9789178130474

Hästpojkarna

Gilla Böcker Copyright: © Johan Ehn 2019 Utgiven enligt avtal med Grand Agency Omslag: Pär Åhlander Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2019 ISBN 978-91-7813-047-4 Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se

1926 Strahov-stadion, Prag, Tjeckoslovakien

Sasha håller upp handen mot pannan, skuggar ögonen och kisar för att överhuvudtaget kunna se den silvergrå hingsten som galopperar i en vid cirkel runt honom. Han måste hitta exakt rätt tillfälle för sin ansats, annars riskerar han att missa ekipaget när det rusar förbi. Det är stekande hett i den soldränkta arenan och han önskar att de inte var tvungna att bära de röda skjortorna. De är varma och svåra att röra sig i. Varför kunde de inte bara ha sina linnen?

Som fastgjuten på den framrusande hästen och med en röd fana i ena handen sitter Sashas bästa vän, Janek. De har övat i månader och finslipat varenda detalj i programmet. Egentligen vet han att allt sitter som det ska, att han kan lita fullständigt på Janek, men nu är det skarpt läge. Vad som helst kan hända.

Läktarna är fyllda till sista plats med tusentals nyfikna åskådare som kommit från hela världen för att få vara med om 1926 års slet – den åttonde Sokolfestivalen i ordningen, och den största hittills.

Sasha sänker blicken och torkar bort en svettdroppe ur pannan, det är nu eller aldrig. Han måste övervinna rädslan, även om kroppen helst vill avbryta och springa därifrån. Han tittar upp, gör en snabb bedömning av hastighet och avstånd – en förmåga han förfinat under hundratals timmar i träningsmanegen. Han 5

kan det här. Nervositeten som hotade att paralysera honom förvandlas istället till beslutsamhet och knivskarpt fokus.

Han och Janek har varit oskiljaktiga, ända sedan de vid fyra års ålder hamnade i samma akrobatikklass på barnhemmet.

Tränaren har berättat att han genast lade märke till deras ovanliga förmåga att på en gång hitta balans och jämvikt. Vid fem års ålder utförde de rörelser och kombinationer tillsammans som deras kamrater skulle bli tvungna att vänta flera år för att överhuvudtaget vara redo att pröva på. Sasha förstår att det är just detta som gjort honom och Janek beundrade av de andra pojkarna, men att det också är därför de alltid ansetts som lite udda. Märkvärdiga på något sätt. De där två som inte ens behöver prata för att förstå vad den andre tänker. De bara ser på varandra, sträcker sig efter den andres händer, skjuter ifrån, och plötsligt står de där, i exakt den position tränaren just beskrivit.

Sasha tar sikte på en punkt ungefär tio meter framför hästens huvud och ger sig av. Han får snabbt upp farten och möter det framrusande ekipaget på exakt den punkt han beräknat. Han tar tag i handtaget på sidan av voltigegjorden – den breda läderremmen som löper runt hästens kropp – och flyger utan märkbar ansträngning upp bakom Janek.

Han ler brett mot åskådarna, precis som tränaren lärt dem att alltid göra.

Spridda applåder hörs från läktarna. Bra gjort. Men inget enastående.

Så fort Sasha landar på hästryggen känner han sig fullständigt trygg. Den gungande rytmen från Králs kraftfulla galoppsprång, känslan av Janeks rygg mot hans eget bröst, den söta doften från den varma hästkroppen och dammet som hovarna trampar upp 6

kring dem, allt detta får Sasha att släppa osäkerheten och istället skärpa sig inför nästa moment.

Vänta bara, tänker han. Nu jävlar.

7

2014 Konditori Vete-katten, Stockholm

Kom till vetekatten! Vi sitter i första rummet. Beställ nåt och låtsas sen upptäcka mig plötsligt!

Anton trycker på skicka, och lägger sedan diskret ner telefonen i knäet.

Matilda svarar direkt: Yes! Är fem minuter bort Anton hoppas att Matilda är en tillräckligt bra skådespelare, så att hon lyckas göra det här trovärdigt.

