Lilly Emme
Skrivkramp
historiska media
utgivna titlar i serien skrivsystrar: Utloggad (2021) Skrivkramp (2022)
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Lilly Emme 2022 Omslag Emma Graves, designstudioe.com Omslagsbilder iStock, Shutterstock, Can Stock, Unsplash (Suhyeon Choi) Tryck ScandBook AB, Falun 2022 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn
978-91-7789-918-1
Till alla som någon gång hamnat på villovägar
Tolv veckor till manuslämning
London
Kapitel 1
”Det här var sista gången Rebecca tvingade mig att bära den”, sa jag och slängde ned den korallröda sarin på golvet. Sedan tog jag snabbt på mig ett par svarta tajta byxor och en mörkgrön sidenblus. ”Mycket bättre”, sa jag när jag kände det svala tyget mot huden. ”Du är inte klok, Emma. Här”, sa Katie och plockade upp sarin från golvet. Jag skakade på huvudet och klädde på mig en kavaj över sidenblusen. Nu kände jag mig som mig själv igen. Min förläggare Rebecca hade åter lurat på mig indiska kläder under kvällens signering här i Londons innerstad. Trots att jag borde vetat bättre hade jag gått med på det, och nu var jag rejält irriterad på mig själv som inte protesterat mer. Signeringskvällen hade förvisso varit väldigt lyckad, men det berodde förhoppningsvis mer på min bok än på vad jag hade för kläder på mig. Kön till signerings9
bordet hade ringlat långt ut på gatan, och min läsarskara växte för varje månad som gick. Boklådan där jag hållit till ikväll hade till och med varit tvungen att hyra in två väktare för att hålla ordning på dem som ville ta chansen att köpa en signerad bok. Rebecca hade sagt att passet skulle ta en timme i anspråk, men i själva verket hade det tagit det tredubbla. Jag vägrade att gå hem innan alla som kommit dit hade fått en signatur eller tagit ett foto. Katie hade varit mitt tålmodiga sällskap för kvällen. Efter signeringen hade vi tagit en taxi till en fantastisk smörgåsbar i Covent Garden. Medan taxin väntade på oss hade vi sprungit in och köpt varsin stor baguette som vi ätit upp på vägen till min lägenhet. ”Vad ska jag göra med den här?” sa Katie och höll fram sarin. Jag drog borsten genom mitt svarta hår och fäste det med klämmor vid sidorna. ”Ta hem den eller skänk den till någon som vill ha den. In i min garderob kommer den inte igen.” ”Men den är ju så vacker”, sa Katie och såg fundersam ut. ”Du, det är inte så att jag skulle kunna få låna den? Nathan har bjudit ut mig på middag i Mayfair om några veckor och den skulle passa perfekt.” ”Självklart får du låna den, men bara om du lovar att inte lämna tillbaka den”, sa jag och tog upp några klänningar från sängen som jag omilt tryckte in i garderoben. Innan jag kapitulerat och tagit på mig sarin ikväll hade jag försökt med vanliga, klassiska plagg. Men Rebecca som gjort entré i mitt sovrum via en videolänk hade sagt 10
nej till varje provat plagg och därför hade jag till slut gett upp och dragit på mig sarin. ”Är du säker?” sa Katie och strök försiktigt över det skira tyget. ”Alltså, den är inte gjord av porslin”, skrattade jag och stängde med viss möda den överfulla garderoben. Jag hade tyvärr fler sarier än jag kunde räkna. Fast jag var vuxen köpte min farmor nya indiska klädesplagg åt mig så fort hon kunde. Farfar var inte bättre. Han kom i tid och otid och lämnade nya smycken eller indiska inredningsprylar. Jag brukade nicka och ta emot dem, för att sedan gömma undan allt så fort de gått. Det enda indiska smycket jag hade på mig var armbandet jag fått av dem när jag släppt min debutbok. En ensam berlock i form av en zinniablomma hängde på länken, som en påminnelse om titeln på min första roman. Faktum var att jag kände mig lika brittisk som drottning Elizabeth, så armbandet räckte som en påminnelse om mitt indiska påbrå. Men Katie, vars familj kom från Irland, var överdrivet förtjust i allt indiskt. ”Jag lovar att du ska få tillbaka den”, sa Katie och hängde sarin över armen. ”Inte lämna tillbaka. Det är kravet, glöm inte det”, sa jag och gick ut i köket. Det var visserligen tack vare mitt indiska påbrå som jag var en framgångsrik författare. Min researchresa till Indien hade varit en stor upplevelse, men att bära upp den här indiska imagen som jag tvingades göra var inte kul. Min debutbok, Regnet i Zinniadalen, hade gett mig ge11
