9789177954941

Mia Söderberg

Tredje gången gillt

Polaris

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Mia Söderberg 2021 Omslag av Emma Graves Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB, 2021 ISBN : 978-91-7795-494-1 www.bokforlagetpolaris.se

1

Maja ångrade sig i samma stund hon satte foten på båten.

Skärp dig, förmanade hon sig tyst. Du klarar av det här. Du kan inte fega ur nu. Bit ihop!

Hon vände sig om och såg Gabriel slänga upp simfötterna och snorkeln på däck. Snart stod han bredvid henne och ögonen for efter en plats där de kunde sitta på den i princip överfulla båten. ”Där! Bredvid tyskarna.”

Han trängde sig fram och lyckades på något märkligt sätt trycka sig ner på den minimala plats som fanns kvar av bänken. Han klappade på sitt knä. ”Kom och sätt dig!”

Maja tvekade. Vad hade hon gett sig in i? Hon ångrade sig om möjligt ännu mer, men nu kunde hon inte gärna hoppa av.

Hon baxade sig fram bland de utflyktssugna turisterna och en av tyskarna lämnade beredvilligt plats åt henne så att hon precis lyckades få ner rumpan bredvid Gabriels. ”Vilken kanondag det här kommer att bli.” Gabriel log med hela ansiktet. ”Det känns nästan som om det här är första dagen på något nytt i våra liv.”

5

Han lyfte på hennes hästsvans och gav henne en smällpuss i nacken.

Maja tvingade sig själv att le tillbaka medan hon drog på sig den sunkiga flytvästen som guiden sträckte fram. Något nytt, tänkte hon. Jag hatar att snorkla, det är inte något nytt.

Men du envisades med att vi skulle åka till Thailand över jul och nyår för att börja om. Du ville också till varje pris betala resan, trots att du aldrig har några pengar och du skulle absolut boka den här utflykten redan hemifrån. Jag gick med på att bli bjuden för att du var så övertygande, eller rättare sagt du tjatade så mycket, och jag hade inte tillräckliga argument för att säga nej. Men jag ville egentligen inte. Jag vill nog inte att vi ens ska vara tillsammans alls.

Fast det kunde hon ju inte säga nu. Det fick bli när de kom hem till Sverige igen. Nu gällde det att ta sig igenom dagen.

Gabriel var ovanligt taggad. Han reste sig och satte sig och reste sig igen. Som ett otåligt barn.

Båten la ut från hamnen i Phuket och satte fart ut på havet. Guiden, en liten bred man med stort yvigt hår och ögon som såg ut att skratta hela tiden, presenterade sig som Somboon och berättade entusiastiskt på såväl engelska som svenska om allt de skulle hinna med. De skulle snorkla på tre ställen, med lunch mellan stopp två och tre. Gabriel lyssnade uppmärksamt medan Maja inget hellre önskade än att dagen skulle vara till ända och hon fick kliva ner på fast mark igen.

Båten, en speed boat, studsade fram på vattenytan. Solen sken och himlen var så blå att det gjorde ont i ögonen. V ­ ärmen­­ var tryckande, så den fartvind som uppstod var välkommen.

6

Jag måste smörja in mig, tänkte Maja, annars bränner jag upp mig på nolltid. Hon började rota runt i strand­väskan efter solkräm och sträckte den till Gabriel, som skakade på huvudet och pekade på kepsen. Hon ryckte på axlarna och började smörja in armarna och ansiktet. Var och en gör som den vill, tänkte hon. Jag tänker i alla fall göra vad jag kan för att undvika hudcancer.

Båten sköt fram i hög fart. Motorljudet var sövande och guiden hade för tillfället inget att berätta. Stora majestätiska klippformationer reste sig ur havet när de närmade sig PhiPhi-öarna. Allt var sagolikt vackert och säkert helt magiskt för de flesta passagerarna. Maja slöt ögonen och försökte att bara andas lugnt.

Maja och Gabriel hade varit tillsammans i drygt två år.

Två rätt jobbiga år. Maja borde ha brutit för länge sen, och sparkat ut honom, men vissa drag gjorde att hon ändå gillade honom och därför sköt hon upp beslutet gång efter annan.

Han var snäll, generös och ofta glad. Men Gabbe, som hans så kallade polare brukade säga, hamnade lätt i trubbel på alla möjliga sätt. Allt som oftast var han utan pengar och hon viss­te att han hade spelskulder som han hanterade lite si och så. Det första året de varit tillsammans hade Maja lånat honom pengar vid flera tillfällen. Hon hade velat tro att allt bara var de tillfälligheter han sa att det var. Men när han ville låna ytterligare tjugofemtusen kronor efter att redan ha fått lika mycket började hon dra öronen åt sig och sa att hon inte hade mer att låna ut.

