9789178850327 by Smakprov Media AB

JESSICA HINDSFORS

In t e nå �on s

m amm a

In�� någ�n� m��m� Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Jessica Hindsfors © Omslag: Istockphoto Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7885-032-7

I n t e någons M amma

JESSICA HINDSFORS

T� � � V�kt� �

A� �us � � 1967

örkret föll hastigt och det gjorde henne trygg, precis som hon föreställt sig att det skulle göra. På avstånd gjorde det skumma ljuset det svårt att urskilja var klipporna och stranden slutade och havet tog vid. Hon tänkte på hur gynnsamt just detta var och att ingen skulle kunna upptäcka henne. Men hon ångrade att hon inte gått hit lite tidigare. Om hon bara gett sig av något tidigare så hade hon fått se den vackra solnedgången över havet. Hon tänkte på alla de solnedgångar, de som hon endast sett från fönstret eller trädgården, och hur då solen gått ner över fälten och skogarna och lämnat en vackert brandgul himmel över trädtopparna. Men nu var det försent att ångra något och alldeles omöjligt att vända tiden tillbaka. Nu syntes bara ett svagt, gult ljus i den böljande horisonten, endast som en rest av det vackra skådespel vilket bara någon halvtimme tidigare måste ha utspelat sig. Hon klev ur träskorna, lämnade dem på vägen och kände det svala gruset övergå till gräs under fotsulorna. Hon tog sig sakta framåt. Sakta, därför att det var svårt att se i det begynnande mörkret, men också därför att hon föredrog långsamheten. De vassa grässtråna skar mot anklarna men snart hade hon tagit sig förbi sanddynerna och kommit ner i mjuk och skön sand att gå i. Fötterna grävde sig djupt ner i den lösa sanden och hon

kände hur en svettdroppe rann längs tinningen. Sorgmodet kom till henne som det alltid tycktes göra. Obönhörligt och ofrånkomligt, som om det levde sitt eget liv, frånkopplat hennes. Tankarna rusade hastigt fram och tillbaka, alltid ostoppbara och omöjliga att kontrollera. Hon tänkte på honom. Bekanta och motsträviga känslor som länge hade fått härja fritt. Det svala havsvattnet sköljde över fötterna och hon blev lugnare. Men svetten fortsatte att tränga fram, än ymnigare, än rikligare och rann nu ner över pannan, droppade över ögonbrynen och började rinna längs kinderna. När hon klivit ut i havet till knäna verkade dimman i hennes huvud lätta. Mörkret och lugnet kom åter och vattnet kluckade långsamt och sövande vid strandkanten. Hon var trött. Hon lyssnade till sina andetag och kunde höra pulsen slå i tinningarna. Stod så stilla i någon minut, likt hypnotiserad, innan hon med tankekraft åter väckte sig själv. Hon såg bort mot fyren som med sitt bleka sken kastade spöklika ljus ut över havet. Hon undrade om det var någon som trots allt skulle kunna få syn på henne. Men hon hade varit noggrann och försäkrat sig om att hon varit ensam på stranden. Kalkylerat att fyren var för långt borta för att någon skulle kunna upptäcka henne. Hon tänkte på att hon borde känna rädsla, men det gjorde hon inte. Ändå skakade benen och hon tänkte att de kanske måste det, likt löven på träden om hösten i visshet om vad som komma skulle. När vattnet gick henne upp till midjan tog hon spjärn med fötterna mot havsbotten och började simma. Hon simmade med långsamma, kraftfulla tag. Mindes hur hon för längesedan badat i sjön bakom björkskogen. Hur mor lyft upp henne och visat henne hur hon skulle göra. Fram, tryck och ihop med armarna. Ut och ihop med benen. Fram, tryck och ihop med armarna. Ut och ihop med benen. Hon kände sig lätt, som om hon skulle kunna simma hela vägen till Danmark.

Hon var långt ute i viken. Vattnet kändes kyligare och hon blev frusen och stel. Andhämtningen förbyttes från lugn till tung och väsande och det blöta kjoltyget drog henne nedåt. Nu kom hon inte längre ut och hon fäktade med armarna i ett sista krafttag innan kroppen gav vika för tröttheten och sjönk ner under ytan. Stillheten kom över henne. Med den och beslutsamhet i samförstånd blundade hon och andades in det salta vattnet. Det sista hon såg var honom. Hur han glatt sträckte sina armar mot henne. Och hur hon tog honom i sin famn.

