världens dramatiska historia
Kampen om Afrika Den europeiska koloniseringen Andreas Karlsson
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Andreas Karlsson 2022 Sättning: Typ & Design Omslag: Lönegård & Co Omslagsbilder: Karikatyr av Cecil John Rhodes, 1892, Wikimedia Commons. Zulusköld, 1800-tal, Alamy Stock Photo. Tryck: Latgales Druka, Lettland 2022 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-7789-742-2
Innehåll Jakten på en sjöväg till Asien 7 Slaveriet och triangelhandeln 15 En koloni vid Godahoppsudden 21 Storbritannien tar över Kapkolonin 27 Slaveriet avskaffas 34 Slavstaterna i Västafrika 38 Afrikas mystiska inre 42 Kung Leopolds dröm om Afrika 49 Frankrike tar upp kampen 61 Storbritanniens jakt på herravälde 68 Kongostaten tar form 78 Den mytomspunna Berlinkonferensen 88 Kapplöpningen kan börja 100 Uppstickaren Tyskland 106 Fransk dominans i väst 111 Kung Leopolds skräckvälde 117 Det brittiska imperiet expanderar 122 I skuggan av stormakterna 129 I Guds namn 140 Första världskriget 148 Mellankrigsåren och andra världskriget 154 Arvet från kolonialismen 163 Litteratur 174
Jakten på en sjöväg till Asien
Alla de stora sjöfartsnationerna i Europa drömde på 1400-talet om att bli först med att hitta en väg över haven till Fjärran Östern. Europeiska köpmän hade bedrivit organiserad handel med Orienten sedan rom erska rikets storhetstid, men det hade skett via farliga och långsamma handelsrutter genom Centralasien. Att kunna sköta handeln sjövägen skulle innebära en välkommen direktförbindelse med den asiatiska marknaden och ett sätt att kringgå opålitliga och dyra mellanhänder. Frågan var bara hur man skulle ta sig dit. Intensiv sjöfart förekom längs kusterna i såväl Europa som Asien men dittills hade ingen lyckats segla däremellan. Ingen visste ens säkert vilka alternativen var och i varje europeisk hamnstad av betydelse skissade sjömän, vetenskapsmän, äventyrare och makthavare på hur de 7
kampen om afrika
skulle kunna bli först med att ta sjövägen till Asien. Alla insåg att den som kom först skulle skaffa sig en maktposition i nivå med de största imperierna i världshistorien. Inom loppet av bara några år på 1490-talet genomfördes tre berömda seglatser som på olika sätt påverkade världshistorien och bidrog till att Europa blev världens maktcentrum under åtminstone ett halvt millennium. Storbritannien anlitade italienaren John Cabot för att utforska en nordlig rutt runt jorden. Han hamnade i Newfoundland i dagens Kanada och trots att han varken lyckades med sitt uppdrag eller var den första europé som besökte Nordamerikas östkust – det gjorde antagligen vikingar ungefär 500 år tidigare – så fick Cabots sammanlagt tre seglatser över Atlanten stor betydelse för den framtida relationen mellan Storbritannien och Nordamerika. Spanien, en annan av Europas starkaste sjöfarts nationer, hyrde också en italienare för att försöka ta sig till Asien. Christofer Columbus var liksom Cabot övertygad om att vägen till Asien gick västerut, runt jorden. Men precis som sin landsman stötte han på land långt tidigare än vad han hade tänkt sig. Det var ett misslyckande när det skedde, men med tiden stod det klart att det som Columbus hade hittat var ett ganska hyfsat alternativ. Central- och Sydamerika var rika på naturresurser och Columbus seglat8
jakten på en sjöväg till asien
ser på 1490-talet banade väg för en spansk och senare portugisisk kolonisering som för alltid skulle förändra livet väster om Atlanten. Koloniseringen skulle så småningom också få enorm påverkan på den afrikanska kontinenten, eftersom det var därifrån arbetskraften till de amerikanska kolonierna kom att hämtas under flera hundra år. Den europeiska nation som blev först med att verkligen segla mellan Europa och Asien var den som investerat mest i projektet. Under hela 1400-talet var dåtidens mest framstående maritima tankesmedja baserad på Portugals sydspets. På uppdrag av prinsen, känd som Henrik Sjöfararen, arbetade där några av Europas främsta sjömän, kartritare, astronomer, matematiker och skeppsbyggare med att för Portugals räkning hitta en sydlig seglingsrutt till Asien, runt den afrikanska kontinenten. Det var en utmaning och först på 1490-talet, nästan fyrtio år efter prinsens död, bar ansträngningarna till slut frukt när Vasco da Gama och hans besättning fullbordade historiens första seglats mellan Europa och Asien. Att Portugal valde att satsa på rutten runt Afrika berodde på att man redan bekantat sig med en del av den afrikanska västkusten under sin strävan att kringgå det muslimska Nordafrika i jakten på råvaror från Afrikas inland. Genom att år 1415 lägga beslag på den strategiskt belägna kuststaden Ceuta – då en viktig hamn för guld- och slavhandel, idag en spansk enklav insprängd 9