nombrottet som de flesta författare bara kunde drömma om. Jag visste att jag borde vara tacksammare. ”Kaffe?” frågade jag. Katie satte sig på en av stolarna runt köksön och nickade. Egentligen hade jag inte tid att träffa vänner, signeringskvällen hade redan tagit mer tid i anspråk än vad jag avsatt. Å andra sidan var jag tvungen att sätta mig och skriva på min uppföljare om hon gick hem nu. Något jag verkligen inte hade lust med. Även om det var exakt vad både Ravi och Katie förväntade sig av mig. För att inte tala om Rebecca. Jag ryste till när jag tänkte på hennes bistra min. Den som hon hade alltför ofta när vi träffades. Särskilt när jag bad om mer skrivtid. Hon hade redan flyttat fram min deadline två gånger, och på senaste mötet hade Rebecca högt och ljudligt klargjort att det var nog nu. Manuset skulle levereras i tid. Rebecca var en av de där briljanta förläggarna som alla ville ha, men som ingen kunde arbeta med utan att bli galen. Hennes hårda arbete och förmåga att pressa sina författare till bristningsgränsen var vida omtalad i Englands författarvärld. Hennes beteende ikväll hade inte varit något undantag, hon hade vrålat åt boklådepersonalen både en och två gånger och inte varit nöjd över att kvällen dragit ut på tiden. Än så länge hade hon inte insett hur dåligt mitt skrivande gick och det var jag tacksam över. Det var bara tolv veckor kvar till manuslämning och jag hade inte skrivit en enda rad. I månader hade jag stångats med manuset och inte kommit någonstans. Det enda jag hade skrivit på var min 12
kapitelsynopsis som vid det här laget var både minutiös och välskriven. Jag sköljde några färska jordgubbar som jag lade upp på en tallrik. ”Hur har du det på jobbet?” frågade jag Katie, och ställde fram både jordgubbar och kaffe till henne. Katie hade för ett tag sedan börjat arbeta som assistent åt min agent Ravi på agenturen Elton & Oakes. Det var där vi Skrivsystrar, inklusive Katie själv, huserade. ”Jag älskar det”, sa hon. ”Det är galet när man tänker på det. För ett kort tag sedan var jag vansinnigt arg på Ravi, nu är han både min chef och närmaste kollega.” Om Rebecca var förläggaren alla ville ha, så var Ravi agenten varje författare trånade efter. Han förväntade sig mycket av de författare han hade i sitt stall. Enligt min uppfattning krävde han dock inte mer än vad han visste att vi kunde leverera. Tre av oss Skrivsystrar hade haft honom som agent ett tag, och nyligen hade han till allas lycka antagit även Katie. Även om vägen dit hade varit lång och tung för henne. Ravi hade länge vetat att K atie hade vad som krävdes för att komma in på agenturen, men han hade inte tyckt att hennes första manus höll måttet. Detta hade han förmedlat lite väl barskt och hårt och nästan knäckt hennes skrivlust för alltid. Men i ren ilska hade Katie sedan skrivit klart det mest fantastiska manus jag någonsin läst, och då hade hon blivit antagen på Elton & Oakes. Samtidigt hade hon blivit erbjuden en fast tjänst som Ravis assistent. I hennes anställning ingick det att hon varje vecka skulle få några timmar till sin egen roman. 13
