9789177899716

Melissa Daley

Varma scones & vilsna katter Översättning Ingmar Wennerberg

historiska media

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se Copyright © Melissa Tredinnick, 2015 The right of Melissa Tredinnick to be identified as the author of this work has been asserted by her in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988.

Originalets titel: Molly and the Cat Café

Svensk utgåva © Historiska Media 2022 Omslag Emma Graves, designstudioe.com Omslagsbilder iStock, Shutterstock Tryck ScandBook AB, Falun 2022 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn

978-91-7789-971-6

Till Suse och Louis

Bakom varje framgångsrik kvinna står ofta en tämligen begåvad katt – Anonym

1

Jag minns inte mycket av mina tidiga dagar som kattunge, men när jag sluter ögonen kan jag tydligt se förtjusningen i Margerys ansikte när man lade mig – en gnyende, burrig boll av marmorerad päls – i hennes knä för första gången. ”Men vem är det här?” sa hon mjukt medan jag tittade upp på henne med ögon som inte varit öppna särskilt länge.

Margerys vän svarade: ”Den här lilla saken heter Molly.

Hon är åtta veckor gammal. Hennes mor var en strykarkatt. De andra från kullen har fått nya hem och hon är den sista som var kvar.”

Jag kisade upp mot Margerys ansikte där jag satt i hennes knä. Hennes hud var mjuk och dunig och låg i djupa rynkor runt hennes vänliga ögon. Hennes ansikte ramades in av kort, silvergrått hår som omsorgsfullt lagts i vågor. Men det jag minns mest av Margery från den tiden är hennes leende. Det var ett leende som fick 9

mig att känna mig som om jag var det allra viktigaste i hennes värld, eller, som Margery skulle ha uttryckt det, ”det bästa sedan skivat bröd”. ”Jag tror att lite sällskap skulle göra dig gott”, fortsatte vännen. ”Jag vet hur ensam du har varit sedan Malcolm gick bort. En liten myskatt kanske är precis vad du behöver.” ”Ja, jag tycker att Molly är … söt som socker”, svarade Margery mjukt, och glädjen i hennes röst gick inte att ta miste på.

Och med det var det bestämt: Margery skulle bli min ägare. Hon kliade mig under hakan och jag började spinna, först lite försiktigt men sedan allt högre och stadigare när jag slappnade av. Margery brast i skratt över hur mycket oväsen ett ”litet pyre” som jag kunde åstadkomma.

När månaderna gick och jag växte upp från kattunge till ung vuxen katt uppstod ett mysigt kamratskap mellan Margery och mig, baserat på ömsesidig beundran. Margery gillade att ha någon att prata med och ta hand om och jag njöt av att vara föremålet för hennes tillgivenhet och uppmärksamhet. Som en aktiv, växande ung katt var jag ständigt hungrig och Margery verkade förtjust över min osläckliga aptit. Inte nog med att hon köpte mig den finaste kattmaten som fanns att få, hon sparade också lite av sina egna måltider till mig: kyckling, lammkotletter, en fin bit lax – vad Margery än lagade så lade hon alltid upp en portion i Mollystorlek på en tallrik på diskbänken.

10

Margerys hus blev snabbt min domän: jag kunde ta en tupplur varhelst jag önskade och göra vad jag ville. Med ett så behagligt inomhusliv kände jag aldrig något större sug efter att utforska världen utanför Margerys hem.

Från hennes sovrumsfönster kunde jag se hustaken i byn och de böljande, sluttande åkrarna bakom. Det hände att jag vandrade ut från vår återvändsgränd, men om jag ska vara ärlig så var byn där vi bodde inte särskilt lockande för mig. Där fanns inte så mycket: en rad butiker, en kyrka och några pubar. Jag visste att andra katter från byn gillade att jaga på kyrkogården, men eftersom jag fick så mycket mat hemma använde jag sällan mina jaktfärdigheter i praktiken.

Du tänker säkert att jag hade tur, och jag håller med.

Livet med Margery var det bästa en katt kunde få, och jag älskade allt med det. Men det var innan Margerys svårmod började. ”Var så god, Molly”, viskade Margery en dag när jag var ungefär ett år gammal. Hon lutade sig över mig med ena handen stödd mot köksbänken och ställde varsamt ned min matskål på linoleumgolvet. Jag började spinna förväntansfullt, för jag var hungrig och hade väntat tålmodigt medan Margery långsamt gått omkring i köket och utfört sysslorna som signalerade att det snart var dags för eftermiddagste.