kampen om afrika
i Marocko – skaffade sig portugiserna en språngbräda för att utforska Afrikas kustlinje. Koloniseringen av Madeira och Azorerna något decennium senare förstärkte utgångsläget. För den katolska kyrkan innebar Portugals ambitioner en välkommen möjlighet att slå in kilar i det muslimska Nordafrika, och påven välsignade landets anspråk på att kontrollera handeln utmed kontinentens kuster. Det var en välkommen frisedel för portugiserna, även om deras främsta motiv varken handlade om religion eller imperiebygge utan om att upprätta lönsamma handelsförbindelser. Under 1440-talet byggdes handelsstationer i dagens Mauretanien och Senegal och något decennium senare i det som idag är Sierra Leone. Inom ytterligare ett decennium fanns små portugisiska bosättningar längs hela kusten kring Guineabukten, varav handelsfortet Elmina i Ghana är ett av de mest kända. För de afrikanska köpmännen innebar portugisernas ankomst att handelsrutterna lades om. Tidigare hade guld transporterats genom Sahara, från gruvor i bland annat Malis och Ghanas inland till Medelhavet. Nu fanns de bästa köparna i stället vid Atlantkusten. Där kunde guldet bytas mot tyger, koppar och mässing. På 1480-talet upptäckte portugiserna de obebodda öarna São Tomé och Príncipe och den bördiga jorden där visade sig vara perfekt för storskaligt jordbruk av bland annat sockerrör. Som arbetskraft togs slavar från 10
jakten på en sjöväg till asien
Afrikas fastland. Det låg nära till hands eftersom portugiserna redan hade en tradition av att använda slavar på plantagerna hemma i Europa – slavar som där oftast kom österifrån, från slaviska folkgrupper, något som gett upphov till själva ordet slav. São Tomé och Príncipe blev snart Europas främsta leverantör av det exotiska och exklusiva sockret. Plantagerna växte och behovet av arbetskraft med dem. Det slavbaserade plantagesystem som utvecklades på São Tomé och Príncipe, med europeiska ägare och livegen afrikansk arbetskraft, blev senare modell för hur liknande verksamheter byggdes upp på andra sidan Atlanten. Bartolomeu Diaz ledde den första resan runt Afrikas sydspets 1488. Från ett av strandhuggen, förmodligen i dagens Sydafrika, berättar Diaz i sina anteckningar om möten med människor som han beskriver som ”svarta”. Det rörde sig i själva verket om folkgruppen khoisan, en paraplybenämning som inkluderar regionens enda verkliga ursprungsbefolkning. Dessa var visserligen mörkare i hyn än Diaz och hans portugisiska besättning men de har senare i historien kommit att åtskiljas från de svarta afrikanska folkgrupper som några århundraden senare invandrade till Afrikas sydligaste del och som bland annat talar bantuspråk. Diaz hade en plan för att kunna kommunicera med de människor som han räknade med att stöta på när expeditionen ankrade för att fylla på förråden. Om11
kampen om afrika
bord fanns några afrikanska kvinnor, sannolikt från Västafrika, som tidigare portugisiska handelsmän tagit med sig hem och som lärt sig hjälplig portugisiska. Tanken var att dessa kvinnor skulle fungera som tolkar under resan men av naturliga skäl visade de sig vara minst lika oförmögna som portugiserna att göra sig förstådda utanför sin egen region. Portugiserna var alltså utlämnade åt sin egen, tämligen råbarkade kommunikation och det allra första mötet mellan européer och södra Afrikas ursprungsbefolkning utmärktes därför av konfrontation. Vi vet ganska lite om hur khoisan uppfattade männen som kom seglande över havet och gick i land för att kräva tillgång till dricksvatten, men inledningsvis verkar de ha gjort vad de kunde för att köra bort inkräktarna genom att kasta sten. Först sedan Diaz personligen hade skjutit ihjäl en man med sitt armborst verkar khoisan ha insett sitt underläge och övergått till en mer pragmatisk inställning. Enligt portugisiska beskrivningar utvecklades snart ett fungerande handelsutbyte. Portugiserna bytte sådant som de betraktade som värdelösa föremål, främst av enkla metaller, mot boskap, vatten och andra förnödenheter. Där sydafrikanska Mossel Bay ligger idag tvingades Diaz att ge vika för ett myteri ombord och han återvände till Portugal med ofullbordat uppdrag. Först ett decennium senare krönte Vasco da Gama de portugisiska sjöfartsambitionerna med en lyckad seglats tur 12
jakten på en sjöväg till asien
