9789178851348

Den gyllene stenens kraft

M ATTIAS OLSSON

Mokadji : Den gyllene stenens kraft

MoKAdji Den gyllene stenens kraft M AT T IAS O L S S ON

Mokadji : Den gyllene stenens kraft Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2019 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Mattias Olsson © Illustrationer: Torbjörn Källström Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7885-134-8

TACK Till Visto Förlag för att ni såg potentialen i mitt manus och gav mig möjlighet att ge ut boken.

Till Jenny och Kristina för att ni hjälpt mig att finslipa manuset och lyfta det till en högre nivå.

Till Torbjörn för all tid och hårt arbete som du lagt på alla fantaskiska illustrationer som på ett helt otroligt sätt gett liv åt många av bokens karaktärer och varelser.

Till Hanna-Karin för att du i ett väldigt tidigt skede ledde mig på rätt väg.

Till mina låg- och mellanstadielärare på Norrevångsskolan för att ni alltid uppmuntrade mitt skrivande och fick mig att tro på mig själv. Jag vill ägna ett särskilt tack till Ingrid som tog sig tid att läsa ett tidigt utkast och funnits där som stöd.

Till min mor som sedan jag var liten och för första gången skrev om Sirius och hans äventyr har trott på mig och hjälpt mig att förverkliga min dröm. Tack till mina bröder som varit med i mina lekar och gett mig möjlighet att leva ut mina fantasier.

Till Henke för alla våra samtal som fått mig att våga satsa på mina drömmar.

Till Demi för att du alltid finns där.

Ett särskilt tack till min bäste vän Tim Baloo för alla timmar du ägnat åt att hjälpa mig; utan dig hade boken aldrig blivit av. Tack för att du alltid funnits där att bolla tankar och idéer med. Det har varit helt fantastiskt att göra den här resan med dig vid min sida.

1. Kraschen | sid 9 2. Mokadji | sid 19 3. Kung Adnars palats | sid 47 4. Safirer, kastanj och rosor | sid 75 5. R yttarna från norr | sid 105 6. Vägvisaren | sid 119 7. Rådet i Trekugataan | sid 143 8. I sökandet på mästaren | sid 163 9. Csornajistenen | sid 183 10. Csillogo Karkoto | sid 203 11. De fem grundreglerna | sid 213 12. Giftet som förg jorde dem | sid 225 13. Klippornas mörker | sid 245 14. Hutwid rustar upp | sid 267 15. Dådet på Mokadjis hjärta | sid 287 16. Han som kände Tajevooria | sid 295 17. Vinst och förlust | sid 313

18. Uvajalikerns berättelse | sid 327

8

Kraschen

1. Kraschen

Smärtan ekade i huvudet och kroppen var lamslagen av skadorna. En brännande stank borrade sig in genom näsan och någonting i hans sinne plågade honom. För varje andetag han tog blev munnen och läpparna bara torrare och varmare. Han försökte minnas vad som hade hänt men allting var borta, till och med hans eget namn och den lilla ansträngningen att minnas var för mycket för honom. Den otäcka lukten och smärtan fick tankarna att surra omkring i huvudet på samma vis som sanden runt honom yrde i den bitande vinden.

Vatten, tänkte han instinktivt och såg sig omkring. Allting var svart och marken tycktes gunga som om han låg i en jolle på ett stormande hav. Men trots det lyckades han sätta sig upp.

När han hittade balansen letade sig fingrarna upp i det svidande och bultande ansiktet. Fingertopparna blev blöta. Blödde han? Han kände det stora såret högt upp i pannan som letade sig från ögonbrynet högt upp i pannan. Han försökte öppna ögonen men det gick inte. De var som fastklistrade och det sved så att tårarna rann när han med hjälp av de blodiga och sandiga fingrarna försökte öppna dem. Han lyckades endast öppna dem så att det starka skenet från solen bländade honom och han täckte ansiktet med händerna. Snart kunde han kika fram mellan fingrarna och han reste sig upp, men allting gungade. Vevandes med armarna vinglade han bakåt och föll.

Kraschen

9

Fallet var högt och han slog i marken med en kraftig smäll. Luften gick ur honom och en paralyserande smärta letade sig ut i varenda nerv. Han drog efter andan men fick ingen luft. Han slängde fram och tillbaka med huvudet. Händerna började skaka. Ansiktet bleknade och han sprätte med benen. Till sist hostade han och sög i sig så mycket luft han kunde. Det rev i halsen som om han svalt rostig stålull och han hostade igen. Det smakade blod. Han lade sig på sidan och spottade.