Jag hoppade ned från köksbordet, men en snabb blick i min skål bekräftade mina värsta farhågor. Jag sniffade 11

skeptiskt på innehållet och hoppades att den beigefärgade röran kunde dölja någonting av intresse för katter, men min förhoppning övergick snabbt i besvikelse. ”Det är potatismos, Molly – din favoriträtt”, sa Margery hjälpsamt när hon såg min tvekan. Eftersom jag misstänkte att det här var den enda rätten jag skulle få började jag försiktigt slicka på skålens innehåll. Sedan tog jag med bävan en liten munsbit. Smaken var intetsägande och konsistensen grynig, och när jag försökte svälja insåg jag att någonting kompakt hade fastnat i halsen. Jag kände hur det ryckte i kroppen innan jag hostade upp den förrädiska tuggan på linoleummattan. Jag studerade den noga. Det var en potatisbit som inte hade mosats och som såg grå och oätlig ut. Det här var inte första gången de senaste veckorna jag insåg att en jaktexpedition i kvällningen skulle bli nödvändig för att stilla min hunger.

Jag gjorde mitt bästa för att bortse från hungern som riste i magen och blickade upp på Margery, som nu var fullt sysselsatt med disken. Det var något med sättet hon mumlade på som oroade mig. Jag hade blivit bekant med hennes dagliga rutiner (hon hade utfört samma sysslor varje dag så länge jag kunde minnas), men jag anade att hon kände sig osäker och orolig. Hon diskade omsorgsfullt en kastrull i diskhon och tog god tid på sig med att torka den grundligt med en diskhandduk. Efteråt stod hon med kastrullen tryckt mot bröstet medan hon nervöst såg sig omkring i köket. Hon öppnade frysen och ställde 12

in kastrullen innan hon klickade med tungan och tog ut den igen. Hon öppnade diverse skåpsluckor och verkade frustrerad över att det var fullt med glas och porslin överallt. Jag visste att det här inte var hennes vanliga sätt; ­eller, rättare sagt, att det inte varit normalt i det förgångna. Man kunde inte komma ifrån att sådana här incidenter blivit allt vanligare den senaste tiden.

Jag lämnade sörjan med potatismos och tassade genom köket till det enda skåpet hon inte hade öppnat än.

Jag ställde mig stolt framför det med svansen i vädret och jamade högt.

Margery såg sig distraherat omkring i köket, och det krävdes några mjau för att påkalla hennes uppmärksamhet. ”Vad är det, Molly?” frågade hon med lite irriterat tonfall.

Jag gnuggade huvudet häftigt mot skåpsluckan i förhoppningen att hon skulle förstå vad jag menade.

Margery stannade till och stirrade oförstående på mig en liten stund innan hon böjde sig ned och drog upp luckan. ”Molly, vilken klipsk flicka du är!” utbrast hon när hon fick syn på den prydliga traven kastruller innanför. Hon ställde kastrullen på dess rätta plats och kliade mig sedan bakom öronen. Jag spann, rörd av hennes tacksamhet, men djupt inombords kände jag en oro som vaknat.

Margery och jag hade gått igenom den här rutinen otaliga gånger de senaste månaderna. Jag hade blivit skicklig på att studera hennes rörelser noga och jag märkte 13

när hon gjorde någonting ovanligt som att lägga läsglas­ ögonen i kylskåpet eller husnycklarna i badrumsskåpet.

När jag märkte att hon blev bestört, vilket hon alltid blev efter sådana händelser, hjälpte jag henne genom att ställa mig och jama där jag visste att det saknade föremålet var.

Först trodde jag att det var en lek som hon och jag lekte, och jag berömde mig själv för min iakttagelse­förmåga och mitt goda minne. Men med tiden märkte jag att Margery inte tycktes njuta av leken på samma sätt som jag. I stället blev hon ofta upprörd och förargad, och förbannade sig själv för sin dumhet.

Utifrån såg vårt liv säkert ut som om ingenting hade hänt: Margery strosade fortfarande runt i huset och dammade av och städade medan jag slumrade på soffan, och jag gjorde mitt bästa för att hjälpa henne med korsorden genom att sätta mig på tidningen och slå på pennan medan hon fyllde i de tomma rutorna. Men hon log mindre och mindre, och ibland märkte jag att hon grät där hon satt i fåtöljen och blickade ut genom fönstret. Jag spann och strök mig mot hennes kind för att göra mitt bästa för att trösta henne, men jag anade att något inte stod rätt till och att jag inte kunde hjälpa henne.

Det var minnesluckorna, förvirringen och oron över förlorade checkhäften och förlagda nycklar. I början hände sådant inte särskilt ofta, men med tiden blev det allt vanligare tills det var mer regel än undantag. Trots att hon hade hjälp av min iakttagelseförmåga tycktes Mar14

gery börja tappa greppet om vardagsrutinerna i sitt liv.

