9789178133376

bad girls

Läs även: Moxie (2018)

gilla böcker Copyright © 2021 by Jennifer Mathieu Originaltitel: Bad Girls Never Say Die Översättare: Carina Jansson Omslagsdesign: Aurora Parlagreco Svensk omslagsbearbetning: Oskar Degard Tryckt av Livonia Print, Lettland 2022 isbn: 978-91-7813-337-6 Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se

Till alla bad girls – nu, förr och i framtiden

HOUSTON 1964

Vi är den sortens tjejer mödrar varnar sina döttrar för.

Bli inte som det där packet.

Vi är den sortens tjejer lärare viskar om och killar drömmer om – till och med killarna som inte ens tittar åt oss i matsalen eller på skoldanserna.

Inte för att vi är den sortens tjejer som brukar gå på skoldanser.

Men vilken sort är vi?

Vi är bad girls – vi är den sortens tjejer som ritar muscher i ansiktet med eyelinerpennor vi har snattat på Woolworth’s och som skrattar högt när vi inte borde och som är så stygga att några av oss har skickats till särskilda platser för stygga flickor.

Oftast är vi ännu värre när vi kommer tillbaka.

När jag var liten och bar stärkta, ärvda klänningar i grundskolan och lyssnade på miss Carter när hon lärde ut alfabetet, var det nog ingen som trodde att jag skulle växa upp till en sådan flicka. Men det gjorde jag. Att vara en stygg flicka kan krossa ens hjärta om och om igen, och när jag tänker på vad som hände mig och mina vänner förra hösten brister mitt 11

hjärta på nytt och jag undrar om jag kommer att orka laga det en gång till.

Men sanningen är att om jag inte hade blivit en stygg flicka, skulle jag inte ha träffat Diane. Och jag skulle aldrig ha insett att dåliga flickor ibland är de bästa vänner man kan tänka sig.

12

KAPITEL ETT Det är Connie som föreslår att vi ska åka till drive-inbion. Vi andra säger förstås ja. Det är trots allt lördagskväll och hon kom just hem efter tre månader på ungdomsvårdsanstalten uppe i Gainesville. I tre månader har vi festat och skolkat och saknat Connie. Som jag ser det har hon rätt att bestämma vad vi ska göra hennes första kväll i frihet. Och när det handlar om vad vi ska hitta på är det ändå alltid Connie som bestämmer. ”Det är så skönt att vara tillbaka i verkligheten”, säger hon när vi står och röker bakom godiskiosken.

En tunnhårig föreståndare med svettfläckar på sin vita t-shirt kommer ut flera gånger och säger åt oss att gå därifrån. Vi ignorerar honom, som vanligt. ”Verklighet och verklighet, men någonting är det verkligen”, säger Juanita, drar sitt svarta hår bakom öronen och gör en gest mot ogräset och de kala fläckarna på marken här på Winkler Drive-In. Hennes ord följs av ett hårt skratt. Connie flinar mot henne, och hennes röda läppstift och blonderade hår glänser i skenet från lamporna ovanför oss och strålkastarna omkring oss. Jag kastar en blick på filmduken och undrar vilken film som visas. Det 13

borde jag nog ta reda på, ifall mamma frågar ut mig när jag kommer hem. ”Var det så illa, alltså?” frågar jag och är som alltid full av vördnad inför Connie. Jag drar den svarta koftan tätare omkring mig. Det är kallt för att vara oktober i Houston, och jag huttrar lite. ”Riktigt illa”, säger Connie och tar genast chansen att berätta för tionde gången. ”Vi var tvungna att gå och lägga oss halv tio och vi fick nästan aldrig röka.

Men jag var en ängel i jämförelse med några av tjejerna där.”

Nu är det Sunnys tur att skratta, till och med högre än Juanita. Medan hon tar upp en puderdosa för att inspektera sitt läppstift säger hon att det inte kan stämma – Connie är trots allt en legend på East­side High. Men så underhåller vår saknade ledare oss med en historia om tjejer som sniffade nagellacksborttagning för att få kickar och som skar sönder metallnäten för fönstren på nätterna för att smita ut.

