9789177414223

VUXNAS MAKT I MÖTEN MED BARN

Förord

Vårt arbete i förskolan är mångfacetterat och ger möjligheter till många fantastiska möten och upplevelser tillsammans med barnen. Förskolan som arbetsplats ger upphov till mycket glädje och utveckling, både för oss själva och barnen, men innebär ibland en del utmaningar.

Under mina år som förskollärare har jag mött många barn som på ett eller annat sätt utmanat mig. Det kan vara genom protester eller genom att göra sådant som de vet att de inte får. Många gånger har det känts svårt att veta hur jag ska hantera situationen. Det har varit en utmaning att försöka avleda eller hejda barnen, ofta med ytterligare protester som följd. Ibland har jag försökt göra på andra sätt men känt mig hindrad av normer och förväntningar från kollegor. Jag har alltid varit nyfiken på vad som ligger bakom de reaktioner som vi kanske inte förväntat oss – barnens bångstyrighet och protester. Det står ju för någonting som vi vuxna inte alltid förstår.

När jag insåg hur mycket makt jag faktiskt har över barnen och att deras sätt att reagera handlar om att göra motstånd mot mitt maktövertag öppnades nya sätt att tänka. Jag började reflektera över hur jag gav barnen möjlighet till delaktighet och inflytande. Jag prövade nya sätt att förhålla mig till barnens bångstyrighet men framför allt till hur jag kunde låta dem få påverka mer. När jag lyssnade in barnens tankar, funderingar och idéer, både när jag formade undervisningen och när jag gav dem de förutsättningar de behövde, kunde jag förstå deras perspektiv. Så småningom märkte jag också att även bångstyrigheten och protesterna minskade.

I den här boken delar jag mina tankar om hur vi kan reflektera över vår vuxenmakt för att öka barns delaktighet men även för att vår var-

dag i förskolan ska fungera bra. Det krävs stort mod och öppenhet att öppna upp för nya perspektiv som kan bidra till goda förutsättningar för barnen. Jag hoppas att jag kan bidra med några infallsvinklar och kanske även några tankevändor som hjälper er att utveckla arbetet med barns delaktighet i er förskola.

Jag började min yrkesbana som nyutbildad förskollärare i januari 2006. Sedan dess har jag haft ett stort engagemang för utvecklingsarbete i förskolan. Jag har suttit med i utvecklingsgrupper och haft möjlighet att handleda kollegor genom olika grupper för kollegialt lärande. Under åren 2017–2018 ansvarade jag för att leda utvecklingsarbetet i ett större förskoleområde där jag bland annat höll i olika insatser för kompetensutveckling och handledde arbetslag. De senaste åren har jag vid sidan av min anställning som förskollärare föreläst runtom i landet. Dessutom har jag länge skrivit i olika forum – min blogg och artiklar i bland annat Förskoletidningen. I maj 2021 kom min första bok Förskollärare – leda och ansvara för förskolans undervisning. Med den som utgångspunkt håller jag processutbildningar för förskollärare. Sedan hösten 2023 driver jag också podcasten Tankevända i vuxenvärlden – en podd barn mår bra av.

Jag vill rikta ett stort tack till dem som funnits med mig på resan att skapa den här boken, i första hand alla fantastiska barn som jag mött, som utmanat mig och hjälpt mig att se nya perspektiv. Utan er bångstyrighet hade jag aldrig fått möjligheten att utveckla mina tankar om vuxnas makt. Jag vill också lyfta alla härliga kollegor som jag haft förmånen att arbeta tillsammans med. Vi har gemensamt vågat utmana våra tankar och normer och hittat nya framgångsrika sätt att forma vårt arbete, ibland med en och annan dikeskörning, men alltid med ett fokus på utvecklingen för barnens bästa.

Slutligen vill jag tacka Martin, Edvin och Hanna, mina stöttepelare genom allt. Även när jag går in i min skrivarbubbla finns ni där och peppar mig att kämpa för det jag brinner för.