J� � � 2013

on sneglade på honom medan han körde. Det halvlånga, blonda håret stod som vanligt på ända och de grova, lite skitiga verkstadshänderna höll ledigt om nederkanten på ratten, trummandes med fingrarna i takt till musiken. Radion spelade skvalmusik. Hon brukade använda sig av ordet skvalmusik när hon ville understryka att det gällde musik som hon inte gillade. Vanligtvis deklarerade hon detta högt och klagande och brukade be om att få byta radiostation. Men idag lät hon det vara. Istället tittade hon ner i sin telefon, ögnade åter igenom annonsen och tittade på bilderna av torpet från 1904. Huset var litet, endast 72 kvadratmeter, och utannonserades som ett vinterbonat fritidshus. Hon svepte med pekfingret över bildspelet för att gå igenom det igen. Sedan läste hon texten som innehöll orden ”charmig” och ”potential”, vilket hon förstod var en skönare omskrivning för ruckel. Men läget var riktigt bra. Huset låg bara två kilometer från havet, endast ett par mil söder om stan och på precis rätt plats. Tobias svängde av motorvägen vid skylten Fredenäs och sedan ut på landsvägen medan Frida vände huvudet mot rutan och betraktade det förbisvepande landskapet. Snart såg hon havet, vilket för dagen låg alldeles klarblått och stilla. Försommarsolen som lyste starkt och reflekterade sig i vattnet värmde hennes

ansikte genom rutan. Något försent upptäckte hon att hon kisade. Hon öppnade handskfacket och rafsade snabbt till sig solglasögonen för att försöka mota huvudvärken i tid. ”Ska vi svänga av snart?” undrade han. ”Ja, nästa till vänster”, sa hon och satte de mörka glasögonen på näsan. De svängde in på en smal och krokig, men asfalterad landsväg med tät skog längs kanterna, vilken slingrade sig upp på en höjd. Därefter bredde åkrarna ut sig, för att sedan åter ge plats för gran och tall längs vägen. Det ilade i magen och hon tyckte att han körde för fort, men hon sa inget. Bestämde sig för att inte klaga och kände att dagen var en av de bättre. Hon sträckte istället ut sin hand mot hans och njöt av hur solen glittrade mellan trädtopparna. Han tog hennes hand och tryckte den lätt medan han började vissla. Han var precis som hon på gott humör. När de färdats ytterligare någon kilometer öppnade sig landskapet åter och hon såg skylten. En liten till-salu-skylt var nedstucken vid vägskälet, pekandes in till höger. Och där, ungefär hundra meter bort alldeles ensamt vid slutet av den grusade vägen och till synes mitt ute på åkern, såg hon det lilla huset omgivet av ladugård och uthus. Hon kände igen det gamla torpet från fotografierna i annonsen. ”Här är det!” utbrast han glatt och de svängde upp på grusvägen. Huset var som hon föreställt sig. Kanske till och med bättre. Lugnet som omslöt det lilla torpet i form av åkrar, skog och alldeles blå himmel var näst intill andäktigt. Känslostämningen gick från glad till nästan lycklig och hon klämde Tobias lite uppspelt på låret. Han besvarade henne med ett stort och otvunget leende i vilket hon kunde se hans vita tänder och skrattgropen i kinden. Hans leende gjorde henne lugn. Det gjorde det alltid.

�1

De körde upp på den grusade gårdsplanen och parkerade framför den lilla vita verandan och steg ur bilen. Hon tittade sig hastigt omkring. Ladugården låg till höger och var ganska liten, fallfärdig och säkert en gång i tiden faluröd. Nu var den närmast grå och färgen hade dammat av. Till vänster om huvudbyggnaden ett litet uthus, gissningsvis ett gammalt utedass, i samma slitna kulör. Själva bostadshuset, som låg i mitten, verkade vara i något bättre skick, även om det också gav ett slitet intryck. Ytterligare en till-salu-skylt stod nedstucken i gruset utanför entrén och pekade gästvänligt in mot stugan. En brun ytterdörr stod öppen med en liten stoppkloss av trä inpetad under som hindrade den från att slå igen. Runt dörren den lilla, vitflagnande verandan med trägolv. En av träplankorna i verandans golv var borta och de fick ta ett kliv över hålet för att inte snubbla i det innan de gick över tröskeln. Frida knackade på den uppställda dörren och en lång och välklädd mäklare i manchesterkostym uppenbarade sig. ”Välkomna ska ni vara!” utbrast han energiskt, tog i hand och presenterade sig. Mannen tycktes med sin eleganta uppenbarelse malplacerad i det enkla huset och hon kunde inte låta bli att undra över huruvida han, som uppenbart var en bra bit över femtio, hade färgat håret så där brunblankt eller om en så onaturlig nyans trots allt kunde vara naturlig. Men han såg vänlig ut och hade ett fint leende. Frida konstaterade att denne inte alls gav samma slags oärliga intryck som de andra mäklarna hon och Tobias hade träffat. Hon såg det som ett gott tecken. Ytterligare ett gott tecken var att hon och Tobias tycktes vara de enda spekulanterna på visningen. ”Här får ni varsitt prospekt att titta i under visningen”, sa han och gav dem häftena med husinformationen.

