skรถr som betong nora khalil omslag av filip ristic
© 2019 Nora Khalil Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7785-683-2
Förord
Du som håller i den här diktsamlingen kanske undrar vem jag är. Mitt korta och ärliga svar är att jag själv inte riktigt vet. Men jag ger det ett försök. En del brukar säga att om de fick välja en superkraft hade de valt förmågan att kunna vara osynliga. Jag tror att jag har den superkraften. Jag har varit i rum där min närvaro knappt märkts av, som att vara där men ändå inte. Ja, du förstår, jag är den tysta, eller snarare för tysta. Den som kollar på dem som tar plats, går in i rum och skriker shoo vad händer, som alla älskar, med vetskapen att jag aldrig kommer bli sådan, hur mycket jag än vill. Och jag har länge hatat mig själv för det. Det är som att du försöker gå fram men möts av en storm. Det är som att du försöker sträcka upp handen men den väger ton. Det är som att du försöker öppna munnen men möts av ett vakuum. Du försöker men allt blir tvärtom. Folk ber mig ofta höja volymen, men till skillnad från fjärrkontrollen kan man inte styra mig. En del frågar varför jag inte pratar, om jag ens kan prata och framförallt hur jag tänkt när jag valt att studera till lärare. I deras värld går det inte ihop. En tid försökte jag försvara mig. Men nu svarar jag med tysthet. Jag tror att det kan tala för sig själv. En dag kanske även de förstår. Men det får de komma fram till själva. För jag själv vet att jag kommer bli en tung lärare och det räcker för mig. När man känner sig osynlig vill man bara en sak, bli synlig. För min del var det mina texter som gjorde mig
synlig. Mina ord på pappret skrek allt jag inte kunde säga. Jag vet att vi lever i ett samhälle där min egenskap och personlighet ses som en svaghet. Där allt man söker är motsatsen. Och folk påminner en om det konstant, som att man inte är medveten om det. Men jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att vara såhär. Jag känner också att jag har hatat mig själv så länge, utan att få något gott av det. Så varför ska jag fortsätta? För jag har bestämt mig för att det ändå är fint att vara såhär. Det betyder ju bara att de som ser den pratglada sidan av mig vet att de är noggrant utvalda. Nu har jag accepterat att jag är den jag är. Och varför skulle jag vilja ändras för att passa in när jag aldrig kommer göra det? Sådana som mig pratas det om snarare än med. Men nu är det jag som talar och du som lyssnar.
nora khalil
tack till dig som på ett eller annat sätt är en del av mitt liv och som medvetet eller omedvetet varit en del av skapandet av den här diktsamlingen ett särskilt tack till förenade förorter som öppnat dörrar för mig och hjälpt mig hitta min egen röst
i
hjärtat säger höger hjärnan säger vänster jag går baklänges framåt
8