En annan anledning att hon drog sig för att göra slut var helt enkelt att Gabriel var snygg. Han var vältränad med

7

magrutor och hade tjockt ljust hår som han ofta hade i hästsvans. Ett riktigt kap enligt de flesta av hennes tjejkompisar. Och det var ju lite smickrande att hennes kompisar var avundsjuka, det kunde hon inte förneka.

Han var en gud i sängen också och det var mycket värt.

Maja blev fortfarande knäsvag så fort han tog i henne. Han visste precis vad hon ville ha och hur. ”Nu är vi framme!” sa Gabriel så plötsligt att Maja ryckte till. ”Vill du ha simfötter?”

Hon skakade på huvudet. Ångesten slog till på allvar. Det här med snorkling var som sagt inte hennes grej, riktigt.

Hon hade försökt tidigare och två gånger hade hon hållit på att drunkna. På riktigt. Det var som om hennes hjärna inte kunde förstå att det går att andas under vattnet om man har en snorkel. Efter andra drunkningstillbudet hade hon lovat sig själv att inte ge sig ut på djupt vatten igen. Men här stod hon nu, med snorkel och cyklop, och försökte hålla god min, för det här var verkligen inget hon ville avslöja för någon.

Alla kan ju snorkla. Hur svårt kan det vara?

Maja knäppte flytvästen ordentligt och brydde sig inte om vad de andra i sällskapet eventuellt skulle tycka om att hon behöll den på och gled med ett plums ner i det turkosblå, nästan trettiogradiga vattnet. ”Nu vi stannar trettio minuter”, skrapade det i mikro­ fonen. ”Var försiktiga och jag påminner om att det är absolut förbjudet att mata fiskarna. Det kan bli fängelse om man gör det. Mycket viktigt att komma ihåg. Men ha nu trevligt!”

Maja trodde hon skulle kräkas när hon satte snorkeln i munnen. Vem hade haft den före henne? Vad stor den var!

8

Och den skavde mot tandköttet. Hur i hela fridens namn skulle hon kunna genomföra den här dagen? Hon sneglade på Gabriel som just slängde sig i vattnet. Hans dykar­ kompisar hade under en period i början av deras bekantskap försökt få Maja att ta dykcertifikat men hon hade vägrat, hur gratis det än skulle ha varit. Det gick knappt att tänka sig något värre än att tillbringa tid under vattenytan i en trång dräkt och tvingas andas i en äcklig gummislang.

Hon höll sig krampaktigt i akterstegen, ovillig att släppa taget. Gabriel hade faktiskt kunnat hålla sig till henne, tänkte hon lätt panikslagen.

Somboon stack ner huvudet och frågade hur det stod till. ”Jag är inte så van vid det här”, sa hon tyst. ”Men jag laddar lite, så det ska nog gå bra.”

Hon försökte sig på ett lugnande leende. ”Klokt av dig att ha den flytvästen på”, svarade guiden och såg på henne med varma, bruna ögon. ”Även om vatten är lugnt här, så det kan finnas förrädiska undervattensströmmar. Men nu du tittar efter fina fiskar och bara njuter. Okej?”

Han gjorde tummen upp. Maja nickade och gjorde likadant.

Till slut släppte hon ändå taget om stegen och började snorkla runt lite i båtens omedelbara närhet. Hon kunde inte påstå att hon såg särskilt mycket, en liten tråkig silverfärgad fisk och något som kanske var en korall. Men det kändes ändå okej och hon behövde träna på att hålla paniken i schack.

Andas lugnt in. Andas lugnt ut. Inget vatten i munnen. Inget vatten i lungorna. Det gick ju bra det här. Maja tog sig upp ovan vattenytan, nöjd med hur det kändes, och prövade sen

9

på nytt. Tänk meditativt. Andas lugnt in. Andas lugnt ut.

När guiden ropade att det var dags att gå ombord hade Maja börjat få grepp om snorklandet. Halvtimmen hade gått förvånansvärt fort och hon hade, till sin egen förvåning, gärna stannat i vattnet en stund till. Ett av tre, tänkte hon med något bättre självförtroende. Två snorkelställen kvar.

Stämningen ombord var högljudd. Många hade sett fantastiska clownfiskar och korallrev i regnbågens alla färger.

Någon hade sett en rocka och en kvinna hävdade bestämt att hon sett en haj. En liten haj, förvisso, men dock en haj. Maja tyckte inte att hon hade något att bidra med så hon satt tyst och lyssnade.