Konditoriet är fullt med folk som letat sig ut på lördagsförmiddagen. Ljudnivån är ändå inte alltför hög, vilket Anton är tacksam för. Det blev en del drinkar i går.

Peter placerar ut smörgåsar, ägg, overnight oats, yoghurt med granola och juice på det lilla cafébordet. ”Du vill ha mjölk, eller hur?” säger han och håller en liten mjölkkanna i rostfritt stål över Antons kaffekopp. ”Mhm”, säger Anton och nickar.

Han älskar att Peter vet det. Att de redan börjar få parrutiner. Även om Peter har ett kylskåp fullt med massa god mat hemma hos sig, så har de ätit frukost här varje gång Anton sovit över.

Vilket är fem gånger. De beställer frukostpaketet, Anton dricker kaffe och Peter dricker te, Earl Grey.

Uppe i lägenheten har Anton en tandborste i ett glas på toa8

letten. ”Det är väl lika bra att du har din egen”, sa Peter och tog fram en ny tandborste ur badrumsskåpet, redan andra gången Anton var där. En liten detalj kan man tycka, men Anton blev alldeles varm i kroppen när det hände.

Peter bor ett kvarter från konditori Vete-katten på Kungsgatan, i närheten av Hötorget. Tills för några veckor sedan visste Anton inte ens att man kunde bo på Kungsgatan. Men det kan man tydligen, för Peter har en paradvåning på över hundra kvadrat med två kakelugnar och höga spröjsade fönster, som alla vetter ut mot gatan. Inredningen är en sorts blandning av stilrena möbler och märkliga objekt, kanske inte så användbara, mer som konstverk. En tandläkarstol från 1920-talet, som ser ut som ett tortyrredskap. En struts i naturlig storlek i metall. Och i ett hörn i vardagsrummet står en gammal hoppbock, som får Anton att minnas mindre positiva upplevelser från gymnastiken i skolan.

Anton betraktar Peter som läser tidningen i telefonen. Han är verkligen snygg. Han är lång, säkert över en och nittio, har rakat huvud, tät skäggstubb och mustasch. Han har tatueringar över större delen av kroppen, till och med på halsen och en i ansiktet.

De träffades på Grindr för en månad sedan och hade sin första dejt en vecka senare. Tatueringarna och det rakade håret gör att Peter ser ganska hård ut, men det är han inte. Han är snäll och omtänksam och Anton vill verkligen att det här ska funka.

Eller är de för olika?

Peter jobbar som art director på en reklambyrå och kan laga bouillabaisse från scratch, med hemgjord aioli. Han läser DN varje morgon och sjunger baryton i Stockholms gaykör. Han är tjugosju år.

Anton är nitton. Han bor i en pytteliten lägenhet med kokvrå 9

i Västra skogen i Solna och jobbar med att torka gamlingar i röven. Hans matkunskaper sträcker sig till att göra varma mackor i våffeljärnet, och att öppna ett nudelpaket. När han sjunger i duschen bankar grannen i väggen. Är åldersskillnaden ett problem? Åtta år. Men varför skulle det vara ett problem? Om det känns rätt så gör det väl det?

Och det gör det. För Anton känns det helt rätt. Han skulle kunna flytta ihop med Peter i morgon och börja planera bröllopet om några veckor.

Peter verkar känna på sig att Anton stirrar på honom och tittar upp från mobilen. ”Vad glor du på?” ”Ingen särskild”, säger Anton. ”Bara nån random snubbe jag hängde med hem i går.”

Peter höjer på ena ögonbrynet. ”Jaså? Var han nåt bra då?” ”Helt okej”, säger Anton nonchalant, men kan inte låta bli att spricka upp i ett fånigt leende.

Hur många gånger har han inte längtat efter just det här de senaste åren? Det senaste livet? Det pirrar till i bröstet när han tänker på att han har en pojkvän. För det har han väl? Eller?

