Midnattsjakt
Benjamin Read & Laura Trinder
MIDNATTSJAKT
översättning: Carina Jansson
Läs också: Midnattstid Midnattsskri
Utgiven av Lilla Piratförlaget Berättelse: Trinder & Read Ord: Read Text © Read Books Ltd 2021 Inlageillustrationer © Laura Trinder 2021 Original English language edition first published in 2021 by The Chicken House, 2 Palmer Street, Frome, Somerset, ba11 1ds All character and place names used in this book are © benjamin read and laura trinder and cannot be used without permission. Text copyright © benjamin read and laura trinder 2021 The Author/Illustrator has asserted her moral rights. All rights reserved. Originalets titel: The Midnight Hunt Översättning: Carina Jansson Omslagsillustration: Mattias Olsson Omslagslayout och sättningsform: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Tryckt av Livonia Print, Lettland 2021 ISBN 978-91-7813-088-7 www.lillapiratforlaget.se
Till min alldeles egen Emily, som kanske även läser boken en vacker dag. – BR Till Chris, som gör Dagsljusriket magiskt. – LT ”Och nu till sist, då mörkret viker, brutet utav fullmånens stilla, rena glans, hur villigt både framtid och förflutet av klarnad tanke sinnrikt sammanbands i midnattsstund!” Johann Wolfgang von Goethe I midnattsstund
K APITEL 1
D
et var inte en sådan dag då det kändes självklart att någonting hemskt skulle hända, men det är det kanske aldrig. Om det var uppenbart skulle folk bara säga: ”Åh, det är en sådan där hemska-händelser-dag, stanna-i-sängendag”, eller så. Den lördagsmorgonen, när Emily kom ner förnämt sent för att äta frukost, var det enda tecknet på hemskheter att hennes mamma gjorde baconsmörgåsar. Det var å andra sidan mycket suspekt. Det var inte det att hennes mamma Maeve var en usel kock (fast det var hon), utan att frukosten var pappas jobb. Så hade det varit i hela Emilys liv. Varje lördag serverade han baconläckerheter efter –7–
sitt pass på Nattposten. Men just den här morgonen satt han hopsjunken vid köksbordet, lika blek som de spöken han delade ut post till. ”Vad är det, pappa? Är du okej?” Han tittade upp med ett blekt leende. ”Det är bra med mig, det är bara det att …” ”Det är bara det att han har fått sparken av de där fördömda idioterna på Nattposten”, avbröt hennes mamma med sin breda, irländska dialekt. ”De har kört ut honom från Midnattstimman och tagit hans nyckel!” Det sista skrek hon, illröd i ansiktet. Midnattstimman var ett helt annat, viktorianskt, London som fastnat i tiden då Big Bens klockor slagit för första gången, vid midnatt artonhundrafemtionio. Det var nu en fristad för monster och magi, men också ett andra hem för Emily och hela hennes skruvade familj. ”Det är en skandal, det är just vad det är!” röt Maeve. Emilys magiska pookamamma smällde stekspaden i bänken för att betona sina ord. ”Jag skulle minsann ha talat om för dem vad jag tyckte, det kan ni lita på!” Hon hostade till när det började osa bränt bacon, och hon svor högt över spisen när ett fasligt oväsen bröt ut under köksbordet. Det var djävulsbebisen (som Emily i tankarna kallade sin nya lillebror), det senaste och högst oväntade tillskottet till familjen Featherhaugh. Hennes pappa Alan plockade upp honom ur babyliften och började vagga honom. –8–
Oftast dämpade han sig, eftersom pappa hade en väldigt lugnande utstrålning, men i dag fortsatte han bara skrika medan Alan såg hängig och ledsen ut. Emily blev stel av chock. Hennes lågmälda och kompetenta pappa var en orubblig, obeveklig del av hennes universum. Att se honom så nedstämd var … tufft. ”Vadå fått sparken?” fick hon fram. ”Jag är inte kvar på Nattposten. Inga ’dagisar’ är välkomnalängre, tydligen.” ”Dagis” var ett elakt ord som vissa bland nattfolket använde om människor från Dagsljusriket. Pappa sjönk ihop på stolen och kliade den skrikande bebisen på ryggen. ”Allt håller på att förändras. De kapar alla kontakter med utsidan.” ”Vilka är ’de’?” frågade Emily upprört. ”De där snorkiga, gråbleka torrbollarna till döingar som tror att de styr hela världen!” ropade mamma från ett moln av stekos. Det var faktiskt döingarna som styrde den andra världen. Men efter alla sina äventyr i Midnattstimman hade Emily ganska högt uppsatta vänner. Hon slog näven i bordet. ”Okej! Jag ska gå raka vägen dit i natt, prata med Biblio teket och reda ut allt det här!” ”Gumman, du förstår nog inte. Du kommer inte in. Det gör ingen av oss.” Hennes pappa suckade. ”De har inte bara gett mig sparken – de har förseglat alla dörrar mellan –9–
världarna.” Han såg blek och tärd ut. ”Vi är utestängda från Midnattstimman för alltid.”