Gabriel satt och trampade med fötterna. Det kändes stressande och till slut la Maja sin hand på hans ena ben för att han skulle sluta. När hon frågade hur han mådde svarade han inte, utan kramade bara hennes hand.

Hon kände igen beteendet. Den frånvarande blicken, humörsvängningarna och de lite ryckiga rörelserna brukade vara ett tecken på att han var i knipa på något sätt. En obetald spelskuld, en affär som inte gått som han hade tänkt sig.

Men vad kunde det vara nu, här ute på havet? Kanske hade han helt enkelt ledsnat på henne. Den senaste tiden hade det känts så och därför hade hon blivit så förvånad när han föreslagit den här resan. Hon borde verkligen ha stått fast vid sitt nej, men här satt hon nu och önskade att hon varit någon annanstans. Och det verkade som om han också gjorde det.

10

2

”Nu vi stannar strax igen. Här det är också lugnt vatten, så alla kan snorkla, även barn och de nybörjare”, peppade Somboon med mikrofonen alldeles för nära munnen, så att det var svårt att höra vad han sa. ”Och sen det är dags för lunch.

Då vi går i land på den vackra paradisön Coral Island och äta en härlig måltid! Därefter vi avslutar dagen med den bästa snorkling ni kanske får vara med om i ert liv!”

Säkert, tänkte Maja tyst. Guiden lät verkligen som en turistbroschyr. Hur många gånger hade han inte sagt just de orden tidigare? Men det var ju hans jobb, och för de frälsta kanske det kunde bli så.

Den här gången gick det ännu bättre. Andningen var på plats och Maja vågade ta sig en bit bort från båten. Hon tyckte att hon såg en liten sjöhäst, men hon kanske bara inbillade sig. Fanns det ens sjöhästar i Thailand? Var levde de? Hon hade inte en aning. När hon kom upp till ytan för att pausa lite noterade hon att guiden tittade på henne. Bra, det kändes tryggt att han hade koll.

Gabriel var redan ombord när tiden var slut och Maja

11

klättrade upp på stegen. Han sa fortfarande inget. Frågade inget, så då gjorde hon inte heller det. Nu var det bara att härda ut den här dagen och sen fick de prata ordentligt ikväll.

Coral Island var mycket riktigt en liten paradisö. Sanden var gnistrande vit i det skarpa solskenet och kändes som puder under fotsulorna. Vågorna brusade lätt mot strandkanten och lämnade efter sig svaga ränder av skum. Maja filmade allt hon såg under den korta promenaden fram till platsen där all mat stod uppdukad, strax bredvid ett minnesmärke från den ofattbara flodvågskatastrofen. Hon såg för en sekund framför sig hur en vägg av vatten tornade upp i horisonten. Hon rös och försökte skaka av sig alla tankar som drog igång.

De tog plats vid ett av borden som stod utplacerade under palmerna. Det doftade fantastiskt av alla maträtter: pad thai, chicken cashew nuts och green curry, men Maja hade ingen aptit. Det verkade inte Gabriel heller ha. Plötsligt reste han sig. ”Jag tar en promenad. Jag är snart tillbaka”, sa han kort och gick utan att fråga om hon ville följa med.

Maja tittade ut över havet. Tankarna for åt alla håll. Hon såg därför inte längre glittret från det turkosfärgade vattnet eller palmbladen som förföriskt vajade ovanför hennes huvud. Hon noterade bara frånvarande en motorbåt med två män som låg och guppade en bit ut i vattnet. Säkert fiskare, reflekterade hon oengagerat. Vad gör jag här? Jag vill hem.

Så var det till slut dags för det tredje stoppet. Båten hade tagit dem förbi makalösa stränder, på en av dem hade visst

12

­ eonardo di Caprio spelat in en kärleksscen, och de mest L spektakulära vyer. Somboon hade pratat och skämtat och pekat och alla hade tittat till höger och till vänster och nickat och fotograferat. Nu tog han upp mikrofonen igen, men nu lät han betydligt allvarligare på rösten. ”Här det är mer strömt och alla ska hålla sig kring fören av båten. Jag upprepar, inte snorkla akterut, mot havet. Där det är kraftiga undervattensströmmar och inte ens den erfaren ska snorkla där. Framför båten det är lugnare. Vi stannar en halvtimme och sen vi åker mot hamnen igen.”

Gabriel hade knappt sagt ett ord under resten av lunchen.

Hon tittade på honom. Han såg lite blek ut och hade svettpärlor i pannan. Höll han på att bli sjuk, kanske? ”Hur är läget?” frågade hon och la försiktigt en hand på hans arm. ”Mår du bra?”