Just då kommer han att tänka på Matilda. Hon kan ju komma instolpande här närsomhelst. Var det verkligen en så himla bra idé, det här? Eller är det bara ett bevis på hur omogen han faktiskt är? Varför hålla på att trixa och fixa istället för att bara säga att han gärna skulle vilja att Peter träffade hans bästa kompis?

Matilda och han har känt varandra sedan mellanstadiet. De var faktiskt ihop en vecka i början av högstadiet, innan de upptäckte att de båda gillade killar. Matilda har verkligen fått se hans 10

allra fulaste sidor, både utseendemässigt och känslomässigt. Hon höll undan hans Anakin-fläta när han var olyckligt kär i Timo Mäkelä och kräktes häxa på avslutningen i nian. Hon klippte av hans Anakin-fläta på toaletten samma morgon som de började på gymnasiet. Matilda har alltid funnits där för honom. ”Men hej! Anton?” ”Va?” Trots att han precis tänkt på henne hoppar Anton till när han hör Matildas röst bakom sig. Han vänder sig om och ser henne stå borta vid disken. Hon är verkligen färgglad i dag. Svart hår, lila skotskrutig kappa, mintgrön lammullströja med brodyr, kort turkos kjol och Dr Martens med blommigt mönster. Matilda pluggar till socionom på universitetet, men hon ser inte ut som en typisk socionom, tänker Anton. Hon har verkligen en egen stil. Preppy och samtidigt lite punkig.

Han märkte inte när hon kom in, vilket antagligen är lika bra, för då skulle han säkert haft svårt att reagera spontant. ”Nämen, hej!” får han ur sig.

Hon kommer fram till deras bord med en take away-kaffe och en fralla i handen. Bra där, Matilda, tänker Anton, som om hon inte ens hade tänkt stanna. ”Vad sjukt! Jag var på väg till Seven Eleven”, säger Matilda. ”Men så tänkte jag: nej, jag vill ha frukost från stället där Per Albin Hansson köpte sitt kaffe.”

Lugn, Matilda, tänker Anton. Överdriv inte nu. Lugn bara lugn.

Matilda ler mot Peter. ”Hej, du måste vara Peter?”

Peter reser sig halvt upp och sträcker fram handen.

11

”Och du måste vara … Matilda?” säger han och hälsar. ”Vilket … sammanträffande!” säger Anton och hör hur onaturlig repliken låter. Vem säger så? Det var visst inte Matildas skådespelarinsatser han behövde oroa sig för. Han måste säga någonting snabbt för att släta över det här. ”Jag menar … att vi tre skulle ses så här … på en lördag.”

Matilda och Peter tittar på Anton. ”Ni hade planerat att Matilda plötsligt skulle dyka upp här, eller hur?” säger Peter.

Anton blir helt ställd. Han tittar på Matilda och letar efter stöd. Vad ska han svara? ”Ja”, säger Matilda och skrattar. ”Visst var vi övertygande!”

Peter drar ut en stol till Matilda, som tar av sig kappan och sätter sig ner. Hon och Peter börjar genast prata. Anton pustar ut.

Klart att det skulle vara enkelt att sammanföra de här två, varför tvivlade han? De är ju båda fantastiska människor.

Först blir det lite prat om Anton och Matildas uppväxt, Peter frågar om hur Anton var som barn. ”Ja, han hade ju några sköna moves redan då”, säger Matilda.

Anton undrar vilken pinsam historia hon tänker dela med sig av. ”En gång, vi gick typ i trean”, fortsätter Matilda och slänger en blick på Anton, ”var min familj på middag hos Antons familj och vi hade precis käkat klart. Då sa Anton att han ville visa mig nåt på sitt rum. Så jag följde med. När vi satt på hans säng sa han: Ska vi pussas? Men jag var lite blyg, så jag sa att jag inte visste om jag ville.”

Anton är inte helt säker på om han vill att Peter ska höra detta.

