__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


Charlotte Aquilonius

HÄR KOMMER NATTEN


Innehåll Prolog . . . . . . . . . . I . Tömd . . . . . . . . . I I . Suburbia borealis I I I . Någon utanför . .

. . . . I V. N.U. M . B . . . . . . V. Ön . . . . . . . . . . . Epilog . . . . . . . . . . .

. . . . . . .

. . . . . . .

. . . . . . .

. . . . . . .

. . . . . . .

. . . . . . .

. . . . . . .

. . . . . . .

. . . . . . .

. . . . . . .

. . . 9 . . 15 . . 83 . 119 . 191 . 265 . 319

Musik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Recept . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Noter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

325 327 329


PROLOG

9


10


Få fä n g a n . Ett passande namn på denna plats. Jag väljer den långa vägen som slingrar upp längs ravinen mot Danviks­ kanalen. Förr rann en tunn bäck över näset, förbi låga sjuk­ husbyggnader, en kryddträdgård, en kvarn, en klockstapel och ett avskilt område med skjul för »Späthälske och Dårar«. På andra sidan berget, in mot stan, leder en brant trappa upp över hällarna. Den tar vi aldrig, hundarna och jag. I sydsluttningen häckar steglitsen, i lövskogen ovanför de gamla järnvägsspåren hörs näktergalen. Högre upp sveper vinden med sig allt löst, knappt en jordsmula lämnas kvar och solen bränner det som ändå hittar fäste. Bara de ihärdigaste slår rot i skrevorna. Tulkört och vildsmultron, fetblad, blåbär och gulmåra. Men nu är det november. Jag blickar ut över Stockholms inlopp. Den rödvita jättefärjan stävar mot terminalen vid Stadsgårdskajen. En lastpråm rör sig långsamt åt andra hållet. Utanför Kastellholmen möts de båda Djurgårdsfärjorna, den ena på väg mot Gamla stan, den andra mot kajen nedanför Gröna Lund. Himlen är tecknad i blyerts, men över Danvikens hospital skär en skarp solstråle igenom molntäcket och bryts i strömvirvlarna utanför näset. Hundarna har lagt sig på däcket utanför det gulmålade lust­ hus som numera står på platsen för den gamla befästningen. Damian tittar upp på mig. Cosmas slår några slag med svansen. Jag sätter mig på trädgårdssoffan vid lusthusväggen, blundar och tänker på Enuma elish, det babyloniska skapelseeposet, där den urtida kaosguden Tiamat förenar sitt söta vatten med Apsus salta, innan hon besegras av Marduk som formar världen ur hennes kluvna kropp och människan av jord och lera. Blod 11


vill jag trycka samman, ben vill jag skapa. Tiamat, mor till så många demoner. En del av dem vandrar i cirklar på jorden än. Vårt uppdrag är att stoppa dem, annars blir den här platsen än mer outhärdlig. Jag tänker: Södermalm, en ö omfluten av två vatten. Mäla­ ren och Östersjön. Vid kanalmynningen här nedanför berget möts de och skiktas i fyra. Överst rinner sött ytvatten från Årstaviken på öns södra sida, där under går en kompenseran­ de inåtgående ström, sedan en utåtgående från Henriksdals avloppsreningsverk och längst ner flyter det salta vatten som syresätter Saltsjöns livlösa botten. Jag tänker: Två. Oturstalens oturstal. Fyra. En magisk siffra som representerar väderstrecken och elementen. Men också ett riktigt olycksnummer. 2 + 2 ger otur dubbelt upp. Inte så konstigt att så mycket händer just här! När jag vänder blicken mot farleden är finlandsfärjan borta. Tiden är med ens en annan. Där seglar i stället en tremastad holländsk flöjt, De Roos. Hon är inte ensam. Saltsjön vimlar av skepp och farkoster: galjoter och krejare, espingar och pinasser. Vid Skeppsholmen ligger pråliga örlogsskepp på redden. Jag söker av utsikten, letar förgäves efter Kaknästornet och Gröna Lunds berg-och-dalbanor. Var är Bredablick och gasklockan i Hjorthagen? Inte heller Hötorgsskraporna syns till. Hundarna reser sig och vädrar oroligt i luften. Stanken driver mot oss från Stigberget längre bort. Jag vänder mig motvilligt om och tar in den vidriga synen. Korparna som kretsar över den karga klippön, kropparna som snurrar i galgen. Hospitalets klockstapel slår elva slag. Cosmas och Damian lägger sig åter ner och slickar sina tassar. Den rödvita färjan anlöper terminalen. Snart går passa­ gerarna i land med klingande taxfreepåsar. Lastpråmen är en prick i fjärran. På avstånd hörs trafikens brus. Jag trevar efter lappen i kappfickan, tänker på uppdraget och läser namnet en gång till: Milo Castagier, 26. Jägare / bartender. 12