Gabriel ryckte till som om hon hade väckt honom. ”Ja, ja visst. Blev lite yr, bara”, sa han och klappade henne på armen. Han höll upp vattenflaskan. ”Oroa dig inte, det kanske har blivit för mycket sol och för lite vatten. Men det känns bättre. Det blir bra med ett svalkande dopp nu. Ska vi hoppa i?”

Maja nickade. Tredje gången gillt, tänkte hon. Nu ska jag klara det här lika bra som de andra. Hon satte cyklopet i pannan, tog snorkeln och vände sig om. Då såg hon att Gabriel redan var på väg ner i vattnet. ”Telefonen!” ropade hon efter honom. ”Du har telefonen och nycklarna i fickan!” Hon skyndade fram precis när han skulle doppa badbyxorna. ”Du kan ju inte bada med din nya telefon! Jag minns att du stoppade på dig den när vi skulle

13

äta lunch. Ge den till mig, så lägger jag den i väskan.” ”Jaså, jaha. Det tänkte jag inte på”, mumlade Gabriel och halade upp telefonen. ”Nycklarna också, det vore ju katastrof om de hamnade på havsbottnen.”

Gabriel gjorde ingen ansats att ge henne dem. ”Men kom igen nu, du har mina nycklar på den där knippan också, och jag vill inte bli av med dem.”

Maja lät skarpare än hon hade tänkt. Gabriel drog upp nyckelknippan och gav henne den. Sen vände han sig snabbt om och kastade sig i vattnet.

Maja skyndade tillbaka till deras plats och gömde telefonen och nycklarna i en ficka med blixtlåsfack i strandväskan.

Vad konstig han verkade … disträ och frånvarande, inte alls sig lik. Skulle hon vara orolig? Det kändes så. Han kanske hade fått solsting? Det var onekligen väldigt varmt, även med thailändska mått mätt. Och han drack alltid hellre öl än ­vatten. Hon borde kanske hålla lite koll på honom?

Nej, sjåpa dig inte, tänkte hon sen. Du bara inbillar dig som vanligt.

Hon ruskade av sig tankarna, hoppade i vattnet och insåg inte förrän hon kom med huvudet under vattenytan att hon glömt flytvästen på båten. Nå, det får gå, tänkte hon med det nyvunna självförtroendet. Alla andra kan ju, om jag bara håller mig framför och nära båten kan inget hända.

Maja såg sig om efter Gabriel. Först kunde hon inte upptäcka honom någonstans, men så såg hon en neonfärgad rumpa sticka upp en bra bit från båten. På fel sida. Typiskt honom, tänkte hon. Han ska alltid utmana och tänja gränser.

14

Det var en av de saker som hon tyckte var jobbigt och än en gång kom tanken att livet skulle vara skönare och lättare utan honom.

Hon spottade i cyklopet, satte det sen ordentligt på plats och satte snorkeln i munnen. Så peppade hon sig själv, dök ner med huvudet under det genomskinliga vattnet och började snorkla. Den här gången var det helt annorlunda. Hon koncentrerade sig på andningen, lugnt in, lugnt ut, och upptäckte plötsligt den ena fisken vackrare än den andra. Hon såg stora och små, ensamma och i stim. Gul- och svartrandiga fiskar simmade så nära att hon kunnat röra vid dem och papegojfiskarna med sina explosiva färger var nästan overkligt vackra. Det var som att simma i ett akvarium placerat i något exklusivt väntrum. Och hon hade kontroll på andningen. Lugna, djupa andetag med munnen.

Maja blev allt modigare. Hon vågade till och med hålla andan och dyka ner lite djupare för att se på några lustiga växter på botten. Vilken frihetskänsla! Var det så här det var? Plötsligt begrep hon vitsen med snorkling. Hon blev helt euforisk, tänk att hon också fick vara en del av detta. Vad mycket hon hade gått miste om, bara för att hon varit så feg.

Men det skulle hon ta igen nu.

Hon blev så ivrig att ta sig upp för att berätta för Gabriel om allt hon sett att hon helt glömde bort sig och drog efter andan. Genast fylldes munnen och halsen av saltvatten och hon fick en ordentlig kallsup. Paniken slog omedelbart till.

Borta var den lugna andningen och det erövrade självförtroendet. Hon hostade våldsamt och försökte av alla krafter ta sig upp till ytan. Men kroppen ville inte lyda henne

15

och hon svalde allt mer vatten. Hjärnan tog total timeout och var fullständigt oemottaglig för signaler. Jag drunknar nu, tänkte hon, märkligt kristallklart. Den här gången gör jag faktiskt det.

16