”Det är bara att kika runt och fråga mig gärna om det är något ni undrar över”, fortsatte han och log så brett och länge att Frida inte kunde låta bli att tänka på att det måste göra honom torr i munnen. De började med köket in till vänster. Det var ett litet kök, inte mer än några få kvadratmeter stort, men med två fönster som fick rummet att se ljust ut, trots den decennier gamla och mörkbruna köksinredningen. Till höger om hallen fanns en liten, anspråkslös toalett med dusch, med vad det verkade, inredning från åttiotalet. En lätt sliten rosa plastmatta täckte golvytan, vilken förutom den bleknande färgen ändå verkade hyfsat välbevarad och tät. En minimal dusch med draperi i ena hörnet och en vanlig vit porslinsstol med handfat i det andra. ”Det går inte att spola”, viskade Tobias medan han förgäves drog upp och ned i spaken. Hon tittade mot toaletthörnet där Tobias stod och mycket riktigt. Det hände absolut ingenting när han försökte provspola. Frida provade kranen i tvättstället och duschmunstycket i duschen och de fungerade som de skulle. ”Du, det går inte att spola på toaletten”, påpekade Tobias högt för mäklaren. Mäklaren stack in huvudet i det lilla utrymmet och konstaterade även han att spolfunktionen verkade trasig. ”Jag får ta upp detta med säljaren. Givetvis ska det gå att spola på toaletten. Givetvis”, sa han medan han kliade sig bekymrat i det blanka håret. Hon klev vidare in i vardagsrummet, vilket låg rakt fram från hallen. På vardera sida om rummet fanns två små sovrum med dörr. Nästan allt var murrigt och fult. Sparsamt möblerat med mörka, gamla möbler i trä och slitna tyger. Men väggarna i vardagsrummet var målade i vitt och det gjorde att rummet såg

något mer modernt ut. I alla fall jämfört med sovrummens brungula medaljongtapeter, vilka hon såg för sitt inre skrapas ner och ersättas med färger i ljusa naturtoner. Sammantaget ansåg hon att huset hade stora tillgångar. Som de många spröjsade fönstren som öppnades i luckor om två och det välsignade faktum att det inte luktade fukt någonstans. Huset var gammalt och enkelt. Men fint. Och när de öppnade altandörren från vardagsrummet, ställde sig tillsammans på det nysnickrade lilla trädäcket och blickade ut över det vajande, gröna försommarfältet nickade de mot varandra. Åkrarna var omringade av skog, vilken fick den gröna, vajande säden att se ut som vågorna på en sjö. Hon smög in sin hand i Tobias och blundade. Kände hur en envis tår var på väg, blinkade bort den och kramade hans hand hårdare. ”Det här är bra. Det är riktigt bra”, viskade hon till honom. ”Ja, det är det”, viskade han tillbaka och hon kunde höra hur han log. De frågade mäklaren om allt möjligt. Om hur avloppet fungerade, vem som ägde åkrarna och skogen runt om, vilka som nu ägde stugan, varför de ville sälja och hur gammalt taket var. Mäklaren förklarade att säljaren ville vara ärlig med att taket behövdes bytas ut helt inom ett par år. Och avloppet var gammalt och borde ersättas med annat eftersom kommunen inte skulle komma att godkänna det vid nästa inspektion. ”Det är samma familj som ägt torpet sedan sextiotalet. Åke, som han heter, bor inne i Göteborg och orkar inte åka ut hit längre. Han har blivit äldre helt enkelt. Och hans barn är inte intresserade av huset. Det är därför han säljer”, förklarade mäklaren. Frida tog sedan ytterligare ett varv i trädgården. Hon föreställde sig hur hon och Tobias skulle äta frukost på den lilla

verandan och hur de skulle grilla om kvällarna på det sydvästvända trädäcket på baksidan. Hur kvällssolen skulle vara oändlig just där. Hur hon skulle klippa gräset och gräva i rabatterna. Kanske odla något och sätta stockrosor längs fasaden. Frida rundade slutligen de fem blommande äppleträden, strosade mellan vinbärsbuskarna och beundrade perennerna i rabatten. Hon slöt ögonen och drog in den ljumma luften. Tänkte på hur doftminnena påverkade henne. På hur märkligt de tycktes tränga sig allra längst in och på hur de fick henne att se alldeles klart.

