9789178852994

Vattenfyllda gruvans hemlighet Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Peter Ericsson och Jenny Grand © Omslag: Rebecka Porse Schalin Sättning: Märta Elf, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2020 ISBN: 978-91-7885-299-4

Vattenfyllda gruvans hemlighet

Till Vilhelm & Ludvig Jonathan & Alexander

1 mot smålanda

Hugo, som nyligen fyllt tolv år, satt i baksätet i en gammal Opel. Det var hans pappas Opel. Han gillar Oplar. De ska gärna ha sådant där fuskträ på instrumentpanelen och lukta gammal mossa. Hugos pappa heter Tore. Han är lång, har rufsigt brunt hår och tjocka glasögon. Han gillar att tråka ut sin familj med ointressanta detaljer.

Hugo var inte på bra humör men det berodde inte på Opeln. Han var sur för att familjen skulle flytta ifrån världens bästa ställe, till någon bortglömd gammal håla i Dalsland. Det gjorde Hugo på ett alldeles väldigt dåligt humör.

Oavsett humör så är Hugo en blond kille med rufsigt hår som aldrig lägger sig i bena åt sidan som hans mamma vill. Håret ställer sig i bästa fall uppåt, men för det mesta spretar det åt olika håll. Han har ofta ett gott humör och skrattar med ett lite skevt leende. Näsan är full med fräknar och ögonen är ljusblå. Han är inte 7

särskilt stor. Ser närmast lite spinkig ut, men är stark när det väl krävs.

Hugo gillar att ha kläder som inte är märkeskläder.

Gärna tröjor med lite murrig färg. Mörkblå eller mörkgröna, kanske med en dragkedja någonstans.

Bredvid Hugo satt hans storasyster Elina, som just nu var vit i ansiktet av åksjuka, ett tillstånd som möjligen fick Hugo på lite bättre humör. Elina var lång och smal.

Hade brunt hår och bruna ögon. Inte lik Hugo överhuvudtaget, om det inte vore för fräknarna på näsan. Hon hade nästan identiska små fräknar som Hugo. Leendet kunde man också känna igen, de få gånger hon väl log.

Egentligen var hon nog ganska snygg hade Hugo förstått, men han kunde inte begripa vad det var killarna såg hos henne. Hon kunde ju vara skitjobbig ju!

Pappa Tore körde och mamma Anna satt bredvid och babblade om någon ny soffa till huset. Anna var blond med axellångt hår som ofta var kammat i en prydlig sidbena och med ett hårspänne på ena sidan. Ögonen var bruna precis som Elinas. Hon log inte så ofta, men skrattade desto mer. Det fanns liksom inget mellanläge mellan vanligt allvarlig och gapskratt. Hon hoppade över den delen och gick på gapskrattet med en gång.

Hon tränade ganska mycket, på gym och joggning 8

i skogen, men var ändå ganska mjuk. Klädsamt mullig brukade hon säga. Hugo misstänkte att hon gärna tog en bulle efter träningen.

De körde så det vrålade om den gamla Opeln. Tore hade bråttom att komma fram till deras nya hus. Vägen slingrade sig fram från Uddevalla och norrut mot det lilla samhället Smålanda, som i Hugos huvud verkade vara ”värsta ökenstället”.

Familjen skulle flytta från Onsala vid det blå och underbara havet, ifrån alla Hugos roliga vänner, till ett ställe som Smålanda. Räcker ju att höra på namnet hur skoj det är där, tänkte Hugo för sig själv. Säkert bara en massa fotbollskillar och skrämmande moppetyper.

Hugo var inte särskilt förtjust i varken fotboll eller moppar, han gillade spänning och äventyr, och på något konstigt sätt lyckades han ofta hamna i just spännande och äventyrliga situationer. Ibland till och med lite för spännande.

Gran, gran, gran, sten, björk, gran, gran … Finns det något annat att titta på än granar och stenar på det här stället? tänkte Hugo medan han tittade ut genom bilens sidoruta. Hur ska jag stå ut?

Hugo tänkte tillbaka på den blåsiga höstdagen då familjen hade suttit runt köksbordet och ätit 9

korvstroganoff i godan ro. Eller godan ro kanske inte Elina hade hållit med om, eftersom Hugo hade pillat i en tesked tabasco i en av hennes korvbitar. Hon hade varit knallröd i ansiktet och tårarna hade sprutat. Mycket roligt, tyckte Hugo.

