Rose Tillberg Mattsson HOTELLDIREKTÖREN ÄR TILLBAKA
Rose Tillberg Mattsson
HOTELLDIREKTÖREN är tillbaka
Roman nummer två i trilogin om hotelldirektören
Tidigare böcker av Rose Tillberg Mattsson på Visto förlag: Hotelldirektören, 2017
Hotelldirektören är tillbaka Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Rose Tillberg Mattsson © Omslagsdesign: Everlasting Book Covers © Foto: Carita Holmberg Sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7885-073-0
Till Tony Till mina barn och barnbarn Farmor till en farmor till en farmor. Till alla mina släktingar i gür, i dag och i framtiden som har varit farmor, är farmor och kommer att bli farmor.
Persongalleri Beatrice Bebe Samuelsson
Änka vid 40 år efter Sven
Sven Samuelsson
Bebes avlidna man
Lille sonen
Bebes och Svens dödfödde son
Rolf Roffe Pettersson
Kocken som försvann
Emmalie
Bebes mamma
Veijo
Hotellets ägare
Ragna
Veijos fru
Fostermamma
Bebes fostermamma, Ingrids mamma
Fosterpappa
Bebes fosterpappa, Ingrids pappa
Ingrid
Fostersyster, tio år yngre än Bebe
Lisen Jansson
Anställd på hotellet då Bebe var ägare
Caroline
Lisens dotter
Putte
Peggys pappa
Gubben från åkeriet
Rospigg, åkare. Vän till Sven
Oscar
Hemlig älskare till Bebe
Amerikansk polis
Hemlig älskare till Bebe
Rospiggar
Ett väderbitet, slitsamt och arbetsvilligt folk
Prolog Att återvända till sin barndoms gator se de gamla ansiktena viska och lukta död det var mor, det var far ville jag besöka dem eller var det den första förälskelsen den som smärtade som slog och pinade mest som en nåldyna mot huden jag visste inte
7
Del I 1921 Hallstavik / Häfverösund Hur det började november 1921
November Anno 1921 Flicka nio månader söker fosterhem i lugn och trygg miljö. Stockholms Barnhem
Kapitel 1 Flicka nio månader
Vid ett köksbord i en liten röd stuga, placerad vid en tvär kurva, mellan Häfverösund och Hallstavik satt en kvinna och bläddrade i tidningen. Knuten av hår var hårt åtdragen i nacken. Förklädet var nystruket och fortfarande varmt efter strykjärnet. Tvätten var stänkt och behövde dra i några minuter innan hon skulle fortsätta arbetet med att stryka. Järnspisen gav en skön värme och veden knäppte och sprakade i elden. Hon stannade vid en annons, böjde ryggen och drog tidningen närmare. Hon läste de få raderna om och om igen. Tidningen dalade ner på trasmattan där den bredde ut sig. Hon slog armarna runt ansiktet, såg upp mot taket, förbi timmertaket, förbi tegelpannor och rakt ut i rymden. En stöt som fick henne att skaka borrade rakt genom allt som var hon. Ett ljus spred sig i henne och hon fick tårar i ögonen. Bönerna hade hjälpt. Gud hade hört henne.