Vi behöver hans hjälp, vårt hus står ostadigt och molnen hopar sig vid skärgårdsranden. Hon är på väg, kanske är hon redan här. Mörkerfågeln. Tiamats dotter. Så vecklar jag ihop papperet, reser mig och visslar på hun­ darna. De ruskar lite på sig. »Kom«, säger jag. »Kom nu, så går vi.«

13


14


I TÖMD

15


16


Kapitel 1 D e t var länge sedan Kaj Fransen hade haft så roligt. Han hade provat sig igenom den omfattande drinklistan, pratat med nästan alla vid bardisken och berättat historier från den period i sin ungdom då han arbetade vid Skatteverket. Många av gästerna i baren var så unga att han undrade om de visste att huset de befann sig i en gång hade kallats Skatteskrapan och varit själva symbolen för svenskt förmynderi och pappersvälde. Men den tiden var förbi. Numera rymde byggnaden, som reste sig som ett monumentalt kors i glas och stål mitt på Södermalm i Stockholm, i stället dyra studentbostäder, butiksgalleria, gym och restauranger. Han hade gått från hotellet med något mer genuint i åtanke. Kanske låg den gamla ölhallen på Tjärhovsgatan kvar där han hade lämnat den för en herrans massa år sedan? Han vek upp rockkragen och började promenera. När han närmade sig sin forna arbetsplats såg han skylten. H I M L E N . Den måste jag se innan jag dör, tänkte han och ändrade raskt sina planer. Så fort han hade fått in sin old fashioned började han småprata med en ung man vid bardisken. Kaj berättade om sin tid i kvarteret på sjuttiotalet, beskrev den hisnande känslan när han fick sitt första kontorskyffe i den då 24 våningar höga byggnaden. Han fyllde på med anekdoter. Men efter ett tag drog den andre sig i skägget, ursäktade sig och sa att han måste uppsöka herrarnas. Kaj Fransen tog in en ny drink, en vieux carré den här gång­ en, höjde glaset mot nästa granne och mimade: »Skål!« Den andre försvann i vimlet. Det var inte fullt så svårt att få kontakt med innerstadsborna som han hade föreställt sig. Däremot var det inte lika lätt att behålla dem. Folk kommer och folk går, tänkte han. Bara jag består. 17