De åkte fast och hamnade i isoleringscell. ”Jag tänkte inte stöka till det för mig bara för att få lukta på lite nagellacksborttagning”, säger Connie med ett stolt leende. ”Jag spelade cool och väntade på att få komma hem till mina tjejer.”

Hennes tjejer. Vi. Connie, Sunny, Juanita och jag, Evie, yngst i gänget och den enda som går andra året.

Jag ser oss som fyra hörn av en liten kvadrat, tätt 14

tillsammans för att skydda oss mot resten av världen. De andra går tredje året och Connie skulle till och med ha gått fjärde om hon inte tvingats gå om en klass, men de accepterar mig eftersom jag är den sortens tjej som aldrig bryter ett löfte och som aldrig skulle skvallra på en vän. ”Vi går och kollar vilka som är här”, säger Connie, och vi följer med henne till bakre delen av parkeringen, där de flesta vi känner brukar ställa de rostiga rishögar som är allt vi har råd med.

Connie trycker sig närmare Sunny och snart går vi alla arm i arm. Utan Connie har Juanita, Sunny och jag inte känts lika sammansvetsade. Vi har fortfarande träffats och skolkat ihop, absolut, men vi har varit som ett fartyg utan sin kapten. Inte för att jag någonsin har varit på ett fartyg. Eller på en plats något fartyg skulle segla till, för den delen.

Men nu är Connie tillbaka och leder oss med säkra steg. Hennes blonda lockar gungar som om de är lika säkra på sig själva som hon. Medan vi går tar mina bruna ögon in alla de olika grupper som samlas på Winkler på lördagskvällar – medelklassungarna i sina matchande jumperset från Foley’s och de tjuriga gangsternollorna i skinnjackor och gnälliga ungar med glassfläckar överallt vars trötta mammor och pappor bara ville gå ut en kväll och inte hittade någon barnvakt.

15

Men det är en grupp som ibland kommer hit som jag verkligen stör mig på, och det är gänget från River Oaks High. De skulle kunna åka till flottare ställen som Majestic eller Loew’s inne i centrum, eller stjäla vodka ur sina pappors barskåp medan deras föräldrar är i Europa eller på golfklubben, men nej.

De väljer att åka till slummen här på Winkler, långt från sina pampiga villor och sina hushållerskor och sina sprillans nya cabrioleter.

Det är som om de gör det för att påminna oss andra om att de har bättre ställen att vara på. Som om de gör det för att påminna tjejer som jag om att vi är fast här, medan de bara är på genomresa. Eller så kanske de gör det för att ställa till med bråk de aldrig får skulden för, eftersom snuten alltid tror mer på dem än på oss. ”Kolla på de där fjantarna”, muttrar Sunny och läser mina tankar.

Hon nickar mot några River Oaks-tjejer som dricker Coca-Cola och lutar sig mot några sportiga killar, som om de skulle rasa ihop i en hög med pengar utan deras stöd. Hela gänget står samlat runt två Mustanger parkerade sida vid sida, en svart och en midnattsblå. Flott. Det är svårt att tro att det här är någon sextonårings första egna bil, och den är förmodligen finare än någonting jag någonsin kommer att sätta mig i. ”Varför stannar de inte i River Oaks, där de hör 16

hemma?” säger Connie, väldigt högt, för att de ska höra henne. ”Subba!” ropar en av killarna tillbaka.

Det är ett hav av kakibyxor och snaggat hår och bomullsskjortor, men det är uppenbart att rösten tillhör en blond kille med breda axlar och uppblåst bröstkorg. Våra blickar möts en sekund och han hånflinar roat. Jag ryser till, och inte bara av den kalla höstluften. ”Dra åt helvete!” ropar Connie utan att tveka en sekund.

Han blänger på oss och en kör av arga röster höjs, men ingen av killarna gör någonting. Inte för att Connie inte skulle vara redo om någon av dem gjorde det. Juanita och Sunny skrattar högt, men jag vill bara bort från den här gläfsande flocken. Vi fortsätter gå, och jag undrar om jag någonsin kommer att bli hälften så modig som Connie Treadway.