Helt utan förvarning hade Tore plötsligt kläckt ur sig: ”Barn, det kommer att hända något mycket roligt framöver.” ”Jaha, vad då?” hade Hugo undrat förväntansfullt, och tittat nyfiket på Tore. ”När sommarlovet börjar ska vi flytta till ett jättefräckt ställe i Dalsland”, hade Tore sagt entusiastiskt.

Han hade dundrat vidare om hur coolt det var i Dalsland med älgar, rally, glada bönder, frisk luft och susande granskogar.

Hugo hade inte sagt någonting. Han hade inte fått fram ett ljud, och det var ganska ovanligt. För att vara Hugo alltså.

Konstiga hostande och harklande ljud hade kommit från Elina, hon hade börjat få luft igen och Hugo tyckte sig höra att hon sa: ”Är ni helt knäppa i huvudet?” ”Lugna och fina nu, barn”, hade Tore sagt med lugn och sansad röst, och börjat förklara hur allting hängde 10

ihop. Han hade fått ett nytt jättespännande jobb och skulle börja på ett företag i Smålanda. De höll på med planering av avloppsrör, eller någonting lika tråkigt. Ett mycket bättre jobb än i Onsala, påstod han. Anna kunde ju lika gärna bo i Smålanda, eftersom hon har ett eget företag och ändå jobbade hemifrån.

Tankarna avbröts när Hugo fick se hur det grågröna tunga granlandskapet plötsligt öppnade sig och en solglittrande vacker sjö låg framför dem. Vägen fortsatte över en bro som låg högt över sjön. ”Det där är Ellenösjön”, sa pappa Tore och pekade så fingrarna slog i rutan och gjorde feta avtryck på glaset. ”Kolla, en badplats med hopptorn!” hojtade plötsligt Elina, som troligen fått vittring på några brunbrända killfjantar på bryggan. ”Vi kan åka dit och bada någon dag!” utbrast pappa Tore glatt. ”Då kan vi samtidigt plocka lite kantareller i skogen”, fortsatte han så sprudlande entusiastiskt, att till och med den klämkäckaste scoutledaren hade fått nog. ”In your dreams”, mumlade Elina utan att tänka sig för, och himlade med ögonen. ”Ja vad roligt, gärna pappa!” ropade Hugo, för att göra sin pappa glad.

11

De passerade över bron och kom in i nya djupa skogar.

Så djupa och mystiska att trädfigurerna Enterna från Sagan om ringen antagligen hade blivit imponerade.

Mörka, tunga och dunkla låg skogarna där och ruvade på sina mörkaste hemligheter. Motvilligt erkände Hugo för sig själv att det nog faktiskt kunde bli riktigt spännande det här.

Landskapet förändrades efter hand och soliga gröna ängar med betande kor, ersatte de mörka och dystra skogarna. Hugo såg den ena röda bondgården efter den andra passera utanför fönstret, medan hans tankar for fram och tillbaka i huvudet.

Plötsligt tvärbromsade Tore. Anna vrålade skräckslaget: ”Vad in i alla svartbrända muffinshalvor sysslar du med?”

Elina vrålade inte alls. Ett kvidande ljud var allt hon fick fram. Kinderna var runda och stod rätt ut som på en övergödd hamster. Hon var alldeles kritvit i ansiktet.

Hon öppnade bildörren och vräkte sig ut ur bilen och ner i diket. Hugo skrattade så han nästan fick ont i magen när Elina kräktes. Eller rättare sagt tokkräktes. ”Har ni sett?” frågade Tore entusiastiskt inifrån bilen, och slog fingret i bilrutan igen. En förvirrad tystnad spred sig i bilen. Anna såg ut som om hon inte kunde 12

bestämma sig för att ringa efter psykhjälp, eller rätt och slätt skälla ut Tore. Det här börjar ju arta sig riktigt bra, tänkte Hugo, och log i baksätet. ”Har ni sett en sådan gammal fin kyrka?” fortsatte Tore entusiastiskt. ”Det är Ödeborgs kyrka och den är från 1200-talet.

Det var då Sverige började bli kristnat”, predikade Tore vidare. Elina blängde argt på honom med lite kräkrester hängande från hakan. En riktigt trevlig liten incident, tänkte Hugo och log retsamt mot Elina.