Och så var det med det. De var utestängda, som om de aldrig fått komma in. Emily hade skrikit och svurit och härjat, men det var över. Ändå hade hon gjort allt hon kunnat. När ljudet av Big Bens midnattsringning svepte över Themsen hade de provat hennes mammas magiska skuggnyckel i dörren till närmaste kyrka. Ingenting. De hade använt hennes pappas magiska frimärken och skrivit till sina mäktigaste vänner. Ingenting. De hade till och med använt ett av de värdefulla frimärkena för expressleveranser, som vanligtvis ledde till att försändelsen hämtades direkt, men utan resultat. Det hade blivit droppen för hennes pappa. Han hade lagt sig i soffan och inte ens kastat ett öga på sin älskade komposthög sedan dess. Han lufsade runt, åt middag med familjen och tog hand om bebisen, men en avgörande låga inom honom tycktes ha slocknat – han hade trots allt haft världens farligaste jobb, och utan det verkade han inte veta vem han var. Emily förstod hur han kände sig. Hon längtade tillbaka till Midnattstimman. Vanligtvis fick hon besöka den på skol loven och egentligen skulle hon ha åkt dit snart för att hälsa – 10 –
på Mamsen Espeth, hennes mammas mamma och pookornas klanhövding som Emily inte-på-några-villkor fick kalla för mormor. Med Mamsens hjälp hade Emily nästan bemästrat sin hästform. Eftersom Emily var halvpooka kunde hon skifta form och göra knäppa grejer med turmagi – men bara inne i Midnattstimman, eftersom det inte fanns någon magi kvar här ute i den vanliga världen. Inne i Midnattstimman var hon speciell, här ute var hon bara … Emily. Det var den allra värsta av tider, och det var den … allra värsta. Det kändes som om hon hade fått någonting värdefullt och sedan förlorat det. Om hon inte var magisk, vad var hon då? Det påminde henne om det där lynniga lejonet som hela tiden sparkat ut ungarna ur Narnia. Hon hade alltid hatat de avsnitten. De var fast på utsidan, visste inte om de någonsin skulle få komma in igen och började undra om de bara hade inbillat sig alltihop. Emily hade föreställt sig hur de stod inne i klädskåpet och svettades bland alla gamla otäcka pälsar, men inte hittade någonting annat än spindelväv och träplankor. Varje gång hon satt den magiska nyckeln i dörren till Nattposten hade hon oroat sig för att den inte skulle fungera och att hon skulle vara utelåst för alltid. Nu hade hennes farhågor besannats.