Vi hittar vårt gäng i raden längst bak, och snart sitter vi i rökiga baksäten, smuttar på Four Roses och Schlitz och skvallrar. Jag dricker tillräckligt mycket för att det ska hetta i kinderna, men inte så mycket att det börjar snurra. Mamma och mormor kommer ändå att vara arga på mig för att jag drog iväg i kväll utan att tala om vart jag skulle, så det sista jag behöver är att komma hem full igen. Juanita och tjejerna fick mig så packad på min femtonårsdag för ett halvår sedan att 17

jag knappt kunde gå, och efter det fick jag inte lämna huset på evigheter.

Sunny försvinner med sin ibland-pojkvän Ray Swanson och hamnar i baksätet på hans bil, som står parkerad under några träd. Jag gillar honom inte eftersom han alltid beter sig som om han äger Sunny, som om hon är en skinnjacka eller något. Men han är nog en av de snyggaste killarna i gänget, efter Connies tvillingbror Johnny som har mörka ögon och smidiga muskler och kindben som nästan är för fina på en kille. Men bara nästan. Ibland ligger jag i sängen och fantiserar om hur det skulle kännas att kyssa honom, men han har aldrig så mycket som tittat på mig. För honom är jag säkert bara ett barn.

Johnny är också här i kväll. Jag såg honom så fort vi kom. Han står och ser sur ut vid stängslet, röker och tittar ut över folkhavet. Hans syster beter sig på rakt motsatt sätt och blir snabbt festens mittpunkt. ”Det är så skönt att vara hemma”, säger Connie om och om igen, studsar glatt leende från grupp till grupp och betonar verkligen ordet hemma.

Det verkar som om hon håller på att supa sig rejält packad, men i kväll av alla kvällar förtjänar hon att få släppa loss. För Connie är hemma här, med oss.

Med gänget som gör lärare nervösa och får snutar att grimasera.

Det är egentligen ingen som kollar på filmen och 18

jag slutar försöka hänga med i handlingen. Jag får syn på Juanita, som står och fnissar med några andra tjejer vi känner. Det är Juanita jag står närmast, men ibland undrar jag om det bara beror på att vi är grannar och att hon ser mig som en yngre kusin som hon behöver ta hand om. När jag började hänga med henne för något år sedan, ungefär samtidigt som min storasyster Cheryl flyttade hemifrån, sa Juanita aldrig att jag inte fick vara med. När det bara är hon och jag är det okej, men när alla är med känns det ibland som om jag inte passar in. Som om jag är mer som ett gosedjur eller en maskot eller bara är ett enda misstag ifrån att bli bedömd som för mesig. Som om jag när som helst skulle kunna upplösas i tomma intet och bara lämna kvar lukten av cigarettrök och hårsprej. ”Jag går och köper lite popcorn”, muttrar jag till ingen särskild och börjar gå tillbaka till godiskiosken. ”Köp till mig med, Evie!” ropar Connie. ”Jag betalar tillbaka senare, jag lovar!”

Jag ler åt Connies falska löfte och fortsätter genom trängseln. Den friska luften fyller mina lungor och svalkar hettan efter spriten. Jag är glad att Connie äntligen är hemma och att allt är som det ska igen.

Och jag är glad att det är lördagskväll och att jag är på Winkler med områdets tuffaste gäng. Leendet stannar kvar på mina läppar när jag går för att köpa popcorn, och mina vänners glada rop tonar ut bakom mig.

19

KAPITEL TVÅ När jag närmar mig kiosken gräver jag i fickorna efter mynten jag fick för att jag passade Rodriguez­ungarna längre ner på gatan.

Mrs Rodriguez är den enda mamman i kvarteret som anlitar mig, och det är bara för att hon inte har råd att vara kräsen. Jag kanske har rykte om mig att umgås i fel sällskap, men jag är bra med de där barnen. Jag hjälper till och med Nancy med läxorna, vilket är lite lustigt med tanke på att jag inte bryr mig om mina egna läxor.

Den tanken får mig att le igen tills jag kommer fram till kiosken, där det förstås är kö. Doften av smöriga popcorn får det att vattnas i munnen, trots att jag vet att Winklers popcorn alltid luktar bättre än de smakar. ”Visst är det galet att hon ens visar sig bland folk?” ”Jag vet, Vickie. Vissa fattar bara inte när de borde stanna hemma.”

Rösterna väcker mig ur mina popcorndrömmar.