*

Redan innan han tog hissen dit upp hade han häpnat över platsens förvandling. Så var det också länge sedan han stod just där, i korsningen Åsögatan–Götgatan. 40 år sedan, om inte mer – på den tiden det knappt ens fanns ord som takbar eller shoppinggalleria. Numera brukade han inte stanna längre än nödvändigt i stan. Så snart de var färdiga med honom på sjuk­ huset tog han fyrans buss till Gullmarsplan, bytte till Tyresö­ linjen och klev av vid Trollbäckens I P. Därifrån promenerade han sista biten genom de allt annat än sömniga villakvarteren. Alltid var det något som lät, om inte gräsklippare, lövblåsar, stubbfräsar var det snöslungor och minigrävare. Hos närmaste grannen stod cementblandaren på för jämnan. Folk här ute är så jävla kapabla, brukade han tänka när han kikade in över tujahäckarna. På det stora hela trivdes de ändå, han och Monica. De hade inga egna barn men många fina grannungar. Och firman gick bra. Han var sin egen numera, drev en mindre skatteråd­ givningsbyrå – Fransen & Kajsen Consulting – med kontor i Trollbäckens centrum medan Monica hade ett par år kvar som ämneslärare på en kommunal gymnasieskola. Ja, de hade all anledning att glädjas åt tillvaron. Om det inte vore för åkom­ man, den evigt återkommande bristen. Ingivelsen att stanna över natten hade kommit plötsligt, så som ingivelser ofta gör. Först tänkte han att det var en uppseglan­ de ålderskris, 65-årsdagen låg inte längre i fjärran. Men vad spelade orsaken för roll när känslan var så mycket starkare än omdömet? Kaj Fransen visste att någonting måste hända i hans liv. Det behövde inte vara så märkvärdigt. Ett litet äventyr bara. Till Monica hade han sagt att kliniken ville behålla honom till nästa dag. »Bara i forskningssyfte«, förklarade han när de satt i köket och drack morgonkaffe. »Ingenting att oroa sig över.« 18


Hon nickade tyst och flyttade blicken mot pelargonerna. Kaj skyndade ut i arbetsrummet, slog på datorn och bokade in sig på ett hotell som låg nära sjukhuset. På så vis blev lögnen lite mindre, tyckte han. Så hade han alltså stått där i snålblåsten utanför butiksgallerian. Över entréns glasdörrar lyste byggnadens nedkortade namn, Skrapan, i feta rödgula bokstäver. Iskornen stack i kinderna när han såg upp mot fasaden. Där uppe någonstans – han mindes inte exakt på vilken våning – hade han en gång granskat out­ sinliga strömmar av blanketter och bilagor, lärt sig att hantera stämpel och stämpeldyna, hålslag och häftapparat och till detta invigts i alla oskrivna regler som gäller på kontor. Men nu var platsen helgad åt konsumtion i stället för åt byråkrati, och efter en snabb hissfärd stod han med drinklistan i handen. Runt honom rörde sig vackra människor i sober inredning och ur högtalarna strömmade en mjuk stämma: »Da Da ooooh, Well, my friends, the time has come, To raise the roof and have some fun.« Snön dansade runt i fasadbelysningen utanför panoramafönstren och virvlade vidare ut över hustak och glittrande gator. Det ilade till i hans mage. Vad fan, hade han tänkt. En lever ju bara en gång… Eller? Först när klockan var närmar tre bestämde han sig för att gå därifrån. Eller om det var barpersonalen som förklarade att han måste. Helst skulle Kaj ha fortsatt vidare, tagit en nattfösare med någon av dem han hade lärt känna under kvällen. Men ingen av dem var längre kvar. Dags att besinna sig, tänkte han och fumlade efter garderobsbrickan. Nog är nog, det får räcka för nu. Han hämtade ut ytterrocken, klev ensam in i hissen och tryckte på ner, när en spetsig herrsko syntes i dörrglipan. In drösade två personer som lät som många fler. Hur hade han lyckats undgå dem i baren? De utmärkte sig. Kvinnan var klädd i någon sorts tygstycken, hennes hår liknade spunnet 19