Hammarö januari 2024

Veronica Nytomt

Inledning

Förskolans uppdrag utgår från en demokratisk värdegrund och alla barn ska ha stora möjligheter till delaktighet och inflytande. Vi ska forma utbildningen och undervisningen på ett sätt som tillgodoser barnens behov och utgår från deras intressen. Det här skrivs fram på flera ställen i vår läroplan, Lpfö 18. Ett kapitel har titeln ”Barns delaktighet och inflytande” och innehåller mål och riktlinjer för oss att utgå ifrån:

föRskolan ska ge vaRje BaRn föRutsättningaR att utveckla

• intresse för och förmåga att uttrycka tankar och åsikter så att de kan påverka sin situation,

• förmåga att ta ansvar för sina egna handlingar och för miljön i förskolan, och

• förståelse för demokratiska principer och förmåga att samarbeta och fatta beslut i enlighet med dem.

föRskolläRaRe ska ansvaRa föR att vaRje BaRn

• får ett reellt inflytande över arbetssätt och innehåll.

aRBetslaget ska

• främja barnens förmåga att vara delaktiga och utöva inflytande över sin utbildning,

• respektera varje barns rätt att uttrycka sina åsikter med olika uttrycksformer samt säkerställa att barnens uppfattningar och åsikter tas tillvara och kommer till uttryck i utbildningen,

• främja barnens förmåga att ta ansvar för sig själva och för samvaron i barngruppen,

• säkerställa att alla barn får lika stort inflytande över och utrymme i utbildningen oavsett könstillhörighet, och

• förbereda barnen för delaktighet och ansvar och för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle.

( Lpfö 18, kap. 2.3).

I vår vardag arbetar vi på många olika sätt med dessa mål och riktlinjer. Vi har olika former för att ge barnen inflytande och en stor lyhördhet för deras behov och intressen. Det finns också mycket litteratur som ger stöd i hur vi kan utveckla arbetet. Uppdraget är komplext och vi behöver ständigt hålla oss uppdaterade och reflektera över vårt agerande och hur vi skapar möjligheter för barnen.

När jag tagit del av litteratur på området upplever jag att det ofta saknas ett perspektiv – det om vår makt som vuxna. Barns delaktighet är alltid villkorad utifrån vuxnas makt. Delaktigheten kan vara hög och barnen kan få dela sina åsikter och tankar, vi följer deras intressen och formar undervisningen utifrån det. Men fortfarande har vi vuxna den största makten. Vi kan alltid välja vad som ska lyftas fram. Vi kan bestämma om ett ämne är tillräckligt intressant eller om en aktivitet inte är genomförbar. Vi kan också välja bort ett område för att det kanske inte passar oss och det som vi har planerat. Kanske utmanar barnets tankar mina normer och det känns allt för utmanande att genomföra det som barnet föreslår. Samtidigt har barnen ett stort behov av att bli lyssnade på och de utmanar gång på gång oss vuxna när vi inte är tillräckligt lyhörda. Vi kan uppfatta det som ett problemskapande bete-

ende eller att barnen har svårt att anpassa sig. Men tänk om det handlar om att de försöker berätta något viktigt för oss? Tänk om vi missar viktiga perspektiv som barnen vill dela med oss?

För tio år sedan läste jag Klara Dolks avhandling Bångstyriga barn – makt, normer och delaktighet i förskolan (2013). Hon har forskat om barns delaktighet och inflytande kopplat till vårt arbete med genus, en viktig del av vårt värdegrundsarbete som det också finns många uppfattningar och förutbestämda tankar om. Hennes analys av genusarbetet visar att det finns många förväntningar från de vuxna på hur barnen ska reagera och agera på det material som erbjuds. För att arbetet med genus ska upplevas framgångsrikt måste det ge en effekt hos barnen. I en strävan att nå fram till det resultatet är det lätt att tappa bort barnen och de görs inte heller delaktiga i särskilt stor utsträckning.

