9789178852598

JACOB LEIFLAND BERNTSSON DESARMERADE

DRÖMMAR

DESARMERADE

DRÖMMAR

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare, Jacob Leifland Berntsson Grafisk design och omslag, Alexandra Lundquist, Visto förlag Sättning, Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN, 978-91-7885-259-8

JACOB LEIFLAND BERNTSSON DESARMERADE

DRÖMMAR

Till Lara

1 SLAGET träffar strax över kindbenet. Chinara snubblar in i en

betongpelare bakom sig. Karim tar ett kliv fram och höjer återigen näven. Den här gången landar knogarna på ögonbrynet. Blod sipprar ner på stengolvet i den övergivna lagerlokalen, samtidigt som Chinaras smärtfyllda andetag ekar mot de korrugerade plåtväggarna.

Hennes rygg glider längsmed den skrovliga betongpelaren så att tyget på den korsettliknande toppen rivs upp. Därefter faller hon handlöst ner på marken, varpå hennes korta skinnkjol dras upp till ljumskarna. Hon vandrar planlöst runt med blicken. En hög murtegel och några rostiga cementblandare är allt som möter de hjälplösa ögonen. Det finns ingen räddning. Hennes öde ligger helt och hållet i Karims händer.

Han sätter sig på huk och rensar bort lite blod under naglarna, innan han suckar och tänder en cigarett. Medan glöden växlar i styrka betraktar han Chinara med sina mörka, uttryckslösa ögon.

Hans anletsdrag återspeglar ett våldsamt liv. Kinderna är täckta av ärr från diverse slagsmål. Näsan är köttig och sned efter att ha blivit bruten flertalet gånger. Även den snaggade hjässan uppvisar en och annan skåra.

Med blicken fäst på sitt offer plockar han fram en plunta ur fickan på sin läderrock och tar ett par djupa klunkar. Sedan hostar han kraftigt och harklar sig. ”Första gången jag visste att jag är en mördare var inte första

7

gången jag mördade någon.” Han blåser ut ett stort tobaksmoln så att en mur bildas mellan honom och Chinara. Medan röken långsamt skingrar sig tar han ytterligare en klunk ur sin plunta. ”Nej, första gången jag tog livet av någon var när jag var 17 år.

Jag var tvungen att döda en snubbe för att komma med i ett gäng.

Men det var ingenting. Jag sköt honom tre gånger i bröstet och sen stack jag.”

Chinara försöker krypa närmare betongpelaren trots att hon redan har ryggen tätt emot den. Karim iakttar henne och spänner sina smala, bleka läppar. Tungan smiter ut och utforskar ena mungipan medan rök hittar sin väg ut ur hans luftvägar. ”Första gången jag visste att jag är en mördare, en riktig mördare, var när jag stack en kniv i en 14-årig pojkes mage. Jag tittade honom djupt i ögonen och såg hur hans liv rann bort. Det var faktiskt ganska vackert. Som att se en blomma vissna, fast på bara några sekunder. Efter det visste jag att det är något fel på mig. Efter det visste jag att jag är sjuk. Men vet du vad? Den insikten gjorde mig glad eftersom jag visste att jag skulle lyckas i den här branschen, att jag skulle lyckas i den här världen.”

Han ställer sig upp och vecklar ut en stilett. Med släpande steg närmar han sig Chinara. Han griper tag i hennes svarta, lockiga hår och drar upp henne på benen samtidigt som han trycker knivbladet mot hennes kind. Eggen rispar mot den mörka hyn. ”Jag skulle kunna ta ditt öga och sen gå hem och kolla på mitt favoritprogram på tv utan några som helst eftertankar.” Karim smeker bladet nerför Chinaras hals och låter det vila mot hennes bröst. Den kalla metallen jagar upp hennes dolda hårsäckar. ”Jag skulle kunna våldta dig om och om igen, utan att bry mig om dina skrik och snyftningar.” Hans alkoholklädda andedräkt lägger sig som en munkavel över Chinaras ansikte. Hon vågar inte yppa så mycket som ett ord. Inom henne pågår en intensiv kamp mellan hat och rädsla. Å ena sidan vill hon spotta honom i ansiktet och svära, å andra sidan vill hon inte bli slagen igen.

