Vad är en novell?

Att en gång för att alla slå fast vad en novell är måste nog ses som en hopplös uppgift. Vad skiljer till exempel en längre novell från en kortare roman eller en novell från ett kåseri? Och kan inte en längre prosadikt vara ganska lik en kortare novell? Författaren Joyce Carol Oates konstaterar i en artikel i tidskriften 00-tal (2002:12) att det är svårt att hitta en definition som är tillräckligt demokratisk för att rymma den stora variation som finns inom genren. Litteraturvetaren Miranda Landen, som forskat om Hjalmar Söderbergs noveller, konstaterar i sin tur att det förmodligen inte finns någon annan litterär genre som haft så många olika beteckningar som novellen, vilket också säger något om det svårfångade i novellbegreppet.

Men med det sagt finns det naturligtvis en rad kännetecken som vi förknippar med novellen och som gör att vi trots allt kan tala om den som en särskild litterär genre. Om man tittar på de olika definitioner som finns – även Oates sätter upp sina personliga kriterier – återkommer följande drag som typiska för just novellen:

♦ Novellen är en kort prosaberättelse. ♦ Novellen har ofta fokus på en händelse eller situation. ♦ Novellen har få karaktärer. ♦ Novellen utspelar sig vanligen under en begränsad tid på samma plats. ♦ Novellen laborerar sällan med flera berättarperspektiv. ♦ Novellen kommer igång snabbt utan någon längre inledning. Ofta kastas läsaren rakt in i handlingen. ♦ Noveller kan sluta med en poäng eller ha ett öppet slut.

Att låta eleverna fundera på vad som kännetecknar novellen är på många sätt en naturlig startpunkt för det vidare arbetet i klassrummet. Eleverna kan till exempel, med hjälp av dig som lärare, få göra en lista likt den ovan. De olika definitioner som presenteras nedan kan ge inspiration till en sådan uppgift.

Samtidigt kan det som sagt vara viktigt att påminna om genrens spännvidd. Nobelpristagaren i litteratur Alice Munro – »den samtida novellkonstens mästare«, enligt Svenska Akademiens prismotivering – är ett exempel på en författare som låter många av sina noveller utspela sig på flera olika platser och sträcka sig över längre tidsperioder. Anton Tjechov, en annan mästare i genren, skrev också noveller som var både långa till sidantalet och utspelade sig under längre tidsperioder. Ett exempel är Damen med hunden, en av Tjechovs mest älskade noveller.

Definitioner och utsagor om novellen

»Den typiska novellen skildrar en händelse och dess höjdpunkt, och har få agerande.«

Lars Åke Augustsson

»Kort, litterärt formad (prosa)berättelse som i sammanträngd form skildrar en konfliktsituation, en spännande händelse eller ett koncentrerat händelseförlopp« Svenska Akademiens ordbok

»Novellen är framför allt en listig form, som först lurar sig på oss med sin korthet, men sedan drabbar oss med sitt djup. Den är ormen i litteraturens paradis och alltid kusligt aktuell.«

Beata Agrell

»En i regel fiktiv berättelse på prosa som på ett begränsat utrymme relaterar ett skeende eller händelser, oftast med få personer.«

Miranda Landen

»Eftersom novelltexten inte är lastad med gods från tidigare kapitel eller behöver peka framåt mot ett längre förlopp som i en roman inbjuder genren till ett annat slags utforskande och en ibland nästan provocerande direkthet i både tids- och rumsbehandlingen, omedelbart fram till platsen, rakt in i handlingen.« Jerker Virdborg

»Novellen är en hushållningens konst.«

Christer Ekholm

»Novellen är ett prosastycke som inte blott är en sammanlänkning av händelser, som i nyhetsartikeln eller anekdoten, utan en intensifiering av betydelse genom händelseförlopp.«

Joyce Carol Oates

Källor: Lars Åke Augustsson, Att skriva romaner och noveller, Ordfronts förlag, 1997, s. 41; Svenska Akademiens ordbok (https://www.saob.se/ artikel/?seek=Novell&pz=1); Beata Agrell, Ord & Bild, 2012:3, s. 16; Miranda Landen, Och nu börjar historien – Hjalmar Söderbergs novellkonst, Atlantis, 2013, s. 28; Jerker Virdborg, 00-tal, 2002:11, s. 27; Christer Ekholm, Epikanalys – en introduktion, Gleerups, 2019, s. 20; Joyce Carol Oates, 00-tal, 2002:12, s. 30.

Hur lång får en novell vara?

Noveller är korta prosaberättelser. Det är ett kriterium som återkommer i de flesta definitioner av novellen. Samtidigt har synen på hur kort eller lång en novell får vara förändrats genom historien. Giovanni Boccaccios noveller i Decamerone från mitten av 1300-talet är i regel ganska korta, men under 1600- och 1700-talen blev novellen längre igen. Med tanke på att det under 1800-talet skrevs romaner som var tusentals sidor långa är det kanske inte heller så förvånande att en berättelse som Romanhjeltinnan av Emilie Flygare-Carlén på sin tid klassades som novell – trots att den är 383 sidor (Agrell, 2012). Romanhjeltinnan finns tillgänglig på Litteraturbanken och kan vara spännande att ta upp som ett exempel på hur synen på novellen förändrats genom historien.