socker. Mannen lutade sig mot väggen i en självmedveten pose. Med sina sköna drag och poetiska lockar såg han ut som en romantisk ädling i något brittisk 1800-talsdrama, ända tills den paisleymönstrade sidenscarfen gled åt sidan och blottade en halstatuering. Kaj stirrade ner på sina lågskor. De hade gjort ett trevligt intryck i butiken. Nu såg de tråkiga ut. Han ville ha ett par nya skor och gärna en cigarett, trots att han inte längre rökte – i alla fall inte direkt efter påfyllning. Han hade mått som pärla i guld efter transfusionen, men känslan började avta och det stökiga paret gjorde honom nervös. Mannen hade börjat hoppa upp och ner på stället som om han ville sätta hisskorgen i gungning. När kvinnan halade upp en fickplunta slutade den andre tvärt och gav henne en bedjande blick. Så ryckte han åt sig pluntan, bälgade i sig av innehållet och rapade upp en odör av skämt kött. Snart är vi nere, tänkte Kaj och försökte göra sig osynlig. I nästa ögonblick började hisslampan surra som om en svärm insekter hade fångats innanför kupan. Så slocknade ljuset. Han lyssnade ut i det täta mörkret. Det var helt tyst. Inte en viskning, inte ett andetag. Inte en prasslande rörelse från de andra. Det var som om de aldrig hade funnits där. Till slut knakade det i schaktet, hisslinorna spändes, lampan började åter flimra. Till sin förvåning tyckte Kaj sig urskilja ännu en gestalt i det stroboskopiska ljuset, men synen tedde sig så fladdrande skev att han inte var riktigt säker. Först när lampan återfick sitt fasta sken blev hon verklig. En kvinna i kornblå sammetskappa och med en mörk ros i handen. Han sneglade på henne i ögonvrån. De båda andra tycktes inte ta notis. Mannen hade åter börjat hoppa, upp och ner på stället. Så gjorde han ett utfallsteg mot Kaj som instinktivt klev bakåt och blundade. När han öppnade ögonen mötte han mannens ansikte, tätt framför sitt eget. Han såg inte det minsta romantisk ut längre, mer som någon som har slagsmål som jobb. Kaj blundade igen, när ingenting hände öppnade han åter ögonen. Då stod kvinnan där. Hon granskade honom som om han 20


vore en måltid. Han tryckte ryggen mot hissvägen, blundade på nytt. Nästa gång såg han åter in i mannens glödande ögon. Hur kunde de byta plats så snabbt? Och hur skulle han, som varken var smidig eller förslagen, lyckas undkomma dem? Det var ingen tvekan om att de ville honom illa. Han försökte tänka ut en plan, en snabb reträtt, men när hissdörrarna gled upp störtade paret förbi honom och började tumla runt i snö­ drivorna utanför gallerian som om de hade förlorat intresset. Efter en stund borstade kvinnan av sig och satte i väg mot Medborgarplatsen. Mannen reste sig upp och följde efter. Kaj stod kvar och såg dem vända sig om i gathörnet. De grinade mot honom som två rovdjur, innan snöfallet äntligen löste upp dem. Kvinnan i den blå kappan stod kvar under en lyktstolpe med sin ros. Han tyckte att hon såg olycklig ut, antagligen var hon lika skakad som han efter hissfärden. Han repade mod och gick fram till henne. »Vilka typer, va?« sa han och hörde att han lät gammal. Hon såg ner i marken, kanske var hon blyg. Han stirrade på rosen, kände igen sorten från sin mors trädgård. The Bride. Den sades stamma från de ursprungliga rosor som blommade i den kaldeiska staden Ur för flera tusen år sedan. En uråldrig mesopotamisk ros mitt i vintern i Stockholm. Så märkvärdigt. Hon snurrade på stjälken. »Vill du ha den?« »Tack, den är vacker.« Han kände hettan på kinderna. »Men jag ska gå hem nu. Eller inte hem, utan till mitt hotell, eller ja… det är ju inte mitt förstås, men i alla fall till rummet där jag bor. Eller sover i natt. Om jag nu kan sova.« Hon sa ingenting men nickade under kapphuvan. Han pekade mot Skanstull. »Frukosten är bra«, fortsatte han och harklade sig nervöst. »Och så ligger det nära sjukhuset.« Kvinnan vred på huvudet. »Sjukhuset?« Hennes röst var mycket hesare än han hade föreställt sig att den skulle vara. 21