Klara Dolk ville titta på hur pedagogerna vid en förskola med tydlig genusinriktning arbetade med att skapa delaktighet för barnen. Hon konstaterade att det fanns många arbetsmetoder som syftade till att göra barnen delaktiga men som i själva verket ledde till en låg grad av inflytande från barnens sida. Valstunden efter vilan var ett exempel, då barnen fick möjlighet att välja vilken aktivitet eller vilket rum de ville vara i. Pedagogerna presenterade det som en möjlighet till delaktighet men för barnen upplevdes det inte på samma sätt. Många barn upplevde det i stället som en kraftig styrning från de vuxna. Barnen reagerade genom att protestera på olika sätt, ibland tydligt genom sin bångstyrighet, ibland mer subtilt genom att på andra sätt störa ordningen eller vägra delta som förväntat. Det här blev fokus för Klara Dolks forskning och hon valde att undersöka hur barnens bångstyrighet var ett sätt att uttrycka ett missnöje och hur de vuxna tog emot det. Hon kunde se en tydlig maktstyrning från de vuxna med höga förväntningar om barns delaktighet trots att de inte gav så stort utrymme för barnen att ha inflytande.

I sin forskning lyfter Klara Dolk fram många saker som för oss känns som självklara delar av arbetet med barns delaktighet, men när vi verkligen granskar under ytan ser vi något helt annat. Till exempel

kan vi skapa olika former för att ta reda på barnens intressen och fånga upp deras idéer, men i slutänden är det ändå vi vuxna som väljer vad som kan genomföras. Barnen blir delaktiga men makten ligger fortfarande till största del hos oss vuxna.

Efter att ha läst avhandlingen insåg jag att vi behöver arbeta betydligt mer med att bryta ner ämnet och verkligen fundera över hur vi kan förändra förutsättningarna för barnens delaktighet. Sedan dess har jag haft mycket fokus på det i mitt arbete. Framför allt i mina arbetslag där vi utforskat olika sätt att öka barns delaktighet, ibland med god framgång, ibland har vi inte riktigt nått hela vägen. Jag har också använt mig mycket av insikterna i möten med barn, både i grupper och i relationen med enskilda barn.

Jag skulle nog vilja påstå att bångstyrigheten alltid finns närvarande, i större eller mindre utsträckning. Många gånger försöker vi vuxna ”få bukt med” det som för oss kan uppfattas som ett problem, kanske genom att tillrättavisa barnen eller på annat sätt försöka få dem att göra som vi tänkt. Min erfarenhet är att det sällan leder hela vägen även om vi kanske når viss förändring. Jag vill därför dela några av mina perspektiv utifrån bland annat Klara Dolks forskning, ge konkreta exempel och bidra med en och annan tankevända för hur vi kan förhålla oss till barnens bångstyrighet på nya sätt. Då kan bångstyrigheten bli ett verktyg för att förstå när vår makt blir för stor.

I bokens första kapitel ger jag en bild av hur vår makt kan ta sig uttryck i mötet med barnen. Jag resonerar utifrån normer, förväntningar och vår inställning. Jag tittar även på hur vårt agerande och vår kroppshållning kan skapa ett maktövertag gentemot barnen. Dessutom delar jag några tankar om vårt ansvar för att skapa förändring och hur vi kan öka delaktigheten. Vi befinner oss i en asymmetrisk maktrelation där barnen inte alltid kan påverka så mycket, det är vi vuxna som behöver vara lyhörda för hur vi påverkar barnen och ge dem utrymme till delaktighet.

Det andra kapitlet lyfter fram varför det är viktigt att skapa en hög grad av delaktighet för barnen. Dels handlar det om en rättighet som

alla barn har, dels ger det viktiga kunskaper som barnet behöver ha med sig genom livet. Det är också en viktig faktor i vårt värdegrundsoch likabehandlingsarbete. När barnen upplever att de blir lyssnade på och respekterade av de vuxna kan de själva agera likadant i mötet med andra. Att känna sig sedd, lyssnad på och respekterad för sina behov bidrar också till att utveckla en sund självkänsla, något som är oerhört viktigt för en god psykisk hälsa.

Barns rättigheter grundar sig till stor del på att de ska ha goda förutsättningar för delaktighet. Barn är en underordnad grupp i samhället vilket kräver att vi har goda kunskaper om deras rättigheter. I det tredje kapitlet lyfter jag fram barnkonventionen och hur vi behöver arbeta för att den ska genomsyra hela vårt arbete. Det räcker inte med att prata om rättigheterna och därigenom ge barnen kunskap om dem. Vi måste också levandegöra dem i vår vardag och i vårt möte med barnen.