Enligt vissa mer moderna definitioner får en novell inte vara längre än 100 sidor. Ibland nämns även antal ord, till exempel 7 500. Frågan är dock om inte Edgar Allan Poe gett det bästa och mest tillämpbara svaret på frågan om novellens längd. En novell ska enligt Poe gå att läsas under »en sittning«, alltså i ett svep utan att behöva ta en paus. Poes svar rimmar dessutom bra med andra krav som vi ställer på novellen, poängterar litteraturvetaren Beata Agrell. »Novellens konstnärliga effekt bygger nämligen på enhet och koncentration, och den effekten tål inga avbrott«, skriver hon i en artikel i Ord & bild (2012:3, s. 6).

Att vi ofta hinner läsa en novell under »en sittning« är också en av de saker som gör novellen så lämplig att arbeta med i klassrummet. Vi hinner i de flesta fall både introducera, läsa och åtminstone påbörja bearbetningen av novellen under en och samma lektion.

BEGREPP

♦ Kortprosa är ett samlingsbegrepp för prosatexter som är just relativt korta, som till exempel skröna, kåseri, fabel, saga och novell. ♦ Novella är ett mellanformat mellan en novell och en roman

som ibland också kallas för kortroman. En novella är ofta 50–100 sidor lång. ♦ Novellett kallas väldigt korta, starkt koncentrerade noveller.

Även begreppet mikronovell används för mycket korta noveller.

Textens tomrum

I alla skönlitterära texter finns information och betydelsebärande element som inte står direkt utskrivet i texten. Därför talar vi om att skönlitteratur kräver läsning mellan raderna, det som också kallas för att göra inferenser. Litteraturvetaren Wolfgang Iser använder begreppet »tomrum« för dessa luckor i skönlitterära texter som läsaren själv måste fylla i. Alla texter har tomrum – att berätta exakt allt är knappast möjligt. Men att utelämna information av olika slag är också ett medvetet grepp som många författare använder för att göra sina texter mer intressanta och sina läsare mer engagerade. Iser beskriver läsning och tolkning som en process som regleras av samspelet mellan det uttalade och outtalade i texten, och hur vi som läsare uppfattar det: »What is concealed spurs the reader into action, but this action is also controlled by what is revealed; the explicit in its turn is transformed when the implicit has been brought to light« (The Act of Reading, 1980, s. 169).

I noveller, där det sällan finns utrymme för längre beskrivningar och där handlingen många gånger koncentreras till laddade ögonblick där mycket står på spel, är det inte minst viktigt att vara uppmärksam på det som inte sägs eller det som endast antyds. Det kan till exempel handla om detaljerna i beskrivningen av en karaktär och vad de kan tänkas säga om karaktärens egenskaper och känsloläge.

I kapitlet »Att analysera noveller« finns finns ett längre avsnitt om närläsning och läsning mellan raderna, men ett tips är att redan i den här fasen av arbetet, när ni diskuterar novellens kännetecken, ta upp denna aspekt – det vill säga att novellens

begränsade format innebär att mycket i texten endast antyds. Detaljerna är ofta valda med omsorg av författaren och därför betydelsefulla.

»När jag skriver litar jag helt och fullt på läsaren, ty jag förutsätter att han själv lägger till de subjektiva element som fattas i berättelsen.«

Anton Tjechov

Nedslag i novellkonstens historia

I introduktion av novellgenren kan det även vara intressant att göra några korta nedslag i novellkonstens historia. Här är ett förslag på vad som skulle kunna tas upp i en sådan genomgång, från antiken till modernismen.

Antiken Även om novellen i modern mening utvecklades först på 1300-talet har det funnits berättelser av novellkaraktär sedan urminnes idéer. Det konstaterar Miranda Landen i sin avhandling om Hjalmar Söderbergs novellistik, där hon inledningsvis gör en kort exposé över novellens utveckling (Och nu börjar historien, 2013). I antikens Grekland förekom det till exempel berättelser av novellkaraktär som delar i större verk, bland annat i Homeros Odysséen. Esters bok i Gamla testamentet är ett annat tidigt exempel på en berättelse som har likheter med en novell. En bok som haft stor betydelse för novellens utveckling är den indiska sagosamlingen Panchatantra (»De fem böckerna«), som anses vara världens äldsta sagosamling. Den består framför allt av djurfabler som berättades muntligt under lång tid innan de nedtecknades på 200-talet före vår tideräkning.