»Äsch«, han ryckte på axlarna. »De tycker att Kaj Fransen är intressant.« Så kastade han ett öga på sitt armbandsur. Visarna stod stilla. På avstånd hördes skratt och skrän och fyllerop. Han gissade på halv fyra. »Har du också ett namn?« sa han och såg upp igen. Men kvinnan i den blå kappan var inte längre där. Han vände sig om och upptäckte henne vid nästa lyktstolpe, sedan vid övergångsstället ännu längre bort. Hur det nu var möjligt. »Jag har flera!« ropade hon. Han lade handen över ögonen till skydd mot den yrande snön. »Kan jag åtminstone få ett av dem?« gastade han tillbaka. »Clarimonde!« ropade hon och vinkade från andra sidan gatan, innan hon försvann som om hon hade varit inbillning. Kaj stod kvar med oro i kroppen när ljuskäglan från en svängan­ de taxi lyste upp butiksfönstret framför honom. Han gnuggade sig i ögonen. För ett ögonblick fick han för sig att skyltdockorna rörde på sig där inne. En av dem lutade sig framåt och såg ut att vilja säga honom något, men orden dränktes av smällen från en glasflaska som splittrades mot asfalten i närheten. Det var väl inte det otäcka paret som hade kommit tillbaka för att göra slut på honom? Han snurrade runt. Trottoaren låg tyst och tom, däremot tycktes något vara galet med belysningen. Han lät blicken vandra längs gatan. Lamporna över vägbanan sprakade, ljuset i korsningen växlade hastigt mellan rött och gult och grönt. Han såg bort mot Katarina Bangata. Bankkontorets, låsfirmans och optikerns ljusskyltar var mörka, liksom Victoriabio­grafens neonbaldakin längre bort. När han vände sig om började Skatteskrapans höga trapphus slockna uppifrån och ner. Sist av allt exploderade ljusslingorna i granen utanför gallerians entrédörrar. Hela långa Götgatan låg mörk. Kanske hela Södermalm. Precis som staden måste ha tett sig för länge sedan, tänkte 22


Kaj. Inte konstigt att folk hade varit vidskepliga förr. När bara månen lyste upp natten gick det att inbilla sig vad som helst, till och med att skyltdockorna levde. Han började gå mot hotellet med värkande knän. En lukt av ruttna ägg steg från skräphögarna utefter fasaden. Vinden hade i alla fall avtagit och mjuka flingor dalade över cykelställen. Han stannade till och borstade av sadeln på en orange racercykel, när han hörde ett hjärtskärande gnyende. Som en liten hund som gråter i natten, tänkte han innan ljudet övergick i något som påminde om långa rosslande andetag. Han lyssnade koncentrerat. Var det någon som behövde hans hjälp? »Hallå?« prövade han och tog några steg i ljudets riktning. I nästa stund uppfattade han en skugga i ögonvrån, som om något stort och mörkt svepte förbi i luften, bara för att hastigt försvinna igen. Kaj Fransen hukade sig och började småspringa men hann inte långt innan krafterna tröt. Allt han önskade var att krypa ner i hotellsängen, dra bolstret över sig och på morgonen ta bussen hem till huset, hustrun och kontoret. Äventyret kunde vänta. Han trevade efter telefonen i rockfickan när han hörde ross­ landet igen. Den här gången ökade det i styrka och övergick snart i ett vrål som tycktes komma ur avgrunden. Skuggan svepte åter ner från natthimlen. En fasansfull gestalt flimrade till i skyltfönstret innan betongglaset splittrades i ett vasst regn. Kaj slogs omkull av vinddraget och blev liggande på marken, låg så och stirrade upp mot den fallande snön innan han vred på huvudet och fick syn på rosen. Han sträckte ut armen, försökte nå stjälken. I nästa stund dök varelsen över honom igen. Kaj Fransen lät huvudet falla bakåt och domnade bort i takt med att blodet lämnade honom. Till slut var mörker och vitt allt han såg.