”Och hur går det för dig, Emma?” ”Vad menar du?” Jag var inte dum, jag visste exakt vad hon menade. Men det var ett känsligt ämne. Minst sagt. Tydligen tyckte även Katie det. För hon harklade sig och tog lite kaffe innan hon fortsatte. ”Med manusskrivandet förstås. Har du kommit lika långt som du tänkt dig?” sa hon och försökte spela oskyldig. ”Stopp, stopp. Jag drar upp kompiskortet, Katie.” ”Du kan inte slänga dig med det där kompiskortet hela tiden”, sa hon och tittade på mig med sina intensivt gröna ögon. ”Det är inte rättvist.” ”Jo, det är det. När du är med mig kan du inte både vara min bästa vän och min agents assistent. Jag vill inte bli störd i skrivprocessen.” Jag knep ihop läpparna och försökte se arg ut. Jag me nade det jag precis sagt. Skrivsystrarna betydde mer än något annat för mig, men Katie måste välja. ”Du har rätt”, suckade hon. Jag nickade och drog med handen över den vita marmorbänkskivan som prydde köksön. ”Och bara för att lugna dig kan jag berätta att skrivandet går jättebra”, ljög jag. ”Vem vet, jag kanske skriver klart manuset när vi åker till The Lake District.” Katie sken upp och stoppade in en jordgubbe i munnen. Jag visste att jag inte borde ljuga för henne, men det var svårt att låta bli. Om några veckor skulle jag följa med henne och Nathan upp till The Lake District och delta i en av deras skrivretreats. Då skulle nog orden komma. 14
Tio veckor till manuslämning
Kapitel 2
Jag gick med raska steg genom London och vek upp kragen på min marinblå kappa. Idag var vädret så bedrövligt som bara brittiskt sommarväder kan vara. Kylan hjälpte knappast mot de där obehagskänslorna som jag hade inför det stundande mötet som jag redan flyttat fram ett par gånger. Det var tio veckor kvar till manuslämning och det såg inte särskilt lovande ut. Idag skulle jag till Elton & Oakes för ett så kallat avstämningsmöte med Ravi och Katie. Jag skulle inte ha med mig något manus, men jag visste att de förväntade sig att vi skulle prata om handlingen. Sådana här möten var till för att de skulle få veta om deras författare inte höll tidsplanen och kanske behövde mer tid eller stöd. I mitt fall var det bara skrattretande. De senaste två veckorna hade jag inte ens försökt skriva på mitt manus. Istället hade jag sprungit på fler releaser och bokmingel än jag kunde räkna till. Vilket i och för sig bara resulterat i än mer ångest. I alla andras ögon var jag den 17
perfekta författaren som skrivit den perfekta debutboken, ingen anade hur mycket jag kämpade bakom kulisserna. När det inte hade hjälpt att springa på författarevents hade jag försökt distrahera mig med annat. Därför hade jag sett klart sju säsonger av en spännande serie. Och sedan ytterligare en. När rastlösheten rev i mig som mest hade jag bakat. Jag som aldrig ens bakat en Victoria Sponge Cake förut hade fått till de mest avancerade tårtor och bakverk. Men det saknades fortfarande åttiotusen ord på mitt manus. Jag vek ned kragen på kappan innan jag gick in genom svängdörrarna till agenturen. Bruset från Fleet S treet upphörde så fort jag kom in. Jag slängde längtansfulla blickar på trafikkaoset och människorna som rörde sig där utanför. Att befinna mig mitt i smeten var det bästa jag visste. Även när regnet öste ned och sommarvärmen lyste med sin frånvaro. Här inne i det vackra kontorshuset var tillvaron för tyst. I stillheten som rådde här skulle Ravi kunna se rakt igenom mig. Jag nickade mot några människor som hastade förbi i den mosaikbeklädda entrén. De nickade tillbaka och skyndade sig ut i vimlet. Säkert på jakt efter Londons nästa bästsäljare, de upphörde aldrig att leta. När hissdörren öppnades på fjärde våningen klev jag nästan rakt in i Katie. ”Hoppla”, skrattade hon och tog mig lätt på armen. Hon var klädd i en vacker grön klänning. Det var som om hela hon hade levt upp sedan hon fått jobbet på agen18
