, du. Vi pensionärer glöms ofta bort i bruset. Det borde väl inte vara så svårt att räkna ut att det bara är de yngre som gillar det där dunka-dunkat.” Hon fnös till och skakade ogillande på huvudet. ”Ska vi inte ta efterrätten i soffan? Jag kan brygga lite kaffe till äppelkakan medan du diskar upp.” Ingen av systrarna hade nämnt lotten under middagen, men nu kunde inte Sonja hålla sig längre. ”Majken, vad ska vi göra med alla pengar? Det är en sån svindlande summa att den är svår att ta in. Vi måste försöka komma på något bra. Vi får inte bara slösa bort dem på trams.” ”Vi kanske skulle kunna köpa någon liten sommarstuga som andra personer skulle kunna nyttja, eller kanske en bil som flera kunde använda sig av”, funderade Majken medan hon ställde fram koppar och fat på en bricka som hon bar med sig ut till vardagsrummet.” 14
”Vi ska väl tänka större än så? Det ska vara något många kan ha glädje av samtidigt. Nej, någon sommarstuga blir det inte, det är för mycket jobb med det också. Det orkar vi inte med och bil vet jag inte heller. Hur många äldre gillar att köra bil egentligen?” Sonja la pannan i djupa veck och Majken kunde inte låta bli att skratta åt henne. ”Det blir nog bra. Vi ska nog komma på något som gör att fler än bara vi får glädje av pengarna.” Sonja sörplade i sig av kaffet, tog en präktig bit av äppelkakan och hällde på ordentligt med vaniljsås. ”Det smakar precis som hembakat”, smackade hon njutningsfullt innan hon lassade in ytterligare en stor tugga. ”När ska du ringa Lotta och berätta om vinsten?” undrade Majken och sträckte sig efter fjärrkontrollen. När hon var ensam gillade hon att ha ljudet på hög volym, men nu var hon tvungen att sänka för att höra Sonja. ”Jag väntar tills pengarna är våra, det är ingen idé att hetsa upp henne och flickorna innan vi har sett att vi verkligen har dem på kontot”, svarade Sonja efter en kort stunds eftertanke. ”Det är nog ett klokt beslut”, höll Majken med om. ”Men tänk så glada de kommer bli. Nu behöver de inte oroa sig för pengar till flygbiljetter varje gång de vill komma och hälsa på oss. Vi kan stå för både biljetter och hotell åt dem. Tänk att allt ska vara så dyrt i Amerika, va. Ja, jag hade då rakt inte velat bo där”, malde Majken på. ”Nu är det som det är”, svarade Sonja med sorg i rösten. Hon saknade Lotta och barnbarnen så mycket att det värkte i bröstet på henne. Majken klappade henne tafatt på handen och bytte raskt samtalsämne. ”Jag hörde att Janssons på tvåan har skaffat sig en liten hundvalp, de skulle visst få hem den nästa vecka. Tänk så gulligt, vi kanske kan gå ut och rasta den någon gång.” ”Bara det inte är en för stor ras. Jag tror inte du skulle klara av att rasta någon stark bjässe, du med din käpp och allt”, svarade Sonja och skrattade när hon såg synen av systern fladdrande bakom kopplet på en galopperande hund. 15
Mätta och belåtna satt de tillsammans och slötittade på en gammal film de sett flera gånger förut. ”Det är inte ofta det visas något nytt längre på teven, och när det väl gör det är det ändå mest sånt som karlar gillar”, konstaterade Sonja med en gäsp. ”Jag kilar in till mig nu. Tack för en utsökt middag, äppelkakan var riktigt god. Den ska jag ta fler gånger”, förkunnade hon och klappade sig belåtet på magen innan hon slank iväg genom dörren. Majken ägnade tiden före sängdags med att lösa ett av alla korsord hon samlat på sig. Hon hade för vana att alltid riva ut alla korsord i tidningarna hon läste och med åren hade det blivit en gedigen samling. Den här kvällen hade hon dock svårt att koncentrera sig och varje gång hon hörde ljud från farstun flög hon upp för att titta i kikhålet så det inte var inbrott på gång. Det var ett stort ansvar att förvara fem miljoner i sitt hem. Innan hon kröp ner i sängen smög hon ut i köket, hämtade brödkaveln och placerade den på kudden bredvid sig. Det sista hon tänkte innan hon somnade var att om någon försökte bryta sig in hos henne skulle personen i fråga allt få sig en rejäl omgång.
