DEN BLÃ…A DUVAN
Damir Dervisic
DAMIR DERVIŠIĆ
Den blåa duvan SF novell på lätt svenska
Inledande korrektur: JASENKO DERVISIC Uppföljande korrektur: ELLINOR ANDERSSON Grafisk form och omslag: SELVER DERVISIC
© 2020 Damir Dervisic Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7851-854-8
Tack till Marina, Nina och Selver. Tack Marina för att du inspirerade mig. Tack Selver för att du uppmuntrade mig att företa skrivandet när jag hade tvivel i att jag kunde åstadkomma något vettigt. Tack Nina som sa att hon blev imponerad efter att hon läste sagan. Mer belöning för min skrivande behöver jag inte.
Tack till Jasenko och Ellinor som hjälpte mig med min hopplöst dåliga grammatik.
Ankomst
DEN BLÅA DUVAN
Sjön var frusen sen länge. Den var stor, och under mörka dagar som idag, kunde man inte se från ena sidan till den andra. I mitten av sjön kunde man se en liten holme på vilken några tallar växte. Vindarna hade blåst bort snön från ytan som månskenet speglade sig mot. Vid foten av kullen på stranden under vindskyddet byggd av i tudelade stockar satt Tartus. Brasan belyste hans ansikte. Värmen från brasan smälte sakta isen från hans skägg, men han, helt klädd i dräkt gjord av renpäls kände sig ganska behaglig till mods. Hans hund som låg bredvid i snön och sov blev helt plötsligt alert och uppmärksam. Den tittade mot mörkret och började skälla. Eftersom Tartus väntade på en besökare blev han inte överraskad av ljudet som kom från närheten. ”Tyst!” beordrade han till hunden. Åkande på skidor kom en underlig uppenbarelse. Skidåkaren hade en mössa sydd av viträvspäls, en jacka av bäverpäls och byxor av vitbjörnspäls. När han kom till Tartus såg han att besökaren var helt dränkt i svett. ”Hej! Tartus” presenterade han sig och nickade lite med huvudet. ”Mille” sa han flåsande, ”kan jag få lite vatten? Mille lutade skidorna mot den närmaste granen och satt sig mittemot Tartus på pälsen som låg over stocken. Han drack glupskt ur vinsäcken. 7
DAMIR DERVISIC
”Har du varit på resande fot länge?” undrade Tartus” du verkar vara trött.” ”Jag har rest de senaste tio dagarna, men det blev inte många timmar idag. Jag känner mig ganska bra” svarade Mille” Har du väntat länge?” ”Jag hade hunnit med brasan, inte mer” svarade Tartus De satt där i natten, tysta och lite obekväma som människor brukar vara när dom är tvungna att umgås med okända. ”Jag läste böckerna du hade skrivit.” sa Mille för att bryta tystnaden. Tartus kommenterade inte med ett enda ord det Mille hade sagt, istället frågade han: ”Igår borrade jag några hål i isen och satte fällor. Vill du följa med mig och kolla dem?” ”Gärna” svarade Mille medan han reste sig och satte mössan på huvudet. Kläderna Mille hade var väldigt bra gjorda, men sydda för strängare kyla. ”Jag ser att du har fått kläder från Mamou” sa Tartus med ett leende. ”Hur kan du veta detta?” ”Nästan alla här har Mamous kläder” svarade Tartus ”Det finns inte bättre skräddare än han”. 8
DEN BLÅA DUVAN
En yxa och ett spett tog de med sig från lådan som låg i skyddet.
De klev på den frusna sjön. Hunden gick ivrigt framför dem och sniffade. Hålen i isen var markerade med granris. När dem kom till första hålet började Tartus hacka isen där det redan hade bildats ny. Grenen fördröjde isbildningen, och det var inte svårt att hacka upp hålet till den ursprungliga storleken. Linan var knuten på en träbit som låg tvärs över hålet. Tartus drog linan upp ur vattnet. ”VI kanske har mer tur med den nästa” sa han och fortsatte att gå mot nästa markering. Vid nästa hål drog han upp en ganska stor öring. Han tog kniven och rensade fisken på en gång. Inälvorna kastade han till hunden som åt allt på ett ögonblick. Fisken hängde han på ryggsäcken. Så gick de från hål till hål och kontrollerade alla fällor. Tio stycken sammanlagt. Till hundens glädje hittade de en lika stor öring till. ”Vi kan äta en av fiskarna” sa Tartus” det borde räcka 9
DAMIR DERVISIC
åt oss” ”Jag vill spara den andra till Almera” försatte han” Hon älskar fisk. Jag bor med henne”. De började gå tillbaka mot elden. ”Då är det dags för dig att börja resa” sa Tartus till Mille. ”Visst” svarade Mille ”Det var inte den närmaste stationen för dig, eller hur?” frågade Tartus. ”Nej det var det inte, men jag har aldrig varit så här långt norrut. Det var berättelser om is och snön som jag lyssnade till som liten som fick mig att vilja se Norden själv.” svarade Mille. De såg lika gamla ut men när Mille ställde nästa fråga, verkade det som att han frågade någon som var vida mer erfaren:” Hur många gånger har du rest?” ”Två gånger.” svarade Tartus. De var framme vid brasan. Tartus förberedde fisken för grillen med kryddor och lite olja som han hade i ryggsäcken. Den andra och mindre vinsäcken sträckte han mot Mille. ”Brännvin?” Mille tog en klunk och kände hur värmen spred sig inifrån. Han klappade hunden som lade sitt huvud i hans knä. Fisken förbereddes för tillagning fort. De delade fisken 10