I vårt liv.

Efter att ha ställt in kastrullen i rätt skåp den där d­ agen gick Margery in i vardagsrummet för att se på tv. Jag funderade på att kura ihop mig bredvid henne och tillbringa kvällen under vänskaplig tystnad, men jag var hungrig och visste av erfarenhet att jag inte kunde räkna med att Margery kom ihåg att mata mig en gång till u ­ nder ­dagen. Jag sniffade hastigt på det kalla potatis­moset, som nu hade börjat stelna i skålen, innan jag gled ut genom kattluckan, på jakt efter någon liten gnagare som komplement till min middag.

När jag återvände hem senare samma kväll hade Margery gått och lagt sig. Jag gick min vanliga kvällsrunda genom huset för att kontrollera att alla fönster var stängda, ytterdörren var låst och att inte ugnen lämnats på. När jag hade försäkrat mig om att huset var säkert lade jag mig på soffan och somnade.

Morgonen därpå satte jag mig på fönsterbrädan i vardagsrummet och lyssnade på ljuden från övervåningen medan Margery långsamt gick runt i sitt sovrum, klädde på sig och borstade håret. Jag hoppades att det här skulle bli en bra dag för Margery och mig: att hon inte skulle falla i gråt och att hon skulle komma ihåg att ge mig frukost. När jag hörde hennes trevande steg i trappan hoppade jag ned från fönsterbrädan.

Jag följde henne noggrant med blicken för att försäkra 15

mig om att hon tog sig förbi kröken längst ned i trappan utan svårighet och lunkade sedan ut ur vardagsrummet med svansen höjd till hälsning. Jag kurrade ett ”hej” och gned mig mot hennes fotleder. ”Åh!” utbrast hon.

Jag kurrade till svar. ”Vem är du?” frågade hon. Jag tittade upp på Margery och såg den välbekanta förvirringen i hennes ögon under den rynkade pannan.

Jag jamade åt henne. ”Jag är Molly!” ville jag säga. ”Jag är din katt!”

Hon lade huvudet på sned och såg frågande på mig.

Jag hoppades så att hon skulle känna igen mig, att hon skulle säga mitt namn en gång till och med ett skratt försäkra mig om att hon aldrig skulle glömma vem jag var. ”Har du kommit in från gatan, missen? Du måste gå hem – din ägare måste undra vart du har tagit vägen.”

Hon gick förbi mig till ytterdörren och plockade upp nycklarna, som jag kvällen innan hade konstaterat låg på rätt plats på hyllan. Hon låste omsorgsfullt upp dörren och kämpade med kedjan i några sekunder innan hon drog upp den. Sedan log hon mot mig och väntade sig uppenbarligen att jag skulle vara tacksam för att hon släppte mig fri så att jag kunde gå hem. Jag stod på hallmattan med ryckande svans. ”Se så, ut med dig. Jag misstänker att du vill ha din frukost snart.”

16

Jag kände hur ögonen började sticka. Margerys förvirring hade ofta gjort mig bestört, och att se hur nedslagen hon blev i de stunder då hon tycktes förstå vad som höll på att hända med henne var hjärtskärande. Men jag hade aldrig förut känt en sådan här smärta. Det här var annorlunda. Det gjorde ont att inte kännas igen; att titta upp i min mattes ögon och se förvirring i stället för kärlek. Att vara en främling i mitt eget hem.

Jag ville inte att Margery skulle se hur mycket jag led, så jag sänkte blicken och gled förbi henne ut genom ytter­dörren.

17

2

Margery fortsatte att ha goda dagar och dåliga dagar, men de dåliga dagarna var långt fler än de goda. Jag lärde mig att inte ta så illa vid mig när hon glömde mitt namn eller när jag tvingades gny av hunger och förtvivlan för att hon överhuvudtaget skulle minnas mig. Det kändes som om Margery på något sätt höll på att försvinna, som om hon var på väg längre och längre bort i en tunnel i sitt eget medvetande. Rent fysiskt var hon mindre och skörare, och det kröp lite i min päls av oro när jag såg henne gå uppför trappan om kvällarna på ostadiga ben.