23


Kapitel 2 H e n n e s ansikte hade sett avslappnat ut, så rofyllt mot den vita kudden. Då och då ryckte det i mungiporna innan munnen sprack upp i ett försiktigt leende, som om hon drömde om varma sommardagar, ängar och hav. Milla låg med ryggen utåt rummet och lyssnade till systerns andetag medan hon lät ett finger följa blomrankorna på väggen. Det började alltid på samma sätt. Laura andades allt snabbare och kortare innan kippandet övergick i rosslingar, varpå hon satte sig upp i sängen. Ibland lade hon sig ner och somnade om igen, ibland gick hon upp. Men det som skrämde Milla mest var ögonen. Som om hennes syster var en annan, en okänd. Nattskräck, tänkte hon i den korta trappan upp mot varu­ husets accessoaravdelning. Eller hade det varit någon annan form av parasomni? Som hon mindes det från pediatrikkursen var pavor nocturnus vanligast i tre- till fyraårsåldern. De måste ha varit äldre än så när anfallen var som värst. I skolåldern. Hon kom ihåg att hon brukade somna i bänken efter vaknätterna. Laura tycktes heller aldrig ha varit särskilt rädd, något som annars var typiskt för nattskräck. Likaså att skrika rakt ut i natten, vilket systern heller aldrig gjorde. Milla stannade till och funderade. Kanske var det i själva verket hon som led av nattlig skräck när de var små? Hon hade alltid varit livrädd att något skulle hända hennes syster. Första gången trodde hon att Laura skulle dö. Inte kan en levande stirra så, hade hon tänkt när systern såg på henne med ögon som saknade iris och pupiller. Först när hon började plocka med händerna framför sig, som om hon tog emot ett osynligt föremål från någon lika osynlig, lyckades Milla häva sin egen förlamning. Hon smög ut i hallmörkret och trevade 24


sig tapetskarv efter tapetskarv fram till mammans sovrumsdörr och ryckte i handtaget, fast att hon var tillsagd att inte störa. Efter evinnerliga tider gled dörren upp. En skir varelse svävade ut i korridoren men landade tvärt i tofflor och morgonrock. Milla stack sin hand i mamma Lilians. Tillsammans gick de för att rädda Laura. När de kom in i det blommiga rummet låg hon där som vilken sovande unge som helst. Milla blev både lättad och be­ sviken. Hur skulle deras mamma nu förstå? Lilian lade handen på dotterns panna och vände sig hastigt om. »Vad är det här för trams?« sa hon skarpt. »Men jag trodde att hon skulle dö.« »Jaså?« Mamman drog åt morgonrockens skärp och gick mot dörren. »Men det gjorde hon alltså inte.« Efter ett tag hörde Milla en nyckel vridas om. Varför låser en mamma om sig, tänkte hon och lovade att aldrig störa om Laura skulle dö igen. Milla såg ner på smyckesbrickan som expediten hade lyft upp på disken. Det sved till i hennes ögon, bultade i ena tinningen. Hon övervägde att skjuta upp presentköpet – det var fort­ farande ett par veckor till födelsedagen – men både med tanke på hennes arbetsschema och alla ouppackade flyttkartonger där hemma vore det skönt att ha det avklarat. Om bara några timmar skulle hon stå ombytt för ännu en natt på akuten. Hon stirrade ner på smyckena. Hur svårt kunde det vara att välja? Expediten vilade på höften. Hon doftade mjukt av pioner och bar en nyckel i en lång kedja om halsen. Milla vände på en av de små prislappar som nogsamt låg vända med blanka sidan upp. Kanske vore det bättre med en mer praktisk present? Men Lauras hem var redan fylld av prylar. Hon kunde tillbringa hela helger på loppisar och i second hand-butiker, såg det som en sport att fynda i bråten. Själv gick Milla alltid till något varuhus om hon tvunget måste handla något, eftersom hon visste att hon snabbt skulle komma därifrån med förrättat 25