16
Kapitel 2 N
atten hade varit lugn och Majken funderade på om hon kanske skulle ta för vana att ha brödkaveln bredvid sig i sängen för så här utvilad var det länge sedan hon varit. Hon kände sig riktigt hurtfrisk när hon öppnade dörren för Sonja. ”Jag lyckades söka på datorn igår kväll, vi måste ta oss till spelbolagets kontor inne i stan. Vi behöver ha med vinstlotten, våra legitimationer och kontonummer för att de ska kunna föra över pengarna. Men först måste vi ringa till spelbolaget och boka in en tid”, sa Sonja. Majken blev genast nervös över att det var hon som skulle behöva ringa samtalet. Hon tyckte inte om att prata med människor hon inte kände och var alltid rädd för att säga något fel och göra bort sig. ”Jag ringer på en gång”, fortsatte Sonja innan Majken ens hunnit öppna munnen. ”Ge mig lotten. Det borde stå något telefonnummer på den.” Majken gick fram till telefonbordet, tog fram katalogen och skakade på den. Lotten singlade ner och landade framför Sonjas fötter. Hon skrattade högt när Majken berättade varför hon lagt lotten där. ”Det var faktiskt riktigt klurigt uttänkt av dig, det måste jag ge dig! Du är inte dum, du.” Medan Sonja ringde samtalet passade Majken på att gå ut i köket för att sätta på kaffet. Hon var så nervös att händerna skakade när hon måttade ner pulvret i bryggaren. Den där nervösa känslan i magen var tillbaka igen, lite som att de var på väg att göra något 17
otillåtet. Men det är ju inte var dag man får flera miljoner insatta på kontot och det var väl inte så konstigt att magen slog frivolter. Hon skakade snabbt bort känslan, tog ett djupt andetag och började duka fram varsin kaffekopp åt dem. Hon hörde hur Sonja höll på att avsluta samtalet i hallen. Vinstlotten var från Gröna Lotteriet. Ett spelbolag där delar av bolagets intjänade pengar donerades till svenska företag som värnar om Sveriges natur. Företag som utvecklar nya idéer om hur man kan få Sveriges invånare att tänka mer klimatsmart. De försökte alltid få med någon lott från Gröna lotteriet till onsdagsskrapet. Det var bra att en del av deras pengar gick till något vettigt och inte bara rätt ner i spelbolagens egna fickor. Sonja kom ut i köket och tittade förtjust på leverpastejmackorna Majken höll på att bre. ”Vi har fått en tid i eftermiddag klockan tre. Pengarna kommer finnas på våra konton redan i morgon”, tjoade hon muntert. ”Jag förklarade att vi är två som ska dela på vinsten. De skulle ordna så vi fick hälften var insatta på våra konton.” När de satt på pendeltåget på väg in till stan var de tysta och förväntansfulla. De hade klätt upp sig i sina finaste dräkter som de valt ut med omsorg, dagen till ära. ”Det kanske var dumt att ta baskern idag ändå”, flämtade Sonja och torkade sig i pannan. Vårsolen riktigt värmde mot deras kinder. ”Jag sa att du skulle lämna den hemma, du är envis som en gammal åsna. Men för all del, vill man vara fin får man lida pin. Det vet du mycket väl, Sonja”, mässade Majken, blängde på henne och skakade på huvudet. Hon grävde i väskan efter varsin Mariannekaramell och Sonja förstod att hon var nervös. Majken hade alltid väskan full av godis, det gällde att alltid vara förberedd om hon skulle bli orolig över något. En karamell lindrade stressen, tyckte hon. De skulle ta en taxi från Centralstationen till adressen där Gröna 18