8

”Om kunden vill att du ska vara en skolflicka, så är du en skolflicka. Om kunden vill att du ska vara en sjöjungfru, så är du en jävla sjöjungfru. Den här kunden ville att du skulle vara en slav och han din ägare. Nå?”

Karim pressar kniven mot Chinaras näsrot. I den spegelblanka metallen kan hon se hur hennes pupiller utvidgas. Spetsen skär upp ett hål i huden. En liten bloddroppe letar sig fram och slingrar sig ner till läpparna. ”Nästa gång du vägrar släcka min klients behov skär jag ut ditt öga. Förstår du?” Karim grymtar till och backar undan. Chinara faller ner på knä och torkar bort blodet från munnen. Hennes blick lyser av undertryckt hat gentemot mannen framför sig. ”Du måste förstå att jag driver en affärsverksamhet. Det finns ett behov bland mina kunder och jag erbjuder dem en tjänst. Jag använder mig av mina tillgångar för att tillfredsställa mina kunders behov. Chinara, du är en av mina tillgångar. Och när en av mina tillgångar inte fungerar som den ska måste jag rätta till den, annars förlorar jag pengar. Och du vet mycket väl att du har en skuld till mig. Jag räddade dig från misären i Nigeria. Herregud, en föräldralös 16-åring som springer runt i slummen i Abuja. Du skulle antagligen vara död vid det här laget om det inte vore för mig. Jag betalade för din resa hit och fixade ett boende åt dig. Vet du hur dyra lägenheterna är här i Paris? Du är skyldig mig pengar, men du har inga. Därför är jag tvungen att använda dig som en tillgång i min affärsverksamhet. Jag är tvungen att använda dig för att tjäna ihop pengarna själv. När din skuld är betald får du göra vad du vill, men fram till dess måste du lyda mig.”

Karim stoppar två cigaretter i munnen och tänder dem långsamt. Han räcker den ena till Chinara, som placerar rökverket mellan sina skälvande läppar. ”Jag vill gärna att vi ska vara vänner, du och jag. Om du lyder mig kommer allting bli så mycket enklare. Men du måste tänka på hur du beter dig. Du klippte till en av mina bästa klienter idag. Du

9

slog honom i huvudet med en jävla askkopp. Han är politiker, vet du. Han har gott om pengar och köper ofta de tjänster jag erbjuder.

Det är just sådana kunder jag vill ha. Framgångsrika människor.

Men eftersom du slog till honom kanske han väljer att aldrig ringa mig igen. Det betyder att jag förlorar mycket pengar. Eftersom du är svart får du räkna med att vissa personer tänder på att leka slavägare och annat liknande med dig. Vissa tänder på det. Så är det bara.”

Chinara biter ner framtänderna i cigaretten och rätar på ryggen.

Hatet besegrar plötsligt rädslan. ”Jag skulle hellre stannat i Abuja, ditt jävla svin. Om jag hade haft någon aning om vem du är skulle jag stannat i slummen.”

Chinara avslutar sitt yttrande genom att spotta mot Karim, som lugnt står kvar på sin plats. Han suger hårt på cigaretten tills glöden äter sig in på filtret. Sedan slänger han fimpen på stengolvet och går mot Chinara. Hon ångrar genast sin framstöt.

Karim fäller varsamt in stiletten och lägger den i fickan på sin rock. Sedan tar han ett steg fram och smäller kraftfullt till Chinara över näsroten och därefter rakt på munnen. Blodet från näsan förenas med blodet från munnen och gör att hela nedre delen av hennes ansikte blir rödtäckt. Med krökt rygg tittar hon upp mot sin plågoande. Hon försöker trycka tillbaka honom, men får en spark i magen så att hon faller ner i fosterställning.

Karim gör sig redo att sparka henne en gång till, men stannar upp mitt i rörelsen med en försonlig blick. Han rycker fram några servetter ur rockfickan och slänger dem på henne. ”Torka av ansiktet, så kör jag dig tillbaka till lägenheten.”

Chinara börjar gråta samtidigt som blod rinner ner från hakan och bildar en liten pöl på golvet. Tårar droppar ner i blodsamlingen så att de två kroppsvätskorna sammanblandas. Hon blickar ut i den tomma lagerlokalen med saltvattensdruckna ögon. Det finns ingen hjälp att få. Ingen som bryr sig. Hon ligger där som en söndertrasad hög människofabrikat, bland allt annat obrukbart byggmaterial.