Tjejröster. Dömande röster. Och utan att ens veta vilka de tillhör förstår jag att det är röster som har mer än några mynt från ett barnvaktsjobb i fickorna.

20

Lugna och honungslena, men inte för sockersöta.

Rika röster. ”Hon ser för jävlig ut, ärligt talat.” ”Det gör hon verkligen.” ”Och hon har alltid trott att hon klär i rosa, eller hur?”

En sekund tror jag att de pratar om mig men jag bär inte rosa, så det kan inte stämma. Sedan lokaliserar jag rösterna, och jag ser deras offer. Två tjejer från River Oaks står vid sidan av kiosken, dricker läsk och blänger på en blek tjej med rödbrunt hår framför mig i kön. Tjejen har en ljusrosa klänning och en mörkare rosa kofta. De rika tjejerna spyr ut sitt gift högt och tydligt så att alla hör, men det är uppenbart vem orden egentligen är avsedda för.

Tjejen med rödbrunt hår vänder sig mot dem med hårt sammanpressade läppar. Hon stirrar ner i marken, men hennes kinder skiftar i samma färg som håret och jag vet att hon hör dem. Det vet de också, för de hånler mellan varje elak gliring de kastar åt hennes håll.

Jag tänder en cigarett och tittar på. Vanligtvis skulle jag inte lägga mig i ett tjafs mellan några tjejer från rätt sida stan, men så inser jag att jag känner igen tjejen med det rödbruna håret. Hon heter Donna eller Diane eller något och började på Eastside High nu i höst, för bara några veckor sedan. Hon passar inte alls 21

in, och hennes snygga kläder och sprillans nya skolgrejer avslöjar att hon snarare hör hemma i River Oaks.

Och hon för sig på det sättet. Lite snobbigt, antar jag.

Några av oss har varit ganska hårda mot henne i matsalen, knuffat henne avsiktligt och gett henne elaka blickar. Sådana grejer. Det blir bara så ibland, för folk som tror att de är bättre än vi. Jag vågar aldrig vara med, men jag skulle heller aldrig försöka stoppa det.

När jag nu ser att tjejen börjar bli blank i ögonen av tårar skäms jag nästan över det. Hon har det tufft nog ändå, med sin egen sort. ”Hon borde skämmas över att komma hit”, säger den som heter Vickie. ”Efter allt hon har gjort. Kolla, här är Betty. Hon kommer inte att tro det.”

En kort brunett med äppelkinder gör sina töntkompisar sällskap, och tjejen med det rödbruna håret drar efter andan. Brunetten tar in scenen med en snabb blick, och det märks att hon försöker dölja sin första reaktion. Hon öppnar munnen för att säga någonting till tjejen framför mig, men stänger den genast igen. ”Vi går”, säger hon i stället, utan att titta bort från Donna/Diane som nu är på väg att brista i gråt. ”Vi låter henne vara. Killarna väntar på oss.” Brunetten darrar en aning på rösten när hon säger det.

En tår rinner nerför kinden på tjejen med det rödbruna håret.

22

”Ja, skit samma”, säger Vickie och vänder sig för att gå. ”Jag är bara glad att hon flyttade från vårt kvarter till den här slummen.” Hon väntar en sekund och tillägger sedan: ”Hon passar in med packet.”

När min tända cigarett träffar Vickie på armen så att glöden yr tjuter hon till, vänder sig om och spänner blicken i mig. ”Det var du, eller hur?” skriker hon och skrynklar ihop ansiktet. ”Du gjorde det med flit! Vad är det för fel på dig?”

Hennes vänner gapar som fiskar och deras ögon är stora av chock. ”Ska inte ni tre gå och jävlas med någon annan?” säger jag. ”Nej förresten, stanna kvar medan jag hämtar mina vänner. De vill nog gärna träffa er.” Mina kajalkantade ögon är hårda och säkra och min mun formar ett hånleende jag har övat på framför spegeln sedan förra sommaren. Men mitt hjärta bultar hårt. Ändå räcker det för att få töntarna att fly, och Donna-eller-Diane vänder sig om helt med tårblanka ögon som lyser av tacksamhet. Det är så jag vet att hon absolut inte är härifrån. Alla jag känner skulle hellre dö än att låta någon se dem i det där skicket. ”Tack så mycket”, säger hon. ”Det var verkligen snällt av dig.” Hennes röst låter också rik, som sommarläger och semestrar i Europa. Men den är mjukare än Vickies. Trevligare.