Goda möjligheter till delaktighet bygger även på trygga relationer. Vårt relationsskapande bidrar till att barnen känner sig sedda och lyssnade på men bidrar också till en upplevelse av det egna värdet. Det fjärde kapitlet handlar om att vi behöver fokusera på möten som skapar jämlikhet mellan vuxna och barn där vår nyfikenhet inför barnet vi möter ger verktyg för att nå fram i vår kommunikation och kontakt.

Det femte kapitlet belyser vikten av att reflektera över vår barnsyn eftersom den styr många av våra normer, förväntningar och invanda mönster. Genom att vara uppmärksam på barnsynen kan vi skapa viktiga förutsättningar för barnen. Vår barnsyn kan också leda till stora begränsningar i mötet med barnen. Jag visar i detta kapitel hur vi kan skapa en barnsyn med jämlikhet i fokus.

Slutligen, i det sista kapitlet, lyfter jag fram viktiga aspekter av att vi faktiskt har ett maktövertag. Vår makt behöver användas för att bidra till goda förutsättningar för alla barn. I vårt arbete i förskolan har vi stora möjligheter att ge alla barn en god start i det livslånga lärandet. Vi behöver reflektera över hur vi utformar utbildningen så att den är tillgänglig för alla barn och vi behöver använda vår makt för att göra skillnad för barnen.

Varje kapitel avslutas med frågor för individuell reflektion, en del av dem även möjliga att diskutera i arbetslaget.

För att verkligen leva upp till uppdraget och för att barn ska få de rättigheter de har rätt till är vuxenmakten något vi måste börja förhålla oss till på andra sätt än vi gör i dag. Vi behöver ha fokus på att skapa jämlikhet mellan vuxna och barn, vilket innebär att vi ska ha lika möjligheter att påverka. Som vuxna behöver vi ta ansvaret att se på vår roll som en viktig förutsättning för barns utveckling och lärande genom delaktighet.

Åldersmaktordning är något vi behöver vara medvetna om, barnets position är underlägsen vår position som vuxna. Det behövs en stor förändring i hela samhällets syn på barn. Här har vi som arbetar nära barnen i vår profession stora möjligheter att påverka för förändring. Det behöver börja i det nära mötet med varje barn, vilket är enkelt men också svårt. Precis som vi har makt över barnen behöver vi också använda den för barnen.

Leva upp till barnkonventionen

Att leva upp till barnkonventionen innebär att i allt vi gör ha barnets bästa i fokus och att reflektera över vårt förhållningssätt och hur det påverkar barnen. Min inställning är viktig, den påverkar många av de förutsättningar jag ger för att barnen ska få sina rättigheter tillgodosedda. Inställningen präglas mycket av vår barnsyn och de normer för barn och barndom vi väljer att leva efter. Vi lever upp till barnkonventionen och barnets rättigheter genom att aktivt reflektera över och förändra i vårt förhållningssätt och synsätt.

Vi behöver skapa respektfulla sammanhang där barnen känner trygghet och vågar uttrycka sig. En viktig grund för att barn ska uppleva integritet och ett sätt att skapa förebyggande skyddsmekanismer för barn är ett klimat där de upplever att vuxna och andra barn lyssnar. Ett nej är ett nej och vi vuxna behöver vara tydliga med att vi respekterar barnets nej. Om vi genom vårt agerande visar att ett nej inte är så viktigt kommer inte barnet att uppleva det som någon större idé att säga nej i andra situationer av allvarligare karaktär. I en situation där barnet blir utsatt för övergrepp är upplevelsen av underläge enorm och att då våga stå upp för sig själv och säga nej känns meningslöst när det inte gett någon effekt tidigare i vardagliga situationer.

I mötet och relationsskapandet är det av stor betydelse hur vi samtalar med barnen. Vi behöver fokusera på att skapa ömsesidiga samtal och inte bara tala till barnet. Vår utgångspunkt måste alltid vara att lyssna i första hand, sedan ställa frågor av intresse för att få veta mer och svara eller kommentera när barnet efterfrågar det. Att visa nyfikenhet för barns tankar och perspektiv är grunden för respektfulla samtal. Även om barn har levt kortare tid än vi vuxna har de ändå egna upplevelser, erfarenheter och kunskaper att bidra med, ibland inom områden vi vuxna inte kan så mycket om. Barn har mycket att tillföra men det är först när vi verkligen lyssnar och tillmäter det barnen säger betydelse som vi kan se och förstå det.