10

”Gråt inte. Kom igen nu, för fan! Vi kan inte vara här hela natten. Torka av ditt ansikte.”

Chinara tar tag i en servett och försöker torka bort blodet, men händerna skakar okontrollerat. Karim suckar otåligt och sätter sig ner framför henne. Han tar servetten ur hennes hand, spottar på den och gnuggar sedan intensivt runt käkpartiet. Chinara försöker hålla tillbaka sina snyftningar.

De går ut i en disig natt och sätter sig i Karims bil. Chinara lutar sig fram i passagerarsätet och trycker knäna mot varandra. Hon känner på näsan för att kontrollera om den är bruten. Trots att den är mycket öm verkar det som att näsbenet är intakt.

Karim vrider om nyckeln och sätter på stereon på hög volym.

Bilen fylls av ljudet från en kärlekslåt. Chinaras snyftningar drunknar i melodin och trummornas kontinuerliga bultande. Den dova basen pulserar skoningslöst i hennes mellangärde.

De backar ut i den becksvarta omgivningen. Det artificiella skenet från billyktorna lyser upp en krokig stig som leder upp till motorvägen. Karim sneglar på Chinara och frågar: ”Vi är väl vänner igen?” ”Ja”, säger hon med kvävd röst och nickar försiktigt.

Karim lirkar upp sin fickplunta, i samma veva som han kör upp på motorvägen. ”Drick lite. Det hjälper mot smärtan.”

Hon fattar tag i metallflaskan och klunkar i sig vad som finns kvar i den. Ansiktet surnar till. Plötsligt börjar allting snurra. Gatlampor rusar igenom hennes synfält. Vägmarkeringar smälter samman med varandra innan de slukas under karossen. Ögonlocken blir tyngre och tyngre allteftersom bilen färdas fram på asfalten.

Hon låter pannan vila mot det svala fönstret. I den nattsvarta himlen lyser en enslig stjärna starkt. Hennes ena mungipa bryts upp i ett sorgset leende. Hon tänker på Alisa.

11

2 JOHN öppnar ögonen. Han befinner sig på ett hotellrum. En

hand ligger och vilar på hans bröst. Han vrider på huvudet och ser en ung dam med mörkbrunt vågigt hår bredvid honom. Hon är naken och täcket skyler endast hennes högra lår. Vid sitt eget högra lår känner John hur en ölflaska ligger och skaver. Han föser ner den på golvet och tar försiktigt bort kvinnans hand från bröstet, innan han drar täcket över hennes blottade kropp. Sedan sluter han ögonen igen och försöker dyka in i sorglösa tankar.

Just när han börjar slumra till grusas hans drömmar av plötsliga kväljningar. Han snubblar ur sängen och spyr över sin ljusblå skjorta som ligger tillskrynklad på golvet. Kvinnan vaknar och mumlar något på ett främmande språk. Hon får syn på den nersmetade skjortan och hur John torkar sig kring munnen. Därefter flyger hon ur sängen och klär blixtsnabbt på sig. I rask takt räknar hon pengarna på nattduksbordet innan hon trycker ner sedlarna i bakfickan och skyndar sig ut ur hotellrummet. John känner hur magen suger in sig. Han böjer återigen ner huvudet över den ljusblå skjortan.

När han återvänder från sitt anfall av akut illamående tittar han upp och begrundar omgivningen. Tomma ölflaskor och cigarettfimpar ligger utspridda överallt. Mitt i rummet står en öppen resväska, i vilken otvättade kläder ligger slängda i ett brokigt virrvarr. John upptäcker en halvfull flaska vodka bland kläderna. Han plockar upp den och går ut på balkongen.

12

Solen ligger tungt på taken. Ljudet av skratt, skrik och trimmade motorfordon blandar sig med varandra. Oväsendet blandar sig med avgaser och damm. John sätter sig vid balkongbordet och häller upp vodka i ett smutsigt glas som står kvar från gårdagen.

I takt med att han förtär alkoholen studerar han livet på gatan nedanför. En man i slitna kläder sitter vid skuggkanten av en husvägg, med en hund tätt intill sig. Mannen håller ut en mugg, i vilken förbipasserande sporadiskt kastar glänsande föremål. Hundens ögon är djupt begravda i ett skrynkligt, sotigt tryne och tittar med jämna mellanrum upp för att överskåda en omgivning som ständigt är i rörelse. Alla har bråttom. Alla är beslutsamma att nå sina slutdestinationer. Alla förutom John, den hemlöse mannen och hunden har ställen de måste vara på, möten de måste delta i och människor de måste träffa. De befinner sig endast i transit mellan två inlägg i sina kalendrar.