Två veckor efter dåliga-nyheter-frukosten sökte Emily skydd – 11 –
i sitt sovrum på övervåningen. Hon hade rykt ihop ordentligt med sin mamma och dragit sig tillbaka för att undvika total undergång. De hade en bakgrund full av katastrofala sammandrabbningar, eftersom båda hade ärvt det ohejdbara drag som gick under namnet ”släktkäften”. Hon visste att hennes mamma hade fullt upp med den nya bebisen och nu en deppig pappa som gick hemma hela dagarna, men Emily var också deppig och ibland var det svårt att inte snäsa ifrån. Nu, flera timmar senare, låg hon hopsjunken på sängen och tittade på ”kaninejna”, den runda skulpturen med tre svarta harar i glas som jagade varandras svansar. Hon suckade och fingrade på halsbandet med gamla mynt. De klirrade och glänste på sin kedja, bara silver och guld och ondska. Det var inte vilka mynt som helst, utan falskmynt som bar på tidernas värsta förbannelse. De förde med sig en fruktansvärd otur, om man inte råkade vara en pooka med turmagi som Emily förstås. Hennes mamma (när hon varit på bättre humör) hade gett dem till henne för att muntra upp henne, men just nu var de bara ännu en påminnelse om magin hon saknade så mycket. Hon skramlade med mynten och försökte tänka positiva pookatankar, som att hon susade fram genom mjukt gräs i harform eller galopperade genom midnatts-London i skenet från den eviga fullmånen. Det hjälpte inte. ”Kotte, varför är allting så kolossalt …” Hon avbröt sig och rynkade pannan. ”Åh.” – 12 –
Kotte var hennes eventuellt magiska igelkott och äventyrs kompis. Eller hade varit. Hon glömde ofta bort att han inte fanns där längre. Ingen tröstande värme i fickan. Inga muttrande grymtningar som krävde mask. Efter en oroväckande period då han varit latare och girigare än vanligt, och hon börjat tro att han var sjuk, hade han slutligen gått i ide. Nu låg han nerbäddad bland en massa varma löv i sitt kartongpalats, och hon var utan sin igelkott (och fick inte spela hög musik på sitt rum förrän till våren). Kunde livet bli värre? Hon grimaserade när ett ljud så gällt att det knappt var hörbart för mänskliga öron ekade genom väggen och fick hennes bokhyllor att vibrera. Djävulsbebisen tjöt som en mistlur som blev rånad av ett billarm. Varför kunde inte han gå i ide fram till våren? Emily hade faktiskt sett fram emot att bli storasyster, men det hade varit mycket bättre i teorin. Hon hade lyft upp honom en gång, och då hade han exploderat i båda ändar. Det tänkte hon inte göra om. Enligt henne var det enda positiva med honom att hans hjässa var supermjuk och luktade ganska gott. Allt annat var bara ett enda stort ”nej”. Det skulle uppenbarligen bli omöjligt att somna. Det var inte bara det att bebisen skrek, hon hade också en otäck, gnagande känsla av att någonting var fel och att hon inte kunde fixa det. Dessutom, även om hon inte ville erkänna det ens för sig själv, väntade hon på att få höra midnattsklockorna, som hon gjorde varje natt nu för tiden. Om hon – 13 –
gläntade lite på fönstret kunde hon höra ljudet av Big Bens klockor eka över floden. Hon var inte säker på varför hon gjorde det, eftersom det bara fick henne att må sämre. Som att riva bort skorpan från ett sår så att det aldrig riktigt läkte. Men under en kort stund fick det henne att känna samhörighet med sitt andra hem, då hon visste att det var midnatt på båda ställena. Hon makade sig närmare fönstret, trots att det drog kallt från glipan. När hon gjorde det hörde hon ljudet av kvartsslagsklockan, som kom före den riktiga ringningen, driva mot henne med vinden. Med låg röst började hon sjunga Nattfolkets melodi som hennes vän Tarkus hade lärt henne. ”Genom denna natt, månen är min tro. Skänker ljus så att, jag går i frid och ro.” Det första slaget kom när slaghammaren föll på den enorma huvudklockan, den egentliga Big Ben, och dess omisskännliga, djupt metalliska röst ekade genom luften. Till sin förvåning kvävde Emily en snyftning, trots att hon definitivt inte var en sådan som brukade böla. Sedan … blev det konstigt. Den andra tonen började normalt, men blev sedan utdragen och förvrängd, som om någon spelade en skiva på för låg hastighet. Alla andra ljud upphörde också. Det eviga bruset från Londons nattrafik tonade bort. Tystnaden bröts av det gälla tjutet från cykelbromsar, följt av öronbedövande höga nivåer av knackningar. Någon, eller någonting, bultade på Emilys sovrumsfönster! – 14 –
