På osannolika skäl Hannes Dükler
Citatet av Göran Tunström på sidan 80 är hämtat ur Berömda män som varit i Sunne (Albert Bonniers Förlag, 1998) Citatet på sidan 166 är hämtat ur Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren (Rabén & Sjögren, 1973) Citatet av Julius Caesar på sidan 268 är hämtat ur Kriget i Gallien (återutgiven bl.a. av Natur & Kultur, 1963, i översättning av Åke Fridh) Citatet av Olaus Magnus på sidan 269 är hämtat ur Historia om de nordiska folken från 1555 (återutgiven bl.a. av Gidlunds förlag, 2010) Citatet av Helge Kjellin på sidan 270 är hämtat ur ”Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr” från samlingen Bland tomtar och troll (Åhlén & Åkerlund 1913, Bonnier Carlsen, 2010)
Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2019 © 2019, Hannes Dükler Omslag av Håkan Liljemärker Karta © Google maps 2019 Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2019 ISBN: 978-91-7795-181-0 www.bokforlagetpolaris.se
Ur larmsamtal till SOS Alarm i Växjö klockan 22.14 fredagen den 5 september 2008: Larmoperatör Ingemar Westlund Larmoperatör Ingemar Westlund Larmoperatör Ingemar Westlund
Larmoperatör Ingemar Westlund
Är hon död, tror du? Ja, jag tror det. Jag tror det. Mm. Jag tror det. Agneta? Agneta? Agneta? Ja, hon … Ser du om bröstkorgen höjer sig på henne? Agneta? Nej, men det är något konstigt här. Du, det är något jättekonstigt här. Ja. Det är … Nej, det är något jätte konstigt. Det är våld och … Vetifan vad det är för någonting.
5
Dagen då Ingemar Westlund hittade sin hustru dödad börja de som alla andra dagar. Vid sjutiden vaknade han vid Agnetas sida i den gemensamma dubbelsängen på övervåningen till Stora Mistekärr Gård i småländska Loftahammar. Septemberkylan hade gett sig tillkänna redan kvällen innan och de hade somnat till sprakandet från elden i sovrummets kakelugn. Ingemar klev upp och lade in ett par nya vedträn som han satte fyr på med hjälp av några hopknycklade sidor utrivna från gårdagens nummer av Västerviks-Tidningen innan de båda gick ner till köket för att plocka fram frukost. Sedan drack Agneta och Ingemar sitt kaffe, åt rostat bröd med Västerbottensost och tittade på ”Nyhetsmorgon”. Precis som vanligt. Niklas Ekdal intervjuades av Jenny Östergren och Steffo Törnquist om sin deckardebut I döden dina män, kocken Jonas Borssén pratade kött och i ett inslag från en kennel rapporterades om hur Paris Hilton-modet med småhundar som 7
accessoarer var över, att unga tjejer tröttnat och nu sålde dem på Blocket. Agneta såg på Yocke, deras fyra månader gamla dvärg schnauzervalp som låg och slumrade under soffbordet. Hon böjde sig ner och strök med fingrarna över hans öron, letade sig fram till stället vid halsen där Yocke gillade att bli kliad. Snart skulle han få komma ut på morgonpromenad. När det blev reklam efter nyhetspanelens prat om Sarah Palins tal på republikanernas konvent och Carl Bildts beslut att sälja sina optioner i den amerikanska fondjätten Legg Mason stängde Agneta av tv:n. När hon och Ingemar ställde ner sina urdruckna koppar i diskhon hade de drygt tio timmar kvar av sitt liv tillsammans. Agneta brukade bara arbeta en dag i veckan numera och den här fredagen var hon ledig från jobbet som kultursamordnare i Västervik. Men efter helgen tänkte hon köra heltid ett tag, arbeta in så att hon skulle få dagar över längre fram i höst då paret planerade att göra en resa till fjällen och bila runt i Norge. De tänkte ta god tid på sig, tre hela veckor. Först en tur till fjällstugan i Vemdalen, sedan hyra husbil i Östersund och därefter ta sig över till Norge för att se Røros, Trondheim med Nidarosdomen och framför allt fjordarna. Agneta och Ingemar hade åkt samma rutt i slutet av sextiotalet, de h isnande vyerna hade gjort stort intryck på dem båda, i synnerhet Geirangerfjorden med sina magnifika vattenfall Friaren och De syv søstre. De hade pratat mycket om den resan, att de båda gärna ville göra om samma rundtur. Ingemar återkom 8