Den stekande sanden brände svidande blåsor på händerna och underarmar. Ändå låg han bara där, alldeles still. Det var endast bröstkorgen som långsamt reste sig och sjönk ihop igen. Till sist gjorde han ett nytt försök att öppna ögonen. Det sved. Han förmådde endast att öppna dem så pass mycket att han kunde urskilja konturer av föremål några meter framför sig och de starka solstrålarna fick det att tåras i ögonen. Han riktade blicken uppåt och såg den lilla avsatsen som han fallit från. Det såg ut att ha varit ett par meter högt fall.

Utan att egentligen kunna se vad han hade framför sig ålade han sig fram med ansiktet halvt begravt i sanden. Det enda som rymdes bland tankarna var att han var tvungen att hitta ett slags skydd för solen där han kunde vila ut. Decimeter efter decimeter släpade han sig framåt i solens riktning, men hoppet övergav honom i samma takt som krafterna. Det är ute med mig, tänkte han och lät sig falla samman i sanden.

Det var då han kände det, längst ut på fingertopparna. Sanden var alldeles sval. Han lyfte på huvudet och kisade. Skugga. Oanade krafter pulserade i armarna och benen och efter en sista kraftansträngning kollapsade han alldeles ovetandes om vad det var som skuggade honom.

Solen hade just gått upp och fick den till synes gränslösa öknen att glöda. Ett tjockt, askgrått rökmoln låg över platsen. Likt en orm slingrade sig röken med vindarna, ständigt uppåt och bortåt.

10

Kraschen

Den första som såg röken var en kortväxt man iklädd en stor kappa som piskade i vinden. Många år hade passerat sedan han befunnit sig här. Han stannade till på ett krön och lättade på sjalarna. Som ett bett från en huggorm brände solen den torra, fårade huden och han drog genast sjalarna för ansiktet igen. Med en suck vände han sig om. Det hade varit så enkelt att återvända och hade han inte känt närvaron av en viss själ hade han vänt om och låtit de andra ta hand om det hela. Men själen höll på att slockna. Det fanns inte tid till att stå och betänka sig. Han satte av ner för den väldiga branten och iväg mot rökmolnet.

Det stank av torkat blod och brinnande oljor och han lindade sjalarna ännu tätare. Han kisade och tittade sig omkring. Själen han hade känt tycktes konstigt nog splittrad i två. Den starkare delen ledde honom i solens riktning. Han såg spår i sanden och följde dem med blicken. Där, i skuggan av en flygplansvinge,��������������������� låg s��������������� jälen som tillhörde en ung man. Det långa, mörka håret var alldeles kletigt av svetten och blodet från såren i pannan.

Han visste vad han behövde göra. Det skulle bli plågsamt men det var absolut nödvändigt för att kunna rädda den unge mannens liv. Med bultande puls och fast blick tog han sig närmare och ju närmare han kom desto värre såg den unge mannens tillstånd ut att vara. Han samlade sig, tog några djupa andetag och blundade.

Sedan svepte han fjäderlätt med sin hand över kroppen och slogs till marken av en kraftig stöt som överförde den unge mannens plågor till honom själv. Men han fick snabbt tillbaka koncentrationen och lokaliserade lika fort varenda åkomma. Han visste att tiden var knapp, men det fanns ännu en sak att göra. I kampen mot smärtan sträckte han handen så att den nuddade vid den unge mannens panna och i just det ögonblicket kunde han, som om en film spelats upp för honom, se allt som den unge mannen sett.

Bland alla minnen hittade han också namnet som pojken bar, Sirius Citrin. I många av Sirius mest betydelsefulla minnen fanns det en annan person vid hans sida. Det var en ljushårig ung man vid

Kraschen

11

namn Erik Nordgren. Så fort han snappat upp namnet var det som om pojkens själ ropade efter honom. Då släppte han taget om Sirius och som i en tjock dimma försvann bilderna, varpå han befriades från den oerhörda smärtan. Erik fanns i närheten och han var fortfarande vid liv.

Den kortväxta lindade några filtar om Sirius kropp som skydd mot solen och svepte ännu en gång med handen över honom. Den gången slogs den kortväxta inte av någon stöt, istället lyftes Sirius kropp från marken som om den låg på en osynlig bädd. Så hördes ett högt ljud av metall som bräcktes i delar och den kortväxtas blick landade instinktivt på flygplansvingen alldeles ovanför.