11
Kapitel 2 På väg till fosterhemmet November 1921 Emmalie trängde sig fram genom folkmassan med barnet som klamrade sig fast på armen. Hon gick raskt förbi småpojkarna som drog vagnar och kärror fulla med paket och säckar, slingrade sig mellan tjocka herrar och damer som bar bylten och väskor. Klackarna på kängorna slog med hårda slag i stenbeläggningen. En och annan vände sig om och steg åt sidan. Tåget frustade och släppte ut luft, tjöt högt men inget fick henne att sakta in stegen. ”Ursäkta.” Hon viftade med biljetten och höll den högt i luften. Lukten av surt ylle blandade sig med stanken av smörjolja från tågen. En rökpuff från en fin herre med cigarr hamnade rakt på Emmalie. Hon hostade till och trampade i en vattenpuss. Kallt vatten trängde in genom kängornas sulor och letade sig upp längst vristen. Yllesockorna sög girigt åt sig av vätskan. ”Jag ska med tåget”, sa hon i ett försök att skynda på. Stockholm Östra var full av resenärer som skulle ut på landet denna kväll. En kall snålvind smög längs med perrongen. Lukten av snö rörde sig runt dem alla. Emmalie höll både barnet och en väska med vänster arm och knuffade lätt på folk med den andra armen. Med små lätta rörelser trängde hon sig fram likt en vessla som visste att den var jagad. Novemberkylan ändrade på rutinerna och Roslagsbanan hade dragit in en del turer efter sommaren och höstens marknadsdagar. 12
Det gick endast ett par turer om dagen. Emmalie skulle till slutstationen Häfverösund och hon måste vara snabb för att få sittplats. Grus och damm yrde runt på perrongen. Barnet hulkade av blåsten och kippade efter andan. En gumma i rutigt huckle sträckte fram bröd till försäljning och en sekund var Emmalie nära att stanna till för att handla. Lukten av nybakat rågbröd slog till som ett knytnävslag i magen. Spänningen denna dag hade gjort att hon glömt bort att äta. En dag när allt hon planerat måste gå i lås. Det skulle inte bli några fler chanser. Sur magsaft letade sig upp i strupen och brände till. Emmalie svalde och försökte bli av med beskan som vällde upp inom henne. Hon måste komma med det här tåget och hon måste hinna före sköterskan. Blöta löv fastnade på skosulan och hon skakade på den ena foten för att bli av med dem. Hon tyckte att något vitt virvlade där långt borta. Underläppen darrade, men hon svalde och stramade upp sig. Hon vill inte skrämma flickan. Emmalie höll barnet närmare och drog in doften av tvål och puder från det nytvättade lilla knytet och ett leende spred sig på läpparna. Inget barn var lika vacker som den lilla flickan. Ljusblå ögon med mörka långa ögonfransar. Överbarnsköterskan på Stockholms Barnhem hade sagt att den här kommer att få många mäns hjärtan i brand. Någon sådan brand önskade nu inte Emmalie sin dotter. En vacker flicka skapade problem. Hon visste alltför väl vad som kunde hända. Flickan var döpt till Beatrice, trots att namnet passade fina fröknar. Men man fick väl döpa sina barn till de namn man ville nuförtiden? Enkelt hade det inte varit. Många hade synpunkter på namnet. Fattigungar skulle ha andra namn som passade bättre, inte göra sig märkvärdigare än man var. Griller och förfall följde dess spår. ”Jag kan hålla den lilla!” En man på tåget höll fram sina krokiga händer. Ansiktet var fullt av skrattrynkor och de bruna tänderna höll fast en pipa. Hon räckte honom väskan och höll hårt i sitt barn när hon tog trappsteget upp till tåget. ”Ni verkar ha bråttom?” sa han. ”Jag vill bara hjälpa till.” Hon svarade inte utan tog tillbaka sin väska, gav honom ett ögon13
kast som tack och stegade in i vagnen. De blöta kängorna gav ifrån sig ett kluckande ljud då hon gick gången fram. Hon ville minst av allt småprata och vara vänlig. Sköterskan kanske redan hade sett henne och bara tanken gjorde Emmalie uppjagad. Hon ville vara ensam, ensam med sitt barn denna sista dag. Hon blundade, tog ett djupt andetag och försökte hålla gråten borta. Den lilla flickan var stadig i kroppen och hade redan visat tecken på att vilja gå. Det var tidigt för ett barn på nio månader, men Emmalie visste att i hennes familj började alla barn att gå tidigt. Och lilla Beatrice behövde all styrka som fanns för snart skulle hon få