9789177950936

Page 1

Den nya nya profeten.indd 3

2019-07-10 10:42


Copyright © Håkan Östlundh 2019 Utgiven enligt avtal med Grand Agency Omslag: Lotta Kühlhorn & Söner Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB, Falun Printed in Sweden 2019 ISBN 978-91-7795-093-6 www.bokforlagetpolaris.se


Ett stenkast bort i mörkret finns Medelhavet, saltdoftande, stillsamt suckande när det drar sig tillbaka från stränderna, strax bakom honom Croisetten med palmer, pinje och fasadbelysta lyxhotell. Det är den tjugoandra augusti. Elias sitter på Martinez strandservering tillsammans med William Retzius och två halvdruckna gin och tonic. Svensksäsongen på Rivieran håller på att ebba ut medan den franska peakar. Han känner vibrationerna från mobilen och plockar fram den ur kavajens innerficka. Det svindlar till när han förstår att det är Ylva, även om det av säkerhetsskäl är namnet »Jenny« som lyser mot honom från displayen. – Ta det du, säger Wille, jag ska på muggen. Wille kryssar iväg mellan borden. Elias fingrar på mobilen. Ska han svara ändå? Men Wille kan vara tillbaka när som helst. Han vill inte att han ska lyssna när han talar med Ylva. Elias bor i en mindre svit på Hotel Martinez i Cannes med franska balkongdörrar som öppnas mot en intagande vy över Medelhavet som faktiskt är mer turkost än azurblått en vindstilla sommardag. Staden arbetar för högtryck, full av influgna turister, en avig mix av dekadent överkonsumtion, charterturism och franskt vardagsliv. Han har odlat bekantskapen med William Retzius i ett par veckor nu. Wille är juridikstudent. Han kommer från en välbeställd familj i Stockholm, båda föräldrarna är advokater, men inte förmögen på samma sätt som många av hans vänners familjer. Och det är på grund av hans umgängeskrets som Elias jobbat hårt på att bli hans vän. Framför allt har det inneburit festande på Baoli och Gotha till långt in på morgonen, där emellan någon brunch på svinaktigt dyra restauranger och en utflykt för att åka vattenskidor som han mot alla odds överlevde med hedern i behåll. Det är ständigt nya mandomsprov i alkoholkonsumtion, fysiska 5


prestationer, attraktionskraft och betalningsförmåga. Åtminstone upp­ lever Elias det så, men för Wille och hans vänner är det kanske en så självklar del av livet att de inte ens reflekterar över det. Det aldrig sinande flödet av sprit och champagne är på sätt och vis det svåraste. Efter operationen blev Elias tillsagd att vara måttlig med alkohol, helst undvika den helt. Sju månader har hunnit passera sedan de tog bort tumören innanför skallbenet, men han har ändå ingen lust att utsätta sin hjärna för några kemiska påfrestningar om det inte är absolut nödvändigt. Dessutom behöver han sin skärpa för uppdraget. Han ser sig omkring innan han diskret tömmer sitt glas i en stor kruka med en spretig palm. Elias lärde känna Wille på Martinez strandbar två veckor tidigare och har sakta men säkert manövrerat sig närmare, alltid hakat på när han kommit med förslag – vattenskidåkning – och kommit med egna initiativ utan att verka alltför angelägen – brunchen och sjurätters middag på ett gammalt slott uppe i bergen vars tak öppnade sig mot stjärnhimlen lagom till att desserten serverades. Vid det senare tillfället fick han med sig ett gäng på fem personer och passade på att ta notan. Kvällen är ung och det kommer att dröja länge innan den är över. Elias vinkar efter en kypare och beställer en ny drink så att den ska serveras lagom till att Wille kommer tillbaka. Det ska synas att han är på gång, inte sitter och stirrar ner i ett tomt glas. Han lägger undan mobilen i kavajfickan. Han är klädd i slitna 501:or, ett par bruna Weston-mockasiner, mörkblå kavaj över en ljusblå, öppen Charvetskjorta, håret halvlångt, bakåtstruket, inte alltför välvårdat och en vintage Omega på handleden som ska föreställa ett arv efter hans pappa. Ett slags standarduniform för unga, ekonomiskt obekymrade män från Paris. Inte för att Wille klär sig enligt den stockholmska motsvarig­heten. Han går i nötta kanvassneakers, jeans, en ledig, vit linneskjorta och de krusiga kastanjefärgade lockarna lever sitt eget liv. Men Elias har inte råd att experimentera. Han vill gärna framstå som mer än en kopia, men att sticka ut som excentriker är det sista han önskar. Det 6