För att kunna lyssna och vara nyfikna måste vi släppa våra egna föreställningar om hur saker och ting borde vara och fungera. Vi behö-

ver vara öppna för barnens tankar och funderingar, inte i första hand försöka få dem att förstå vårt perspektiv. Hur vi formulerar oss och uttrycker det vi vill förmedla har också stor betydelse. Vi måste undvika att ifrågasätta eller kritisera det som barnet säger. Ett kritiserande tilltal skapar direkt en osäkerhet och chansen att barnet ska våga uttrycka sina tankar minskar drastiskt. Återigen måste vi plocka fram vår nyfikenhet och vara öppna för barnets perspektiv.

I förskolan har vi ett undervisande uppdrag som utgår från att vi ska vara medforskande pedagoger. Vi behöver ta utgångspunkt i det som barnen visar intresse för och erbjuda olika material, aktiviteter eller information som kan bidra till barnens ökade kunnande. Vårt fokus ska inte vara att förmedla rätt och fel. Samtalen med barnen är därför oerhört viktiga. När vi visar intresse och ser möjligheter att bidra till att vidga barnets perspektiv och erfarenheter visar vi också att vi tagit barnets intresse på allvar.

När vi diskuterar barns rättigheter kommer det ibland upp att barn även har skyldigheter. Det stämmer dock inte – barn har inga skyldigheter. De är kopplade till lagar och förordningar och gäller myndiga personer. Däremot har vi en förväntan om att barn ska leva efter de normer och värden vi har i ett demokratiskt samhälle och att de ska ha förståelse för hur vi bemöter varandra för att skapa ett positivt klimat där alla får vara den de vill. Det är vårt ansvar som vuxna att barnen får den känslan och upplevelsen i mötet med oss eftersom det bidrar till att de gör på samma sätt i mötet med andra, både barn och vuxna. Vi vuxna ska ge barnen förutsättningar att utveckla ett demokratiskt förhållningssätt och en viktig del i detta arbete är att skapa möjligheter för barn att uppleva demokrati och delaktighet i sin vardag och för att de ska känna sig lyssnade på. Att utmana vår maktposition och våga ge barnen stora möjligheter att påverka i gemensamma sammanhang blir den viktigaste utgångspunkten för att verkligen kunna leva barnkonventionen. Vi som möter barn i förskola och skola har också en viktig påverkansmöjlighet i samhället i stort. Ju mer vi kan tydliggöra hur vi arbetar för att ge barnen förutsättningar att göra sina röster hörda, desto mer kan vi bidra till att utjämna maktobalansen även i samhället i övrigt.

Barnets rättigheter i ett samhällsperspektiv

Det är lätt att tänka att barnets rättigheter är mest angelägna att arbeta med i sammanhang som direkt rör barn, såsom förskola, skola, fritidsaktiviteter eller barnhälsovård. Men barn är samhällsmedborgare och berörs av alla beslut som fattas runtom i samhället – allt från samhällsplanering av nya bostadsområden till omläggning av busslinjer. De berörs även indirekt av arbetsvillkor för anställda vid ett företag genom sina föräldrar. Försämrade villkor kan påverka barnen negativt. Vi behöver bli bättre på att ta tillvara barnens åsikter och väga in dem i besluten. Även om vi kanske inte kan tillfråga barn i precis alla sammanhang, det kan till exempel vara svårt för dem att sätta sig in i arbetsrättsliga sammanhang, måste vi ändå tydligt lyfta in barnperspektivet. Vi behöver säkerställa att vi utrett alla delar av frågan där barn kan påverkas. Ibland kan även barnets perspektiv lyftas fram genom att en grupp barn tillfrågas och på så sätt får representera i den aktuella frågan.

