kjell eriksson
Ett dödligt tillstånd Kriminalroman
polaris
ak ademisk a sjukhuset, uppsala tidig morgon i juletid 2019
Median sternotomi, heparinisering. Öppnar perikardiet, palperar aorta utan anmärkning. Sätter exponerings suturer i perikardiet. Kanylerar aorta ascendens, separat kanylering till cavorna. Ante- och retrograd blodcardioplegikateter. Går på ecc, efter att ha friat upp runt aortan. Ger 1 000 antegrad blodcardiplegi, itererar därefter med retrograd under mitralisoperationen och antegrad under aortaklaffoperationen. Börjar med att öppna upp aortan, får tag i vegetationen som ser ut att utgå från commissuren noncoronära vänster. Även endokardit förändring på noncoronära cuspen på lvot -sidan. K lipper ut klaffen i sin helhet. Inga tecken på infektion kvar. Skickar i väg klaffseglen och vegetationen för 16s pad och odling. Går därefter in i vänster förmak, bra exposition av mitralklaffen, inga strukturella förändringar utan bara en funktionsstörning med koaptationstörning. Sätter 13 st klaffsuturer i anulus och mäter upp en 32 mm
5
Physio ii-ring. Knyter ner den och får bra adaptation. Vattentest utan anmärkning. Sluter därefter med dubbla lager 4-0 ans prolen med vänster förmak. Går därefter över till aortan. Får ner en 23 mm provare för Perimount magna ease, sätter därefter 16 st pledgeterade klaff suturer och knyter ner klaffen. Kompletterar med 3 st pledgeterade suturer utefter höger anulus. Efteråt helt tätt, inga tecken till insufficiens. Sluter aortotomin med dubbla lager 4-0 ans prolen, avluftar via aortaroten, släpper tången, hjärtat startar i förmaksflimmer som tidigare. Pacemakertråd höger kammare. Går av ecc utan problem, dekanylerar, protaminiserar. Noggrann hemostas. 2 dränage i mediastinum. Sluter sternum med cerklage och fascia kutis sys i etager. Patienten helt hemodynamiskt stabil och går till tiva . På ekot ser man välfungerande klaffprotes utan läckage och mitralisklaffen inga tecken till insufficiens.
6
1
”Vem är du? Sammy Nilsson möttes av ett leende. ”Det är tredje gången du frågar.” ”Du doftar gott.” Han höjde kraftlöst en hand som omedel bart sjönk tillbaka på bädden. ”Tack. Försök slappna av nu. Operationen har gått bra.” De olika ljuden från salen kom till honom som i vågor, ibland i form av ett lyckligt brus av röster som förutspådde vårdande händer men alltför ofta som skrämmande anlopp av skrin och mörka hot. Om hon bara hade stannat kvar en stund, så hade det känts bättre. Var hon sjuksköterska? Så var det nog, alla av värde var sjuksköterskor. Rummet var förbluffande stort och Sammy Nilsson hade försökt bilda sig en uppfattning om hur många patienter som fanns där, men tappade ständigt fokus. Han valde att blunda. Han tyckte sig höra musik och gnolade med i en känd slinga från förr. Var det Prince? ”Har du ont?”
7
Han slog upp ögonen. Vad skulle han svara? Kunde han överhuvudtaget öppna munnen och formulera något vettigt? Han skakade på huvudet. ”Jo, ont”, sa han. Eftermiddagen gick. Gradvis kom han till sans, förstod något mer av allt det som hände runt omkring honom, men ännu kopplade hjärnan fel, växlade in hans skenande tanketåg på sidospår. ”Jag är vilse i pannkakan”, sa han vid ett tillfälle, och Hanna skrattade. Så hette hon! Vilket vackert namn, tänkte han. Han fiskade efter sin dotters namn. ”Nu ska jag gå hem snart”, sa hon, och Sammy Nilsson fick kämpa för att hålla tillbaka gråten. ”Kvällspersonalen tar hand om dig.” Han blundade igen, det var det enda sätt han kunde behandla omvärlden på. ”Angelika har ringt igen från Danmark. Hon hälsade.” Hans exfru som nu levde norr om Köpenhamn med en jurist. Eller var det en bankman? Sammy mindes inte. Det spelade ingen roll längre. Han slog upp ögonen. ”Min dotter?” Hanna skakade på huvudet. Ensamheten kom över honom som ett slag över pannan. ”Har du ont?” Han mindes andra tider men försökte trolla bort tankarna på förr, sneglade istället på displayen som visade blodtryck och hans hjärtas slag. Arytmi var det ord han hade kommit att använda, han tyckte det lät poetiskt. Inte längre något läckage, trodde han sig ha hört någon säga. Hjärtat höll tätt,
8
höll igång den som var kriminalinspektör Sammy Nilsson. 98 slag, på väg mot 100. Någon, det var inte Hanna, sa någonting. En sträv röst. ”I morrn bitti ska du upp och stå lite, kanske ta ett steg.” ”Nu”, sa Sammy. ”Nej, inte nu, du är för svag och vinglig, vi vill ju inte ramla omkull, eller hur?” Han såg Hanna gå mot entrén, och han lyfte ena handen från täcket, så kändes det i alla fall. Tänk att trygghet så intensivt kan sammanknippas med en enda person. ”Kissnödig.” ”Du har kateter.” Det dröjde några sekunder innan han förstod, men ändå inte. Körde de upp ett rör i kuken? Han visste inte. Såg framför sig en flaska mellan benen. Eller var det en påse? Han v isste så lite, nu fick han lära. De fyllde på hans kropp samt idigt som de tappade honom. Han tyckte sig höra ordet ”vätskedrivande”. Skulle han någonsin kunna älska igen? Kunde han bli älskad?