klara sig utan mamma. Tågpersonal ropade och manade på. Vagnsdörrarna slog igen med ljudliga smällar, en efter en. En tågvissla tjöt och en hund skällde. En man på perrongen skrek med hög röst och fast det var ljud som Beatrice aldrig hört var hon lugn. Emmalie hittade en ledig sittplats där hon sjönk ner. Ett ljud slapp ur henne, högre än hon ville, av lättnad eller av ångest. Hon sträckte ner en hand i väskan, trevade och fick upp en leksak och nappflaskan. Beatrice var klädd i en hemsydd klänning med en stickad kofta över. Koftan hade knappar av glas och ett sidenband knutet i en rosett under den knubbiga hakan. De isblå ögonen tittade sig omkring, stora och allvarliga. Hon hade vita skor med skosnören. Undersidan av skorna var rena och skinnet av garvat läder var jämnt och fint. En ljus hårlock tittade fram vid pannan under bomullshättan. Alla kläder var nya, ljusa och enkla och valda med omtanke just för den här dagen. Tåget rörde sig, slet sig loss från bromsar och räls, tjöt och gnisslade, som om det var en plåga att ge sig iväg från storstaden ut mot landet, till Roslagen. Motvilligt och under protest rörde tåget på sig, skakade och rasslade. Emmalie andades tungt. Hon hade lurat barnsköterskan som skulle med på resan, visst var det fel, men ingen skulle bestämma över hennes barn. De borde väl ändå förstå att en mamma kan sköta sitt eget barn. På barnhemmet trodde de att de visste bäst, men i själva verket var de långt efter sin tid och höll fast vid gamla värderingar från 1800-talet. Året var 1921 och tiden hade runnit ifrån 14
dem. Även om Emmalie var både fattig, ung och ogift så var hon inte dum i huvudet. De försökte på alla vis behandla henne med överlägsen och snorkig attityd, som om de själva aldrig gjort något misstag i livet. Emmalie stod i alla fall upp för sitt misstag, och hade till och med mage att inte skämmas vilket retade dem. Ett vitt sjok sprang på perrongen bredvid tåget, i full fart, viftande, osäkert och snurrande. En barnsköterska som höll sin hätta med en hand och ögonen flackade fram och tillbaka, som om hon sökte något. En tjänsteman sprang lite tafatt bredvid och ropade något, men sköterskan verkade inte bry sig om honom. Den märkliga synen fick folk som satt nära fönstren att luta sig fram och de följde sköterskan där hon sprang utanför. Kjolen fladdrade och en hårslinga hade lossnat från den annars perfekta sköterskeuniformen. Kvinnan såg ut som tagen direkt ur en journalfilm, där sköterskor i liknande kläder tog hand om skadade soldater. Jäktade och fokuserade lät de inget hindra dem i sin yrkesutövning. Kunniga och utbildade kunde de arbeta hur mycket som helst. Den här sköterskan hade ingen soldat att ta hand om, eller kanske någon på tåget behövde vård och därav hennes iver att komma med. Hon pekade mot tåget som om hon ville visa att just det här tåget skulle hon också vara på och en ung man öppnade en dörr och sträckte ut sin hand. Sköterskan rusade fortare och försökte ta handen, men tåget ökade farten och tänkte inte släppa på henne. Avståndet mellan den utsträckta handen och sköterskan blev större och till slut gav hon upp. Hon stannade och böjde sig fram som i plågor efter den snabba språngmarschen. Emmalie noterade att de andra i vagnen var mäkta intresserade av händelsen utanför. Hennes sjuttonåriga hjärta bultade extra hårt, för hon visste mycket väl vad som skulle hända om sköterskan kom med tåget. Höga röster hördes i tågvagnen, något om ”kan ingen hjälpa henne” och ”sköterskan vill visst med”, men Emmalie låtsades vara ointresserad av uppståndelsen. Hon plockade med leksaken och småpratade med barnet. För sitt inre bad hon en bön om att allt skulle gå vägen, att hon skulle slippa barnsköterskan. Snälla, snälla, bad hon. 15