ofta till lyxen i att ha allt detta om inte nästgårds så i alla fall relativt nära inpå när de befann sig uppe i Härjedalen. Efter Norgeturen tänkte de att de kanske även skulle åka och hälsa på sin yngsta dotter Klara i London. Hon hade nyligen flyttat dit efter ett år i Australien och både Ingemar och Agneta tyckte att det kändes skönt att hon återvänt till Europa, närmare familjen. De hade mycket kontakt även när Klara befunnit sig på andra sida jorden men tidsskillnaden hade varit lite av en utmaning när de ville höras på telefon. Precis som varje sommar de senaste fem åren hade de under hela semestersäsongen varit fullt sysselsatta med loppisen Misteln. Den var inrymd i ladan ett hundratal meter från boningshuset och med premiär på midsommardagen höll de öppet varje helg fram till slutet av augusti när sommargästerna började återvända till arbetsplatser och skolor. Mycket av det som såldes på loppmarknaden hade de ropat in på auktioner runt om i hela Småland, ibland åkte de så långt som till Värnamo om det var bra föremål. Agneta brukade ringa innan och höra sig för om vad man hade på gång att auktionera ut, sedan tog de Chevroleten med släp och gav sig av. Det gick alltid till på samma sätt. Agneta som var en välkänd budgivare på auktionerna gick in och fick sin nummerbricka som hon använde att bjuda med samtidigt som Ingemar väntade på att bli inkallad för att bära ut det hon ropat in. Det hände även att de bjöd på sådant de själva ville ha, vid ett tillfälle hade de fyndat en tavla i växtfärgad ull av den norrländska textilkonstnärinnan Lisa Johansson för en femtiolapp. 9
När de kom tillbaka från auktionsutflykterna lastades allt av och ställdes upp i ladan bland övriga föremål. Det här var Agnetas uppgift, Ingemar fick inte hjälpa till – det skulle se ut på ett särskilt sätt med en speciell ordning på grejerna som bara Agneta hade koll på. Han tog istället hand om det runt loppisen – allt från att åka omkring i Loftahammar, Västervik och Valdemarsvik för att stoppa reklamlappar i brevlådorna till att göra det trivsamt utanför ladan. Det fanns lite betesmark kring gården och Ingemar hade lånat några kor som fick gå där om somrarna så att barnen kunde mata djuren med äpplen medan föräldrarna var inne och handlade. Han erbjöd även små rundturer med sin fyrhjuling och körde runt de som ville på släpet som han hade kopplat till. På gårdsplanen kunde det vissa helger stå uppemot 40 bilar parkerade. Ingemar och Agneta bjöd alltid på kaffe och hade ställt ut parasoller och stolar för besökarna att slå sig ner i. Utanför ladan hade Ingemar arrangerat som en utställning med jordbruksmaskiner från förr, särskilt de tyska besökarna verkade uppskatta det och de blev alltid lika besvikna när de fick veta att dessa inte var till salu. Däremot köpte tyskarna ofta gamla symaskiner när det fanns sådana i ladan, ibland flera på ett bräde. Agneta hade en kassaapparat av märket National från 1913 som man vevade på så att det klingade till och lådan åkte ut med ett brak när någon skulle betala. Även om de flesta kunderna var på gott humör hände det att Agneta, när hon observerade någon grinig typ som kom fram till kassan, kunde säga att ”den där säljs inte, den tillhör gården”. 10
Det viktiga hade aldrig varit att tjäna pengar på verksamheten, loppmarknaden hade främst fötts ur Agnetas kärlek till gamla prylar och att ha ett gemensamt projekt tillsammans med Ingemar. Han uppskattade visserligen livet som pensio när men att sluta jobba helt och hållet hade aldrig legat för honom. Han var fortfarande aktiv som organisationskonsult av och till; träffade anställda och chefer i olika företag och diskuterade vad man eventuellt kunde göra bättre. Så de kände båda att de kunde förtjäna lite ledighet. Även om hemma för Ingemar och Agneta sedan flera år var Loftahammar besökte de då och då Stockholm där äldsta dottern Teresa bodde med sambon Jonny och barnen Frasse och Tage. Agneta och Ingemar hade så smått pratat om att sluta hyra ut sin tvårummare på Polhemsgatan alldeles intill Norr Mälarstrand och börja bo där själva igen lite mer, åtminstone under vintermånaderna. Finnas till hands och kunna avlasta dottern vars söner fortfarande var små, men ha kvar Stora Mistekärr Gård och fortsätta med loppisen om somrarna. Både Teresa och Jonny jobbade mycket och de skulle säkert uppskatta hjälpen, resonerade Ingemar och Agneta. Och de såg fram emot att tillbringa mer tid med barnbarnen, nu var det främst om somrarna som de fick umgås med familjen när de åkte ner till Småland. Agneta och Ingemar hade kommit hem till gården på onsdags kvällen efter några dagar i huvudstaden. Teresa jobbade sin första vecka som marknadschef på MTV och behövde hjälp 11