Med ett ljudligt brak brast vingen och störtade rakt mot dem, men bromsades hastigt in alldeles ovanför den kortväxtas huvud.

På samma sätt som han fått Sirius kropp att sväva över marken fängslade han vingen med sin kraft och höll den kvar i luften. Men den var alldeles för tung och den sjönk. Benen började skaka. Han bet ihop tänderna, höll andan och förde vingen bortåt med ostadiga händer. Utan att släppa vingen med blicken riktade han sin högra hand mot Sirius och gav honom en knuff så att han gled iväg på sin osynliga bädd. Vingen sjönk allt snabbare och han kastade sig efter Sirius. I samma ögonblick brakade vingen i marken och sand från tryckvågen vällde över dem. Oskadd kom den kortväxta på benen igen och borstade med darrande händer sanden från sin klädnad.

Han hade behövt återhämta sig, men det fanns inte tid till det och han gav sig omedelbart av efter Erik Nordgren med Sirius svävande efter sig.

Han följde den lilla dragningskraften som ledde honom in i flygplanskroppen. Där inne härjade en rutten odör från de omkullfallna matvagnarna, vars innehåll spridits ut över sönderslitna säten, förstörda resväskor och krossade rutor. Pojken som han kände igen som Erik Nordgren låg mitt i röran och såg mot förmodan ut att ha kommit lindrigt undan. På samma vis som han hade gjort med Sirius svepte han handen över Eriks kropp. Han svalde och med dar-

12

Kraschen

rande hand strök han det blonda håret från Eriks panna. Efter ett djupt andetag såg han en serie bilder spelas upp för sitt inre. Många starka minnen kände han igen från det han sett hos Sirius Citrin.

Han fattade ett fast grepp om Erik och tog i så att han skrek för att kunna lyfta honom ur sätet som han satt fastklämd i.

Så fort de kom ut ur flygplanet lindade han även in Eriks kropp i filtar och placerade honom på samma osynliga bädd som Sirius låg på. Han sjönk ihop vid deras sida och undrade om han hade krafter nog att klara av den långa vandringen tillbaka. Men det var som om Sirius och Eriks själar förde över energi till honom och hoppets lykta tändes. Han reste sig upp. Det var precis som att de nya krafterna skymde svårigheterna inför den tuffa prövningen.

Han blickade ut över de väldiga sanddynerna. Någonstans där ute låg platsen dit han var tvungen att färdas. Han rättade till sjalarna och gav sig av ut i den vida öknen.

Det guppade till och Sirius spärrade upp ögonen. Han fick knappt luft och innan han förstod varför hade han instinktivt fäktat av sig sjalarna om ansiktet, varpå han möttes av solens obarmhärtiga sting. Han vände genast bort ansiktet. Stora sandvirvlar dansade omkring honom och han slöt ögonen.

Var befann han sig? Han hittade inga minnen som kunde ge honom svar. Han vände ansiktet åt andra hållet för att inte få sand i ögonen. Det låg någon där och han flämtade till. Inte förrän han ansträngde blicken såg han att det var Erik. Spänningen över axlarna lättade och han pustade ut. Plötsligt väcktes någonting inombords. Det var ett vagt minne och han slöt ögonen för att nå det. ”Sirius, titta”, sa Erik och pekade ut genom flygplansfönstret på deras vänstra sida.

Sirius lutade sig mot förstret. Långt nedanför hade det mörkblå havet bytts ut mot en glittrande öken, med höga toppar som ständigt omformades av de starka vindarna.

Kraschen

13

”Nu kan det inte vara långt kvar”, sa Sirius och lutade sig närmare rutan för att kunna se hur det såg ut längre fram.

Två flygvärdinnor kom med kaffe och te i en vagn framför sig. ”Någonting att dricka?” frågade den främre av dem.

Sirius vände sig mot henne just som hon räckte över en kopp kaffe till mannen längst ut på raden. Hon hade sitt blonda hår uppsatt i en elegant knut. På den blå kavajen satt en brosch som föreställde flygplanet som de åkte i och om halsen hade hon en röd scarf. ”Äppeljuice, tack”, svarade Sirius.

Hon hällde snabbt upp juicen i en liten plastmugg som hon räckte över med ett varmt leende, innan hon ställde samma fråga till Erik. ”Nej tack”, svarade Erik. ”Är det långt kvar?” ”Mindre än en timme.”

I samma stund plingade det till och lampan som indikerade att säkerhetsbältet ska knäppas tändes. Med ljudliga klick knäpptes bältena, ett efter ett. ”Det är kapten som talar. Det tycks vara något fel på …”, sprakade det i högtalarna.