ärende. Men den här gången började hon tvivla. Hon vände villrådigt blicken mot nästa monterskåp. »Ska det vara till någon speciell?« frågade expediten hjälp­ samt. »Ja«, svarade hon. »Till Laura.« »Jaha. Och tillfället?« Millas tankar gled i väg. Hon såg expeditens läppar röra sig, men uppfattade inte vad hon sa. För ett ögonblick tyckte hon sig höra ordet förlovning. »Inte vad jag vet«, sa hon. »Min syster fyller 26.« Expediten lyfte upp en sammetsklädd låda på disken. Milla fick syn på en klassisk armlänk med små berlocker. Kanske, tänkte hon och tvekade. Men varför var det så svårt? Hon brukade kunna avgöra vad som passade Laura. De var systrar, tvillingsystrar till och med. Och även om de, genuppsättningen till trots, hade olika preferenser kring mycket – det mesta, numera – kände de varandra så väl att hon brukade tänka att de till och med hade sina olikheter gemensamt. Men på sistone var det som om någonting hade förändrats, en grundförutsättning av något slag. Något som påverkade dem båda. Hon undrade om det hade med deras mamma att göra, eller snarare med det nyckfulla sätt på vilket Lilian Kärnsten dök upp i och försvann ur deras liv. Den här gången hade hon, som många gånger förr, bedyrat att hon skulle stanna i Stockholm. »Bara jag slipper umgås med henne«, hade Laura sagt när mamman senast kom på tal. »Jag börjar tvivla på att den kvin­ nan vill oss väl.« Milla, som tyckte att systern var onödigt hård, hade svarat något i stil med att alla väl kämpar med sina bekymmer: »Hon har säkert fått sin beskärda del«, påpekade hon, »och ingenting i vår relation till henne blir bättre av din misstro.« Ungefär samtidigt hade hon själv börjat tänka att så stora delar av familjens historia var höljd i dunkel att det nog var dags att söka en del svar. Men det gällde att gå försiktigt fram 26


med Lilian. Hon såg upp på expediten. »Jag måste tänka lite till.« Kvinnan log snabbt och försvann i väg. Milla stod kvar vid disken och funderade. Som barn hade hon och Laura ofta fått höra att de var hopplösa att särskilja, systrarna Kärnsten med samma tvärklippta luggar och havsgröna ögon. »Begåvade«, sa de vuxna. »Men överkänsliga.« Någon gång i mellanstadiet började de dra åt var sitt håll. Milla gömde sig i biblioteket medan Laura, som älskade att klä ut sig, började spela teater. Hon kunde till och med komma till skolan som någon annan än sig själv. Ibland skämdes Milla för systern, ibland önskade hon att hon hade samma förmåga att förändra sig, men oftast tyckte hon att förvandlingsnumren var skrämmande. Som att se sig själv utföra en rörelse utan att kunna kontrollera den. Numera tycktes systern i alla fall ha bestämt sig för en stilmässig blandning mellan goth och rockabilly. På ett sätt tyckte Milla att hon var modig, samtidigt som hon undrade hur mycket av det där som fortfarande handlade om att uppröra Lilian. Herregud, tänkte hon. De skulle snart fylla 26. Var det inte dags att bli lite vuxen? Expediten hade flyttat sig till diskens andra ände. Hon visade ett halsband för ett pälsklätt par som såg ut att kunna köpa butiken. Milla tittade villrådigt på armlänken, när ett annat smycke i lådan fångade hennes uppmärksamhet: en långt svart rem med hänge i form av ett silverklot. Formen var den enklaste tänkbara, men ljuset rörde sig i ett intrikat mönster över dess sfäriska yta. När hon vägde klotet i handen for en stöt genom henne, som om smycket var laddat med elektricitet, varefter remmen gled henne ur händerna. Silverkulan föll ner på golvet och rullade in under disken. Milla satte sig ner på huk och sträckte sig efter lädersnodden. Hon såg sig hastigt om. Det skulle vara enkelt att låta smycket glida ner i handväskan och skynda mot utgången. »Hur går det för dig?« sa en röst ovanför henne. 27

Profile for Smakprov Media AB

9789177812401  

9789177812401  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded