Ilkas arv —
Sara Blædel — Ö v e r s ät t n i n g Jessica Hallén
Ilkas arv Originalets titel: Ilkas arv © JP/Politikens Hus A/S, København 2017 Bokförlaget Polaris, Stockholm Översatt av Jessica Hallén Omslag av Eva Lindeberg Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2020 ISBN: 978-91-7795-232-9 www.bokforlagetpolaris.se
Till min vän Preben, som berättade om Racine för mig.
Om Ilka vetat vad som komma skulle, hade hon nog bara lutat sig tillbaka och njutit av föreställningen. I stället satt hon nu och stirrade spänt mot huset medan hon drack sig modig nog att gå fram. Kaffet i pappmuggen hade kallnat, men hon svalde ändå en klunk till. I knäet hade hon breven. Fem allt som allt, med det sista som var svårt att uppfatta som något annat än ett regelrätt hot. »Betala inom en vecka, annars kommer sanningen fram. Maggie.« Hon hade hittat det i går, på skrivbordet på expeditionen. Det var inte daterat, men låg där tillsammans med den övriga posten och llka kände genast igen den feminina handstilen. Fyra brev hade kommit dessförinnan, alla daterade så långt tillbaka som 1997 och 1998. De hade legat i en låda på faderns rum ovanför begravningsbyrån, sammanhållna av ett skört gummiband, och precis som med det senaste brevet fanns det varken avsändare eller frimärke på kuverten. Alla breven var bara undertecknade med namnet Maggie och ingenstans framgick det vad det var för sanning Ilkas pappa hade försökt dölja. 7
Men Ilka behövde inte fler sanningar. Det räckte gott att hon nyss ärvt en begravningsbyrå i USA, av en far som inte gett ett ljud ifrån sig på de trettiotre år som förflutit sedan han lämnade Ilka och hennes mamma. Det första brevet var daterat i juni 1997. »Käre Poul. Din fru har en affär med min man. Maggie.« Ilka läste det korta meddelandet igen. Fingrarna var kalla och det var kondens på bilrutorna. Villagatan låg där i det lugna förmiddagsdiset. Solen försökte tränga igenom, men hindrades av den dimma som hela morgonen vilat tungt över Racine. Nu höll den äntligen på att lätta, men grå slöjor dröjde sig kvar i luften. Ilka visste inte vem Maggie var, men om någon skulle bli utpressad borde det väl vara de båda som avslöjades i brevet, tänkte hon när hon efter två koppar svart morgonkaffe satte sig i faderns silvergrå Chevrolet för att åka och lämna breven till Mary Ann, hans nya fru. Men på vägen hade hon likväl börjat tvivla på vad hon egentligen hade för motiv. Hon föredrog att tänka att hon gjorde det för att glänta på en dörr och kanske kasta lite mer ljus över det liv fadern levt sedan han lämnade Danmark. Men hon var väl medveten om att det nog snarare handlade om en våldsam lust att trycka till Mary Ann efter avspisandet första gången de träffades. Ilka tittade bort mot den övertäckta verandan där faderns nya familj föregående vecka varit så avvisande att de så gott som kastat ut henne. Hon hade åkt dit för att överlämna några teckningar som hennes båda halvsystrar ritat när de var små. Ilka hade hittat dem när hon röjde 8
på faderns rum och hon hade dessutom funnit en lerfigur och några fotografier. Hon hade plockat ihop sakerna för att ge dem till familjen det visat sig att fadern skaffat sedan han lämnade Danmark. Det gav henne dessutom anledning att hälsa på frun och de två halvsystrarna, som dittills inte hade hört av sig. Men besöket blev milt sagt misslyckat, och när Ilka kom hem senare på kvällen väntade den yngsta systern, Amber, på henne i mörkret på faderns rum ovanför begravningsbyrån. »Du ska inte söka upp oss igen. Det är inte bra med tanke på mammas sjukdom och det är inte bra för något«, sa hon. Faderns nya fru var sedan många år tillbaka invalidiserad efter en trafikolycka, men Ilka hade svårt att förstå hur hennes förlamade tillstånd kunde förvärras av att tre vuxna systrar fick möjlighet att lära känna varandra. Hon tittade åter på breven i knäet. Nästa var daterat i mars 1998. »Käre Poul. I förmiddags kom jag hem och hittade din fru och min man i sovrummet!« Ett tjockt streck hade dragits under det där sista. »Han säger att han tänker lämna mig. Du måste få dem att göra slut. Maggie.« Och två månader senare: »Käre Poul. Äntligen! Min man är förkrossad, men jag är säker på att han och jag kan bygga upp det vi en gång hade. Maggie.« När Ilka hittade de första breven oroade de henne, men det var det fjärde, som kommit i juni 1998, som skulle bli det svåraste att överlämna: 9