J� � � 2013

pårvagnen krängde till och fick kvinnan som satt bredvid att hastigt knuffa till hennes axel. Frida satt längst in mot fönstret och såg hur de äntligen lämnade Brunnsparken, åkte förbi Centralstationen och var på väg åt rätt håll. Hem. Hon längtade hem. Två tonårsflickor satt framför henne med näsan i sina telefoner och snett bakom pågick en ljudlig envighetsförhandling mellan en nejsägande förälder och ett barn som ville ha glass. Hon blundade och kände huvudvärken komma smygande och försökte förgäves luta pannan mot det vibrerande fönstret. Drog ett djupt andetag som för att syresätta sig och för att förhindra klumpen i halsen att växa sig större. Svingeln nästa. Sedan Olskroken. Det skulle gå bra. Kvinnan bredvid klev av. Frida studerade torghandeln som pågick utanför och människorna som hastade likt arbetande myror. En äldre man med en stor sportbag lutade sig mot det tomma sätet intill. ”Är det ledigt här?” Mannen stank urin och hon fick motstå impulsen att ta upp handen för att täcka näsan och munnen. Istället försökte hon se vänlig ut och nickade. Han slog sig ned och hon kunde känna tyget från hans solkiga tröja mot hennes arm. Hon drog upp telefonen

ur väskan. Klockan var strax halv fyra. Om någon timme skulle Tobias vara hemma. Frida klev av vid Redbergsplatsen, tittade sig noggrant omkring innan hon gick över vägen och småsprang mot lägenheten. Hon hörde honom redan i trappuppgången, redan innan hon satte i nyckeln i låset. Jacks uppspelta gnyende andetag. När hon öppnade dörren kastade han sig mot henne med ett glatt skall. Hon kramade och strök honom över sammetspälsen. Stängde dörren bakom sig och satte sig på golvet med hunden. ”Hej killen!” sa hon, blundade och lade kinden mot hans varma päls. Hon kände hundens blöta nos och tunga över ansiktet och skrattade till. Kände hur hon slappnade av, strök en tår från ögonvrån och andades. Räknade till tre lugna andetag innan hon gick in i köket för att ta en huvudvärkstablett och ett glas vatten. Stod sedan vid en av de halvfulla flyttkartongerna och betraktade dess innehåll. Konstaterade att det endast fanns några få dricksglas, tallrikar och bestick kvar i hela köket. Resten var nerpackat. Hon slog på teven och Jack hoppade upp och kröp ihop intill henne i soffan. Det var ett program om sälar på naturkanalen. Hon tittade på hur sälarna dök efter fisk och krånglade sig upp på land med sina familjer. Hur de höll sina ungar nära och skyddade dem. Hon slog över till frågesport på ettan. Rader av glada, hetsiga människor tryckandes på röda knappar när de visste svar. Hon sänkte ljudet till noll, blundade och la sig ner på kudden. Kände hur hon drev bort. ”Hallå!” Tobias öppnade ytterdörren och klev in. Yrvaket satte hon sig upp medan Jack rusade sin husse till mötes. Hennes man satte

ner påsarna från Systembolaget med ett klirr och torkade svetten från pannan. Hon tittade ner. ”Jag mår inte bra”, sa hon medan hon hörde hur luften gick ur honom. ”Nähä.” ”Alltså, jag är så trött. Jag stannar nog hemma imorgon.” ”Jaha.” Hon lät gnällig som ett litet barn. Hon hatade det och hon visste helt säkert att han gjorde detsamma. Tobias packade hastigt och ljudligt upp påsarna i köket och ställde in i kylen. Mariestadsöl och någon sorts cider. En flaska vitt vin. Hon såg hans strama mun och visste vad han tänkte men också att han aldrig skulle säga det rakt ut. Han sa aldrig något rakt ut. ”Jag har köpt present i alla fall. Det blev en sån där ljuslykta från en inredningsbutik nere i Nordstan. Jättefin! Den står inslagen och klar på diskbänken”, tillade hon och försökte låta gladare.

