Pauline Wรฅgstrรถm
Udda & Utsatt
Prolog Titta bort nu, läsare, för jag inser att slutet är nära. Min storebror kommer att dö! Pappa håller ett hårt struptag kring Jimmys hals, och jag ser hur Jimmys ben viker sig medan han förtvivlat drar och sliter i pappas händer för att få honom att släppa taget. Jimmys läppar har långsamt börjat skifta och blivit svagt blåaktiga och hans och pappas gestalter tornar upp sig framför mig som två jättar. Rädslan har satt sig hårt, hårt i mitt bröst. Jag måste göra något! Det är som om någon gör tusen nålar över hela min kropp, det sticker. Precis som om miljontals myror irrar omkring i mig. Jag hör hur Jimmy kippar efter luft och hans händer börjar förlora greppet om pappas. Han sneglar åt mitt håll, ger mig en panikslagen blick innan han viker undan och hans ögon är på väg att slutas. Han hänger som en slapp trasdocka i pappas hårdhänta grepp. Pappa försöker strypa Jimmy, man dör om någon gör så. Jag måste säga till honom att sluta! Jag är som fastfrusen, men gör ändå ett försök. Rummet skakar till när jag far upp från golvet. Parkettgolvet är svalt, men smått klibbigt av intorkad alkohol. Jag börjar rycka och dra i min pappas byxben. Ingen reaktion. Han måste släppa! Jag rätar på mig och mina muskler får arbeta mer än vad de någonsin gjort förut. Ganska snart känner jag att mina armar börjar värka. Mitt slit ger inte resultat. ”Släpp honom!”, skriker jag. ”Snälla pappa, han dör. Du dödar honom! Släpp honom! Släpp ...” Först en brännande smärta i ansiktet och därefter i ryggen. Slaget med öppen handflata får mig att falla baklänges och slå i ett av tevebordets vassa hörn. Skräcken och smärtan sprider sig till varenda vrå i min kropp. Jimmy har hamnat i jämnhöjd med mig, liggande på sidan en bit bort. Jag tycker att han andas konstigt, liksom väsande, läskigt. Han ligger smått framåtlutad med huvudet,
håller sin högra handflata framför halsen och hostar för allt han är värd. ”Du säger inte åt mig vad jag ska göra, Aaron. Fattar du det!", ryter pappa. ”Fattar du?!” Jag kryper ihop bland golvets dammtussar. Det blir blött och varmt på mina kinder när jag börjar snyfta. Nu låter pappa så där igen, jag är rädd! Om jag ligger helt still och är lydig så kanske han blir snäll igen. En liten stund av rädsla passerar innan Jimmy hasar över golvet fram till mig. Han lyckas sätta sig upp på golvet och han lägger sina armar hårt kring min darrande kropp. Jag tycker det är obehagligt att inte kunna ha kontroll över mina rörelser. Åh, nej! Ser du? Nu dricker pappa av den där drickan igen som gör honom så arg och farlig! Kommer han aldrig bli snäll igen?
Kapitel ett Fem år senare
(Aaron) Fort fram med rakhyveln, ångesten måste bort direkt! Ja, läsare, jag vet att du är där och att du bevakar varenda steg jag tar, men vet du vad? Jag bryr mig inte. Jag måste göra det här, det finns ingen annan utväg. Två dödsbleka armar täcka av skärsår. Ångesten i mitt bröst är så hög att det känns som om jag ska drunkna i den. Luften får inte plats, jag är övertygad om att jag är på väg att kvävas. Jag försöker andas in så mycket jag kan men det tar stopp. Hela bröstet känns igentäppt som en ballong med för mycket luft. Det känns som om jag ska sprängas. Men bara nästan. Bröstet är fyllt med ångest ända upp till ytan och precis som att en ballong inte kan spricka utan ett nålstick så kan mitt bröst inte det heller. Armarna måste snittas sönder mer om jag ska kunna få någon ro. Jag måste andas, men det är så svårt. Jag får panik! Hjälp mig, läsare, snälla hjälp mig bara ... Några tappra försök till inandning. I ett desperat försök att lugna ner mig går jag runt runt inne på toan, och slutligen snurrar det så mycket i huvudet för mig att de vita kakelväggarna med starkt svarta konturer blir synliga åt vilket håll jag än vänder blicken. De stänger in mig i ett luftfattigt vakuum och omringar mig. Att skära sig ger samma känsla för mig som för en ballong som bitvis blir tappad på luft. Påsen som är fylld med