franska får räcka för att ge honom personlighet. Idag gick han faktiskt på Croisetten i ett par färgglada bermudas. Det krävde en hel del självbehärskning. Han känner en hand på axeln när Wille glider förbi honom och dimper ner på stolen mitt emot. Wille tänder en Pall Mall och blåser hänsynsfullt ut röken åt sidan samtidigt som kyparen sätter ner Elias nya drink på bordet. – Skit i den där eller svep den, säger Wille. – Varför då? – Vi ska vidare. Elias höjer frågande på ögonbrynen. Wille ler brett. – Du kommer att gilla det här. Mer säger han inte. – Okej, du tänker köra den mystiska stilen, säger Elias. Han vinkar på kyparen igen för att få betala. – Fan vad du ser orolig ut, skrattar Wille. Gjorde han verkligen det? Han måste bli bättre på att behärska sitt minspel. Wille slår ihop händerna i ett enstaka klapp, ett tic som osvikligt framkallas varje gång han skrattar. De skyndar österut på Croisetten, Wille med cigaretten i nypan och något angeläget i de långa stegen. Elias undrar om det ska bli ännu en partynatt utan resultat. Han vet att det är fel att tänka så. Att han på kort tid kommit så pass nära Wille som han gjort är ett resultat i sig och han är väl medveten om att han kanske kommer att få fortsätta odla den här bekantskapen i flera månader innan den tar honom dit han vill. Wille är sympatisk, rolig att umgås med, men det utdragna, på något sätt monotona festandet är själsligt tröttande. Elias undrar vad Wille får ut av det. Är han alkoholist, är det så enkelt? Eller är det tjejerna han får med sig hem till hotellet? We’re up all night to the sun, we’re up all night to get some. 7


We’re up all night for good fun, we’re up all night to get lucky. Den fem år gamla Daft Punk-hiten är ett självklart inslag på de franska dansgolven. Get lucky. Willes mobil ringer. Han får snabbt fram den och trycker den mot örat. De viker av åt höger, ut mot hamnen, Croisetten upplyst bakom dem, det majestätiska Carlton som ett palats med flaggor vajande över den svulstiga entrén. Ute i bukten glimmar ljusen från båtar som ligger för ankar. – Så yttersta kajen och så väntar vi där, säger Wille i mobilen. Nähä, men ... Han blir avbruten, kippar efter luft för att komma tillbaka in i samtalet. – Okej, men då förstår jag. Visst, jag fattar. Då väntar vi där, jag och Tom. Nej nej nej, han är superchill, du kommer ... Han nickar och hummar åt det som smattrar fram i andra änden. – Okej, nice. Han trycker av samtalet och ser belåtet på Elias. Utan att han själv tycks medveten om det har Wille ökat takten ytterligare. Elias har inte sett honom så här tidigare, så uppskruvad. – Du kommer att gilla Richard, säger han. Det är som om Elias fryser mitt i steget, svävar med ena benet lyft. Under några sekunder blir det knäpp tyst som om även hans hörsel stängts av. Sakta kommer den tillbaka, ökande i styrka: bruset från trafiken, skratten från barerna och vackert klingande konversationer på franska. Richard. Det är bara ett namn. Det finns många Richard, men William Retzius är god vän med Richard Hands, »Rickard« uttalat med k för sina svenska vänner, och det är också enda anledningen till att Elias de senaste två veckorna gjort sitt bästa för att bli kompis med Wille. Richard Hands, son till Eric Hands som är majoritetsägare i Atlaskoncernen och ytterst ansvarig för att Elias pappa sprängdes till döds av en bomb i Sarajevo den sextonde januari i år. 8