John sveper i sig vodkan och häller upp ett nytt glas. Han vet inte var han befinner sig eller varför han hamnade just här. Han vet inte heller vem kvinnan med mörkbrunt vågigt hår var eller hur han träffade henne. Det enda han vet är att han är på flykt. Under tre månader har han supit och legat med prostituerade på diverse hotellrum runt om i Europa. Anledningen till att han köper sex är helt enkelt att han inte är lika attraktiv som han var förr i tiden.

Det en gång vackra ansiktet har befläckats av ålderstecken såsom rynkor och slapp hud. Hans tidigare kastanjebruna hår har övergått i en mer grå färg. Tänderna är missfärgade och fulla av trasiga lagningar.

Anledningen till att han är på flykt är att han begick ett förödande misstag i sitt tidigare jobb som läkare. Han har inte rymt från några polisiära myndigheter, utan från sitt eget liv. Tanken med hans resa genom Europa är att med en stadig alkoholkonsumtion repa tillräckligt mycket mod för att ta livet av sig.

John går in på hotellrummet igen och slår på tv:n. Ett blåaktigt sken lyser upp ansiktet och ändrar nyans allteftersom han byter ka-

13

nal. En våldsam översvämning i Bangladesh har gjort att över 100 000 människor blivit tvungna att lämna sina hemorter. Experter menar att den globala uppvärmningen kommer intensifiera antalet naturkatastrofer i landet under de kommande åren. Nästa kanal visar en filmstjärna som har blivit åtalad för narkotikabrott. Ett videoklipp på när förbrytaren går från rättssalen spelas upp, medan nyhetsankaret objektivt redogör för vilket straff som kan tänkas utfärdas. John bläddrar igenom alla kanaler innan han bestämmer sig för att gå och lägga sig igen.

Han förflyttar sig med vinglande steg mot sängen. Plötsligt slår ena foten i resväskan. Han tappar balansen och faller handlöst mot golvet. Med tunga andetag gör han en kraftansträngning för att ställa sig upp, men tyngdlagen håller honom nere. Han rullar runt på mage och trycker upp sig med armarna så att han lyckas komma upp på knäna. Med förbittring i blicken stirrar han på resväskan.

Bland alla otvättade och tillskrynklade kläder får han syn på sin OxyContin. Han skrev ut detta morfinderivat till sig själv innan han blev avskedad från sitt jobb. Redan då hade han lösa planer på att avsluta sitt liv. Burken innehåller 50 tabletter, men endast en tiondel av dessa behövs för ett självmord. Han har sparat dem som en slags nödlösning. Vetskapen att han när som helst kan stiga in i mörkret skänker honom ro.

Under ett par fläckiga byxor syns kanten på hans anteckningsbok. Han drar sakta bort byxorna så att den helsvarta pärmen blottar sig. Sedan greppar han tag i boken och bläddrar i den. Sidorna är smutsiga och skrynkliga. På många ställen har bläck kletat ut sig så mycket att hela meningar är oläsliga. Med avsmak fnyser han åt sina tidigare reflektioner och livsåskådningar.

Han sliter fram sin tändare ur fickan och låter lågan leka med den svartklädda kanten. Inom kort smälter läderimitationen, men precis när anteckningsboken börjar fatta eld slår John desperat med handen över den. Hans ansikte får en beklämd min samtidigt

14

som andetagen accelererar. Frenetiskt gräver han fram en penna ur resväskan. Sedan sätter han bläcket mot pappret och låter det galoppera mellan raderna.

Jag vet inte varför jag fortsätter skriva i denna bok. Kanske för att jag vill förstå något som inte går att förstå.

Kanske för att jag tror att varje ord förflyttar mig en centimeter närmare någon slags universell insikt. Kanske för att jag vill göra en avbild av mina tankar, så att jag kan lämna dem bakom mig.

Men det finns inget att förstå. Det finns ingen dold mening mellan raderna. Det finns ingen universell insikt.

Det finns ingen möjlighet att se klart i ett liv i tårar.

Människor står stilla i sin brådska. De går nerför samma gata, dag efter dag. De går igenom samma dag, år efter år. De sår frön som aldrig gror.

När jag var ung ville jag att någonting skulle hända. Jag ville att livet skulle explodera i vackra färger. Men ingenting händer. Livet är ett väntrum. Livet är det andefattiga mellanrummet mellan två rader i en bok. Det enda jag har att se fram emot är ytterligare en förhöjning av alkoholnivån i mitt blod och dopaminhalten i min hjärna.

Slutet rusar mot mig. Jag hoppas att det är över snart.

Det är bara i skuggan av självmordstankar jag känner mig fri. Det är bara genom att utforska hjärnans mörka hörn som jag ser något slags ljus. Det är något fel på mig.

Jag går hela tiden vilse i mina funderingar. Mitt grubblande äcklar mig. Jag har inte en enda originell tanke.

Min gubbsjuka äcklar mig. Jag är en slaggprodukt.

15

I ett plötsligt infall av beslutsamhet slänger John tillbaka anteckningsboken i resväskan och plockar fram sin mobiltelefon, som har varit avstängd i flera veckor. Med lätt darrande fingrar sätter han på den och trycker fram Annas nummer. Han berättade aldrig för henne att han flydde från sitt liv. Hon har ingen aning om var han är. John bestämmer sig för att det enda rätta är att omedelbart göra slut med henne. Hon förtjänar att gå vidare.

Han trycker på den gröna knapp som sammankopplar människor och inväntar skärselden. För varje signal som går växer hans nervositet. ”John?” viskar Anna förväntansfullt och oroligt på andra sidan linjen.

När John hör hennes röst känner han hur något hugger till i hjärtat. ”John, är det du? Var är du? Var har du varit?” frågar hon ängsligt. ”Det … Det var mitt fel.” ”John, snälla kom hem. Jag är orolig för dig. Det var inte ditt fel. Kom bara hem så vi kan prata om det. Det är inte bra för dig att vara ensam.” ”Det var mitt fel. Jag är en mördare.” ”Det var inte ditt fel! Kom bara hem! Jag har ordnat så att du kan prata med en psykolog. Du behöver bara prata med någon.

Allt kommer bli bättre. Jag lovar.” ”Jag är en mördare.” ”Gör inte så här mot mig. Efter allt vi har gått igenom. Kan du inte bara göra mig en tjänst och komma tillbaka till Stockholm igen?” ”Jag har varit otrogen mot dig.” ”John …” ”Jag har varit otrogen mot dig flera gånger. Även innan allt det där hände.”

16

”Varför gör du så här mot mig? Varför behandlar du mig så här?

Gång på gång har jag försökt att hjälpa dig.”

John kan höra hur Anna har gråten i halsen och han fortsätter: ”Jag älskade dig aldrig och kommer aldrig att älska dig. Den enda anledningen till att jag var tillsammans med dig var för att jag var uttråkad, men även du började tråka ut mig. Du har slösat bort min tid. Du har saktat ner mig.” ”Sluta! Jag vet att du inte menar det där. Jag vet att du tror att du förtjänar att lida efter det som hände.”

John gör sitt bästa för att tränga bort sina känslor. ”Nej, jag talar sanning. Det är slut mellan oss. Hör du det? Jag vill aldrig se dig mer.”

Anna börjar skrika hatiskt om kärlek på andra sidan linjen. ”Jag kommer aldrig tillbaka till Stockholm igen”, säger John och avslutar samtalet. Sedan hämtar han vodkaflaskan och häller i sig vad som finns kvar i den.

17

Efter en förödande händelse ger sig en cancersjuk, före detta polis ut på jakt efter en gravt alkoholiserad läkare. Medan jakten för dem runt i Europa accelererar bådas kroppsliga och själsliga förfall. Men vad är det egentligen som har hänt och vem bär skulden?

Vi får även följa två tonåriga flickor som sitter fängslade som sexslavar i en lägenhet i Paris. Samtidigt som de gör upp planer på att rymma utvecklas deras relation till något mer än bara vänskap. Genom en serie sammanträffanden förenas dessa brutna människor på en och samma plats, men alla kommer inte därifrån levande.

I denna roman om skuld, livslögner och längtan efter kärlek tecknas fyra olika människoöden mot en fond av flyktiga storstadsmiljöer och fragmenterade minnen.

www.vistoforlag.se