mina livräddare, rakhyvlarna, känns saligt mjuk mot handen när jag greppar den. Badrumsskåpet åker igen med en dov smäll inne på den svagt upplysta toaletten. Jag försöker förtvivlat fiffla fram en skarp och oanvänd rakhyvel. Pappa kan omöjligt märka att jag använder en av dem, bara jag är noga med att tvätta den och sätta tillbaks plasthylsan igen. Plasthylsan som ger skydd åt de härligt vassa rakbladen. Det går fort att avlägsna den. Rakbladspåsen kastar jag omilt ifrån mig intill den gamla vita tvättkorgen, som ger plats i ett av badrummets mest smutsiga och ostädade hörn. Jag sätter sig tillrätta på det hårda golvet bland smutsen där jag känner att jag hör hemma. Jag är så misslyckad. Med duschkabinen tätt intill mig kan jag känna gåshuden sprida sig på min högerarm, jag rullar tröjärmen så högt upp jag kan, tills tröjans tyg börjar strama åt kring min hud, och gör liknelsen av att en anakonda är i full gång med att täppa till hela min blodtillförsel. Med vänsterhanden ska jag sarga handleden och resten av armen. Stöttande mot mitt högerben placerar jag högerarmen med handleden uppåt. Allt är klart. Det enda som saknas är lite mod. Det känns svalt, rakbladet vilar varsamt mot min hud. Det kommer att svida, det kommer göra ont som fan. Men jag måste! Eller gör jag det? Jag hatar att det gör så ont, men jag klarar inte detta. Jag kan ju för fan inte andas! Jävla ångest, nu skär jag! Såren på min handled som inte har hunnit läka ska få sig ännu en omgång. För bästa effekt bestämmer jag att jag ska karva ett nytt sår rakt över dem. Utbrottet i mitt inre måste få ett stopp. Nu gör jag det bara. Palla bry sig om det gör ont, hela mitt liv gör ont. Jag orkar inte bry mig. Jag förtjänar smärtan, jag är äcklig, oönskad och värdelös. Snabbt och skoningslöst. Jag har varken kontroll över min nyss uppskurna handled eller resten av min kropp. Handleden pulserar utan uppehåll och det sprider sig likt
rekordsnabba cancertumörer från topp till tå. Det bränner. Långsamt, som en slingrande orm letar sig blodet längs med resten av min arm innan det slutligen drar sig nedåt. Sårskorporna som så duktigt har täckt över det gamla såret har åter fläkts upp. Blodet slingrar sig inte längre, det skvalpar fram. Det nygjorda såret är nu placerat tvärs över det förra och skårorna liknar ett kryss. Ett rött sådant. Högerarmen ut, vinklad bort från kläderna. Allt det svarta omsluter mig igen. Drömtillvaron som jag just har försatt mig i är underbar och jag låter mig väl njuta av det eftertraktade tillfället. Medveten om att ångesten redan är på väg, hur den kommer sätta sig fast som en enorm, orörlig klump i bröstet. Jag klarar det inte! Vart ska jag ta vägen? Jag är fast, jag kan inte fly! Att jag snart inte kommer kunna ta ett enda befriande andetag utan att ångesten gör sig påmind om att den finns där känns hemskt. Vedervärdigt. Det plötsliga bankandet på dörren konstaterar att stunden av avkoppling är över. Smärtan förflyttar sig till magen, en tsunami av känslor försöker nu enas om en plats. Allt går runt. Illamåendet för mina tankar till attraktionen Fritt Fall på Gröna Lund. Trots att aldrig har åkt karusellen så kan jag tänka mig att det är så här det känns när man börjar falla. Nedåt i en svindlande fart. "Aaron? Kommer du inte ut nu så får du fan ingen mat! Fattar du det?!" Stel som en frusen glasspinne sitter jag där på golvet, och nedblodad på golvet skymtar rakhyveln. "Jag kommer snart", säger jag. Jag måste skynda mig, jag måste skynda mig. Han får bara inte ställa in maten, jag är hungrig, jag måste ha frukost. Det klingar till och varmvattnet börjar forsa ner över
rakhyveln, vilket får det kritvita handfatet att gradvis färgas mörkrött. Från badrumsskåpet tar jag fram den väl använda sårtejpen. Jag tar lite toapapper som jag virar några varv kring min blödande handled. Sårtejpen placerar jag runt om så att det inte ska lossna. Ner med den täckande tröjärmen, tillbaks med plasthylsan på rakhyveln, en snabb spolning i toaletten. Ett ljusblont och kortklippt yrväder där hårtesterna står åt alla håll. Jag synar de mörka ringarna som skymtar fram under mina ljust bruna ögon, men gör mitt bästa för att ignorera den magra och bleka gestalten som ska föreställa min spegelbild. Hur kan jag vara såhär jävla ful? Ingen kommer någonsin vilja ha mig, jag är så äcklig! Mina ögonbryn är nätta och ljusa, nästan osynliga och jag har en mun smal som ett streck. Om mitt utseende hade utplånats genom att jag krossade sönder min spegelbild så hade jag gjort det, lätt. För jag hatar mig själv. Vid det långsmala köksbordet i oljat trä sitter pappa och Jimmy, frukosten står redan framplockad. Smålandstidningen