12

”Men vem vill höra det här?” säger han och lutar sig bakåt på stolen. ”Jag!” säger Peter och viftar åt honom att vara tyst. ”Fortsätt.” ”I alla fall, då går Anton till garderoben och tar ut ett tennisrack, och så säger han: Om man gör det genom den här så får man inte den andras baciller.”

Peter tittar på Anton och skakar på huvudet. ”Så smooth”, säger han och böjer sig fram och pussar Anton på kinden.

Anton undrar om det syns på honom hur härligt det känns inuti.

Matilda vänder sig mot Anton. ”Ska du jobba i dag?” frågar hon. ”Ja, tyvärr”, säger han. ”Eller, egentligen är det väl helt okej.”

Anton har aldrig sett sig själv som en vårdande person. Att han skulle jobba i hemtjänsten var liksom inget han planerat, men det gör han sedan en månad tillbaka. ”Det enda jag inte riktigt har vant mig vid är det där med att byta blöja på en vuxen människa.”

Peter gör en grimas. ”Inte för att själva handlingen är så motbjudande”, fortsätter Anton och sänker rösten så att folk omkring inte ska höra. ”Jag är faktiskt förvånad över att bajset i sig inte är något problem, det är mer grejen med kropparna som är det jobbiga. Att de är så sladdriga och förbrukade på något sätt. Ingenting hålls uppe längre.”

Anton tänker på att även hans egen för närvarande ganska spänstiga kropp, en dag ska dömas till samma förfall. ”Mysig frukostkonversation”, säger Peter och dricker en klunk av sitt te.

13

”Är du lite känslig?” säger Anton och buffar till Peter på axeln. ”Jag tycker i alla fall att det är toppen att du gör det här”, säger Matilda. ”Alla borde göra samhällstjänst i äldrevården. För att fatta vad det är vi har framför oss. Då kanske vi skulle få lite mer respekt för våra gamla. Och förhoppningsvis en bättre vårdpolitik.” ”Jag skulle ju hellre åka till Sydafrika och sola och hålla paraplyet åt nån härlig modell”, säger Anton till Peter och tittar sedan på Matilda. ”Han ska åka bort en hel vecka och fotografera en parfymkampanj.” ”Spännande”, säger Matilda. ”Kan inte jag få följa med och vara din assistent?” säger Anton och ser bedjande på Peter. ”Tyvärr får jag assistenter från produktionsbolaget därnere”, säger Peter. ”Och så mycket sola blir det nog inte, jag kommer typ jobba dygnet runt hela veckan.” ”Men du kommer vara i Sydafrika”, säger Matilda, ”så ingen tycker synd om dig.”

Anton reagerar på hur hård hon låter.

Peter reagerar också och tittar på Matilda.

Det uppstår en obekväm stämning vid bordet i några sekunder, sedan sätter Peter näsan i vädret och säger: ”Och jag bor på ett femstjärnigt hotell som ligger högst upp på ett berg med utsikt över hela Johannesburg, och det ingår daglig massage, så ja, jag ska hålla käften!”

Matilda spricker upp i ett leende. Hon tittar på Anton och mimar ett tyst I like him.

Anton andas ut. Hon skämtade bara med Peter.

Matilda är verkligen en mycket bättre skådespelare än han själv.

14

1926 Strahov-stadion, Prag

Sasha sitter stadigt bakom Janek på den galopperande hästen.

Han ser hur Janek gör sig redo. I ena handen tar Janek tyglarna, och i den andra håller han den fladdrande fanan. Tužme se, står det broderat i guld på röd botten – Var stark. Under frasen tronar Sokolrörelsens symbol – den ståtliga falken, även den i guld, med vingarna utsträckta och de kraftiga klorna om kvisten från en lind, Tjeckoslovakiens nationalträd.

Barnhemmet där Sasha och Janek bor på drivs av katolska nunnor i samarbete med den anrika Sokolrörelsen. Sasha har som alla andra elever varit tvungen att lära sig Sokols devis utantill: Att genom fysisk träning – vilket ger en stark och smidig kropp – även utveckla ett skarpt intellekt samt främja en god moral.