Flygplanet studsade, som om de kört på ett farthinder i högsta hastighet. Någon längre fram i planet skrek och en flygvärdinna skyndade fram genom mittgången för att lugna ner henne. För andra gången sprakade det i högtalarna. Sekunderna passerade, men ingen sa något. Sirius höll andan. ”Vi kommer att behöva nödlanda”, sa rösten innan ljudet bröts.

Tystnaden som följde var total. De två flygvärdinnorna skyndade iväg med vagnen till den främre änden av planet. ”Nödlanda”, viskade Erik samtidigt som han knäppte sitt bälte.

Innan Sirius spände fast sig sträckte han på sig. Där framme stod de två flygvärdinnorna och samtalade med en tredje. Hon rörde mycket snabbt på läpparna samtidigt som hon���������������������� blickade ut över passagerarna. De andra nickade och alla tre kastade snabba blickar mot cockpit.

14

Kraschen

Just som Sirius satte sig ner och knäppte bältet sögs luften ur honom. Det kändes som om planet föll ända ner till marken.

Kvinnan bakom Sirius skrek. Mannen på hans högra sida flämtade till och fäktade med armarna, men det hela var över igen på ett ögonblick. ”Vad är det som händer?” frågade Erik, som blivit alldeles blek i ansiktet.

Sirius skakade bara på huvudet. Varje sekund som passerade kändes som en evighet. Klumpen i magen växte sig större och greppet om armstödet hårdnade.

L��������������������������������������������������������������� ång������������������������������������������������������������ t om länge bröts tystnaden av det skorrande ljudet från högtalaren. ”Det är kapten som talar. Vi kommer att behöva nödlanda här i öknen och jag beräknar att vi är nere om cirka …”

Pang! En hög smäll från långt fram till höger fick hela flygplanet att skaka. ”Vad tusan var det där?” hördes andrapilotens avlägsna röst i högtalaren innan den tystnade.

Höga skrik hördes överallt och flygplanet skakade häftigt, som om det for fram över en hålig landsväg. En bitande stank av bränt gummi och brinnande oljor borrade sig in i Sirius näsa och han lutade sig fram för att titta ut genom fönstret men slungades åt höger.

Han vände sig snabbt om. Ur den högra motorn sköt ett fyrverkeri av gnistor och i en kraftig smäll dundrade en flammande eld till liv som skickade kolsvart rök efter sig.

Sirius darrade och knogarna vitnade av det hårda greppet om armstödet. Magen vändes ut och in och håret fladdrade över ögonen. Motorn tystnade tvärt och flygplanet vred kraftigt åt höger. De störtade från skyn med en lång svans av tjock rök efter sig. Som livlösa dockor kastades passagerarna fram och tillbaka i sätena. Väskor från luckorna ovanför vräktes ut. Lamporna blinkade häftigt. De få skrik som fortfarande ljöd var hesa och kraftlösa.

Med en smäll kastades Sirius bakåt i sitt säte, flygplanet rätades

Kraschen

15

upp och lamporna tändes. Motorn var igång igen och hostade ur sig små svarta rökmoln.

Precis som om Sirius fått varenda resväska över sig pressades han ner i sätet och kippade efter luft. Han tittade åt vänster och såg öknen närma sig under dem. Han mötte Eriks bleka ansikte. Hans läppar darrade och hans klargröna ögon var stora som biljardbollar, men pupillerna var inte större än knappnålshuvuden.

Sirius fick inte fram ett ord. Hans torra läppar och knappa andning svek honom. Det sved i ögonen men han behövde inte hålla tillbaka tårarna. I en öronbedövande smäll exploderade motorn.

Vingen brast och allting blev svart.

16

Kraschen

18

Mokadji

2. Mokadji

Den mjuka sanden sjönk under fötterna, svetten klistrade sjalarna mot pannan och avlägsna, dansande skuggor lurade den kortväxta att han snart skulle nå sitt mål. Kraftiga vindar blåste upp och sanden yrde omkring honom. Han sökte skydd bakom sina kraftlösa armar just som vinden grep tag i kappan så att han föll på knä.

Den glödande sanden fick handflatorna att koka och han drog dem genast till sig. Smärtan bultade så hårt att han blev kallsvettig och illamående. Han orkade inte längre. Men han var tvungen.