»Käre Poul. Jag hörde att din fru har blivit förlamad från midjan och ned. Och att det är ett mirakel att du undkom olyckan oskadd. Maggie.« Ilka tömde pappmuggen och skulle just trycka ned den i mugghållaren när mobilen med ett skarpt pling meddelade att hon fått en match på Tinder. Hon hade skapat en profil på dejtingappen strax efter att hon kom till Racine, eftersom hon behövde få något annat att tänka på än den begravningsbyrå som plötsligt blivit hennes ansvar. I stället för att kliva ur bilen tog hon upp telefonen. En blond familjefar var intresserad av henne. På profilbilden stod han leende med ett barn i var hand. Det fick Ilka att radera honom på en gång, och hon var så upptagen med den saken att hon inte lade märke till de båda svarta suvar som parkerat utanför Mary Anns hus förrän hon tittade upp igen. Långsamt lade hon ifrån sig mobilen medan sex män i mörka kostymer klev ur bilarna och samlades i en liten grupp på trottoaren. I samma ögonblick svängde ett monster till flyttbil om hörnet och kom körande mot dem. Med ens kändes den lugna villagatan överfull och Ilka såg häpet på medan flyttbilen parkerade framför uppfarten till huset där hennes pappa hade bott. Hon lutade sig framåt så att hon kunde se mannen som var på väg mot ytterdörren. Han omväxlande bulta de på dörren och ringde på dörrklockan, men ingen öppnade, trots att Ilka såg hur gardinen rörde sig i fönstret till vänster om dörren. Nu bultade han igen och blev sedan stående en bra stund, innan han till slut gick tillbaka till de andra. 10
Inte förrän flaket på flyttbilen började öppna sig likt ett jättestort gap, gick dörren äntligen upp. Till en början hade Ilka svårt att se vad som hände, men så fick hon syn på Mary Anns rullstol bakom en bred rottingsoffa på verandan. Faderns hustru hade en tunn sjal över de bara axlarna, det ljusa håret var uppsatt och Ilka trodde först inte sina ögon när hon såg geväret som vilade ovanpå den filt Mary Ann hade över benen. Hon sträckte på sig där hon satt i bilen, medan faderns hustru långsamt lät rullstolen röra sig mot trappan. Där tog hon upp geväret och siktade på de svartklädda männen. I bilen hade Ilka ingen chans att höra vad Mary Ann ropade till männen på trottoaren, men hon såg hur kvinnans mun rörde sig och hörde tydligt skottet när hon höjde geväret och avfyrade det upp i luften. Ilka ryckte till, sedan ytterligare en gång när männen unisont reagerade och drog sina handeldvapen. I dörröppningen blev Mary Anns äldsta dotter, Leslie, nu synlig, i kortärmat, blommig kjol och med blött hår. Detaljer som var fullständigt ovidkommande, men som ändå fångade Ilkas uppmärksamhet innan nästa skott brann av. Den här gången pekade Mary Anns vapen inte uppåt och en skarp smäll hördes när hon träffade sidan på flyttbilen. Hon stödde ena armbågen på rullstolens armstöd och lutade sig en aning framåt. Männen hade tagit betäckning bakom flyttbilen och Ilka såg hur de alla koncentrerat riktade sina vapen mot den bräckliga kvinna som fortsatte att sikta på dem. 11
Chockad öppnade Ilka dörren i faderns gamla bil. Hon vågade inte kliva ur, men kunde inte bara se på utan att göra något. Sedan hörde hon hur en djup röst ropade till Mary Ann att hon skulle lägga ned sitt vapen. Solen hade till sist brutit igenom och strålarna i sidospegeln bländade Ilka när hon samlade sig för att stiga ur. Uppe på verandan hade Leslie nått fram till sin mamma och försökte dra henne med sig tillbaka över verandan, men en oberörd Mary Ann var upptagen med att ladda om geväret. Ilka stelnade till när ytterligare ett skott brann av och kastade sig ned bakom bilen. Det var så surrealistiskt att se den lilla bräckliga kvinnan i rullstolen med det kraftfulla geväret att hon hade svårt att få ihop det som skedde. Mary Ann avfyrade ytterligare ett skott innan rullstolen försvann in i huset, men dörren hade inte mer än slagit igen när det gick upp för Ilka att männen nu sköt mot huset och när hon förskräckt kikade fram såg hon att de hade spritt ut sig och höll på att omringa den stora trävillan. En av dem rusade upp på verandan och riktade sitt vapen mot ytterdörren medan han ropade att Mary Ann och Leslie skulle komma ut med händerna över huvudet. De andra gick runt till husets baksida. Ilka for förtvivlat med blicken över de låga häckarna framför grannhusen i hopp om att någon skulle kalla på polis, men ingen tycktes komma de båda kvinnorna till undsättning. Långsamt öppnades dörren igen och Leslie kom ut med ena handen över huvudet medan den andra sköt rullstolen. Mary Ann satt med de tunna armarna 12