K APITEL 2
M
ed bultande hjärta drog Emily undan gardinen. Hon hajade till när en vit fågel hysteriskt flaxade med vingarna och skrapade med klorna mot glasrutan. Vänta, nej – inte en fågel, en hand med fjädrar! Ägaren till handen satt på en cykel som svävade i luften och hade ett svart paraply fastspänt vid styret. Hon hade en svart uniform med silverknappar och ett ansikte med vita fjädrar och näbb. Det var Nattjägarinnan, uggledamen från Nattposten. ”Hallååå!” hoade hon glatt och fortsatte flaxa för att Emily skulle öppna fönstret. ”Milda makter! Hej, Nattjägarinnan!” ropade Emily – 15 –
och skyndade sig att lossa haspen. Nattjägarinnan svävade i mörkret på sin tyngdkraftsupphävande cykel och hennes vita fjädrar färgades orangeröda av skenet från gatlyktorna. En kuslig ilning for över Emilys hud: magi. Den kom från paraplyet, som var en nattskugga – gjord av ren midnattsmagi, vilket innebar att lite av Midnattstimmans magi kunde föras ut till Dagsljusriket. Nattskuggan gjorde också att cykeln kunde flyga, och den kunde stoppa tiden tillräckligt länge för leveranser. Men Nattjägarinnan hade inte kommit för att leverera någonting. ”Packa dina saker, duuu-huuu måste följa med mig och det är bråttooom”, sa hon. ”Va? Vart? Hur kan du ens vara här?” ”Ingen tid för småprat, kyckling. Jag är inte här, inte ooo-hooo-officiellt, men Midnattstimman behöver dig.” Det räckte för att Emily skulle låta sig övertygas. Ett äventyr väntade, och hon kunde få vara med om det. Hon kunde bli speciell igen. Med bultande hjärta svalde hon hundra nyfikna frågor (med stor svårighet, eftersom hon var en väldigt nyfiken person) och kastade sig ur sängen för att samla ihop sina saker. ”Jag föreslår att du klär dig lite mindre dagligt, pippi lilla.” Uggledamens näbb såg så missnöjd ut som en näbb kunde. ”Saker och ting har förändrats, och inte till det bättre.” ”Men det här är vad jag alltid har på mig! Öhm …” Emily dumpade sin sköna hoodie, frammanade sin inre gothare – 16 –
och rafsade ihop det svartaste hon hade. Hon matchade sina lite för tajta rockstjärnejeans med en sammetstopp prydd av en konstig liten spetsdetalj och sin mammas älskade, svarta bomberjacka. Sedan drog hon på sig sina stora och provocerande svarta kängor (för det var alltid bäst med stora skor) och sin plattaste keps innan hon såg sig omkring efter ytterligare inspiration. ”Aha!” Hon rafsade åt sig den plastiga Drakula-dräkten hon tänkt ha på sig till halloween (inklusive självlysande huggtänder, ansiktsfärg och sopsäcksmantel) och tryckte ner den i sin äventyrsväska, den med ”Jag älskar igelkottar”-märket på remmen. ”Klart!” Ugglan granskade henne från topp till tå och ruskade på huvudet (vilket var rätt otäckt, eftersom hon kunde vrida det nästan ett helt varv), men sa ingenting, så Emily antog att hon var godkänd. Hon kastade en snabb blick på det stora igelkottspalatset samtidigt som en ljudlig snarkning inifrån fick kartongväggarna att vibrera. ”Inte den här gången, Kotte. Men jag är snart tillbaka. Hoppas jag.” Ugglan kallade på henne igen. ”Kooo-ooom. Vi måste flyga. Nattskuggans magi tar snart slut.” ”Men jag …” Emily sneglade desperat på dörren. ”Jag måste säga till mamma och pappa. Ge mig en minut, bara.” ”Jag har inte en minut att ge dig. Du kan inte lämna – 17 –