Beatrice höll i nappflaskan med huvudet vänt mot sin mamma och ögonen sökte över ansiktet. ”Man får passa tiden. Lika för alla. Här kan man inte komma och gå som man vill”, sa en stor herre med hög röst. Mustaschen fortsatte att röra på sig fast han slutat prata. Kanske hade Gud hört hennes vädjan. Emmalie pustade ut och tittade på Beatrice. För vad skulle hända om den där barnsköterskan hunnit med tåget. Hon som hade talets gåva, pratade högt och brett, log och visade tänderna. Hon skulle visa Emmalie vem det var som bestämde, vem som hade den där barnstyrelsens tillstånd! Emmalie ville inte tänka på hur det skulle bli. För nu gick allt i hennes väg. Var det inte hennes barn kanske? Nu sprang den där sköterskan där ute på perrongen. Kanske lite förvånad, kanske arg. Emmalie måste le för sig själv över att hon lyckades springa ifrån barnsköterskan. Inte trodde hon väl att Emmalie på allvar hade tänkt lämna sitt barn åt någon som inte förstod sig på barn. Hon hade nog sett hur burdust sköterskan hade behandlat barnet. Tryckt in nappen i flickans mun, varit för hårdhänt när barnet skulle kläs. Det där tyckte inte Emmalie om. Vem har rätten att behandla ett barn på det viset? Från början hade Stockholms Barnhem bestämt att flickan Beatrice skulle överlämnas till fosterfamiljen av en barnsköterska. Allt måste gå rätt till sa de. Emmalie tiggde och bönade om att få följa med, hon ville ju se vad det var för familj, eftersom hon var mån om flickans uppväxt. Men sköterskan tyckte att Emmalie skulle vara glad över att barnhemmet hade ordnat det bra för barnet och det borde hon, som barnets mor, förstå och något mer pratande om det ville de inte veta av! Emmalie var tacksam över hur de hade tagit hand om flickan och henne själv. Det var ju det här med den nya familjen. Hon fick liksom ingen ro i sitt inre. Det plågade och slet inom henne om hon inte med egna ögon fick se vem som skulle ta hand om barnet. Efter en del turer hade översköterskan till slut givit med sig och Emmalie skulle få följa med. ”Nåja”, hade översköterskan sagt till slut. ”Bara som sällskap! Det är barnsköterskan som sköter uppdraget och ingen annan!” 16
Emmalie hade nigit så djupt att baken nästan slagit i golvet. När hon tittat upp igen hade översköterskans rygg tornat upp sig framför henne, rak som en planka, på väg att lämna rummet med höga fnysningar. ”Hur skulle det se ut om alla fick sin vilja igenom? Opassande.” Redan samma kväll hade Emmalie börjat planera. Hon skulle helt enkelt springa ifrån sköterskan. För sköterskan var gammal, med onda, svullna ben och haltade fult. Det borde vara en lätt match för en ung flicka som vunnit alla springtävlingar i skolan. Och hon hade sprungit så fort hon kunde. Och lyckats springa ifrån henne. Emmalie hade lurat in sköterskan på olika vägar, motsatt håll till tågstationen. Vilket våghalsigt äventyr. Men vad kunde barnhemmet göra för att straffa henne? Hon var redan straffad, hon skulle inte få behålla sitt eget barn. Det fanns inget som Emmalie var rädd för. Hon skulle aldrig träffa de där hemska människorna på barnhemmet mer. En sak var säker, aldrig någonsin skulle hon komma tillbaka dit, för aldrig någonsin skulle hon få flera barn. Aldrig att hon skulle gifta sig. Aldrig att en karl skulle få röra henne igen. Fast hon visste knappt hur allt gått till. Han hade stått nära och hon lät honom hållas, plötsligt hade han frustat och skakat och allt hade bara känts konstigt. När hon berättade för Alma hade storasystern skrikit något om att vet du inte hur det går till och i fortsättningen får du hålla ihop knäna, för tusan. Det hade ju varit bra att känna till innan allt hände. Nu var det så dags. Beatrice satt stilla i knät och lyssnade på ljudet av tåg i rörelse. Ett behagligt dunkande, rassel av metall mot rälsen. Emmalie bröt små bitar av en kaka och stoppade i flickans mun och hon tuggade med sina få tänder. Sällskapet i soffan mittemot följde hur kakan bit för bit försvann in i flickans gap. Den lilla höll nappflaskan med saft med sina små trinda händer. Annars satt hon helt stilla och tittade på tidningen som mannen mitt emot prasslade med. Mil efter mil passerade och den lilla satt lugnt med en vit träskallra i handen. Emmalie skakade på den ibland och smekte barnet över huvudet, som för att lugna. Beatrice ville genast ha leksaken tillbaka och med den i handen satt hon lugn igen. 17