Margerys son hade börjat komma till huset allt oftare. Han var en liten, senig man som utstrålade ständig otålighet, som om han alltid egentligen behövdes någon annanstans. Jag hade svårt att vänja mig vid honom. Jag förstod mig aldrig riktigt på honom, och hur mycket Margery än tycktes älska att träffa honom så kände jag på mig att hans ständiga brådska bara förvärrade hennes oro. Jag önskade att jag kunde få honom att slappna av 18

och ta det lugnt, att han kunde tillbringa lite värdefull tid med sin mor i stället för att vilja gå så fort som möjligt. Jag försökte uppmuntra honom att stanna genom att hoppa upp i hans knä varje gång han satte sig ned, men han föste irriterat iväg mig. Då drog jag mig undan till någon annan del av rummet för att försöka uttrycka mitt missnöje på avstånd. ”Hur är det med dig, mamma? Tar du hand om dig?” ”Ja, visst, visst, tack, David, jag mår bara bra. Hur är det med …?”

Jag såg hur Margery led när hon kämpade för att minnas sin svärdotters namn. ”Tack, Pat mår bra. Ungarna också – åtminstone tror jag det. Jag ser dem knappt nuförtiden, om jag ska vara ärlig.”

Jag såg Margerys förvirring när hon förtvivlat försökte föreställa sig vilka ’ungarna’ – hennes barnbarn – var.

Men David verkade inte lägga märke till ledtrådarna, utan fortsatte att prata om sin familj eller sitt jobb som om Margery hängde med i alla detaljer i hans liv. Margery bara log artigt och försökte följa med i det han sa.

Hon var alltid ledsen när hon sa adjö i slutet av Davids besök, och jag visste att jag kunde vänta mig tårar efter att han hade gått. Margery kunde inte beskriva sina känslor med ord, inte ens för mig, men jag gjorde vad jag kunde för att trösta henne genom att bara vara där. ­Oftast lugnade hon sig efter att ha klappat mig en stund.

En eftermiddag på sensommaren, efter en sprudlan19

de munter fjärilsjakt i vår trädgård, tassade jag in i huset och gick uppför trappan till Margerys gästrum, där David var i färd med att gå igenom en massa kartonger. Jag kunde inte stilla min nyfikenhet (och absolut inte min medfödda kattkärlek till pappkartonger), så jag hoppade in mitt under arbetet för att undersöka närmare. David hade huvudet nedstucket i en stor öppen kartong, så jag befann mig öga mot öga med honom på andra sidan en trave dammiga papper. Uppenbarligen överrumplade jag honom, för han svor högt och drog omedelbart ut mig ur kartongen och släppte ned mig på golvet. Jag lät mig dock inte avskräckas, utan hittade en trave kartonger på rummets andra sida som jag ägnade en trevlig timme åt att utforska medan jag höll ett öga på vad David sysslade med.

Efter en stund lade jag mig tillrätta i en låda och njöt av solen som silade in genom fönstret och värmde upp den. David tycktes ha glömt att jag var där. ”Herregud, mamma, varför i hela fridens namn har du sparat allt det här?” muttrade han, och jag hörde h ­ onom bryskt trycka ned pappersbuntar i en papperskorg. ­Efter en stund ringde hans mobiltelefon, och han svor lågt in­ nan han fiskade upp den ur bakfickan. ”Hallå, Pat – jag har händerna fulla med jobb här. På golvet framför mig ligger skräp som har ackumulerats under åttio år, och det här är bara det första rummet.”

David sträckte på sig och stängde gästrummets dörr, 20

uppenbarligen för att han inte ville att Margery skulle höra vad han sa. Jag iakttog honom och lyssnade tyst från min position i pappkartongen. ”Nej, jag har inte pratat med henne om det där än. Jag vet, jag vet.” Det märktes att han började bli irriterad. ”Jag måste välja rätt tillfälle. Det måste komma vid rätt tid, annars kommer hon bryta samman. Men att städa ut en del av den här bråten är åtminstone en början. Jag ska berätta det för henne – ja, jag vet, snart. Men du vet hur hon är, hon är så inställd på att vara självständig.”

Inne i mitt gömställe av papp kände jag bestörtning börja sprida sig genom kroppen. Jag kunde inte föreställa mig vad det var David inte hade berättat för Margery, men det var uppenbarligen någonting som skulle göra henne upprörd. Jag höll mig stilla och bad tyst att han skulle säga något mer som kunde förklara det hela för mig, men i stället blev han otålig mot Pat och avslutade telefonsamtalet med ett bryskt ”Nej, nu måste jag fortsätta med det här – vi får prata om det sedan”.

Under veckorna som följde dök David regelbundet upp i huset. Han brukade gå in i hallen och ropa: ”Hej mamma, det är David. Jag är här för att hjälpa dig städa.”

Men det han kallade ”städning” såg för mig snarare ut som att han tömde det ena rummet efter det and­ ra i vårt hem. Gång på gång fyllde han bilens bagage­ utrymme med gardiner och tyg, säckar med gamla kläder och ­papperstravar medan han försäkrade Margery 21