turen. Sedan spelade det säkert in att hon och Nathan för ett tag sedan officiellt blivit ett par. Och de var mer kära än någonsin. ”Jag var på väg att leta efter dig”, sa hon och krokade arm med mig. ”Jaså”, sa jag och kände hur jag stelnade till vid hennes beröring. ”Vi hinner ta en kaffe i köket innan mötet”, sa hon och svängde in med mig till ett lyxigt pentry. ”Du behöver säkert tina upp efter att ha varit ute i busvädret. Jag förstår inte att det här kan kallas sommar.” Hon skrattade högt med glittrande ögon. ”Vad vill du ha? Espresso, cappuccino eller caffe latte?” ”Jag … jag vet inte.” Jag krånglade mig ur hennes grepp och hoppades att hon inte skulle ta illa vid sig. ”Du, hur är läget egentligen?” ”Allt är superbra. Jag är bara … du vet … inne i min story”, ljög jag. ”Du vet, karaktärerna pratar hela tiden med mig … och lämnar mig inte ifred.” ”Det är lätt hänt”, sa Katie. ”Gå du till konferensrummet och vänta på Ravi. Jag kommer snart.” Hon öppnade ett välfyllt kylskåp och vände ryggen mot mig. Med tunga steg gick jag mot konferensrummet. Sedan var det som om något knäppte till inom mig. Jag var trött på att dölja min skrivkramp och bestämde på stående fot att det var dags för mig att berätta hur illa det var. Med förnyat självförtroende sträckte jag på ryggen och öppnade glasdörrarna. När jag kom in traskade 19
jag bestämt fram till det ovala träbordet, hängde av mig kappan på en rockhängare och satte mig vid kortsidan. Det dröjde inte länge innan Katies röda hår blev synligt genom glaspartierna. ”Här kommer jag med förfriskningar”, sa hon och satte ned en välfylld bricka med dryck, frukt och choklad mitt på bordet. Hon slog sig ned bredvid mig och skulle precis klappa mig på axeln innan hon verkade komma på bättre tankar. Istället lät hon handen vila i knäet och nickade mot brickan. ”Ta vad du vill.” ”Tack”, sa jag och norpade en stor bit choklad. Det var precis vad jag behövde för att våga berätta sanningen för Ravi och Katie. Nu skulle mitt problem bli deras huvudvärk. Kanske kunde de förhandla fram mer tid med Rebecca? In genom glasdörrarna steg Ravi. Han drog i sin gula polotröja och slängde ned en mapp med papper på bordet. Jag öppnade munnen för att ta kommandot, men Katie hann före. ”Var det så illa alltså?” sa hon och öppnade en läskburk som hon räckte över till honom. Ravi tog emot den utan ett ord och satte munnen till öppningen. Hans klunkande hördes lång väg. ”Jag behöver nog några sådana där chokladbitar också”, muttrade han och letade runt på brickan. ”Här”, sa jag och räckte honom fatet. Han grymtade till svar och stoppade girigt in tre praliner på en gång. 20
”Vad är det med honom?” mimade jag till Katie. Hon drog ihop sitt röda burr och satte ihop det till en stor knut i nacken. Sedan lutade hon sig mot mig. ”Ni behöver inte viska”, suckade Ravi och drog handen över sin orakade haka. ”Låt mig bara samla mig en stund så ska jag berätta.” Han tömde läskburken i ett svep. Först då lade jag märke till att hans gula polotröja hade två fläckar på sig och att hans ögon var rödsprängda. ”Jag är ledsen att du behöver se mig i det här skicket”, sa han och tog ännu en pralin. ”Det är lite … lite körigt på agenturen just nu.” Min hjärna gjorde allt för att bearbeta det jag både såg och hörde. Jag kände mig inte alls lika morsk längre, så jag knöt händerna i knäet och väntade på att han skulle berätta mer. ”Jag ska berätta. Katie är min livlina medan jag och Charles Elton håller på att försöka rädda agenturen in nan den brakar åt helvete.” ”Va?” sa jag. ”Ja, det är ingen idé att skönmåla skiten”, sa Ravi. ”Stämningen blir offentlig senare idag så jag kan lika gärna berätta för dig här och nu. En av våra författare har nämligen satt hela agenturen i gungning.” Det blev tyst i rummet. Allt som hördes var ett knäppande från ventilationen bakom mig. ”Men … men jag förstår inte”, sa jag och kände hur magen knöt ihop sig. ”Den förbannade skitstöveln mörkade en sak för oss”, sa Ravi och ryckte i några papper som låg framför honom. 21