ligger uppslagen. Jag går bort mot köksbordet, medan jag håller ögonen på mina steg. Inte ett ljud når mina öron när jag intar min plats. Två brödskivor ligger på bordet framför mig och jag brer dem med smör och börjar äta. Pappa har läst klart tidningen. Han lutar sig bak på stolen, lägger armarna i kors över bröstet och synar mig med sin skarpa blick. Jag skjuter ihop axlarna, tuggar långsamt och tyst. Min fot letar sig fram under bordet tills den snuddar vid Jimmys. Jimmy sitter mittemot mig. Ett par, likt mina egna ljusbruna ögon möter min blick som är fylld av skräck. Jimmys armar hänger slappt utmed sidorna medan han tuggar på sin mat. Han viker inte undan med blicken för en sekund. Jag märker på honom att han är lättad över att inte längre behöva vara ensam vid köksbordet med pappa. Just som jag sträcker mig efter mitt glas med juice
bultar det till i handleden där jag skurit mig. Jag stannar till med armen mitt i rörelsen och i samma stund gör jag en ofrivillig grimas till följd av smärtan. Jimmy höjer frågande på ögonbrynen, och tittar sedan ner på min vänsterarm. Jag ignorerar hans blick och gör återigen ett försök att sträcka mig efter glaset. Den här gången lyckas jag se normal ut i ansiktet trots att det känns som om någon skär mig hårt med en osthyvel längs med handleden. "Skynda dig att äta nu, Aaron!", påpekar pappa irriterat. ”Och bara så ni vet det, kommer ni hem innan klockan sex ikväll så får ni så mycket stryk att inte ens eran mamma skulle känna igen er efteråt. Jag ska nämligen få besök.” Han viker ihop tidningen och jag försöker svälja ner lite juice. Jag kan se min pappas ovårdade skäggstubb och mörka blick i ögonvrån, men håller hela tiden blicken på min smörgås. I hopp om att dölja synen av min pappa för en stund så lutar jag min vänstra armbåge mot bordsskivan och döljer ena sidan av mitt ansikte med handflatan. Ser du hur arg han ser ut? Honom vill man inte ha att göra med i första taket så det är alltid bäst att tiga hur förolämpad man än blir. "Har ni förstått?!" En glasskarp blick riktad mot Jimmy. Jag kan riktigt se hur rädd han känner sig, hans hals ger ifrån sig ljudliga kluckande då han sväljer. "Ja", svarar han tonlöst. "Har du också förstått, Aaron?" Jag lyckas få till en liten nick, medan jag samtidigt försöker få i mig min mat och dricka. Jag tänker inte lämna efter mig minsta smula eller juicedroppe. Det går på en sekund. När jag har stängt ytterdörren efter mig så uppstår det en liten spricka i ballongen fylld med ångest, och den börjar sippra ut. All ångest försvinner inte, men en betydlig del av den. Åh vad skönt, nu blev det lättare att andas. Jag bryr mig inte om att idioten ska träffa någon, jag
driver hellre omkring på stan än att vara hemma. Var som helst, men jag vägrar vara hemma. Jag vägrar att vara nära honom. Ute finns det frisk luft och vädret ser ut att bli bra idag. Det syns inte ett moln på himlen så det hade lika gärna kunnat vara en sommarlovsdag istället för en skolstartsdag. Jag börjar känna att de få bitarna mat jag lyckades få i mig vid frukosten är på väg upp igen och därför skyndar jag mig bort till ett buskage för att kräkas. ”Men Aaron, hur är det med dig?” ”Det är bra, det är bra ...” Jag viftar avfärdande med handen medan jag står kvar framåtlutad och spottar ut resterna av den beska spyan. Jimmy lägger armen om mina axlar. ”Det är det ju inte alls det”, protesterar han oroligt. ”Du spydde ju!” Jag är nervös, det måste vara därför. Fan jag vill inte! Jag kan inte börja i en ny klass bland en massa nya idioter, jag pallar inte mer! Vad ska jag säga till Jimmy? Jag rätar på mig, torkar mig kring munnen med min vänstra tröjärm. Jimmy står tyst och tittar på mig, jag hatar när han ser på mig med den blicken. När han försöker genomskåda något som jag inte vill förklara eller dela med mig av till honom. Hans ljusbruna hår står på ända och hans vänliga ögon är fyllda av omtanke och välvilja. ”Äh, jag är bara lite nervös ...”, erkänner jag, och ser upp mot Jimmy. ”Det är inget.” "Det kommer gå bra, Aaron. Jag lovar dig!”, säger Jimmy. Jag lyckas le lite trots alla de negativa tankar och känslor som far runt i mig. ”Finns det klasser där det inte går idioter då?”, undrar jag förvånat. ”Det är klart att det finns!”, ler Jimmy. ”Massor. Tänk inte så, okej?” ”Okej.”