Han kastade en blick på Sirius och Erik. Sjalarna täckte inte längre Sirius ansikte och likt sylvassa rakblad hade sanden karvat små sår i hans rödbrända hud. Den kortväxta svepte med sin darrande hand och sjalarna slöt sig åter om Sirius. Han upprepade rörelsen och hans egen klädnad slöt sig över händerna på honom.

Efter en lång vandring närmade han sig den höga sanddynen som likt ett berg stod mellan honom och målet. Den var brant som en vägg och tycktes växa sig högre ju närmare han kom. Han föll nästan baklänges när han stod ända framme vid dess fot och kisade upp mot toppen som tycktes försvinna uppe bland skyarna.

En lätt rörelse med handen fick Sirius och Erik att glida genom luften, fram till branten. Det fanns ingen tid att förlora, påminde han sig själv, och samlade krafter innan han stötte Sirius och Eriks kroppar uppför branten. Kropparna gungade lätt, långt ovanför

Mokadji

19

honom, och han hasade sig efter dem. Så fort han nådde dem föll han på knä för att hämta andan och sedan stötte han iväg dem igen, en bit i taget.

Väl uppe föll han ihop och pustade ut medan han såg tillbaka på den långa färden. Fotspåren var redan bortblåsta men hans blick landade inte där utan på det askgrå rökmolnet borta vid horisonten.

Tiden var knapp och han var ännu inte framme. Med en kraftansträngning kom han på benen igen och fortsatte sin vandring.

Långt där framme tog en oas form, en ensam palm med spretiga blad. Vid dess sida stod en slags taggbuske som inte var mycket större än honom själv och nedanför den glittrade vattenytan på den lilla dammen. Äntligen, tänkte han, och fick nya krafter.

Men det var inte vattnet han riktade in sig på utan busken. Han lät kropparna sväva precis invid den medan han spejade ut över öknen efter minsta tecken på liv. När han var helt säker på att det inte fanns någon i området lade han handen på Sirius bröstkorg och kroppen sjönk långsamt till marken. S����������������������� å sköt han Sirius ������������ framför sig in i busken. Kroppen försvann bit efter bit, efterhand som den knuffades in i busken, som om den dolde ett större rum bakom de kantiga bladen och vassa taggarna. När Sirius var helt borta lade han handen på Eriks bröstkorg och upprepade proceduren.

Därefter kastade han en snabb blick över axeln innan han själv kröp in i busken.

Ett tjockt mörker lade sig över honom och ju längre in han kröp desto kallare blev det. Han kröp tills han nådde en särskild plats som tycktes omöjlig att förutse för någon annan än honom själv.

Han suckade och fasade för vad som skulle ske härnäst, och i nästa stund hördes ett öronbedövande brak. Marken försvann under fötterna. Det kändes som om magen sögs ur honom och han föll ner i ett bottenlöst hål. Allting snurrade precis som om han fångats i en virvelvinds öga och kastades omkring i ett så djupt mörker att han tappade all rumslig uppfattning. Han kunde inte ens avgöra hur länge det pågick. Det var som om tiden själv upphörde i tumultet,

20

Mokadji

men����������������������������������������������������������������� rätt som det var ����������������������������������������������� började ett������������������������������������ förblindande����������������������� sken stråla och plötsligt hade allting upphört.

Den kortväxta fann sig själv liggande invid en taggig liten buske. Varenda muskel bultade. Allting gungade fortfarande. Munnen och ögonen var fulla med sand, och han spottade och fräste. Det var knappt att armarna orkade häva honom ur sanden och benen skakade när han reste sig upp. Sirius och Erik svävade precis ovan marken intill honom. Det rasslade i bladen på busken från de varma vindarna. Han såg sig omkring. Platsen han befann sig på var nästan identisk med den han just hade lämnat. Han hukade sig över dammen och tog några klunkar vatten. Det var ljummet. Han tog en sista klunk och tvättade sedan av ansiktet och blötte nacken.

I skuggan av trädet låg en varelse som liknade en gigantisk pälsklädd myra. Ett leende nådde den kortväxtas ansikte när han såg sin trogna vän ligga där i den svala skuggan och vila. Gabaajern låg med huvudet bortvänt och andades tungt. När den kände av sin ryttares närvaro vred den lätt på huvudet och mötte hans blick med sina nattsvarta ögon. Då blev Jucros leende om möjligt ännu bredare.