med barnpassning för att kunna koncentrera sig både på arbetet och på renoveringen av huset i Nacka som familjen nyligen flyttat in i. Förutom att ha tagit hand om barnbarnen hade Agneta även passat på att sopa och fixa lite i trädgården under veckan. När Teresa kom hem utschasad om kvällarna var hjälpen hon fick guld värd och hon behövde inte känna sig som en dålig mamma bara för att hon var helt tömd på energi. De här dagarna hade Ingemar mestadels ägnat åt jobb och när Agneta inte passade Frasse och Tage hälsade hon på några av sina många väninnor som hon fortfarande hade tät kontakt med även sedan flytten till Småland. Den sista kvällen i stan promenerade de två upp till Hantverkargatan och köpte i vanlig ordning med sig varsin anti pastitallrik från Lilla Capri som de åt hemma i lägenheten runt hörnet. Dagen därpå satte de sig i sin blåa Chevrolet Transport för att åka hem men svängde först förbi Nacka för att säga hejdå. Ingemar hann även hjälpa till med att sätta upp hyllor i Tages rum medan tvååringen kretsade runt honom och visade vilka böcker och leksaker han ville ha i hyllorna när morfar var klar. Innan de skildes åt noterade Teresa att Agneta verkade gladare än på länge. Hon anade att det hade att göra med att den muskelvärk som hennes mamma dragits med blivit bättre, Agneta hade till och med hoppat studsmatta med barnbarnen innan hon och Ingemar gett sig av. På vägen hem tog de en tur förbi Sickla köpkvarter där de handlade hundmat och ett gult lysande halsband till Yocke. Den svarta pälsen gjorde att han syntes dåligt nu när det bör12
jat skymma om kvällarna, och lysdioderna skulle göra det lät tare att ha koll på honom när han sprang lös i skogen. Yocke var inte deras första dvärgschnauzer, de hade tidigare haft en klok och nyfiken hane vid namn Larsson som blev tio år gammal och nu låg begravd på tomten hemma i Mistekärr. Den nya valpen hade de hittat tack vare Teresa. En dag i maj tidigare samma år hade hon frågat om Ingemar hade lust att följa med ut till Värmdö och leverera ett paket. De satte sig i bilen med Ingemar bakom ratten men när han svängde in framför mottagarens adress visade den sig tillhöra en hunduppfödare. Något paket att överlämna existerade inte. – Titta, vad gulliga de är, sa Teresa när de klev in och möttes av en skara ivrigt viftande dvärgschnauzervalpar. När hon och Ingemar en stund senare åkte därifrån var en av valparna deras, och i mitten av juli skulle den vara leveransklar. Ingemar och Agneta var framme i Mistekärr framåt elva på onsdagskvällen. På vägen ner hade Ingemar pratat i telefon med Loftahammarsbon Hans Ellervik. Han var en stor fågel entusiast och hade länge velat ha en plats någonstans i byn där han kunde visa uppstoppade fåglar från området tillsammans med fotografier och faktatexter om de olika arterna. Ingemar hade anat att efterfrågan på döda skäggdoppingar var hyfsat begränsad i Loftahammar, men Ellerviks engagemang smittade till slut av sig så pass att han i egenskap av ordförande för ortens intresseförening ordnat ett rum i anslutning till turistbyrån. Fågelrummet hade påbörjats medan 13
Hans Ellervik sökte bidrag hos kommunen, men nu hade han fått avslag och kontaktade därför sin vän för att höra om han kunde hjälpa till. Ingemar lovade att se vad han kunde göra. Den där sista morgonen tillsammans, den 5 september 2008, ägnade Agneta och Ingemar åt smådonande på varsitt håll i och kring huset. Agneta bäddade sängen och plockade undan i köket medan Ingemar gick ut en vända med Yocke innan han dammsög bilarna. Först gav han sig på Chevroleten, därefter den rejält dammiga Volvo V70:n som Agneta brukade ta till jobbet. Chevan var Stockholmsbilen: den var rymlig och bra när de skulle få med sig prylar hem till loppisen. Sedan hade de även en gammal mörkgrå Peugeot 205 cabriolet som de bara använde på sommaren. Ingemar tyckte att den var gullig på något vis och så var det ett jävla drag i den. Efter rengöringen försäkrade sig Ingemar om att Yocke inte var i närheten av bilarna, vinkade till Agneta och rullade iväg till Sjökrogen nere vid marinan. Han skulle äta lunch med två lokala profiler som var involverade i Loftahammarsutställningen och ge dem möjlighet att tycka till inför nästa års arrangemang. Den hade ägt rum på sensommaren varje år sedan 1983 och bestod av hantverkare, konstnärer, lokala föreningar, tillresta knallar och matförsäljning. Följande onsdag skulle intresseföreningen ha möte och till dess var det tänkt att Ingemar skulle ha sammanställt resultatet av de enkäter som årets utställare fyllt i och lämnat in. 14