Han känner sig berusad där han går i takt med Wille på trottoaren. Har han ändå hunnit få i sig en del, trots allt fixande och s­ kvimpande, eller är det situationen som plötsligt känns övermäktig? Nyss hade han befarat att det skulle ta månader att komma någonstans, nu känner han att det går alldeles för fort, önskar innerst inne att han kunde hitta på ett svepskäl för att dra sig ur. Men det finns inte på kartan. Det här är kanske den enda chansen han kommer att få. De passerar rader av motoryachter stora som mindre finlandsfärjor, eller som motorbåtar som drabbats av något slags elefantiasis. Det ser ut som om de ska framföras av titaner och kanske är det också den känslan man vill förmedla. Elias undrar om det är till någon av dem de är på väg, men det är tyst och stilla ombord, nersläckt på de flesta. Bara på några av de största skymtar personal som vaktar på däck, men även dem går de förbi. Havet doftar av salt, men också av tång och något r­ ötmånadsunk­et. En störande påminnelse om förgängelse som kommer att ligga kvar i luften tills hösten gör vattnet svalare. De fortsätter längst ut på bryggan. Då väntar vi där hade Wille sagt med något underdånigt i rösten. – Ska vi ut på sjön? frågar Elias. – Yes. Wille tar en ny cigarett, är på väg att bjuda Elias, men hejdar sig halvvägs med en ursäktande fnysning. Lågan från hans tändare flammar upp och lämnar en lysande orangegul punkt som far runt i mörkret i takt med Willes gestikulerande. – Vem är den här Richard? undrar Elias. – Du kommer att gilla honom, upprepar Wille men lämnar inga fler upplysningar. Efter en stund hörs ett motorljud ute i bukten. Det kommer snabbt närmare och Elias hör på ljudet att det är något slags rib-båt som ­planande smattrar fram över den lugna ytan. Han vänder sig om och ser en glänsande vit Zodiac med soltak dra 9


ner på gasen och långsamt glida in mot kajen till det mjuka bakgrunds­ mullret från två svarta, tvåhundratjugofemhästars Mercury. – Richard! Wille sträcker upp en hand i luften till hälsning och kliver fram till kajkanten beredd att ta emot en tamp, men föraren, en blond kille i deras egen ålder, lämnar styrpulpeten och håller fast båten med en hand på kajen och vinkar dem ombord med den fria handen. – Kom igen. Wille går först, Elias följer tätt efter, sätter ner en fot mot båtens gummi och känner Richards stödjande hand strax ovanför armbågen innan han hoppar vidare ner på däck. Det finns ytterligare en person ombord, en tjej, också hon uppskattningsvis runt tjugofem även om det är svårt att säga säkert, med långt, blont hår lagt i försiktiga lockar och klädd i en bländvit jumpsuit. Hon sitter i soffan längst bak. När Wille och Richard omfamnat varandra i en grabbig kram och utbytt en lång rad hälsningsfraser sträcker Richard fram handen mot Elias. – Richard Hands, trevligt att träffas. – Tom White, detsamma. Det känns som om han ska tappa balansen, tippa överbord, ner i det svarta vattnet. Det är verkligen han, Richard Hands, sonen till mördaren. – Tom White, inte Max White då, som tandkrämen, replikerar Richard snabbt. Han slår genast handen för munnen. – Jag och min snabba käft, förlåt. Välkommen ombord. Han trycker till om Elias axel, skrattar högt och verkar inte det minsta skuldmedveten. Tjejen i soffan ser förebrående på honom, men kan sedan inte låta bli att skratta hon med. Hon reser sig och kommer fram till Elias. – Jennifer McNamara, säger hon på engelska med tydligt amerikanskt uttal. Bry dig inte om honom. Han har Tourettes, typ. Hon måste förstå en del svenska. Han kan inte placera hennes amerikanska dialekt, tycker inte ens att hon har någon, så han gissar på västkusten. 10