Han öppnade den lilla tygpåsen som satt i bältet, tog fram en liten kvist och kastade den till gabaajern som enkelt fångade den i sina väldiga käftar. Han gick fram och klappade det lurviga, melonformade huvudet. ”Tsangisa, du min trogna vän och vackra löpare. För oss tillbaka så fort du kan, du som har styrkan att bära oss alla tre. Själarna håller på att slockna”, sa han och vände sig mot Sirius och Erik.

Han såg därefter till att få upp dem på den stora bakdelen, som likt en kärra passade utmärkt för ändamålet. �������������������� Även om ������������ de var mycket tunga att bära var det inget som oroade honom. Gabaajerns två bakben var de kraftigaste av de sex och klarade av bra mycket tyngre påfrestningar.

När de var ordentligt fastspända hoppade han själv upp på Tsangisas rygg. Så fort han satt sig bekvämt klappade han gabaajern på pannan och lät den förstå att det var dags att ge sig av.

Mokadji

21

Djuret reste sig och satte omedelbart av i vindens fart genom den vida öknen. Tsangisa gungade inte det minsta, trots hennes snabba galopp över det mjuka underlaget. Tack vare gabaajern kunde han vila sin gamla, slitna kropp och ändå känna sig trygg i att hinna fram i tid, och han tillät sig själv att blunda en stund.

Solen hade rört sig en god bit på himlen när han först skymtade en mindre bebyggelse som efter hand växte och blev till en stor stad.

Genom slingrande gator och tätbefolkade torg red han innan han stod inför sitt mål, stadens palats. När han lösgjorde de två kropparna från Tsangisas rygg och förde dem med sig till ingången gick solen precis ner och lämnade en glödande röd himmel efter sig.

Strax därpå bankade han på porten som omedelbart öppnades. I dörröppningen stod en lång och slank man, vars hud färgades gyllenbrun i skymningen, och hans mjuka ansiktsdrag ramades in av det mörkbruna axellånga håret. ”Vad kan jag stå till tjänst med?” frågade betjänten. ”Det är bråttom! Jag måste få tala med kung Adnar”, sa den kortväxta som fortfarande dolde sig bakom sjalarna.

Mannen som stod i dörröppningen kände genast igen rösten och spärrade upp ögonen. ”Mästare Jucro, men … vad?” stammade han och sneglade på de två kropparna som svävade alldeles bakom honom. ”Nu!” ”Självfallet, han är i sin sal”, sa betjänten och öppnade dörren så att Jucro kunde få kropparna med sig in.

I rask takt gick de genom den rektangulära entrehallen och vidare rakt genom ett torg, där vackra tyger och målningar klädde de höga väggarna. Blomstrande växter, en porlande fontän, enstaka statyetter och byster gjorde sitt för att berika den cirkulära salen. De fortsatte vidare längs en korridor där praktfulla porträtt på högheter i breda inramningar tycktes iaktta dem där de skyndade fram. När de flåsande nådde slutet på korridoren knackade betjänten bestämt på dörren.

22

Mokadji

”Ja?” hördes en stark och djup stämma inifrån. ”Adnar, jag behöver dina absolut bästa helare och det fort”, förklarade Jucro.

Kungen smällde omedelbart upp dörren, med oro i blicken. ”Vad har hänt? Är du skadad?”

Hans spända uttryck lättade när han såg att Jucro var vid god hälsa. I en artig hälsning lade Jucro vänster hand på kungens axel och lät honom förstå vad som pågick. ”Med tanke på deras allvarliga tillstånd är det bäst att vi tar dem till tredje vårdsalen”, sa han och vände sig sedan mot Rudus. ”Jag vill att du hämtar med dig Joaanha och Malendji till den tvebäddade tredje vårdsalen.” ”Givetvis”, sa Rudus och bugade sig hastigt innan han försvann iväg i en av sidokorridorerna. ”Kom med här!” sa kung Adnar till Jucro och skyndade iväg tillbaka mot torget.

Efter att ha passerat många stängda dörrar stannade kung Adnar tvärt framför tredje vårdsalen och hjälpte Jucro med kropparna. De bäddade försiktigt ner dem i de mjuka, vita sängarna som liknade två fluffiga moln. Kung Adnar kunde inte slita blicken från Sirius ansikte och lät handen vila på hans panna. ”Vilka är de? De liknar inte oss, varken till utseendet eller till sinnet.”

Jucro dröjde med sitt svar och just som han öppnade munnen skyndade de två helarna in i salen med Rudus flåsande efter sig. ”Kung Adnar”, sa båda samtidigt och bugade sig djupt. Joaanha såg ut att vara i kung Adnars ålder medan Malendji säkert inte var äldre än Sirius och Erik. De bar ljusa klädnader, precis som Rudus, men de bar också ett rött tjockt band om halsen. ”Joaanha, Malendji, tack”, sa kung Adnar och lade handen på deras axlar.