Efter ett antal ursäkter från Tore, samt några försök att återuppta lektionen om Sveriges kristnande, fick Tore muttrande köra vidare. Familjen satt tysta och förutom ett mycket plötsligt kräkstopp vid en bondgård, hände inte så mycket mer under den dryga milen som var kvar till Smålanda. ”Smålanda” läste Hugo på den slitna vägskylten vid sidan av vägen. ”Smålanda, här är det!” hojtade Tore. ”Smålanda!” hojtade Anna i örat på Tore. ”Ska vi landa? Var ska vi landa?” gastade Elina som precis hade slumrat till, och nu hade vaknat med ett ryck. Hon hade så smått börjat få tillbaka sin vanliga färg i ansiktet.

13

”Snart är vi framme vid vårt nya hus!” utropade Tore förväntansfullt, medan han blinkade höger och svängde vänster in till det lilla samhället.

14

2 framme på nyponvägen

Ganska mysigt ändå, tänkte Hugo för sig själv när Opeln passerade gamla fina trähus med färgglada fasader och smaragdgröna gräsmattor. De körde Storgatan fram och när de kom till en fyrvägskorsning med stopplikt tog de höger, naturligtvis utan att stanna, men det märkte inte Tore i sin iver. Det gjorde däremot polisbilen som de råkade möta just då. Tio minuter och tusen kronor senare, rullade de vidare den sista kilometern till sitt nya hus. Tore och Anna något mindre entusiastiska nu, efter incidenten vid stoppskylten.

Efter ytterligare två högersvängar svängde de äntligen in på uppfarten till Nyponvägen 6. Huset, som Hugo och Elina inte hade sett innan, var ett gult trähus med vita knutar. Två våningar och byggt på sjuttiotalet.

Det fanns sju hus på gatan och de hade grannar på båda sidor. Hugo såg till sin glädje både killar och tjejer som såg ut att vara i hans ålder. Eftersom sommarlovet 15

precis hade börjat kändes det både spännande och lite nervöst. Han hoppades att han snart skulle hitta nya Hugo och hans familj ska flytta till Smålanda. vänner, lika äventyrslystna som han själv.

Hugo är inte alls nöjd med det beslutet.

Smålanda varaur värsta Men i kryp­ Deverkar hoppade bilenökenstället. som de parkerat framför garaget, grunden under det nya huset hittar Hugo och gick in i en tvättstuga som sedan fortsatte ut i en hall en kvarglömd låda full med gamla foton och tidningsartiklar.

Hugo fastnar särskiltHugo för och Elina med en trappa upp till övervåningen. artikeln om en gammal nedlagd silvergruva rusade brottandes uppför trappan för att slåss om vilket strax utanför samhället. rum de helst ville ha.

I Smålanda bor också Klara, den finaste och ”Lugna er, ni river stället!” hojtade Tore och Anna i coolaste tjej Hugo någonsin har träffat. Han vill munnen varandra. varapå med henne hela tiden. Tillsammans börjar de i hemlighet tömma gruvan på rejäla Men Hugo ocharbetet Elina med var att redan uppe, några vatten, i tron att de ska hitta en massa kvarglömda blåmärken valdeskatter rummet med skatterrikare. där nere.Hugo Men några hittar de grön helinte, det hittar något heltmedaljongtapeter. annat. täckningsmatta och bruna Så coolt!

Han ville på någonting det.det ske I taktinte medändra att vattenytan sjunker av börjar en rad märkliga och med skrämmande händelser, Elina verkade nöjd rummet med gul heltäckinte bara runt gruvan, utan i hela området runt ningsmatta ochKan rödaalltihop strukturtapeter.

Det Har var snedtak i Smålanda. ha ett samband? och Klara kommitrejäl någotgarderob. större på spåren? båda Hugo rummen och varsin I Hugos rum Något större än de någonsin kunnat fantisera innehöll garderoben dessutom röret till braskaminen, om … vilket gjorde själva passagen in till garderoben trång och Följ med Hugo och Klara på deras i stortförsta sett omöjlig för vuxna att passera. spännande äventyr. ”Perfekt!” utbrast Hugo glatt och kröp längst in. ”Här kan jag gömma en massa spännande saker.”

Hugo utforskade sedan resten av övervåningen. Den ISBN 978-91-7885-299-4 bestod av ett badrum med handfat, badkar, toalett och en bidé i grönt porslin. Bara bidén i sig själv var så www.vistoforlag.se

9 789178 852994