– Tom White, trevligt att träffas. – White, är du engelsman? – Det är långt tillbaka på pappas sida. – Sätt er så åker vi, säger Richard bestämt och pekar på soffan. De sätter sig alla tre, Elias i mitten. – Var? undrar Jennifer. – Ja, han är död. – Åh, jag ledsen. – Tack, det är länge sedan. Richard styr ut från bryggan och drar genast på full gas. Båten ­planar och skjuter iväg ut över bukten. De båda motorerna vrålar alldeles bakom dem. Det passar Elias bra. Wille kan inte höra honom när han lutar sig fram mot Jennifer och skriker i hennes öra: – Vart är vi på väg? – Har inte William sagt det? Richards pappa har sin yacht här ute. Det känns som Elias hjärta skenar i bröstet. Han tar ett djupt långsamt andetag, tacksam för att dånet från motorerna gör all vettig konversation omöjlig för just nu har han ingen aning om vad han ska säga. Han har räknat med att förr eller senare under hösten få tillfälle att träffa Richard och i bästa fall lära känna honom, resten är en ren chansning. Nu verkar det som om han når ända fram till målet redan efter några veckor. Om en liten stund ska han stå öga mot öga med Eric Hands. Han är inte redo.

11


Karolina Möller har sällan några problem med sömnen. Under sin utbildning har hon fått lära sig avslappning och självsuggestion för att snabbt kunna somna även när förutsättningarna inte är de bästa. Sömn är avgörande. Den som är utvilad har ett stort övertag över den som inte har fått sova. Men Karolina sover lätt. Därför vaknar hon genast när klockan på handleden larmar med en diskret vibration. Hon sträcker sig efter mobilen på nattduksbordet och studerar skärmen, kan snabbt konstatera att ytterdörren på bottenvåningen har öppnats. Karolina bor på övervåningen i ett tvåfamiljshus på Långholmen, en gammal gul trävilla snett ovanför varvet. Hon offrar en sekund på att ta in rummet och lyssnar efter ljud från trappan. Inte ett knyst. Om det är någon på väg upp så tar intränglingen det lugnt och försiktigt. Hon har med andra ord tid att tänka efter innan hon handlar. Karolina sträcker ner högerhanden och lossar sitt tjänstevapen från fästet under sängen. Hon hör till de få beväpnade statstjänstemän som inte lämnar sitt vapen i ett vapenskåp på jobbet, utan är beväpnade dygnet runt. Det beror, förutom på säkerhetsläget, på att hon i princip är i tjänst tjugofyra timmar om dygnet, eller åtminstone har en ständig jour och ska kunna vara minutoperativ utan tidsödande omvägar förbi en station där hennes vapen är inlåst. Med vapnet i högerhanden rör hon sig ljudlöst genom rummet och stannar upp intill dörren. Det sitter redan en kula i loppet, också det utanför det vanliga regelverket, men hon utgår ifrån att om hon behöver rusa upp och beväpna sig mitt i natten är det första hon kommer att göra ändå att se till att pistolen är skjutklar. Med en kula i loppet vinner hon både tid och undviker det avslöjande metalliska klickandet från en mantelrörelse. Hon spanar ut mot vardagsrummet. Ögonen har ännu inte hunnit 12


vänja sig vid mörkret. Det silar in ett svagt ljus från Pålsundets gatlyktor genom burspråket i vardagsrummet, men bakom henne, mot baksidan in mot holmen är mörkret kompakt. Var det inte ett svagt knarrande från ett trappsteg hon hörde? Något rör sig där nere. Hon trycker sig närmare intill väggen, överväger om hon ska överraska genom att tända ljuset och rikta vapnet ner i trapphuset eller om hon ska stå kvar där hon är. Hon bestämmer sig för det senare. Tänder hon ljuset riskerar hon själv att bli överraskad, kanske av ett vapen avfyrat i panik, avvaktar hon kommer hon att kunna se sin fiende i ljuset från gatlyktorna och förhoppningsvis också om, och i så fall hur, han eller hon är beväpnad. Hon höjer pistolen och flyttar sig en decimeter åt sidan för att kunna se i riktning bort mot trappan. Hon är helt oförberedd på skottet som river sönder tystnaden. Det sjunger i öronen när hon kastar sig ner på golvet och genast avlossar två slarvigt riktade skott ut i mörkret. Hon uppfattar inget annat utifrån rummet än det torra ekot av knallarna från ammunitionen, tar ett stadigare grepp om vapnet, riktar det omsorgsfullt mot trappan, håller lägre nu, skjuter två skott i snabb följd, sedan ytterligare ett med viss spridning. En svag duns och en flämtning når henne från andra sidan rummet. Det blir alldeles tyst i två tre sekunder, sedan tumlar något tungt nerför trappan. Det frasar av kläder och slår hårt mot stegen och så blir det tyst igen. Med krutlukten stickande i näsan närmar sig Karolina trappan genom dunklet. Hon stannar till, avvaktar, lyssnar, men kan inte höra något. Inget knäppande eller knarrande, ingen andhämtning. Hon avancerar ända fram till trappan. I en obruten rörelse tar hon det sista steget fram mot strömbrytaren, tänder ljuset och kliver fram med vapnet i båda händerna, pekande neråt. Hon har inte mer än t-shirt och underbyxor på sig och känner sig märkligt skyddslös, pistolen till trots. Längst ner innanför ytterdörren ligger en till synes livlös kropp dubbelvikt. Det har stänkt ut blod på väggen till vänster om trappan. Det måste ha varit där han har stått när han blev träffad. Mannen är 13