23

”Det var ingenting”, säger jag och tittar förbi henne mot kioskluckan, där en koppärrig man irriterat väntar på nästa beställning. ”Det är din tur.” Jag tycker synd om den här tjejen, men hon är inte direkt typen jag kan ta med mig tillbaka till mina vänner. ”Jag har tappat aptiten. Men tack igen.”

Hon snyftar till, torkar tårarna och försvinner in i trängseln. Förhoppningsvis är hon på väg hem. En tjej som hon borde inte vara ensam på ett ställe som Winkler om hon inte kan tackla några elaka töntar.

Jag köper popcorn till mig och Connie, plus en Dr Pepper, och går sedan tillbaka. Connie slukar sina medan hon fortsätter hålla hov och berätta anekdoter från ungdomsvårdsskolan, och hon kryddar dem lite extra varje gång. När den andra filmen börjar har Connie övertygat hela gänget om att hon drog igång ett fånguppror på Gainesville och att de låste in en vakt i en städskrubb. Och hon har inte slutat dricka ur flaskan med Four Roses. ”Var är min bror, förresten?” hojtar Connie. ”Han måste få höra om allt jag har gått igenom medan han fick stanna här och göra vad han ville. Det är så lätt för killar. De råkar aldrig lika illa ut som tjejer.” ”Killar har tur på det sättet”, säger Sunny, som slutligen har kommit ut från Ray Swansons baksäte tillsammans med Ray. Hennes honungsblonda hår är rufsigt och läppstiftet utsmetat.

24

”Tjejer har också tur och får till det ibland”, säger Ray och petar till henne med armbågen.

Sunny himlar med ögonen medan Dwight Hardaway och Buck Thompson, som står i närheten, skrattar åt Rays skämt. Helt ärligt, de verkar bara existera för att kunna heja på Ray när han kläcker någon dum kommentar. ”Varför är du så tyst, Evie?” säger Ray när han får syn på mig. ”Har du aldrig fått till det?”

Jag rodnar lika mycket som den där stackars tjejen i kön, och jag önskar att alla inte tittade på mig. ”Lämna henne i fred, Ray”, säger Sunny och ger honom en lekfull knuff. ”Hon är bara femton.”

Ray säger att Sunny inte ska vara så stöddig mot honom och sedan någonting om att han minns när hon var femton, och detta följs av fler skrik och skratt. Jag vet att jag måste kontra på något sätt och det snabbt, annars kommer de bara att fortsätta hacka på mig. ”Herregud, Ray, vi fattar”, säger jag. ”Du är en riktig hingst i sängen.” Och trots att det kommer ut helt rätt och alla skrattar är det en del av mig som hoppas att mormor inte får telegram från Gud om att jag har missbrukat hans namn. De är väldigt nära vänner.

Jag sörplar i mig det sista av min Dr Pepper genom det rödvitrandiga sugröret medan Connie återupptar 25

sin monolog. Sedan ser jag Johnny igen, på väg från kiosken. Han ser inte gladare ut nu än när han stod vid stängslet, men mitt hjärta börjar slå fortare. Hans ögon har en så underbar chokladbrun färg att de inte kan beskrivas som något annat än läckra, och han är så lång att om jag någonsin fick chansen att kyssa honom skulle jag behöva stå på tå. Inte för att jag någonsin skulle få chansen, förstås. ”Här kommer din brorsa, Connie”, säger jag.

Connie kisar, får syn på Johnny och vinglar till.

Någon måste få henne att sluta dricka, och det snart. ”Ja, här kommer ju min brorsa”, instämmer hon. ”Han har betett sig som en jävla fjant hela kvällen.

Vad har han att sura över? Det är ju jag som har suttit inspärrad i en hel evighet!” Hon rapar och skrattar åt sig själv. ”Hallå, brorsan!” ropar hon för full hals. ”Kom hit!”