Barnets position behöver stärkas generellt i samhället. Barns åsikter och synpunkter behöver vägas in och tas på allvar i många fler områden än vad som sker i dag. I vårt arbete kan vi hjälpa till att lyfta upp frågorna till ytan men även visa på hur viktigt det är att vi lyssnar på barnen. Vi kan påverka samhällets barnsyn genom att belysa barnens perspektiv och åsikter i olika sammanhang. Genom att reflektera över vår maktposition som vuxna och även lyfta fram den i samtal med andra vuxna bidrar vi till en jämlikhet mellan vuxna och barn i alla delar i samhället.

Barns olika förmågor

Som jag nämnde i det första kapitlet, Vuxnas maktposition i mötet med barnet, kan vår kunskap om barns olika sätt att fungera vara en viktig hjälp för att vi ska kunna förstå barn som upplever svårigheter av olika slag. Men kunskapen kan också bli ett hinder om vi använder den på fel sätt. Funktioner är normalfördelade i befolkningen. Om vi till exempel tittar på kognitiva förmågor har större delen av befolkningen liknande sätt att fungera när det gäller inlärning. Det beskrivs ofta genom den så kallade normalfördelningskurvan. Kurvan når sin topp i mitten och sluttar åt vänster och höger. Ute i kanterna finns de personer vars förmågor avviker från gruppen i mitten. Gruppen längst till vänster skulle kunna innefattas av någon typ av neuropsykiatrisk diagnos medan gruppen till höger är högt begåvade. Samtidigt kan en person med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning vara högt begåvad. Normalfördelningskurvan skapar förståelse för alla människors olika sätt att fungera och den stora variationen i befolkningen.

Normalfördelningskurvan kan skapa förståelse för olika sätt att fungera.

Att utgå från normalfördelningskurvan innebär inte att placera in människor i fack utan visar att vi kan ha olika sätt att fungera även om vi ligger nära kurvans mitt. Normalfördelningen innebär att ett uttryck som

vi tolkar som en bristande förmåga kan finnas hos dem som befinner sig nära mitten på kurvan och alltså inte uppfyller kriterierna för en diagnos men ändå har svårigheter i just den situationen. Ett barn kan ha svårt vid förändringar utan förberedelse och ofta agera ut i sådana situationer men inte ha några svårigheter i andra situationer.

V i har i dag mycket kunskap om olika sätt att fungera och de svårigheter som kan vara kopplade till neuropsykiatriska diagnoser. Det är viktig kunskap för att förstå och kunna göra bra anpassningar för de barn som behöver. Kunskapen kan tyvärr också leda till att vi ibland blir för kategoriska i vår bedömning och att vi själva sätter diagnos på barn utifrån att vi uppfattar svårigheter i vissa situationer. Här fyller normalfördelningskurvan en viktig funktion. En person som ligger nära kurvans mitt kan, trots det, ge uttryck för svårigheter som att ta till sig verbal information eller behålla uppmärksamhet under längre stund. Barn utvecklas individuellt och i egen takt vilket är viktigt att ha insikt om. En situation som upplevs svår vid en tidpunkt kanske inte alls är problematisk några månader senare. Vi behöver ha en öppenhet för olika sätt att fungera och ha fokus på individen och ge hen de bästa förutsättningarna att fungera så bra som möjligt.

Barnsyn i samhället

Även samhället är präglat av en barnsyn som framför allt märks genom vad som lyfts fram i media och olika debatter. Den kan också visa sig i vår umgängeskrets och i andra sammanhang. Ofta kommer den till uttryck genom samtal och diskussioner men även i hur vi agerar i förhållande till barn i vår närhet. Ibland tar det sig uttryck på ett nedvärderande sätt gentemot barnet. Här behöver vi bli medvetna om våra möjligheter att bidra med andra tankar och på så sätt påverka andra vuxna att byta perspektiv. I samtalet kan vi stå upp för barnet eller barnen genom att säga ifrån och visa på andra sätt att vi ser och förstår situationen. Vi behöver höja vår röst för barnen i de sammanhang där de själva inte kan det.