Utanför passerade träd och buskar med löv som blåste omkring av farten från tåget. Hästar och kärror som var på väg hem efter en lång arbetsdag och lastbilar som väntade vid korsningar. Trötta blickar som följde tågets framfart. Mannen mittemot prasslade med tidningen som han hade i handen. ”Vad heter den lilla?” ”Hon heter Beatrice.” ”Fint namn!” Han sög på sin pipa och fortsatte att titta på dem med ett leende på läpparna. ”Är ni på besök?” ”Jag ska lämna flickan hos en familj. Det är vad jag ska göra.” ”En familj? Har hon inga föräldrar?” Emmalie mötte mannens ögon. ”Hon har en mamma. Det är jag.” Han blev stum en kort stund, innan han fortsatte. ”Sorgligt på ett så vackert barn”, sa mannen. ”Alla barn är vackra.” Mannen böjde sig fram som om han ville säga något mer, men Emmalie vände sitt huvud bort från honom och han tystnade. Han log mot dem flera gånger under resan. Varken Emmalie eller flickan besvarade leendet. Beatrice blinkade och gäspade. Då tog Emmalie försiktigt hennes huvud och lutade det mot sig och snart somnade de båda två av det sövande ljudet då tåget for fram i mörkret. ”Må Gud skydda den lilla”, sa mannen. När tåget närmade sig Häfverösunds station såg Emmalie ut genom fönstret som om hon väntade att någon skulle möta henne. Hon tog upp en filt ur tygväskan och lindade in flickan i den. Med knyckiga rörelser bromsade tåget in samtidigt som en hög och ljudlig tågsignal ljöd. Flickan snyftade. De små klarblå ögonen tittade sig omkring och underläppen darrade. Det var ljud och rörelser, människor som plockade med väskor, påsar och paket. En dam tappade sin koffert i golvet med ett förfärligt brak. Svordomar blan18
dades med stånkanden och stön. Alla hade något att bära på, koffertar och väskor, paket och bylten. Emmalie gick mot dörren med armen runt barnet och en enkel tygväska i den andra handen. En av tågpersonalen, en ung man i rock, hoppade ner på perrongen före Emmalie och räckte båda händerna för att ta emot barnet. Emmalie lämnade över väskan och klev ner de tre stegen till perrongen. Tågkonduktören lämnade tillbaka väskan och önskade lycka till. Hon tackade och höll den lilla bort från blåsten. Träden svajade rejält i vinden och mörkgrå kastmoln rörde sig över den svarta himlen. Den unga kvinnan drog efter andan. Snö yrde runt hennes kängor och hon gick med försiktiga steg som om hon ville pröva den nya marken under sulorna. Sten, ojämna block och sopor låg utspridda längst med perrongen. Papper och löv blåste omkring, som om soptunnorna tömts rakt ut i naturen. Några av de resande från tåget tittade efter dem och en av männen i fin rock och hatt gick fram till Emmalie och räckte fram en bunt sedlar. Emmalie tyckte att hans ögon påminde om en gammal hund. ”Det här barnet behöver inga pengar.” Mannen insisterade genom att vifta med handen. ”Ni ser ut som barn båda två. Se här, tag emot.” Det var mycket pengar han höll i sina väldiga nävar. Men hon förstod vad det innebar att stå i tacksamhetsskuld. Hon satte näsan mot vinden och saktade inte på stegen. Han stoppade ner den feta plånboken i sin rock och Emmalie kunde känna hur hans blickar följde dem. Skylten med namnet Häfverösund hängde lös och slog mot metallstången den satt på, flera skruvar hade lossnat och skylten snurrade och smällde som om den ville slita sig lös. Emmalie gick skyndsamt förbi, rädd för att den skulle lossna och hamna på Beatrices huvud.
19
Här kommer fortsättningen om änkan Bebe Samuelsson, barnhemsbarnet som inte följde de oskrivna reglerna i ett brukssamhälle. I Hotelldirektören är tillbaka är hon tillbaka för att för andra gången köpa det gamla anrika hotellet i Häverödal, men ägaren har ångrat sig. Hon tar in på hotellet och väntar, i tron att han snart ändrar sig. Men snart får Bebe annat att tänka på. Hennes misstag ska betala sig dyrt. Hotelldirektören är tillbaka är en fristående fortsättning på första boken Hotelldirektören och här kommer vi åter igen möta de oförglömliga karaktärerna, gubben från åkeriet, Lisen, Bebes mamma plus att vi får stifta bekantskap med nya karaktärer. Hotelldirektören är tillbaka handlar om ett samhälle på uppgång i 60-talets Sverige, kryddat med kärlek, längtan, hämnd, svek och vänskap. Huvudkaraktären Bebe är en stark kvinna i ett mansdominerat samhälle. Hon är inspirerad av Rose Tillberg Mattssons egen farmors livsresa som barnhemsbarn från Stockholm till hotelldirektör i Häverödal/Hallstavik.
www.vistoforlag.se