Johnny tittar upp, ser sin syster, kör ner händerna i fickorna och går fram till henne. En lock av hans pomadaglänsande, kolsvarta hår faller ner i pannan och han slänger med huvudet för att få bort den från ögonen. Han är så cool att jag blir helt snurrig. ”Hallå, brorsan!” hojtar hon igen innan hon ger honom en lätt knuff i bröstet med båda händerna. ”Haru sakna mig?” Hon sluddrar. ”Du har nog firat tillräckligt för i kväll, Connie”, säger han och kastar en blick på mig.

26

Han har mörka ringar under ögonen, och jag undrar varför. Det har alltid varit något mystiskt med Johnny. Något som påminner mig lite om George, min andrafavorit i The Beatles. ”Hur mycket har hon druckit egentligen, Evie?” frågar Johnny.

Jag blir först stum av förundran över att han vet vad jag heter, men lyckas sedan få fram: ”Vet inte riktigt. Rätt mycket, verkar det som.” Inte till någon större hjälp, inser jag och undrar om jag någonsin kommer att kunna prata med killar. ”Jo, det verkar så”, instämmer han och skakar på huvudet. ”Du, Connie? Ska vi kanske försöka få hem dig?” Hans röst är mjuk och försiktig.

Connie räcker ut tungan åt honom och lägger trotsigt armarna i kors. Några skrattar åt henne. ”Jag vill inte hem!” säger hon och stampar med foten. ”Jag vill stanna här. Med dig och dina vänner. Även om du inte vill det eftersom du är så deppig och inte ens låter mig berätta varför!” Hon knyter händerna, gnuggar sig i ögonen och härmar ett gråtande barn. ”Jag heter Johnny”, säger hon med bebisröst, ”och jag är en liten bebis som är så ledsen eftersom …” ”Connie!” avbryter Johnny. Han lägger armen om henne och börjar dra henne med sig. ”Lägg av!”

Connie protesterar när Johnny leder bort henne i 27

mörkret, och jag ser att hon snubblar några gånger så att han måste hjälpa henne upp. ”Vad fan var det där om?” säger Ray. ”Vem vet”, säger Sunny, och våra blickar möts.

När det gäller Connie och Johnny är allting möjligt.

Det enda som är helt säkert är att de alltid ­kommer att ta hand om varandra med en närmast ursinnig lojalitet. Det finns trots allt ingen annan som gör det.

Deras mamma dricker för mycket och deras pappa är rätt hårdhänt mot dem, och det är om han har en bra dag. Inte konstigt att Connie rymde hemifrån.

När Johnny och Connie har gått blir det tyst ett tag, men feststämningen är snart igång igen och jag inser att jag måste på toa. Jag överväger att be Sunny eller Juanita följa med mig, men plötsligt känner jag att jag vill vara ensam. Kanske har upprymdheten börjat lägga sig. Eller så är jag bara trött på att oroa mig för att göra eller säga något fel. Jag säger inte till någon att jag går, och ingen verkar heller märka det.

Medan gruset krasar under skorna och mina vänners röster blir allt svagare händer någonting ovanligt. Håret på mina armar reser sig och jag huttrar till. Känslan är tillräckligt stark för att jag ska hejda mig i steget ett ögonblick. Sedan far en enda mening genom huvudet och kräver min uppmärksamhet.

Vänd dig om och gå hem, Evie.

Jag rynkar pannan, skjuter tanken ifrån mig och 28

går vidare. Jag vet att min mamma skulle kalla det för kvinnlig intuition. Samma kvinnliga intuition som hon hade när jag var tre år gammal och hon förstod att min pappa inte skulle komma tillbaka från mataffären. Samma intuition som sa henne att chefen på dinern där hon jobbade fortfarande var gift, trots att han försäkrade henne att han inte var det. ”Alla kvinnor har ett inbyggt varningssystem”, har hon sagt. ”Och det måste man lyssna på.”

Jag älskar min mamma, men det där är bara löjligt. Om kvinnlig intuition fungerade, skulle hon då inte ha blivit varnad för att gifta sig med min odugling till farsa? Och om kvinnlig intuition var värt ­någonting, skulle det då inte vara lite lättare att vara tjej snarare än svårare, som Connie alltid säger att det är?

Så jag fortsätter gå och undrar varför jag inte kan skaka av mig den där känslan av obehag.

29

30