Samhällets barnsyn har ofta en auktoritär prägel. Problem som uppstår bland barn och unga är det som oftast får stort utrymme i samtal och debatter. Lösningarna som föreslås är många gånger förknippade med mer maktutövande från vuxenvärlden, till exempel att det ska vara mer fokus på tillrättavisningar i skolan för att komma till rätta med problemskapande beteende. Kontroll ses som framgångsrikt för att få barnen att lyda de vuxna. De här tankarna lyfts ofta fram och får utrymme i media och andra sammanhang. Kanske hårdrar jag nu, men det är viktigt att uppmärksamma hur vi ser på barn. Om vi ska få till en förändring för barns och ungas uppväxtvillkor och ge dem möjligheter till den delaktighet och inflytande i samhället som de har rätt till måste det ske en förändring i samhällets barnsyn. Den måste präglas av en jämlikhetstanke där alla människor oavsett ålder och förutsättningar har samma möjligheter och rättigheter som samhällsmedborgare. Ett område där samhällets barnsyn är extra tydlig är i samtal om barns användning av digitala verktyg och skärmar. Samtalet och debatten präglas av mycket alarmism och oro över effekter av skärmanvändning. Den barnsyn som då blir synlig utgår ofta från att barnen ska skyddas och att de inte får utsättas för olika faror eller sättas i sammanhang som vi inte vet så mycket om. Det som inte hörs så mycket av i debatten är barns egna tankar och erfarenheter. Vi tar inte reda på deras perspektiv på faror som de kan utsättas för eller vad de behöver för stöd från oss vuxna. Det blir i stället mycket fokus på att man som vuxen ska vara auktoritär, att vi ska begränsa och ha kontroll (Dunkels, 2021).

Synen på barn – ett maktverktyg

Vår barnsyn påverkas oerhört mycket av våra automatiserade handlingar, alltså de handlingar som styrs av normer och omedvetna föreställningar. Det kan vara sådant vi gör utan att tänka efter och det påverkar vårt förhållningssätt till barnen. När det sker oreflekterat eller bara rullar på av gammal vana är risken stor att det påverkar barnen negativt. Vi kan låta det fortgå i en negativ spiral eller välja att använda vår makt på ett sätt som skapar förändring för barnen på riktigt. Vi som i vår profession möter barn varje dag har stora möjligheter att påverka för förändring, framför allt genom att i samhällsdebatten höja rösten för en förändrad barnsyn där vi tar stor hänsyn till barnets perspektiv. Vi behöver också låta barnen ta mer plats och stärka deras värde i samhället – de ska ha en naturlig roll och bli räknade med precis som alla andra. I våra möten med vuxna i vår närhet, vänskapskrets, familj och släktingar är det också viktigt att vi som arbetar med barn står upp för en barnsyn som präglas av jämlikhet.

Reflektionsf R å go R

• Hur påverkar din barnsyn dina handlingar i mötet med barnen?

• Vilken barnsyn upplever du präglar er förskola?

• När du upplever att en kollegas barnsyn inte stämmer överens med din egen, vad kan du ha för strategi för att vara förebildlig och genom dina handlingar synliggöra andra perspektiv?

• I situationer där ni upplever utmaningar i ett barns beteende, på vilka sätt kan ni uppmärksamma barnets styrkor och kompetens?

• I vilka sammanhang skulle du kunna bidra till förändring av samhällets barnsyn?

I förskolan har vuxna den största makten. För att barn ska bli delaktiga på riktigt och utöva verkligt inflytande behöver vi medvetandegöra maktobalansen och skapa jämlikhet. Barn och vuxna ska ha lika möjligheter att påverka och göra sina röster hörda. Först då kan vi leva upp till uppdraget och till barnkonventionen.

I boken lyfter författaren fram hur makt kan ta sig uttryck i mötet med barnen och hur barnsynen påverkar. Hon beskriver hur vi kan skapa förändring och använda vår makt för att bidra till goda förutsättningar och till att göra skillnad för alla barn.

Med hjälp av konkreta exempel och reflektionsfrågor får läsaren möjlighet att påbörja arbetet för en mer jämlik maktfördelning i förskolan.

Boken vänder sig till yrkesverksamma inom förskola och kan också användas inom förskollärar- och barnskötarutbildningar.

veronica nytomt är legitimerad förskollärare, föreläsare och författare med många års erfarenhet av arbete i barngrupp. Hon är engagerad i utvecklingsarbete och leder bland annat processutbildningar i förskollärares ledarskap. Dessutom driver hon podcasten Tankevända i vuxenvärlden – en podd barn mår bra av .