klädd i svart från topp till tå, en stickad mössa nerdragen till ögonbrynen. En pöl av något blankt och mörkt växer på golvet bredvid honom, glittrar i ljuset från taklampan. Hans högra hand ligger på steget ovanför huvudet. Hon kan inte se något vapen, kanske har det hamnat under honom när han tumlade nerför trappan, kanske håller han det i sin vänsterhand, redo att avfyra det när hon kommer närmare. Han ser visserligen inte särskilt stridsberedd ut, men det kan vara ett knep. Hon står kvar och studerar honom. Det verkar inte som om han andas, även om det är svårt att avgöra som han ligger. När hon har stått så i bortåt en halv minut tänds lampan över grannarnas ytterdörr och skenet faller in genom rutan i Karolinas dörr vid trappans fot. – Karolina, är du där? Är du okej? hörs det från andra sidan dörren. – Ja, det är ingen fara, ropar hon. – Säkert att du är okej? Jag skulle just ringa polisen. – Nej nej, det behövs inte, jag tar hand om det. Det skulle bara komplicera allting om det kommer dit en polispatrull. Och säger de skottlossning till larmcentralen så kommer det säkert tre. Minst. – Gå tillbaka in till er, ni är säkrare där, ropar hon. Jag kommer ner. Knappast lugnande, men hon kan inte låta dem gå ut. Det kan inte uteslutas att mannen som ligger som en säck potatis vid foten av trappan har uppbackning utanför. För grannarna är hon polis och förhoppningsvis räcker det med att en polis säger att de inte ska ringa polisen för att de ska låta bli. – Och släck lampan. Hon skyndar nerför trappan, alltjämt med pistolen riktad mot mannen där nere, sjunker ner på huk, sätter ett knä i mannens rygg och lägger hela sin tyngd på det om han mot förmodan skulle ha kraft kvar för en överraskande manöver. Hon känner på halsen efter hans puls. Ingenting. – Där ute, förtydligar hon. Grannarnas ytterbelysning slocknar. 14


Karolina vänder upp kroppen. Där ligger mycket riktigt ett vapen, nersölat med blod. Det ser märkligt ut och när hon sträcker sig efter det förstår hon att det är ett handeldvapen med mörkersikte. Ingenting som vem som helst springer omkring med. Det måste betraktas som udda även i mer specialiserade kretsar. Ett avancerat vapen i handen på en man som hade klampat rakt in genom en larmad dörr. Karolina häktar ner en tunn kappa från en galge, drar på sig den och knyter skärpet. Hon sjunker ner på huk igen och puttar upp dörren, söker av omgivningen med hjälp av mörkersiktet på mannens vapen. När hon känner sig säker lägger hon ifrån sig vapnet på hatthyllan efter att ha tagit ut magasinet och patronen i loppet, torkar av blodet hon fått på fingrarna på mannens byxben. Sitt eget vapen stoppar hon i kappfickan. Hon har en hel del att förklara för grannarna. Och en död kropp på hallmattan.