Vid tvåtiden reste sig alla tre från bordet och önskade varandra trevlig helg. På vägen hem svängde Ingemar förbi golfklubben för att diskutera en förfrågan om att flytta kansliet, vilket låg på hans bord som styrelseledamot. Nu var det beläget i källaren till ett ålderdomshem vilket inte var ett helt idealiskt läge. Efter sitt besök i klubbhuset stötte han ihop med sin gamle vän JanErik ”Gabbe” Hwasser som precis skulle kliva in i sin bil efter att ha varit ute och provslagit med en ny klubba. De hade inte hunnit ses så mycket den gångna sommaren och Ingemar frågade om inte Gabbe skulle med och ta en öl. Vännen avböjde, han behövde komma hem, så Ingemar satte sig i bilen och körde därifrån samtidigt som Gabbe. När de kommit ut på Bjursundsvägen svängde Ingemar av mot Källvik, men så slog det honom: han hade ju glömt enkäterna från Loftahammarsutställningen! Då han hade tänkt gå igenom dem i helgen var det bara att vända och åka tillbaka de två kilometerna. När Ingemar parkerat bilen sträckte han ner handen i lådan utanför turistbyrån och plockade åt sig formulären, låste upp och gick in på det tomma kontoret. Han satte sig med bunten och läste några av svaren för att se på ett ungefär vad utställarna hade tyckt. Han kunde konstatera att de flesta var positiva, även om några ville stå någon annanstans nästa år. Ingemar kände sig på det hela nöjd med utfallet och p assade samtidigt på att kolla sin mejl på turistbyråns dator. Efter att ha raderat ett utskick om att inreda med feng shui klickade han sig vidare till nyhetssidorna. Västerviks-Tidningen hade inte mycket att rapportera om och han kastade ett öga på 15
klockan. Han hade gärna suttit kvar och sammanställt enkäterna, men kände att han borde åka hem till sin hustru som kanske tyckte att han varit borta väl länge nu. Agneta stod i köket och packade upp matkassar när Ingemar klev in genom dörren, han insåg att de måste ha varit inne i Loftahammar ungefär samtidigt men missat varandra. På köksbänken stod en burk med kantareller som pryddes av en lapp med texten ”Yocke & jag”, Agneta brukade alltid skriva vilka som plockat svampen. Den här skörden hade redan vattnats ur och var klar och ytterligare en hög kantareller låg ute på verandabordet i väntan på att rensas. För Agneta var mängden svamp lite av en revansch – från att i början inte insett vikten av att vara ordentligt fokuserad hade hon på senare år byggt upp en enastående förmåga att känna igen bra svampmarker: det skulle vara lite lätt sluttning och gärna ekar i närheten. – Stopp, kunde hon plötsligt ropa när de var ute med bilen, jag ska bara in och titta här! Och så klev hon ur och in i skogen där kantareller, svart trumpetsvamp och ibland till och med karljohan väntade. Sedan hem och rensa och torka och lägga i burkar för att använda till stuvningar och såser. Ingemar och Agneta kom överens om att äta fredagsmiddagen lite senare än vanligt. Agneta hade tidigare på dagen gjort köttfärssås som bara behövde värmas upp medan spagettin kokade. De ville båda gärna se årets sjätte och sista Golden League-gala som hölls i Bryssel och skulle sändas klockan åtta, så de tänkte att de kunde äta framför tv:n istället för vid köksbordet. 16
Vid halvsjutiden bestämde sig Ingemar för att ta en repa med åkgräsklipparen innan tävlingarna började. Gräset hade växt till sig ordentligt och på tv sa de att det väntades regn följande dag, kanske redan natten mot lördag, så det var lika bra att få det gjort då regnet skulle göra gräset mer svårklippt. Medan Ingemar gick ut i hallen och satte fötterna i träskorna påminde han Agneta om att två gamla skolkompisar till honom från Sundsvalls högre allmänna läroverk skulle ta med sina fruar och komma på surströmmingsskiva nästa helg. Det hade blivit lite av en tradition att ses varje höst, ibland hos Agneta och Ingemar, ibland uppe i Stockholm. Innan de skildes åt nämnde Agneta att hon ville gå på auktionen i Björnsholm på onsdagen, samma kväll som Ingemar skulle iväg på mötet om Loftahammarsutställningen. Problemet var att några deltagare på mötet var hundallergiker, men Ingemar sa medan han tog på sig sin gråspräckliga fleecetröja att han nog kunde ta Yocke med sig ändå. Sedan gick han ut genom dörren och aldrig mer skulle de ses.