Inga fler ord utbyttes dem emellan. De hade redan förstått alltihop. Med uppjagade miner ställde de sig bredvid sängarna, Malendji

Mokadji

23

bredvid Sirius och Joaanha bredvid Eriks. Kung Adnar backade undan och lät dem få arbeta i fred. Medan Rudus återgick till sina sysslor stannade Adnar och Jucro kvar utanför rummet. ”De talar ett främmande språk. Hur ska vi kunna kommunicera?” ”Jag ska se vad jag kan göra”, svarade Jucro och lade sin hand på kung Adnars axel.

Allting var mörkt och en bultande smärta drog genom Sirius kropp.

Han hade ingen aning om var han var. Han kunde inte minnas vad som hade hänt eller hur han kommit dit. Han förstökte se sig omkring efter några ledtrådar men hans trötta ögon tycktes aldrig vänja sig vid mörkret. Han kunde höra viskande röster, men vad som sades kunde han inte urskilja. Det var ett främmande språk med sjungande melodier som pendlade mellan muntra och dystra toner. Medan konversationen pågick och Sirius låg där och vilade med stängda ögon blixtrade ett minne till inom honom. Endast små frekvenser från en brännhet sol och en oändlig öken susade förbi.

Jag måste ha hamnat på ett egyptiskt sjukhus, tänkte han och glömde för en stund bort smärtorna. Tröttheten smög sig på och inom kort somnade han och vaknade inte på mycket länge.

Han hörde röster i rummet och han förstod vad de sa. Han blev alldeles varm i bröstet. ”Mamma! Pappa! Stella!” försökte han få fram och föreställde sig att de stod vi hans säng.

Men när han öppnade ögonen såg han varken sina föräldrar eller sin lillasyster. Istället såg han konturerna av två okända personer som stod vid fotänden av sängen. Trots den djupa besvikelsen kunde han ändå finna tröst i att han åtminstone förstod vad de sa. ”Du har varit väldigt sparsam med vad du har berättat för mig”, sa den längre av personerna. ”Att det var människor som du fann i den egyptiska öknen säger mig inte särskilt mycket. Du har berättat

24

Mokadji

om platsen förut men du har aldrig förklarat var det ligger eller hur du tar dig dit.” ”Jag är ledsen, Adnar. Det är jag verkligen. Du är den av lumikolerna jag känner störst tillit till, men det här måste jag hålla för mig själv”, svarade den andra med en suck och fick därmed tystnaden att återvända till salen.

Sirius blev alldeles torr i halsen. Hade han hört rätt? Visste mannen inte hur han tar sig till öknen? Eller undrade han bara var i öknen den andra mannen fann dem? Och vilka var lumikolerna? tänkte Sirius som var alldeles spänd i kroppen. Han försökte själv minnas var mannen kunde ha hittat honom och Erik.

Erik! Tanken slog honom som en blixt och han vred omedelbart på huvudet. Där låg han, nerbäddad i en säng alldeles intill. Sirius pustade ut. Han mindes att de flög. Han såg framför sig hur han och Erik satt i flygplansstolarna. Därefter var allting svart och sedan mindes han bara öken.

Plötsligt lämnade den kortare av de två männen salen. Sirius kisade och låtsades sova. Han höll andan. Den långe mannen tycktes titta rakt på honom. Han blundade hårt och hörde att mannen närmade sig. ”Det är ingen fara”, lät en melodisk röst samtidigt som Sirius kände några fingrar över sin arm. ”Du och din vän Erik Nordgren är i trygghet nu”, fortsatte rösten milt och Sirius öppnade försiktigt ögonen. ”Jag heter Adnar”, uppfattade Sirius utan att något ljud kom ut ur mannens mun.

Det var som om han talade direkt med Sirius tankar. ”Du behöver all vila du kan få. Sov nu, Sirius Citrin.”

Sirius vaknade med ett ryck. Mannen var borta och det var ljust i rummet. Han såg sig om. Han låg i en mjuk säng med vitt, tjockt, fluffigt täcke. Han kände sig alldeles öm i kroppen och anade att han låg på ett sjukhus, men det liknade inget sjukhus. Han ryckte

Mokadji

25

till av en plötslig hostning och fick syn på Erik som låg i en säng till vänster om honom. ”Erik!” fick han fram.