Lotteriet låg. Ingen av systrarna hade särskilt bra lokalsinne och de ville inte riskera att komma försent till mötet hos spelbolaget. När tåget väl var framme höll det på att gå åt fanders direkt. Hissen som skulle ta dem upp till taxibilarna åkte istället neråt och när de förvirrade klev av var de allra längst ner i tunnelsystemet. De irrade runt utan att hitta utgången och till slut var de tvungna att be en mamma med barnvagn om hjälp att hitta tillbaka till hissen de kommit med. Muttrande stirrade Sonja på sin klocka, men kunde lättat konstatera att de fortfarande hade gott om tid innan mötet började. ”Ja du, Majken, det är tur att det är krut i gummorna än, en liten språngmarsch dör vi inte av”, sa hon flämtande till sin syster. Majken kunde bara nicka till svar. Hon var helt slut av att försöka hålla jämna steg med mamman, som gick i sådan rask takt att det var som att hon tränade inför ett maratonlopp. Det är inte klokt vad alla stressar nu för tiden, tänkte hon förfärat. Det stod flera taxibilar och väntade i anslutning till stationen och Sonja tog sikte på den som var först i kön, men Majken hejdade henne. ”Är du inte riktigt klok? Du kan väl inte hoppa in i första bästa bil heller”, väste hon, samtidigt som hon nervöst såg sig omkring bland bilarna. ”Du minns väl vad som hände Bertil Wallin, på femman, när han skulle åka från lasarettet efter gallstensoperationen. Han blev ju lurad av en taxichaufför och fick betala en hutlös summa när han kom hem till Vårvinda igen. ”Det har du rätt i, tur du har huvudet på skaft”, svarade Sonja och sträckte på sig för att se vilken bil de skulle välja. Damerna stegade fram till den enda kvinnliga chauffören i kön, som dessutom körde för taxibolaget de kände igen och Sonja gav henne lappen med adressen dit de skulle. Majken hade klurat ut att de skulle ge henne husnumret som låg bredvid Gröna Lotteriet. På det viset kunde inte taxichauffören veta att de skulle dit och lösa in sin lott. På den angivna adressen låg istället en begravningsbyrå och skulle chauffören fråga något skulle 19
de svara att deras kusin hade gått bort. De hade aldrig haft någon kusin men det kunde ju inte chauffören veta. Man måste vara lite om sig och kring sig hade Majken sagt. Vi vill ju inte avslöja att vi har en storvinst som vi ska lösa in, och bli rånade på kuppen. Sonja tyckte det lät som en mycket klok idé. De kunde inte vara nog försiktiga. I dagens samhälle var det svårt att veta vem man kunde lita på. Man läste om så mycket elände i tidningarna, där åldringar blivit lurade på sina besparingar på de mest horribla sätt. Chauffören körde efter en kort resa in till trottoarkanten och stannade bilen. Majken betalade och gav henne ordentligt med dricks. Hon log mot dem i backspegeln och önskade dem en trevlig dag. Systrarna stod kvar på trottoaren tills de var säkra på att den rara tösen inte längre såg dem och började sedan gå mot rätt husnummer. Det var fortfarande gott om tid kvar till det avtalade mötet och det kändes skönt att inte behöva stressa in på kontoret med andan i halsen. Därför tog de en sakta promenad runt kvarteret och kikade i skyltfönstren, då Sonja fick syn på en blå vårkappa. ”Jag måste gå in och prova den där”, sa hon entusiastiskt och slet upp dörren till boutiquen innan Majken hann hindra henne. ”Då får du allt skynda dig, vi kan inte komma försent”, ropade Majken efter henne och sneglade nervöst mot armbandsuret. Det tog dock inte många minuter innan Sonja kom tillbaka tomhänt, utan kappa. ”Herrejösses, vet du vad de skulle ha för kappan? Nästan åtta tusen. Det är ju fullständigt befängt”, gastade hon upprört. ”Dessutom fanns inte kappan i min storlek”, muttrade hon och blängde in på expediten, som glatt vinkade åt dem genom skyltfönstret. ”Det är nog inte billigt att hyra lokal så här mitt i stan, de måste väl sätta såna hutlösa priser för att ha en chans att gå runt”, resonerade Majken och tog snabbt Sonja under armen och skyndade på stegen mot mötet. 20