15


De fortsätter i hög fart ut ur bukten. Båten vibrerar kraftigt och Elias hoppas att Richard vet vad han håller på med. Han verkar inte helt nykter, vänder sig om och ler brett mot i första hand Jennifer, står kvar lite för länge med blicken bakåt medan båten rusar fram i motsatt riktning i trettio fyrtio knop. Men det är inte en grundstötning eller annat haveri som oroar Elias mest. Det är mötet med Eric Hands. Han försöker förbereda sig. Vad han ska säga och hur han ska föra sig har han övat på i ett antal olika rollspel. Han är Tom White och Tom White ska inte darra på manschetten när han står framför världens rika och mäktiga. Men hur han ska klara av att möta sin pappas mördare är en annan sak. Wille knuffar till honom med armbågen i sidan och nickar framåt. Elias spejar ut i natten och får syn på en stor motoryacht rakt för­ över. Däcksljuset är tänt och en ankarlanterna lyser som ett rött öga i mörkret. Det är ett långt, vackert fartyg med svart bordläggning. Elias blundar mot fartvinden, men egentligen för att hitta ett lugn som ska hjälpa honom att inte avslöja sig, att inte vid första bästa tillfälle slå in skallen på Eric Hands med en flaska Kelt, en dryck han sägs uppskatta. Bara att han tänker så får Elias att undra om han verkligen är rätt person för det här uppdraget. Är han inte alldeles för känslomässigt engagerad? Han vill göra det här, det vill han verkligen. Men klarar han av det? I tankarna försöker han bädda in mördaren Eric Hands i något annat. En förmögen affärsman med kontakter över hela världen som en fascinerad Tom White gärna vill lära känna närmare. Ett familjebihang till en ny ytlig bekantskap som han till en början bara behöver uppträda artigt inför samtidigt som han tydligt visar intresse för hans 16


verksamhet, tillräckligt för att vinna respekt, men nonchalant nog för att inte väcka misstankar. Det går inget vidare. Det var inte heller så här det skulle gå till. Bortsett från att han har svårt att handskas med situationen rent känslomässigt är risken stor att Eric Hands inte kommer att uppfatta honom som något annat än en av sonens tillfälliga suparkompisar, vilket ju är precis vad han är. Det är inte det första intryck han hade hoppats på att göra. Richard har påbörjade studier i ekonomi som han tagit ledigt ifrån, inte på Handels, där kom han inte in, utan på ett privat universitet i England där hans pappa har kontakter. Under studierna var han involverad i en bilolycka med dödlig utgång. Det var en del o ­ klarheter om Richard hade druckit och vem som egentligen suttit bakom ratten. Föräldrarna till kurskamraten som omkom försökte på något sätt hålla Richard ansvarig för det som hänt, men antingen fanns det inget som talade för det eller också kunde de inte matcha det gäng advokater som familjen Hands trummade ihop. Oavsett vilket var det inte läge för Richard att fortsätta sina studier på samma universitet och kanske allra säkrast att helt enkelt lämna landet. Richard låter Zodiacen göra en extra sväng runt fartyget, sveper förbi ankarkättingen med bara ett par decimeter till godo innan han stryper gasen och glider fram till lejdaren som hänger ner mitt på långsidan. När motorernas mullrande dör ut hörs musiken, taktfasta beats, Swedish House Mafia. Richard gör hastigt fast tampen vid en av vajrarna som håller upp lejdaren. – Varsågoda, ni går först. Han hjälper Jennifer upp på båtens uppblåsta sida och vidare över till lejdaren. Wille och Elias följer tätt efter och sist Richard själv. Uppe på däck möts de av två besättningsmän i svarta byxor och vita t-shirts vars ärmar sitter tajt runt svällande överarmsmuskler. På höfterna bär de hölster med svarta pistoler. En av dem tar Elias åt sidan och förklarar på engelska att han måste genomföra vad han kallar en »säkerhetskontroll«. Elias noterar i ögonvrån hur den andre skyndar nerför lejdaren för att ta hand om båten de kommit i. 17


