John Willander Lambrell
Den som vet Spänningsroman
Polaris
Bokförlaget Polaris, Stockholm © John Willander Lambrell 2021 Omslag av Eric Thunfors Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB, 2021 ISBN : 978-91-7795-030-1 www.bokforlagetpolaris.se
Tro på dem som söker sanningen. Misstro dem som finner den. André Gide
Nu vet jag vem jag är. Innan det som hände var jag aldrig riktigt säker. Jag vet också vad som hände, och varför. Jag vet vems fel det var. Och att det inte hade behövt bli såhär. Det var aldrig meningen att någon skulle dö. Det var bara en konsekvens av allt det där andra. Allt som inte var planerat, utan som bara hände. Ingen skulle förstå, för ingen kan verkligen känna någon annan. Man vet inte vad andra gör. Hur de lever sina liv. Jag sörjer också. Men vad spelar det för roll nu? Det som är gjort är gjort. Ingen kommer läsa det här. Så jag vet inte ens varför jag skriver det. Jag vill vara ifred nu. Låt mig få vara ifred. Snart är allt bortglömt. Men först kommer det att spekuleras. För att det inte går att låta bli. Det är så det är. Men det finns bara en sanning, och den kommer aldrig någon att få veta.
7
”Låt mig gå rakt på sak”, sa åklagare Casper Carlheim när Monica Eurell slagit sig ner på sitt rum och Casper stängt dörren efter dem. ”Jag vill flytta Wildautredningen från Kal mar till Vimmerby. Det är ändå här brottet skett. Och jag vill att du tar över. Det funkar inte med Blomberg. Det har gått två veckor och ingenting har hänt. Du kan också grannskapet bäst. Känner folk här.” ”Vad var det jag sa från början?” sa Monica och tog en tugga av sin chokladvåffla. Casper reste sig upp ur stolen och gick runt skrivbordet. Den övre kavajknappen var knäppt över kulmagen och det såg ut som att den skulle fara iväg vilken sekund som helst, tänkte Monica. ”Du har hela teamet till ditt förfogande, vi flyttar spanings centralen hit”, sa han. ”Och behöver du mer folk så kan jag skicka upp några. Jag vill också ta in lite hjälp från Noa. Vi måste komma vidare nu.” ”Vadå för hjälp?” ”Några profilerare. De var avgörande för att hitta den
8
där litauiske gästarbetaren borta i Kinnekulle som tog kål på den stackars flickan, och kanske kan de även hjälpa oss.” Som kriminalkommissarie i det nybildade polisiära distrik tet Polisregion Syd hade Monica Eurell fått ett allt större ansvar. Det var ett ansvar hon varken bett om eller önskat sig. Polisyrket vägde allt tyngre på hennes axlar för varje år som gick. Hon borde ha slutat efter Lisette, tänkte hon. Lillasyster Lisette, som aldrig fått upprättelse, försvunnen och aldrig återfunnen. Var det därför karriären gått så bra efter det som hände? Hon kunde inte hitta den som tog Lisette, så där för gav hon sitt yttersta för att hitta alla andra gärningsmän. Trots tyngden på axlarna. Hon sneglade mot resultatrapporten som låg på skriv bordet, innehållande statistik från hennes år som kriminal kommissarie. Hur uppklarningsprocenten i fallen Monica basat över nästan fördubblats sedan tjugohundrafjorton, året då lillasystern försvann. Hon hade alltid den där rapporten framme, nära till hands, för att kunna påminna sig själv om att hon inte slösade bort sitt liv. ”Men jag vill att du fortsätter fokusera på huvudspåret”, fortsatte åklagaren medan han gick runt i rummet. Monica tänkte på hur det fortfarande var de värdelösa männen som bestämde, trots allt som hänt under metoo hösten. ”Tänk på att jag har haft semester och bara blivit kontaktad med sporadiska frågor hit och dit, det är först nu jag börjar få en helhetsbild”, sa Monica och skopade upp en näve karamel ler som låg i en skål på bordet. ”Jag föreslår att du börjar med att prata med flickans
9
föräldrar. De har genomgått fyra förhör hittills, och varje förhörsledare har lämnat med samma känsla.” ”Vadå för känsla?” ”Att de döljer något. Det är därför jag har tagit över fallet. Det är dags att anhålla dem snart.”