Sasha lägger händerna på Janeks axlar och häver sig sedan snabbt upp till stående på hästryggen, sträcker armarna ut åt sidorna, och med lätt böjda knän möter han djurets rörelser i perfekt balans. När han tar emot fanan från Janeks hand får han plötsligt en sådan lust att göra något extra. Han lyfter den stora flaggan och sveper den i en stor åtta i luften över hela ekipaget.

Men vinden tar tag i den och ett hörn av det röda tyget snärtar till honom på kinden. Sasha tappar balansen och för ett ögonblick ser det ut som om han är på väg att ramla av. En gemensam inandning hörs från publiken. Sasha släpper flaggpinnen med ena 15

handen och sträcker sig efter Janeks nacke. Han nuddar egentligen bara vid honom, det är allt som behövs för att han ska återfå balansen och sträcka på sig igen.

Publiken andas ut.

Sasha slänger en blick på Janek och ser hur han fäster tyglarna i voltigegjorden, som har stora handtag på sidorna att hålla sig i när man gör konster. Janek kommer att behöva båda händerna fria inför nästa moment.

Tänk att de gör det här.

Han och Janek är bara tio år gamla och medverkar i den största gymnastikuppvisningen i världen, där tusentals människor just nu har blickarna riktade mot dem. Även om kläderna är obekväma och alldeles för varma, så tycker Sasha att han och Janek är väldigt tjusiga i sina traditionsenliga uniformer: blåa byxor med röd- och vitrandigt band i linningen, mjuka skor med mockasula för bästa grepp, och på överkroppen de röda skjortorna. Båda är nyklippta dagen till ära. Janeks mörka hår är så gott som stubbat och Sashas kritvita är kort på sidorna, lite längre uppe på huvudet.

Janek vänder sig om och tittar upp mot Sasha. Sasha tänker att han ser fokuserad och lycklig ut.

Janek pratar så gott som aldrig, förutom med Sasha. Han är duktig i skolan och utför alltid sina sysslor med noggrannhet, men så fort han är klar försvinner han ut till stallet för att vara med hästarna. Hans favorit är hästen de rider på just nu. Han heter Král, vilket betyder kung. Sasha vet att det är precis vad han är för Janek. I Janeks värld står nämligen hästarna över människorna. Hästar är perfekta väsen som så fort de tar ett enda steg, visar upp en fulländad balans och majestätisk skönhet. Janek har 16

egentligen inga andra vänner förutom Sasha, men verkar nöjd med det. Sasha, eller Alexander som han egentligen heter, tycker också om hästarna, men är mer social och umgås även med de andra pojkarna. Han har alltid varit snabb på att lära sig nya saker, duktig på att uttrycka sig och vinner så gott som alltid argumentationer med sina klasskamrater. Ibland även med sina lärare och nunnorna på barnhemmet, vilket han upptäckt inte alltid är så uppskattat.

Janek hoppar upp och sätter sig på huk, skjuter ifrån, och strax står han spikrak framför Sasha på hästryggen. Sasha tar tag i Janeks ena hand, och utan att sänka fanan tar han ett kliv upp på hans lår, och står snart på Janeks axlar. Han känner hur Janek tar ett stadigt tag om hans vrister. Vinddraget får Sashas ögon att tåras. Han blinkar och vrider snabbt på huvudet, bara för en sekund, men hinner ändå se tusentals viftande vimplar fara förbi i ögonvrån. Arenan är smyckad med flaggspel och blomsterarrangemang, och på en estrad ovanför entrén spelar en fulltalig symfoniorkester de traditionella marscherna.

Det fladdrar till i magen och Sasha får en känsla av att han äger hela världen. Ett leende sprider sig över ansiktet och han känner en märklig blandning av lycka och panik.

Fanan smattrar i hans händer, publiken tjuter och applåderar entusiastiskt medan han och Janek försvinner ut från arenan på den galopperande hingsten.

17

2014 Tantolunden, Stockholm

Anton står utanför ett av de fem krökta husen nere vid Årstaviken.