– Sorry, nya bekantskaper ... Richard slår ursäktande ut med armarna medan besättningsmannens händer kvickt visiterar Elias. – Bortom min kontroll, tyvärr. Jennifer och Wille slipper den närgångna behandlingen och när Elias med en kort nick är godkänd vinkar Richard åt dem att komma med akterut. Fartyget har en långsträckt överbyggnad och en kommandobrygga uppe på nästa däck. På akterdäck ångar ytan på en tom bubbelpool. – Ett riktigt skepp, säger Elias, snyggt. – Bara hamnavgiften är femtio papp per natt, viskar Wille. – Då fattar jag att de ligger på svaj. Wille skrattar dämpat bredvid honom. Lättsamt och lite raljant, men de självsäkra stegen över däckets smala teakbrädor bedrar. Det känns som han har axlarna uppe vid öronen. Det kan vara fråga om sekunder nu innan han måste sträcka fram handen för att hälsa på Eric Hands, le förtroendeingivande ända upp i ögonvrårna, känna kroppsvärmen från handslaget. – Richards pappa hade en mindre båt som han bytte ut mot den här i våras, fortsätter Wille. Fyrtiofem meter lång, tre meters djupgång, fyra personer i besättningen förutom de där säkerhetskillarna. De är framme vid akterdäck, rundar däcksbyggnaden och fortsätter in i aktersalongen genom en öppning i ett stort glasparti. Volymen är hög där inne. Ett tjugotal personer är utspridda i den långsträckta salongen som går att dela av med en skjutbar spegelvägg. Längst bort intill en bar med zinkdisk sittdansar två tjejer till musiken som nu växlat till Nause. Wille möts av igenkännande blickar och glada tjut från tre personer som suttit lojt tillbakalutade i några av de fåtöljer som står upp­ radade på ömse sidor om tre avlånga soffbord i mahogny, på deras bord fem höga champagneglas. Flûtes som beställningen lyder på ­Croisetten. När Wille kramat om de båda tjejerna, den ena mörkhårig med pastellblå cocktailklänning, den andra blond i jeans och vit blus och slutligen hälsat på killen i vita jeans och mörkblå linnekavaj, vänder 18


de sig nyfiket mot Elias och presenterar sig i tur och ordning som Åsa Dunér, Helene Tiedemann och Klas Eriksson. Åsa och Helene återvänder till sina fåtöljer med överraskande säkra steg med tanke på sandaletternas höga klackar och den champagne­ rusiga stämningen. Elias känner en hand på sin axel. – Tom, vill du ha ett glas champagne eller kanske hellre en drink? frågar Richard. Paul gör fantastiska Hemingway daiquiris. Han gör en gest mot en man som uppenbarat sig vid bardisken i rummets andra ände. – Det känns som om en Hemingway daiquri är precis vad jag behöver, säger Elias helt sanningsenligt. Han ler mot Paul, som ler artigt tillbaka. – Bra, då blir det två, eller ... Richard vänder sig mot Wille. – Tack, gärna. – Tre daiquiris, beställer Richard med tre fingrar i luften. Mannen vid bardisken nickar kort och börjar genast blanda drink­ arna. Han är klädd i svart och vitt som besättningsmännen på däck, men till skillnad från dem har han en vit servitörsjacka med flätade axelklaffar. De slår sig ner runt bordet tillsammans med Willes vänner. ­Elias hamnar mellan Åsa och Richard. Helene och Klas tillhör kretsen kring Richard Hands, men Åsa har han inga förkunskaper om. Han börjar försiktigt förhöra sig om hur hon känner de andra och förstår efter en stund att hon hamnat där av samma slumpmässiga orsaker som han själv, även om tillfälligheterna som fört honom dit i högsta grad är skenbara. Paul kommer med tre daiquiris och en flaska champagne som han öppnar vid bordet. När alla glas är fyllda skålar de gemensamt alla sju och Elias tar en stor klunk av drinken. Det är kanske verkligen vad han behöver för att slappna av och komma mer i fas med sällskapet. För en gångs skull. Konversationen böljar fram och tillbaka på svenska och engelska med hänsyn till Jennifer. Samtidigt som Elias berättar för Åsa att han är doktorand vid Försvarshögskolan uppfattar han att Wille frågar 19