”Du är bäst!”, berömmer Jimmy. ”Jag följer dig hela vägen till skolan om du vill det.” ”Gärna!” Hur skulle jag klara detta utan Jimmy? Han är världens bästa bror. Och han har rätt, jag tänker inte vara nervös! Den här gången ska det funka, det måste det. Det är en ny typ av mod som tar plats hos mig denna morgon. Jag vet att denna prövning är värd ett ärligt försök, och jag vet att jag måste klara den. För mitt eget bästa. Har du med dig din skolväska, läsare? Bra, för nu drar vi till skolan.
(Oliver) Jag svär och bankar. Jaja, du behöver inte sucka för det, läsare, det är inte dig jag svär åt trots att du slinker efter mig vart jag än går. En sak ska du veta, när du är med mig så är det jag som bestämmer, så är det bara. Dörren till toan är låst, och jag drar och rycker i handtaget trots att jag vet att det inte går att öppna den. Du kanske kan försöka? ”Öppna!”, utbrister jag irriterat. ”Jag måste pissa! Men öppna då!” ”Ta det lugnt, jag är snart klar”, hörs min systers röst inifrån toan. Jag suckar, lutar mig mot hallväggen och sluter ögonen för en stund. Amanda är verkligen hopplös! Varför ska hon jämt ockupera badrummet på morgonen? Jag har inte tid med det här, Markus kommer ju snart! Jag börjar banka på dörren igen, jag bankar så att knogarna värker. Visst är systrar allt bra störiga ibland? ”Men kom igen nu då!”, klagar jag. ”Jag ska möta Markus snart, jag måste fan komma in.” Det är just så att jag hinner hoppa undan innan jag hör låset klicka till, och dörren slås upp. ”Tadaaa!”, utropar Amanda glatt, och blinkar menande med ögonfransarna. ”Jag har provat en ny sminkning, vad tycker du?” Jag granskar henne. Hennes långa, blonda hår är uppsatt i en hästsvans, och ögonen har ramats in av ett tunt lager kajal. Lite mascara på det, samt någon ögonskugga som tycks skimra av fler färgnyanser på en och samma gång. ”Du ser ut som en prostituerad”, skojar jag. Amanda drämmer till mig på axeln. ”Tyst med dig!”, skrattar hon. ”Men allvarligt, vad tycker du? Jag ser väl inte slampig ut?” ”Nej”, försäkrar jag. ”Det ser snyggt ut.” ”Åh, vad gullig du är!”, utbrister Amanda, och ger mig
en liten slängkyss. ”Ja ja ...” Jag gör en otålig gest med ena handen för att få henne att släppa in mig, och hon hoppar smidigt åt sidan. Jag ska just gå in och låsa om mig, men hajar till och sticker sedan ut huvudet ur dörröppningen. ”Förresten ...”, ropar jag efter Amanda. ”Sminka dig i hallen nästa gång, det tar ju tusen år för dig att bli klar!” ”Kan inte!”, hojtar Amanda tillbaka. ”Det är så dåligt ljus där.” Jag himlar med ögonen och stänger dörren. Såå patetiskt! Jag sträcker mig efter hårgelén, dags att fixa till frisyren. Ja ja, du får hårgelén när jag är klar, vänta lite bara. Jag lägger sidbenan på plats, fluffar till mitt ljusbruna hår, och tvättar sedan bort gelén från händerna. Dags att borsta tänderna, skynda dig nu så att vi inte kommer för sent. Ut i hallen, håll inte så långt avstånd ifrån mig för då kommer vi aldrig att hinna i tid. Du behöver inte ens följa med överhuvudtaget om du inte vill, det är helt upp till dig.