9
2
”Det lackar mot jul”, sa Erik, och förvånade Ann genom att använda ett för honom så pass ålderdomligt uttryck. De stod sida vid sida i köksfönstret och betraktade snöflingorna som lättjefullt singlade ner lyckligt ovetande om sitt öde när de träffade marken. Vintern hade liksom inte börjat men var kanske på väg. De stod tysta. Vad Erik tänkte på kunde hon inte gissa men själv var hon upptagen av tankarna på hur det skulle bli. Skulle Edvard komma? Det skulle i så fall vara den första julen på många långa år som de skulle fira tillsammans. Arton år kanske. Hon sneglade på sin son. Han hade fyllt sjutton och börjat tala om körkort och bil. ”När det snöade i december sa pappa alltid att julen klär sig fin”, sa hon. ”Jag minns honom knappt”, sa Erik. ”Han blev förändrad” sa Ann. Det var det ord hon brukade använda för att beskriva faderns tilltagande förvirring efter pensioneringen.
10
”Morfar”, sa Erik prövande, som om han smakade på ordet. Ann la armen om honom och bet ihop. Numera var hon gråtmild. ”Vad stark du är”, sa han, ”det märks att du tränar.” ”En pistolskytt måste ha muskler”, sa hon och visste att hon upprepade sig, släppte taget kring hans axlar trots att hon ville stå vid fönstret tillsammans med Erik hur länge som helst, tills det blev kallare och medan snön klädde deras jul. En bil for förbi. Det var Haage. Han hade bott fyrtio år i Sverige men kallades fortfarande för Tysken. Han bodde någon kilometer bort men ändå nära. Hennes hus, ett tillbyggt gammalt torp, låg avskilt men ändå på något sätt mitt i byn. Det fanns grannar, det lyste i fönstren av adventsstjärnor och stakar. Bertil Efraimsson hade tagit sig för att montera ljus i en säkert sex meter hög gran som stod halvvägs till betesmarken. Det hade tagit honom en hel dag. Det tyckte Gösta Friberg var larvigt, ”en överdrift”, men Ann förstod att han bara var avundsjuk på sin barndomsvän rakt över vägen, som till skillnad från honom själv trodde på Jesus ankomst vid den här tiden på året. Det var väl så att Gösta påmindes om att han fick fira julen ensam sedan hans hustru gått bort, en förlust han aldrig skulle komma över. För Ann var den upplysta granen med en stjärna i dess topp det vackraste hon sett på länge, en bekräftelse på att hon gjort helt rätt i att lämna storstaden Uppsala och flytta ut till en liten by utanför Gimo. Ännu var hon upplänning men med helt andra villkor.
11
Hon skulle inte ha blivit förvånad om det passerat en släde dragen av en nordsvensk i yrande snö och med pinglande bjällror. ”Kommer Edvard?” frågade Erik, i neutral ton. ”Vad tycker du?” ”För mig funkar det”, sa Erik. Han hade accepterat Anns och Edvards särboförhållande. ”Jag bor ju för mig själv i lillstugan”, la han till med ett leende och fick Ann att rodna. ”Jag vet inte om han vill”, sa Ann. ”Vi får se.” ”Som så mycket”, sa Erik, och återigen förvånades hon över hans ord och uttryck. Det kunde tolkas som kritik av hennes sätt att ha ordnat sitt och därmed hans liv, men hon tog det inte så. Tvärtom fattade hon det som ett godkännande. ”Som så mycket”, upprepade hon. ”Vad blir det för käk?” ”Oxbringa med rotmos”, sa Ann, och Erik skakade på huvudet. Misstrogen. ”Vi kanske kan bjuda ut Sammy i mellandagarna?” sa hon. ”Han sitter nog ensam över julen.” ”Han verkar så deppig”, sa Erik. ”Jag tror inte att han kommer.” ”Han skulle nog vilja, men sen Angelika rymde till Danmark så är han riktigt nere.” ”Till överklassfjanten från Danmark”, upprepade Erik hennes omdöme om mannen som brädat den före detta kollegan på kriminalpolisen i Uppsala. Sammy och Ann hade under lång tid stått nära varandra, både känslo- och yrkes-
12
mässigt. Han var egentligen den ende som hon saknade från sitt gamla jobb. ”Jag ska i alla fall ringa och bjuda ut honom”, sa Ann, men kunde inte ana att det var Sammy som först skulle höra av sig, och då i ett ärende som definitivt inte hade med jul firande att göra.
13