17
Agneta tänkte att hon skulle gå ut med Yocke en sväng, han hade rastlöst vankat av och an i hallen sedan Ingemar gått ut genom dörren. Kanske kunde hon med lite tur hitta ännu fler kantareller under kvällspromenaden? Hon drog på sig den röda vindjackan över sin blårutiga skjorta, kände efter i höger jackficka att hon hade cigaretterna med sig och knölade ner en röd plastpåse i den andra. Hon struntade i att knäppa jackan, det var en mild kväll, 14 grader varmt. Agneta sa ingenting när hon lämnade tomten i sina seglarstövlar med Yocke vid sin sida. Hon kastade en blick på Ingemar som åkte runt på gräsklipparen innan hon försvann bort mot skogen i skymningen. Ingemar hade kommit till gräset runt stugan som Teresa och hennes familj bodde i när de var här om somrarna. Hon och Klara hade varsitt hus på gården som de själva fick rå om så att alla kunde umgås tillsammans men samtidigt dra sig tillbaka och ha sina egna liv när så önskades. 18
En gammal grå Mercedes passerade vid postlådorna intill ladan. Ingemar kände inte igen den. De flesta bilar som körde förbi huset så här års kunde han lätt identifiera, även om det ibland fortfarande for förbi en och annan tysk eller holländsk turist. Ingemar noterade att någon satt i baksätet och att det låg något inne i bilen som han tyckte såg lite märkligt ut, som ett slags stång eller rör eller om det var en åra som skymtade genom bakrutan innan bilen försvann utom synhåll. Ingemar klippte vidare men struntade i allén. När han kände att det fick räcka stängde han av gräsklipparen och gick in i huset. Han konstaterade att vare sig Agneta eller Yocke var hemma och anade att de gett sig ut på en promenad före middagen. När klockan blivit åtta hade Agneta och Yocke fortfarande inte kommit tillbaka. I grytan på spisen låg köttfärssåsen färdig att värmas upp och spagettipaketet liggande på bänken bredvid. Från tv:n hördes Jacob Hårds karakteristiska stämma hälsa välkommen till den årliga friidrottstävlingen Memorial Van Damme. Ingemar gick fram och tillbaka mellan köket och tv-rummet, såg ut genom fönstren och satte sig till slut i soffan med mobiltelefonen i handen, smått irriterad över att Agneta inte var hemma än. Det regnade lätt över Kung Baudouin-stadion i Bryssel, tidigare känd som Heyselstadion där 39 människor hade dött under en Europacupfinal mellan Liverpool och Juventus 1985 efter att det uppstått våldsamt bråk och panik på läktarna. Ikväll hade kroatiskan Blanka Vlašić chans på en Golden League i damernas höjdhopp men fick se sig besegrad av tyskan 19
riane Friedrich samtidigt som Ingemar satt och fingrade på A mobiltelefonen. Det var något som inte stämde. Han och Agneta hade varit gifta i 42 år och hon hade alltid hört av sig om hon dröjde, åtminstone så länge de haft mobiltelefoner. Ingemar visste inte om han skulle prova att ringa eller inte, kanske vänta lite till. Han lade mobilen bredvid sig i soffan. Herrarnas fyrahundra meter häck vanns av USA:s Kerron Clement och Tero Pitkämäki från Finland gjorde ett bra spjutkast, men Ingemar hade svårt att fokusera på det som hände på skärmen. Hans tankar var någon annanstans. Nu hade klockan hunnit närma sig halv nio och han sneglade på mobilen medan Jacob Hård berättade att det blivit dags för herrarnas hundrameterslopp, den enda gren som de egentligen varit intresserade av att se. Ingemar tänkte att Agneta skulle gräma sig över att ha missat tävlingen. Han såg återigen ut genom fönstret men kunde inte urskilja särskilt mycket av omgivningarna så här dags. Kameran gjorde en åkning förbi de nio löparna som stod uppradade framför varsin sifferkon och den dröjde lite extra vid de stora stjärnorna och guldfavoriterna i tävlingen: jamaicanen Asafa Powell och landsmannen Usain Bolt, trefaldig olympisk mästare och världsrekordhållare vid Peking-OS några veckor tidigare. När kameramannen stannade till vid Bolt luftjabbade han självsäkert och gjorde sitt sedvanliga ”Lightning Bolt”-tecken ut mot de 47 000 åskådarna på arenans fullsatta läktare. Ingemar kikade bort mot köket. Såg middagsförberedelserna. De 20