De var säkert ståtliga när de byggdes på 60-talet men nu börjar de se rätt skamfilade ut. Betongen är flammig och missfärgad på flera ställen. Han tittar upp mot balkongerna som vetter ut mot vattnet, och tänker att de borde ha räcken som man kan se ut genom. Istället har de en hög massiv betongskiva längst fram, som gör att du är tvungen att ställa dig upp om du ska kunna njuta av utsikten.

Han går in genom porten och fram till hissen. Det pampiga trapphuset är klätt i marmor, både på väggar och golv. Han går in i hissen och trycker på 6:an.

Flera av dem han går hem till bor i det här området. Förra veckan var han hemma hos två gamla systrar i en rejält stor lägenhet, säkert en femma, högst upp på tionde våningen i huset intill.

De hade egen terrass som det växte två träd på.

Gubben han ska hem till i dag heter Alexander Kovac. Anton tar upp mobilen. I arbetsbeskrivningen står det: Leverans av matlåda. Hjälp med personlig hygien. Hjälp med hemmets skötsel, lätt städning i sov- och vardagsrum, köket viktigast!!!!! Fem utropstecken. Den som gjorde arbetsbeskrivningen ville vara säker på att Anton verkligen skulle fatta.

När han hittat rätt dörr trycker han på knappen och hör ringklockan durra ilsket därinne.

18

”Hallå, hallå!” ropar han genom brevlådan. ”Det är Anton som är här och ska hjälpa till lite.” Han sätter nyckeln i låset och vrider om.

Man ska alltid knacka eller plinga på först, även om man vet att de boende inte har möjlighet att komma till dörren och öppna. Det är för att det ska vara tydligt att de boende fortfarande bestämmer i sina egna hem. Även om de inte gör det.

Han öppnar dörren och kliver in i hallen. Det är första gången han är hos den här gubben. ”Hallå!”

Inget svar. ”Hallå!” ropar Anton igen, kliver ur skorna på hallmattan och fortsätter ut i vardagsrummet. Det luktar lite som det gjorde hemma hos mormor här. Vad är det som gör att det ofta luktar något speciellt hemma hos gamla människor? Använder de samma rengöringsmedel? Eller utsöndrar gamla kroppar något särskilt ämne? Gubben syns inte till någonstans. Tänk om han ligger död i sin säng? Eller på badrumsgolvet? Flera av dem Anton pratat med nere i fikarummet på servicehuset har berättat om när de hittat folk livlösa i sina lägenheter. Anton har aldrig sett en död människa. När hans mormor dog för två år sedan frågade läkaren på sjukhemmet om de ville se kroppen. Hans mamma och pappa ville det men han tackade nej. ”Är det någon hemma?”

Inget svar.

Han går genom vardagsrummet mot vad han antar är dörren till sovrummet. Han slänger en blick omkring sig. Det hänger många tavlor på väggarna, möblerna ser ut att vara från 50- eller 19

60-talet. Färgglada lampor i plast och stål står utplacerade överallt men ingen av dem är tända. Det ser lite ut som i en vintagebutik, tänker han. En sådan där dyr affär med saker och möbler uppställda så att det ska kännas som om man befinner sig i någons hem, men går man fram och vänder på en askkopp så har den en prislapp där det står: Brittisk 60-tal/2 500 kr.

Eftersom själva huset är böjt skulle man kunnat tro att väggarna inne i lägenheterna skulle vara det också, men någon måste ha tänkt på att det antagligen skulle bli svårt att möblera, för det är de inte, varken hos systrarna med terrassen eller här hos gubben. En vägg är helt täckt av en bokhylla fylld med böcker, prydnadssaker och fotografier i ramar. Han lägger märke till att flera av tavlorna och fotografierna har hästar som motiv. Anton har ridit sedan han var barn och om han inte var så inställd på att hitta gubben nu hade han nog velat kolla in dem lite närmare.