och retur till Asien. Med sig hem hade han en last värd långt mycket mer än vad resan kostat men ombord fanns bara en tredjedel av de sjömän som lämnat Portugal. Resten hade dött under den strapatsrika resan. Parallellt med att portugisiska fartyg seglade längs Afrikas västkust skickades också en expedition land vägen till Arabiska halvöns sydspets, varifrån den kunde genomföra de första europeiska seglatserna i Indiska oceanen. Äventyraren Pêro da Covilhã besökte på 1490-talet Etiopiens kust och med erfarenheter från Afrikas båda sidor började pusselbitarna sakta att falla på plats för portugiserna. Det skulle nog gå att segla runt Afrika för att ta sig till Asien. Under sina resor längs Afrikas kuster på 1400- och 1500-talen gjorde portugiserna aldrig några allvarliga försök att upptäcka kontinentens inland. Här och var gjorde de korta expeditioner bort från kusten men i de flesta fall kunde de konstatera att det var ogästvänliga trakter. På många håll härjade sjukdomar, skogarna var fulla av både djur och människor som verkade beredda att ge sig på inkräktare och det tropiska klimatet var ansträngande även för den som kom från Iberiska halvön. I dagböcker från de första besöken i södra Afrika berättar portugisiska sjömän närmast demoniserande historier om hur lokalbefolkningen, khoisan, tycktes besitta övernaturliga krafter och hur de använde sig av 13
kampen om afrika
tränad boskap som ett slags levande mur när de antingen behövde försvara sig eller gå till anfall. Flera sjömän beskriver också lättnaden när det blev dags att segla vidare. Portugiserna höll sig alltså huvudsakligen nära havet och skaffade sig i stället lokala affärskontakter som skötte handeln med inlandet. Det var en effektiv strategi eftersom det vimlade av lokala makthavare som mer än gärna gjorde affärer med européerna. Guld, elfenben och andra eftertraktade varor transporterades till Europa men lönsamheten kunde inte mäta sig med handeln med Orientens dyrbarheter. Afrika blev därför inte omedelbart ett handelscentrum. Först efter att plantagesystemet fick ordentligt fäste i Amerika och Karibien uppenbarade sig en riktigt lukrativ affärsidé som involverade Afrika: handeln med människor.
14
Slaveriet och triangelhandeln
Den skotske nationalekonomen Adam Smith slog 1776, i sin inflytelserika bok Nationernas välstånd, fast att det sena 1400-talets upptäckt av Amerika och upprättandet av en sjöväg till Asien är de två största och viktigaste händelserna i mänsklighetens historia. De nya handelsrutterna över världshaven blev början på en omfattande globalisering som under de kommande århundradena gjorde stora avtryck i den politiska, ekonomiska och religiösa utvecklingen på flera kontinenter. Afrika var alltså från början inte någon handelspartner utan ett stopp på vägen, men när efterfrågan på slavar ökade på andra sidan Atlanten var det i Afrika som de europeiska handelskompanierna hittade sina varor. Slavhandeln erbjöd god avkastning och en förhållandevis låg risk. De europeiska slavhandlarna be15
kampen om afrika
hövde inte själva ägna sig åt att komma över själva varan eftersom det fanns gott om afrikanska affärsmän och makthavare som gärna gjorde det jobbet. På många håll utkämpades strider mellan konkurrerande afrikanska riken och såväl krigsfångar som kriminella kunde räkna med att säljas som arbetskraft till de vita handelsmännen vid kusten. När inte detta räckte för att möta efterfrågan riskerade även civila att möta samma öde om de råkade befinna sig på fel plats. Ur Afrikas inre kom slavkolonner vandrande mot kusten. Sammanbundna människor som tvingats marschera i dagar radades upp på hamnstädernas marknadsplatser längs det som långt in i modern tid gått under benämningen Slavkusten: dagens Togo, Benin och Nigeria. De inspekterades, sorterades och bytte ägare innan de försågs med nya fängsel och drevs ombord på specialkonstruerade fartyg där de packades så tätt att det var svårt att röra sig. Förhållandena ombord på slavskeppen var omänskliga. Slavhandlarna ansåg sig å andra sidan inte heller transportera människor. De skeppade handelsvaror, och att omkring en tredjedel av slavarna inte överlevde veckorna till havs fanns helt enkelt med i kalkylen. Slavhandeln höll sig under 1500-talet på en förhållandevis blygsam nivå men med allt fler och större socker-, tobaks- och bomullsplantager i Sydamerika, Karibien och södra USA växte handeln så småningom till en gigantisk industri och blev världshistoriens 16
slaveriet och triangelhandeln