nattskuggans frusna tidsfält. Ooo-ooom du kliver ur slår klockan midnatt och du blir fast här.” Emily grimaserade och fick ont i magen av ångest. Hon kunde inte missa den här chansen att ta sig in igen, men … ”Jag vill inte att de ska tro att jag bara stack … inte igen.” Ugglan tittade på cykelstyret och den tickande mässingsklockan. ”Ingen tid.” Hon stack vinghanden innanför jackan och ryckte loss en lång, vit fjäder som hon gav till Emily. ”Här, pippi. Alan är en pooo-hooostkollega. Han kommer att förstå att jag inte hämtade dig utan anledning.” Emily lade fjädern på kudden, hängde äventyrsväskan över axeln och klättrade försiktigt ut genom fönstret. Hon upplevde ett hisnande ögonblick av svindel när hon tittade ner på gräsmattan, men så tog Nattjägarinnan henne i ett mjukt men bestämt grepp och placerade henne på den tomma pakethållaren. Medan de hängde där mitt i luften vred uggledamen på sig och roterade huvudet på ett högst onaturligt sätt. Hon förde ett befjädrat finger till näbben, och hennes smala, svarta tunga slickade på någonting som hon sedan pressade mot Emilys panna. Emily lyfte handen och kände en liten pappersbit. ”Vad är det här? Är det magi?” ”Det är ett frimärke”, svarade Nattjägarinnan. ”Vi bryter redan mot många regler, men vi behöver inte transportera ofrankerade försändelser.” ”Jaha, okej”, sa Emily. – 18 –
När uggledamen vände sig om igen skakade hennes axlar i vad som var misstänkt likt ett skratt. ”Vadå? Driver du med mig?” ”Ho-hooo!” skrockade ugglan. Emily skakade på huvudet. Ugglor, alltså. Vilken konstig humor. Uggledamen grep tag om styret och lutade sig framåt likt en slalomåkare inför ett lopp. ”Håll i dig nu.” Emily tryckte fötterna mot ramen och lade försiktigt händerna om uggledamens smala midja. Hon kunde känna de mjuka fjädrarna röra sig som silke under det styva tyget i uniformen. Det pirrade i magen av förväntan. Klockan plingade till, och cykeln for rakt upp i luften som om den hade egna vingar. Emily gav definitivt inte ifrån sig ett kvävt litet skrik. De susade fram över gatan och Emilys grannars hus, och på avstånd glänste floden likt en svart spegel som reflekterade stadens ljus. Byggnaderna framför dem bildade en kuperad terräng med tegeltoppade kullar och glasklippor. Det nya perspektivet förvandlade Emilys vanligtvis tråkiga värld till någonting förtrollande, men snart landade de på marken igen, precis framför den gamla ekdörren i kyrkogårdsmuren. Emilys hjärta störtdök snabbare än cykeln hade gjort. ”Vi kommer inte att ta oss in här. Dörren är förseglad.” Ugglan gav ifrån sig ett kuttrande läte som kunde ha varit – 19 –
ett skratt. ”Inte i natt. Det handlar inte ooom vad man vet, utan ooom vem man känner.” Med en smidig rörelse fällde hon ihop nattskuggan. Själva luften krängde till när tiden startades om, det knäppte till i Emilys öron och alla Londons ljud strömmade in igen. Hon hörde bilar och kände lukten av avgaser, och på avstånd kunde hon urskilja Big Bens klockor som slog midnatt. ”Fort!” flämtade Emily och kände paniken växa. ”Vi måste skynda oss!” Ugglan himlade med ögonen, vilket inte ville säga lite med tanke på hur enorma de var. ”Skulle du lära din farfar att fånga möss?” Ugglan tog upp en stor järnnyckel ur översta fickan, lutade sig över styret, sträckte sig längre än Emily kunde ha gjort och stack in nyckeln i låset. Klockorna fortsatte ringa och Emily grep hårdare om ugglans uniformsjacka. ”Snälla …” ”Allt är mossklätt och varmt, kyckling”, sa ugglan, vred om nyckeln och tryckte upp dörren. Sedan sparkade hon ifrån med foten, och de rullade igenom samtidigt som den sista tonen från klockorna hördes. De kom rakt in i fullmånens sken och Midnattstimmans välkomnande omfamning. Det pirrade i hela kroppen på Emily när magin flödade över henne som ljummet vatten. Om nattskuggan varit en rännil, var det här en flod. Hennes andra jag, hennes pookajag, vaknade till liv. Hennes tre – 20 –
former kände doften av nattluften, och kvicksilverturen sprakade plötsligt inombords. Hon sträckte på sig och suckade belåtet. Hon var magisk igen. Hon var hemma. Men glädjen höll bara i sig i några sekunder innan oron gjorde sig påmind. Det var uppenbart att bekymmersamma saker höll på att hända här, och trots sin mors äventyrsregler hade hon lämnat hemmet utan tillstånd och utan sin igelkott. Vad värre var – hon hade gjort det på tom mage. Det kändes helt fel och hon hoppades att det inte var ett dåligt omen.