Han knackar lätt på dörren till sovrummet och tittar in. Ett vackert rum med en stor järnsäng mot bortre väggen, nattduksbord i mörkt trä på vardera sidan. Fullt med tavlor härinne också.

Sängen är bäddad med ett virkat vitt överkast, och en hög av kuddar och gosedjur ligger uppe vid huvudändan. Lite speciellt, tänker Anton, att gubben har leksaksdjur mitt i den annars rätt så strama inredningen. Det är mörkt och kvavt i rummet och persiennen är nerdragen. Inga krukväxter på fönsterbrädan. Det fanns det inte i stora rummet heller, väl? De flesta brukar åtminstone ha någon liten torr blomma i fönstret. Anton drar upp persiennen och tittar ut. Fin utsikt över Årstaviken. Träden längs med kanalen börjar redan skifta färg och släpper sina blad över två joggare och en dam med sex hundar i varierande storlekar, totalt intrasslade i sina koppel.

20

Sommaren är snart över för den här gången. Slut på nattbad efter spontanfester uppe på Skinnarviksberget. Alla kompisarna går tillbaka till sina jobb eller till olika skolor, och sedan kommer det bara att bli mörkare och mörkare hela vägen fram till jul.

Tänk om han och Peter kunde åka på solsemester någon gång efter nyår? Han ler åt sin förhoppning när det gäller utvecklingen av deras förhållande. Men det är roligt att fantisera.

Han öppnar fönstret lite på glänt för att vädra ut, och går sedan ut ur rummet.

I vardagsrummet finns två dörrar med frostade glasrutor som Anton antar leder till köket. Han öppnar den ena och får snabbt hoppa undan när en enorm palm i plastkruka faller rakt ut mot honom. En stark doft av kaffe, jord, cigarr och något fränt – urin?

– slår emot honom. Han reser upp palmen och tittar försiktigt in i rummet, som mycket riktigt visar sig vara ett kombinerat kök och matrum.

Men det är svårt att göra sig en bild av hur det verkligen ser ut därinne, för hela rummet är fullständigt belamrat. Han tar ett försiktigt kliv in i röran. Travar med böcker, högar med kläder, tavlor som sitter uppsatta eller står lutade mot väggarna.

En vackert snidad kökssoffa skymtar fram under en hög av kläder, handdukar och täcken. Lampor överallt; bordslampor, taklampor, lampor i form av djur, lampor i form av frukter. Mängder av askar och burkar, en gammal vevgrammofon med jättestor tratt, en skyltdocka klädd i vit paljettklänning, fjäderboa runt axlarna och en stor plym på huvudet. Över hela köksbänken ligger pappershögar, prydliga travar med fotografier, och vad som ser ut att vara gamla kvitton och fakturor. Det runda köksbordet i mörkt trä är täckt med glas, koppar och porslin, ännu mer 21

böcker, och säkert trettio, fyrtio hästminiatyrer, i glas, metall, sten, porslin, gips och andra material. Det är också här inne alla växterna står samlade, och det är så fuktigt att imman rinner på fönsterglaset. Tunga djupröda gardiner med tofsprydda omtag draperar större delen av fönstret. Det är mörkt i rummet trots att det är mitt på dagen och solen skiner utanför.

Plötsligt rör gardinen på sig.

Anton hoppar till och förvånas av ljudet som kommer ur honom. ”Wohow!”

I hörnet bredvid köksfönstret, halvt dold av det tunga sammetstyget, står en mycket gammal man i tjusig, grön sidenmorgonrock. Han har långt grått skägg, tunt silvrigt vågigt hår ner till axlarna, och små runda glasögon som vilar längst fram på nästippen. Bakom glasögonen, djupt inbäddade i sina hålor, och till stor del täckta av fint veckade ögonlock, anar man ett par korpsvarta ögon. Han stödjer sig på en tunn träkäpp med silverhandtag, som han håller stadigt om med seniga händer.

Den gamle mannen tar ett steg framåt, stöter käppen tre gånger i golvet – dunk, dunk, dunk! – och tittar upp.

Anton har hittat gubben.

22