De gick fram till den stora tunga ekdörren och försökte öppna den. Den verkade dock låst, dörren rubbade sig inte en millimeter hur mycket systrarna än slet och drog i handtaget. Majken blev genast nervös när Sonja konstaterade att de inte fått någon portkod. De tittade sig omkring och såg att det satt en massa knappar med olika företagsnamn på väggen. På en av dem stod det Gröna Lotteriet. ”Ska vi ringa på den där och se om vi blir insläppta?” frågade Majken skeptiskt. Sonja tryckte resolut på knappen och genast bekräftade en kvinnoröst att de ringt på hos rätt företag. ”Ja, god dag. Det här är Sonja Hed och Majken Melin. Vi skulle komma på ett möte hos er idag. Klockan tre var det avtalat”, sa Sonja med myndig stämma. ”Välkommen in, ni tar hissen upp till våning fyra. Jag möter er där”, förkunnade rösten. Det surrade till i porten och tillsammans hjälptes de åt att knuffa upp den tunga dörren. Tamburen var utsmyckad med en tjock rödmönstrad matta, som fortsatte vidare hela vägen upp till nästa våningsplan. I taket hängde den största kristallkrona de någonsin sett. På väggarna fanns det vackert målade konstverk föreställande små änglar och keruber. Det såg fantastiskt flott ut. Det här var annat det, än deras egen trappuppgång i Vårvinda. Damerna klev in i den lilla hissen, stängde den tunga järndörren och drog igen gallergrinden. Med ett djupt andetag tryckte Majken på knappen. De stod tysta under färden och Sonja tog Majkens hand för en sekund och kramade den hårt. När de nådde rätt våningsplan öppnades dörren av en ung tjej, som tog dem i hand och presenterade sig som Lina. Hon visade in dem till kontoret och bad dem följa med till konferensrummet. Tanterna tittade sig nyfiket omkring i den långa korridoren där det låg små kontorsrum. Märkligt att ha så många rum på ett kontor när ingen jobbade i dem, tänkte Majken fundersamt. 21
Kanske personalen är på rast, hann hon tänka innan Lina öppnade dörren till konferensrummet. Systrarna klev in i rummet och ett öronbedövande ljud fick dem att hoppa till. Hela personalstyrkan stod och blåste i guldfärgade kalastutor som gjorde att det tjöt i hela lokalen. Systrarna tittade sig förstummade omkring på alla människor som stod och hurrade för dem. På bordet stod en stor gräddtårta med texten ”Grattis till vinsten” skrivet i röd glasyr. Bakverket pryddes av gigantiska jordgubbar som stod som i givakt i den spritsade grädden. Rummet var dekorerat med stora ballonger i guld och silver. På bordet stod en silverbricka med den största champagneflaska de någonsin sett. Kristallglasen blänkte i solljuset. En gänglig man med grått hår i tinningarna skakade entusiastiskt hand med dem. ”Uno Borgström, det är jag som är VD för företaget”, gastade han övertydligt och log med hela ansiktet medan han böjde sig fram och kramade deras händer försiktigt. Sonja och Majken log vänligt tillbaka, nickade och undrade vad det var för fel på karln. Han verkade tro att de var både döva och sköra som fågelungar. ”Ni är de första att vinna högsta vinsten och det måste så klart firas med pompa och ståt”, fortsatte han med samma höga stämma och blinkade med ena ögat åt sina gäster. En efter en kom de andra ur personalen fram och hälsade och gratulerade systrarna till storvinsten. Från ingenstans hördes en dov smäll. Uno hade öppnat champagneflaskan och den kolsyrade drycken skummade över och rann nerför flaskhalsen. Sonja sneglade på Majken för att se hur hon hanterade situationen, men systern såg ut att ta det med ro. Hon log med hela ansiktet och det lyste av lycka i de blå ögonen. Sonja drog ett djupt andetag för att lugna sig själv och tänkte att de nästan bytt roller. I vanliga fall var det ju hon som alltid höll ihop och Majken som var den ängsliga. Men idag verkade Majken trivas som fisken i vattnet. Hon skrattade och pratade med ett gäng stiliga unga killar klädda i slips och kostym. Grabbarna 22