J� � � 2013

rida stängde ner datorn och blev sittande med den i knäet. Kvällssolen sken in genom fönstret så att hon fick kisa. Egentligen borde hon dra för persiennerna. Kanske sätta på en film. Men den fina sommarkvällen fick henne att rastlöst vakna. Hon gick ut i hallen och knöt på sig skorna, greppade bilnycklarna och kopplade hunden. Sprang sedan nedför trapporna med den lilla svarta hunden i släptåg och fortsatte rusa ända ner till garaget i källarplan. Hon körde söderut på motorvägen och fick ducka för skuldkänslorna som kom. Tryckte undan känslan av skolk från Tobias bästa väns födelsedagsfest. Hon borde varit där och allt kändes som ytterligare ett svek. Men hon ville inte. Och samtidigt orkade hon inte längre ligga i soffan. Denna obegripliga kombination av trötthet och rastlöshet grep henne allt oftare. Ofta lastade hon in Jack i bilen och körde långt ut från stan för att gå timslånga promenader. Det lugnade henne. Bort från kvarteren, gatorna, trottoarerna. Ut på landsvägarna, fälten, havet, bondgårdarna och ängarna. Hon brukade ställa bilen på någon rastplats eller invid diket till någon mindre landsväg. Sedan gick hon kilometer efter kilometer, ibland mil efter mil. Hon följde årstidernas växlingar. Olika platser. Överblickade storslagna, öppna vyer och tog sig

igenom täta, svårgenomträngliga skogar. Registrerade noggrant detaljerna i hennes väg. Humlorna på klöverblommorna, trutarnas skrikande fiskelycka över havet, råbockens skällande i fjärran och de miljontals rödmyrornas arbetsflit. Hon gick längs stränder omgivna av ljunghedar, grusbelagda vägar kantade av vildgräs och leriga åkrar. Hon gick på stigar, nästan överväxta och ogenomträngliga, vilka hon fick slå sig fram genom höga ormbunkar och vassa björnbärssnår. Hon kunde gå i timmar. Ibland tills fötterna släpade, ryggslutet värkte och fötternas undersida täcktes av små blåsor. Så länge som det krävdes för att huvudet skulle bli rent. Kvällen närmade sig halv nio när hon var framme i Fredenäs. Hon körde inte ända fram till den lilla gården, utan stannade nere vid vägskälet intill raden av postlådor. De promenerade landsvägen fram dit barrskogen blev tätare och kvällssolen försvann bakom trädtopparna. Den fuktiga doften av mossa och kaprifol trängde sig välkommet in i hennes medvetande och axlarna sjönk äntligen nedåt. Hon hittade en grusväg in i skogen och följde den till en återvändsgränd vid ett havrefält färgat guldgult av kvällssolen. Frida släppte Jack fri och han galopperade lyckligt framför henne medan de gick längsmed dikeskanten. De gick tills kvällskylan trängde in under koftan innan hon bestämde sig för att vända om. Tillbaka längsmed samma väg de kommit ifrån, spanande ut över fälten och in i skogen efter älg eller rådjur, som hon visste skulle finnas en hel del av just här. Granarna stod tätt på mossbädden och en stor myrstack klängde sig fast på södersidan av en stam. Myggorna surrade och skymningen gled över dem medan koltrastarna prasslade och sjöng vid trädrötterna. I halvmörkret var de tillbaka vid bilen. Innan hon klev in stod hon stilla i någon minut och tittade mot det lilla torpet som bara

om ett par veckor skulle bli hennes nya hem. Frida betraktade det i skymningen konturlösa lilla huset. Trädtopparna sträckte sig höga framför det sista sommarljuset i horisonten och omringade gården likt en skyddande och sagolik törnroshäck. Hon tyckte att huset såg annorlunda ut i halvmörkret. Och nu när hon visste att det var hennes. Likt en lugn, öde ö stod det där mitt ute på åkern och fönstrena tedde sig som mörka, bedjande ögon. Som om det såg på henne. Som om det väntade.

rida och hennes man köper drömhuset på landet och flyttar ut från stan. De packar upp och slår sig till ro. Samtidigt är inget som det borde vara. Deras tillvaro är kantad av läkarbesök, hormonbehandlingar och barnlängtan. Och deras äktenskap är svajigt.

är Frida hittar en kaffeburk med några gamla brev i under inflyttningen, blir hon uppslukad av dess innehåll och stämning. Hon blir mer och mer nyfiken och börjar göra efterforskningar. Vem är kvinnan som en gång i tiden bott i samma hus som Frida? Och varför verkar de nästan hundra år gamla breven påverka henne?

In t e

nå �on s m amm a är en roman om barnlängtan

på olika sätt, där kärleksrelationen och den ofrivilliga barnlöshetens sociala konsekvenser lyfts fram. Den är också berättelsen om längtan efter att kunna få välja sitt eget liv och om hur stor betydelse föräldraskapets vara eller icke vara kan ha.