De flög vidare, nu över ett midnatts-London som glänste som en exotisk skalbagge. Här fanns inga elektriska gatlyktor eller starkt upplysta byggnader, bara gaslampor, flammande magi och skimrande flygfolk. Längre bort flammade det smaragdgröna klocktornet som var Big Ben, Den stora maskinen, förtrollningen som höll samman hela Midnattstimman. Emily pep till av förtjusning. Trots oron kändes det skönt att vara hemma. De susade fram över London, och Emily kunde följa färden med hjälp av floden Themsen och Den stora maskinens omisskännliga glöd. De flög rakt mot Saint Paul’s Cathedral, som reste sig över Nattpostens kontor där hennes pappa tidigare jobbat. Bakom katedralens kupol anades någonting stort och svart som Emily inte hade sett förut. – 21 –
Hon sträckte på halsen och försökte se över uggledamens axel, när cykeln plötsligt störtdök och allt Emily kunde göra var att klamra sig fast för glatta livet. Hon hade sett Nattjägarinnan göra en del ganska dramatiska landningar tidigare, men nu gav cykeln knappt ett ljud ifrån sig när den touchade taket på Nattpostens byggnad. Uggledamen var i smygläge. Hon vred huvudet nästan ett helt varv igen och spanade i vartenda hörn innan hon nickade. ”Nu, lilla pippi, måste vi vara tysta som månskensjägare. Ooo-ooom någon ser dig slutar det illa för oss båda.” Hon hoppade av och höll i cykeln medan Emily kravlade ner från pakethållaren. Hon var stel i benen och de svarta jeansen var definitivt för tajta. Coolt betydde inte alltid bekvämt, verkade det som. Uggledamen gick fram till det lilla skjulet med en dörr till trappan och tog fram en stor rulle färgglatt papper, ett snörnystan och en sax. ”Jag lämnade det här innan jag gav mig av. Ingen får se dig, för då får vi stooo-ooora bekymmer.” ”Vad ska du göra med … Nej, glöm det. Aldrig”, sa Emily och började backa. Några minuter senare hördes en väldigt ilsken röst från ett torn av omslagspapper med en röd rosett på toppen. ”Det här är verkligen omotiverat.” Uggledamen (som var mycket starkare än hon såg ut) lyfte obesvärat upp Emily i famnen som om hon varit en liten bebis och bar henne nerför trappan till Nattposten. – 22 –
”Tyst, du är ett paket. Paket praaa-aaatar inte.” Ugglan tvekade – många år i Nattpostens tjänst hade gett henne en hel del erfarenhet av sådana saker. ”De flesta paket pratar inte, och du är ett sådant paket. Tyst nu, för nu blir det farligt.” Snart omgavs de av sorlet av livlig aktivitet. Emily hade besökt Nattposten med sin pappa tillräckligt många gånger för att känna igen ljudet av kalabaliken i sorteringsrummet. Alla magiskt stämplade brev och paket i Midnattstimman sorterades här innan de levererades. Emily hade just petat hål i omslagspapperet för att kika ut när en dånande röst ekade över kaoset. ”STOPP! Inte ett steg till, uggla!”
– 23 –
K APITEL 3
N
är det arga vrålet ekade genom luften upphörde all aktivitet i sorteringsrummet. Ett öronbedövande oväsen följde – ett skramlande, puffande, tuffande och tjutande slags oväsen – och Emily kände att uggledamen stelnade till. Genom kikhålet såg hon ett metallvidunder komma rullande. En rullstol i mässing med enorma, slamrande hjul som skulle ha passat bättre på en hjulångare. En gigantisk ångpanna var monterad på baksidan av rullstolen, med en skorsten som sprutade ut tjock, svart rök och med rörledningar som väste av ånga. I stolen, fastspänd – 24 –