10
Första dagen på jobbet. Jobbet som han hade förberett sig för ett helt liv. Benjamin Krantz sträckte på sig och gick in i polishuset igenom glasdörrarna på Polhemsgatan. Vem var han här? Utan honom? I två år hade han varit den tystlåtne svensken som mest verkade vilja sitta i FBI:s kontorsbunker under mar ken och bläddra i papper. Benjamin tyckte om det. I USA hade de lyssnat på honom. Där var man summan av sina kun skaper. Så var det inte i Sverige. Här handlade det om tur ordning, kösystem, först in, först ut och vem man kände eller inte kände. Susanne Edvardsdotter mötte honom i receptionen. ”Välkommen hem! Ledsen att jag inte fått klart med ditt passerkort än”, sa hon. ”Det kommer i veckan.” De tog hissen upp och trots att Benjamin var uppfostrad för rollen kände han sig knappt välkommen. Tre års beteende vetenskap, tre års kriminologi, två års tidigare projektanställ ning hos polisen och två år på ett skräddarsytt traineeprogram på FBI hade lett honom fram till detta.
11
”Här är din plats, det är lite trångt på den här våningen som du vet”, sa Susanne. ”Varför kan jag inte sitta där han satt?” ”Det rummet är upptaget nu. Och det vore kanske inte helt lyckat att kräva att få det största rummet det första du gör. Men jag lovade …”, sa Susanne men avbröt sig. ”Glöm det. Det är viktigt att du håller dig lite i bakgrunden, i alla fall nu i början. Du kan väl luncha med mig och Håkan till att börja med?” ”Jag tar med mig egen mat”, sa Benjamin. ”Och jag jobbar helst själv.” Vi är observatörer, Benjamin. Vi observerar, betraktar. Samtidigt kom Håkan med de runda glasögonen in i rum met. ”Håkan, du minns Benjamin såklart”, sa Susanne. ”Såklart, pappas pojke”, sa Håkan utan att titta på honom. ”Från FBI till den gråa vardagen. Inte så glassigt, va?” Susanne fortsatte. ”Förra året hjälpte vi till i tjugotvå olika fall och vi kan nog räkna med liknande i år. Vi kanske inte har lika hög uppklar ningsprocent som tidigare.” Benjamin kände hur det började sticka i ögonen, sådär som det alltid gjorde när han rörde sig bland folk. ”Vi har fått en förfrågan”, sa Susanne. ”Det gäller Wilda fallet i Vimmerby. De behöver hjälp, och jag har bokat in oss tre på tåget ner imorgon.” ”Jag antar att vi har gott rykte hos åklagaren efter vår insats i Kinnekulle”, sa Håkan. ”Så kan det vara. Men det här”, sa Susanne samtidigt som
12
hon gav Benjamin och Håkan varsin pappershög. ”Det är något speciellt med det här. Om jag ska vara ärlig så liknar det inget som jag har sett.” Det blev tyst en stund, alla läste. Benjamin märkte hur den välbekanta känslan slog rot i honom. Mysteriet, det dolda som inte gick att se, frågetecknen som måste rätas ut. ”Till exempel så fann man ett tre sidor långt kidnappnings brev i huset där flickan hittades mördad. Dödsorsaken är fast ställd till …” ”Man börjar med varför”, sa Benjamin. Egentligen hade han bara tänkt det, men orden hade ändå kommit ut genom munnen. ”Ursäkta?” sa Håkan. ”Man börjar med varför”, sa han igen och sträckte lite på sig. Om det ska bli något gjort får man göra det själv. Håkan och Susanne pratade vidare medan Benjamin tog upp sin mobil och klickade fram en av kvällstidningssajterna. Längst upp fanns en bild på sexåriga Wilda Axelsjö och en rubrik. POLISEN MISSTÄNKER: HON MÖRDADES I SIN SÄNG.
13