i vädret. Mannen utanför dörren beordrade mor och dotter att förflytta sig till den bortre delen av verandan, sedan tecknade han i riktning mot vägen att det var fritt fram. Från sitt gömställe bakom bilen såg Ilka hur en liten här av bredaxlade män med muskulösa armar plötsligt vällde fram. De måste ha suttit där bak i flyttbilen, tänkte hon och stirrade mållös medan de försvann in i huset och strax därpå kom ut igen med de första möblerna. Snabbt och effektivt fyllde de sedan bilen, medan en av dem bytte lås på ytterdörren. När det var färdigt tog han sina verktyg och försvann bakom huset. En bil hade svängt runt hörnet och tutade irriterat när den nådde fram till den plats där vägen var avspärrad. Föraren som tutat var på väg ut. Men innan han hann så långt var en av de svartklädda männen framme vid bildörren. Ilka hade satt sig i bilen igen och kunde inte höra vad de sa, men signalen var tydlig. Strax därpå vände bilisten och försvann, som en hund med svansen mellan benen. Hela scenariot var så vansinnigt att Ilka tänkte på både dolda kameran och inspelningen av en actionfilm, men så föll hennes blick på halvsystern som chockad stod med båda händerna för munnen och kämpade för att hålla tårarna tillbaka. Plötsligt var allt över. Inga fler möbler bars ut. Ytterdörren stängdes och låstes och de sista flyttkarlarna försvann in i flyttbilen, som började backa. De båda svarta fordonen vände på vägen och så var de borta. Villagatan låg återigen stilla och öde. Sedan började grannarna långsamt dyka upp på sina verandor, men ingen vågade närma 13
sig huset. Ilka hade ingen aning om hur länge uppgörelsen hade varat. Hon hade förlorat tidsuppfattningen när det första skottet brann av. Hon såg Leslie ta ett par steg nedför trappan, som om hon ville följa efter allt som hade tagits ifrån dem. Nu var det tydligt att systern grät, huvudet var nedböjt och händerna strök hastigt över kindbenen. Men så fick hon syn på Ilka. Eller kanske var det faderns bil hon kände igen. Hon hajade till när de fick ögonkontakt, vände genast på klacken och gick upp till sin mor. Ilka hade precis fyllt fyrtio och gissade att Leslie var omkring trettio. Men hon skulle kunna vara något yngre, tänkte hon. Systern var svår att bedöma. Koftan och det välfriserade, ljusa hårsvallet fick henne att se ut som en medelålders kvinna i en reklamfilm för rengöringsmedel. Men under sitt tidigare besök hade Ilka lagt märke till systerns vackra, släta hy. Det var svårt att föreställa sig att Leslie någonsin hade varit ung och Ilka visste att hon flyttat hem för att ta hand om sin mamma efter olyckan. Ilka satt en stund och hämtade sig innan hon klev ur bilen och började gå mot huset. Breven från Maggie fick ligga kvar på sätet. »Vad i hela friden var det som hände?« frågade hon när hon kom fram till trappan och försökte få rösten att låta lugnare än hon var. »Jag hoppas att ingen av er har kommit till skada?« Leslie reagerade inte när Ilka gick de få stegen upp till verandan, men Mary Ann vände sig mot henne med ett ryck. 14
»Vad vill du?« snäste hon. Solen hade gått i moln igen och tunga droppar började slå in under taket. »Du ska lämna oss i fred.« »Men någon har ju just länsat ert hem«, utbrast Ilka. »Och det såg inte ut som om ni beställt flytthjälp. Ni hade kunnat skjuta skallarna av varandra. Har ni ringt polisen?« Hon slog ut med handen mot grannhusen. »Någon måste väl ha anmält det!« »Vi ska inte ha hit polisen och nu är det ju över.« Mary Anns tunna sjal var redan genomblöt, så Ilka gick fram för att skjuta in rullstolen i lä för regnet. Men faderns hustru viftade bort henne och rullade själv in under taket. Leslie blev stående utan att röra sig. »Du ska låta oss vara i fred«, upprepade Mary Ann så lågmält att Ilka var tvungen att gå närmare för att höra henne. »Du har ingenting här att göra, sköt dig själv bara.« Ilka var vanligtvis ingen lipsill, men nu hade hon svårt att hålla tårarna tillbaka. Hon hade tänkt erbjuda dem att låna hennes telefon, om de ville ringa efter hjälp. Eller föreslå att de skulle följa med till begravningsbyrån där de tillsammans kunde komma fram till vad de skulle göra. I stället vände hon sig om utan ett ord och gick tillbaka till bilen.
15