något om Eric och snappar upp ett brottstycke av svaret: »skulle inte jag vara här«. Richard avslutar med ett skratt och det är svårt att avgöra hur allvarligt menat det är. Oavsett allvaret är Elias tolkning att Eric Hands inte är ombord på yachten och i värsta fall att Richard inte umgås med sin pappa mer än absolut nödvändigt. Något lägger sig till ro i honom när han känner sig säker på att han inte kommer att möta Eric Hands den här natten. Axlarna sjunker, en krampliknande stelhet i mellangärdet ger vika och en behaglig värme sprider sig i kroppen. Kanske med hjälp av drinken som han redan druckit hälften av. Men även om han kan slappna av finns det också en besvikelse. Inte över att mötet med Eric Hands dröjer men över insikten att det här kanske inte är en framkomlig väg. Om det stämmer att Richard har en dålig relation med pappan, eller av någon annan anledning inte gärna låter sina bekanta träffa honom, kanske tillfället aldrig kommer att uppstå. Richards mobil ringer. Han reser sig och går ut på däck. Klas berättar det Elias redan vet, att han går andra året på Handels, en utbildning som påbörjades sent, åtminstone sett ur en högutbildad och karriärorienterad familjs perspektiv. Klas förklarar det självironiskt med en hygglig tenniskarriär som han höll fast vid alltför länge. – Jag borde ha fattat att det inte skulle bli några internationella pallplatser, eller jag förstod det, men jag envisades för att jag tyckte det var så satans kul. Spelet, resorna, hela cirkusen. Och på det följde ett par slackerår på schweiziska och franska skid­ orter och en del festande i metropoler runt om i världen. – Jag är inte förmögen på något sätt, men jag tog mig fram, hade kompisar jag kunde bo hos. Elias har svårt att föreställa sig Klas som en couchsurfande bohem där han sitter i salongen på en fyrtiofemmeters yacht i Medelhavet och gestikulerar med ett glas champagne, djupt solbränd, vältränad, men med ett litet vällevnadsgupp i naveltrakten. – Men nu är du städslad och betslad på Handelshögskolan, säger Elias. En sekundsnabb svärta glimmar till i Klas blick, men sedan kastar han huvudet bakåt och skrattar stort. 20


– Ja, som fan. Richard talar fortfarande i mobilen, cirklar långsamt motsols på akterdäck med vänsterarmen tvärs över bröstet som stöd för mobil­ armen. Han nickar ivrigt och skrattar, men det går inte att uppfatta vad han säger. Jennifer följer vaksamt samtalet. – Vem var det? frågar hon när han kommer tillbaka in. – Lillis, säger han. Hon är på väg hit. – Nu? – Ja. Tio minuter senare hör Elias malandet från stora utombordare. Båten kommer närmare, tystnar när gasen stryps, sedan skvalpandet och det mjuka bullret när den lägger till. En glad kvinnoröst byter några ord med besättningen och tjugo sekunder senare står hon utanför salongen. Om hon hade något bagage med sig har hon lämnat ifrån sig det. Hon har inte ens en handväska, står rakt upp och ner på akterdäck i slimmade jeans och en vintage Pradajacka som får henne att se betydligt vuxnare ut än sin bror och hans vänner. – Vilket party! Det låter glatt och medryckande, inte barnsligt och fånigt som det skulle ha låtit om Helene Tiedemann tjoat fram det. Lillis, som hon kallas av de närmaste, är tjugosex, två år äldre än Richard, studerar filosofi och litteratur i New York, men befinner sig just nu uppenbarligen på franska rivieran. Hon har blågrå ögon bakom pilotbågar i guld, det blonda håret klippt i en kort frisyr, är kort och smärt till växten, liten på alla sätt och vis och passar utmärkt för sitt smeknamn. Hon ser ut att känna alla utom Åsa och Elias, hälsar först på Åsa, sträcker sedan fram handen mot Elias. – Ulrika Hands. – Tom White. Hennes tunna läppar drar sig långt ut åt sidorna i ett lekfullt ­leende. – Ett nytt spännande ansikte, säger hon och tar ett steg närmare Elias. Hur gick det där till? 21


Hon höjer handen en bit som om hon vill röra vid ärret på hans kind. – Du menar det här? säger Elias och pekar själv på det. – Ja. – Formel 1. – Va? – Nej, en vanlig simpel bilolycka. – Tack och lov för det, du ser för intelligent ut för att köra runt i cirklar med en racerbil. Elias kan inte låta bli att le. Det känns som om hon av någon anledning har valt ut honom. – Jag vill höra mer om det där, säger hon, men först ska jag byta om. Hon är borta lika hastigt som hon kom. Richard ser roat på honom. – Det verkar som om syrran är på hugget. Bäst du passar dig. Eller byter plan.

22


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.