vinkade till sig Sonja. De ville ta selfies tillsammans med vinnarduon. Uno klirrade i ett champagneglas för att få allas uppmärksamhet och genast la sig sorlet i rummet. Han väntade tills det blivit alldeles tyst innan han tog till orda: ”Jag vill ta tillfället i akt och gratulera dessa förträffligt stiliga damer. Ni är de första någonsin som skrapat fram högsta vinsten på fem miljoner kronor.” En spontan applåd bröt ut och systrarna tittade på varandra och log generat mot åskådarna. ”Jag vill utbringa en skål för Sonja och Majken. Hoppas att ni ska få stor glädje av pengarna!” Han lyfte glaset mot taket och skrålade ett ”Skål!” ”Nu blir det tårta”, förkunnade han förtjust. När faten stod tomma och kaffet var uppdrucket bad Uno systrarna följa med till kontoret. Det var dags att göra överföringen av pengarna. Personalen, med Lina i spetsen, städade snabbt undan i konferensrummet för att sedan återgå till sina vanliga sysslor. Uno gav systrarna några små visitkort med kontaktuppgifter till ett par olika företag som gjorde fondplaceringar, utifall de skulle vara intresserade av att investera pengarna. Majken fnös tyst för sig själv. Hon visste allt hur det gick till på sådana där kontor. De lurade av kunderna deras pengar medan de själva satt och plockade ut skyhöga löner och fallskärmar. Det hade hon minsann sett på teve. Flera gånger, dessutom. När alla formaliteter var avklarade ringde Uno till Lina och bad henne beställa en taxi åt damerna för att de skulle komma hem ordentligt. Systrana började genast protestera. Snabbt höjde han handen i luften och sa att företaget bjöd på resan. Väl i taxin drog de en stor suck av lättnad över att dagen var över och såg på varandra. ”Oj, vilket ståhej de hade ställt till med”, sa Sonja. ”Ja, vilket fantastiskt mottagande vi fick. Det är inte utan att 23
man är lite trött nu. Det ska bli skönt att komma hem.” Majken gav ifrån sig en stor gäspning. När taxin släppte av dem utanför deras port gick de direkt till pizzerian på torget och beställde hem varsin pizza. De var alldeles för trötta för att laga middag ikväll, och det var inte konstigt att magarna kurrade när de bara fått i sig lite frukost och en bit tårta på hela dagen. ”Imorgon tar vi sovmorgon, tycker jag. Vi ställer inga klockor utan sover tills vi vaknar”, föreslog Majken. ”Det låter som en bra idé. Kom över till mig klockan tolv. Då kan vi luncha ihop, pizzorna är så stora att de räcker till två måltider”, svarade Sonja nöjt. Hon var inte mycket för att ödsla tid vid spisen. ”Det ska bli så spännande att klura ut vad vi ska göra med alla pengar”, fortsatte hon exalterat.
24
N
är systrarna Majken och Sonja kammar hem högsta vinsten på en skraplott bestämmer de att pengarna ska tillfalla Vårvindas pensionärer. Tillsammans med nyvunna vännerna Axel och Ture startar de Vänförmedlingen Papiljotter & Plommonstop, som parar ihop och skickar iväg seniorer på roliga dejter. Verksamheten går till en början strålande, men snabbt blir de varse att alla inte gläds åt framgången. Vem är den tatuerade skinnknutten som smyger runt och snokar och vad är han egentligen ute efter? Hur ska vännerna bära sig åt när det frireligiösa paret Brant anklagar dem för otukt och med alla medel försöker få dem vräkta från höghuset de bor i? Kommer den karltokiga Inez de la Cruz lägga sig i allt som rör vänförmedlingen för att själv sno åt sig de bästa karlarna? Problemen hopar sig och med en stor portion humor och en hel del list får vännerna ta i med hårdhandskarna för att visa vart skåpet ska stå!
www.vistoforlag.se