framtagna tallrikarna, besticken och glasen. Ytterdörren som borde öppnas nu av Agneta som kom in efter sin och Yockes promenad som blivit lite extra lång eftersom hon hade hittat ovanligt mycket svamp eller att hon råkat ta fel stig i skogen eller sprungit in i en bekant och glömt bort tiden eller trampat snett på en rot och stukat foten eller att Yocke kilat iväg för henne eller vad som helst annat som gjorde att hon missade tävlingen men nu var hemma och allt var som vanligt igen. Men dörren förblev stängd medan löparna klev fram och placerade sig i startblocken med fingerspetsarna vilande mot den fuktiga tartanbanan. Skottet gick och Powell höll ledningen de första 70 meterna innan han blev omsprungen av den gänglige Bolt som trots regn och motvind gick i mål på 9 sekunder och 77 hundradelar. Ingemar såg hur Powell kramade om Bolt medan de omringades av pressfotografer. Segraren fick ta emot en stor, gul blomsterbukett av en tjej i lika gul t-shirt. Ingemar tog upp telefonen och ringde Agneta. Inget svar, bara det vanliga intalade meddelandet med den vanliga lättsamma rösten om att hon inte kunde ta samtalet just nu men att hon skulle återkomma så snart hon hade möjlighet om man sa något efter pipet. Det hade nu gått nästan tre timmar sedan Ingemar senast såg Agneta och Yocke. Han stängde av tv:n, tog på sig träskorna och gav sig bort mot närmaste grannarna Gunilla och Toivo som bodde tvåhundra meter neråt vägen. Kanske hade hon gått över till dem på väg hem från skogen. Men när Inge21
mar närmade sig deras hus kunde han genom altanfönstret se hur Toivo satt i fåtöljen och såg på tv och drog slutsatsen att Agneta inte var där. Han tänkte att om hon nu hade hälsat på hos grannarna skulle Toivo också ha umgåtts med Gunilla och Agneta, kanske tagit ett glas vin ihop i köket. Ingemar gick tillbaka hemåt. På avstånd såg han grannen Mikael Gustafssons nedsläckta hus. Samtidigt ringde han upp Lena Craméus som hade ett fritidshus tillsammans med sin sambo Cia inte så långt därifrån. De hade firat midsomrar ihop och eftersom Cia och Lena varken hade indraget vatten eller el i sitt hus brukade de använda Ingemars och Agnetas stall i anslutning till ladan för att ladda batterier av olika slag. Samtalet blev kort, det visade sig att Lena och Cia befann sig i Stockholm. Några minuter därpå ringde Ingemar till Toivo och Gunilla som bekräftade att Agneta inte var där, sedan letade han fram Gabbes nummer. Han bodde med sin fru Olu ute på Näset, nere vid marinan några kilometer bort, och även om det var väl långt för Agneta att ha tagit sig ända dit tänkte Ingemar att hon kanske hade åkt med någon. Fått skjuts eller så. Gabbe satt och tittade på friidrotten när det ringde. – Agneta är inte här, sa Ingemar. Hon är väl inte hos er? – Nej, sa Gabbe. Är du orolig? – Ja, svarade Ingemar. Ja, det är jag. När Gabbe ställde frågan var det som att Ingemar för första gången under kvällen kunde erkänna för sig själv att något var fel. Väldigt fel. Han sa i en så avspänd ton som möjligt – kanske för att intala sig själv att hans oro var obefogad – att han 22