mest omfattande tvångsförflyttning av fängslade människor. Sammanlagt antas fler än tio miljoner människor ha förts som slavar från Afrikas västkust till andra sidan Atlanten. Mellan Europa, Västafrika och Amerika växte ett tredelat affärsutbyte fram, den så kallade triangelhandeln. Slavhandeln var själva motorn. Portugal och Spanien visade vägen men snart ville alla länder med en någorlunda duglig flotta vara med och dela på kakan. Europaflaggade fartyg, även svenska, seglade med enkla varor som tyg, pärlor, glas och alkohol till Västafrika. Där byttes lasten mot slavar och resan gick vidare över Atlanten. På återresan till Europa förde handelskompanierna med sig jordbruksprodukter och timmer från Nordamerika och guld från Central- och Sydamerika. Triangelhandeln var en oerhört lönsam verksamhet under de 300 år som slaveriet var tillräckligt utbrett och accepterat. Parallellt med det pågick långväga handel med Asien, via den rutt runt Afrika som portugiserna öppnat, så att välbärgade européer kunde stilla sitt behov av exklusiva orientaliska varor. Det ledde i sin tur till att fler europeiska bosättningar började dyka upp längs Afrikas kustlinje, i form av strategiska bunkringsstationer. Även Sverige var med på ett hörn i den transatlantiska slavhandeln men omfattningen är omtvistad. En del har hävdat att det stannade vid att det svenska han17
kampen om afrika
delsfortet Carolusborg i Cabo Corso i dagens Ghana bemannades med slavar, men mycket tyder på att de svenskar som var verksamma i Afrika vid den här tiden knappast var vare sig bättre eller sämre än andra européer när det gällde att försöka profitera på människohandeln. Svenska handelsmän och företag deltog i att köpa, transportera och sälja slavar men lyckades aldrig kapa åt sig några betydande marknadsandelar. Den svensk som banade väg för Sveriges ganska kortvariga inblandning i triangelhandeln var Luis de Geer. Det skedde med drottning Kristinas goda minne, genom ett privilegiebrev som 1649 ledde till grundandet av Svenska Afrikakompaniet, ibland kallat Guineakompaniet. Kompaniet hade svensk ensamrätt på handeln med Afrika, Asien och Västindien och skulle uttryckligen ägna sig åt handel med bland annat elfenben, guld och slavar. Ingetdera var särskilt kontroversiellt i mitten av 1600-talet. För att befästa sin ställning i Västafrika köpte de Geer mark från en lokal kung och lät bygga Carolusborg, en befäst handelsstation som står kvar än idag. Platsen där den ligger gick en tid under namnet Svenska Guldkusten. Sägnen säger att svensk granit skeppades till bygget men åtskilliga ombyggnader genom århundradena har raderat ut bevisen. Platschef var de Geers tyske kumpan Henrik Carloff och som mest tros omkring tio svenskar ha levt i den lilla kolonin. Det råder ingen tvekan om att slavar byggde fortet 18
slaveriet och triangelhandeln
men hur många människor som i svensk regi tvångsskeppades från Afrikas fastland är oklart. En vanlig uppskattning är att det rör sig om ett tusental och att de i första hand transporterades till Curaçao i Västindien och till sockerplantagerna på ön São Tomé i Gui neabukten. Handeln blomstrade den första tiden. De svenska varor som byttes mot slavar var bland annat glaspärlor, ylle, lärft, koppar, järn och speglar. Henrik Carloff belönades för sina insatser med att adlas i Sverige och tilldelades en vapensköld med ett svart manshuvud och tre flygfiskar. Att den svenska handelsstationen var befäst berodde främst på konkurrensen från andra europeiska spekulanter. Portugiser, nederländare och britter dominerade verksamheten och från Carolusborg var det bara några kilometer till portugisernas handelsstation Elmina. Men det var inte till portugiser utan till danskar som Sverige efter bara åtta år förlorade sin minikoloni. Louis de Geer hade hunnit dö och Carloff, som misstänktes för illegala sidoaffärer, hade hamnat i onåd hos det svenska kungahuset. Han bestämde sig för att lämna Cabo Corso och övergick i stället till att hjälpa danskarna. Det blev början på en invecklad strid om den lilla men strategiskt belägna kolonin. Freden i Köpenhamn mellan Sverige och Danmark 1660 innebar på pappret att Sverige skulle få tillbaka kolonin men det visade sig att danskarna redan hade hunnit sälja den 19
kampen om afrika
till nederländarna. På nåder tilläts svenskarna att återvända under en mycket kort period innan Nederländerna 1663 slutgiltigt krossade de svenska drömmarna om en afrikansk koloni, något som också innebar slutet för Svenska Afrikakompaniet. Ett år senare körde England över nederländarna och Cabo Corso blev en del av brittiska Guldkusten. Området förblev brittiskt i nästan 300 år.
20