Hans hesa röst gav inte rättvisa åt den glädje han kände över att se Erik. ”Vad?” mumlade Erik utan att öppna ögonen. ”Erik, hur är det med dig? Vet du var vi är?” ”Sirius. Vad pratar du om? Vadå, var vi …”

Erik tystnade tvärt och vände bort huvudet. ”Vi skulle nödlanda i öknen, eller hur?” sa han till slut. ”Ja, men …” ”Men vi kraschade”, fyllde Erik i. ”Tror du att vi är kvar i Egypten?” ”Ingen aning”, svarade Sirius ärligt. ”Det var någon här. Det kan ha varit läkaren.” ”Vad sa han då?” frågade Erik genast. ”Att vi var i trygghet”, svarade Sirius eftertänksamt. ”På vilket språk sa han det?” ”Vilket språk?” ”Det kan hjälpa oss att lista ut var vi är någonstans.” ”Jag minns inte det”, sa Sirius. ”Det var åtminstone inte arabiska och jag tror inte att det var engelska heller.” ”Tänk om vi är hemma igen då”, sa Erik.

Sirius ville inget hellre än att vara hemma, men någonting sa honom att det inte var så. Minnespusslet han försökte lägga gick i alla fall inte ihop. Han slöt ögonen och grävde bland minnena.

Det tog inte lång tid innan han somnade igen. En kort stund senare öppnades dörren och en slankt byggd man klev in i rummet. Han bar en ljus, fotsid särk. Medan han försiktigt smög in i den lilla salen rättade han till sitt gyllenbruna hår och strök det bakom öronen.

Med lätta steg gick han fram till den sovande Sirius säng och lade sin hand på hans axel. ”Det gläder mig att du är vid bättre hälsa”, lät en röst inne i Sirius huvud.

26

Mokadji

Sirius vaknade till. Rösten talade till honom som om de vore vänner sedan långt tillbaka men han kände inte igen den. Han öppnade försiktigt ögonen. Det skarpa dagsljuset bländade honom och det tog en stund innan han kunde se mannen som talade med honom.

Han möttes av ett brett leende men Sirius blick fastnade på mannen ögon. Det var något särskilt med dem. De var blå som det klaraste vatten och de största han någonsin sett. Dessutom tycktes de kunna se på ett sätt som inte vanliga ögon kan. Blicken var djup och förstående som om den läste av Sirius tankar och innersta önskningar.

Mannen sänkte ögonbrynen och sträckte sig mot Sirius, som först då uppmärksammade hans öron. De var inte ovanligt stora, som ögonen, utan spetsiga och påminde om en katts öron. I nästa stund kände han mannens hand mot pannan och hörde än en gång hur rösten talade till honom. ”Du kan vara lugn, Sirius Citrin. Ni är i goda händer och ni ska få träffa kung Adnar inom kort. Men innan dess vill jag veta om ni önskar något.”

Sirius svarade inte, åtminstone inte medvetet, men så fort han hört mannens ord kunde han inte annat än att tänka på mat och vatten. Han hade inte känt av sin vrålande hunger och längtan efter något svalkande att dricka förrän det kom på tal.

Innan Sirius visste ordet av stod mannen i dörröppningen, bugade djupt och försvann. ”Vem var det där?” viskade Erik. ”Ingen aning”, svarade Sirius och vände sig mot Erik. ”Men jag hoppas bara att han nu kommer tillbaka med vattnet och maten, som han sa.” ”Ja, det hoppas jag också. Vänta nu. Vad menar du?” ”Hörde du inte när han frågade om vi önskade något?” undrade Sirius förvirrat, som var säker på att han fått just den frågan av mannen. ”Jag hörde ingenting. Viskade han det till dig, eller?”

Mokadji

27

S

irius och Erik är på väg till Egypten på en efterlängtad resa. Plötsligt störtar flyget mitt ute i öknen och de verkar vara de enda som överlevt.

De hittas medvetslösa i vrakmassorna av en mystisk man med oförklarliga krafter. Han för dem med sig till en underlig plats där de vaknar upp fyllda med frågor. De får veta att de hamnat i ökenriket i landet Mokadji, det enda riket som ännu inte drabbats av den onda härskarens mörker.

Men vem är mannen med de mystiska krafterna? Hur länge kommer de klara sig undan härskarens mörker?

Kommer de någonsin komma hem igen? Och vad döljer sig egentligen bortom ökenrikets gränser?

www.vistoforlag.se

ISBN 978-91-7885-134-8

9 789178 851348