Medeltiden och renässansen Sagosamlingen Tusen och en natt har också haft stor inverkan på novellens utveckling. Sagorna kom till under en lång period,

de äldsta på 800-talet, och härstammar från bland annat Indien, Persien (nuvarande Iran) och flera arabiska länder. Under medeltiden utvecklades även ett slags romantiska noveller på vers i Frankrike som heter lai. En av de mest kända är De bägge älskande av Marie de France. Hon levde i slutet av 1100-talet och var verksam vid det franska hovet.

I Italien på 1300-talet föddes den moderna novellen. Det är också från italienskans novella, som betyder »nyhet« eller »berättelse om något nytt«, som ordet novell kommer. Giovanni Boccaccio kallar sina korta berättelser i Decamerone (1348–1353) för noveller och dessa inordnas i en ramberättelse: Tio ungdomar flyr undan pesten som brutit ut i staden Florens och beger sig ut på landsbygden. För att få tiden att gå och glömma verkligheten berättar de under tio dagar historier för varandra. Det är deras berättelser som utgör samlingens hundra noveller.

Decamerone blev stilbildande och fick många efterföljare. I Italien publicerades det mer än trettio samlingar med ramberättelser fram till mitten av 1600-talet. Det skrevs även noveller i andra länder. Ett exempel är drottningen Margareta av Navarras Heptameron som publicerades postumt 1559. Även här finns en ramberättelse: ett antal personer flyr en katastrof, i det här fallet en översvämning, och berättar historier för varandra för att få tiden att gå.

I början av 1600-talet gav Miguel de Cervantes ut en uppmärksammad novellsamling, Sedelärande berättelser (1613), som består av fristående noveller. Till skillnad från Boccaccios noveller är dessa längre och har ofta mer komplexa handlingar.

Upplysningen Även om det skrevs noveller under 1600- och 1700-talen föll genren till stor del i glömska. Novellen hade dessutom svårt att hävda sig mot romangenren som blev allt populärare från mitten av 1700-talet och framåt.

Romantiken Under romantiken blev novellen populär igen och började erkännas som en litterär genre i egen rätt. Tyska romantiker formulerade olika definitioner för novellen. Till exempel menade Johann Wolfgang von Goethe att novellen ska innehålla en »oerhörd händelse«. Tysken E.T.A. Hoffmann blev stilbildande med sina skräcknoveller och i USA lockade genren allt fler författare, till exempel Edgar Allan Poe som med sina noveller om den skarpsinnige Auguste Dupin skapade den moderna deckargenren.

Realismen Större läskunnighet och ett ökat välstånd inom framför allt borgarklassen gjorde att det under 1800-talet gavs ut allt fler tidningar och tidskrifter. Det i sin tur fick betydelse för novellgenren. Efterfrågan på korta berättelser ökade och novellskrivandet blev en viktig inkomstkälla för många författare. Under andra hälften av 1800-talet växte två novelltraditioner fram, vilka skulle bli viktiga för novellgenrens utveckling: den klassiska och den lyriska, (se s. 19). I Sverige blev novellen också populär, även om det var först mot slutet av 1800-talet som novellen blev en mer etablerad och definierad genre. Under större delen av 1800-talet används ord som »skiss«, »berättelse« och »historietter« för korta prosaberättelser.

Modernismen Under modernismen blev novellen, precis som litteraturen i övrigt, mer experimentell. Franz Kafka skrev ett stort antal noveller och berättelser med drömska och absurda inslag, och Virginia Woolf använde bland annat novellen för att utveckla användningen av den inre monologen, till exempel i novellen Tecknet på väggen. En svensk författare som tog intryck av modernismen var Pär Lagerkvist och novellsamlingen Onda sagor från 1924 brukar räknas till hans expressionistiska period.

Olika novelltraditioner

Under 1800-talet, då novellen fick sitt genombrott, utvecklades alltså två novelltraditioner som haft stor betydelse för novellens utveckling: den klassiska, episka respektive den lyriska, moderna novelltraditionen (Ekholm, 2019).

Den klassiska eller episka novelltraditionen Den här traditionen brukar framför allt härledas till Guy de Maupassant, även om vissa forskare också menar att den har rötter ända tillbaka till Giovanni Boccaccio. Det som kännetecknar den klassiska, episka novellen är bland annat att den:

♦ fokuserar på yttre händelser ♦ har ett dramatiskt, välstrukturerat händelseförlopp ♦ och slutar med en poäng som förändrar vår förståelse av det som skett tidigare i novellen.

Den lyriska, moderna novelltraditionen Den här traditionen återförs ofta till Anton Tjechov. Det som kännetecknar den lyriska, moderna novellen är bland annat att den:

♦ belyser karaktärernas inre stämningar eller konflikter ♦ fokuserar på dramatiska ögonblick, vilket ofta ger den ett fragmentariskt intryck och därför upplevs som lösare i formen ♦ och slutar inte med en poäng utan har i stället ett öppet slut.

Intervju med Jerker Virdborg, författare

Jerker Virdborg är författare till både romaner och noveller och en av redaktörerna till antologin Svenska noveller från Almqvist till Stoor (2018).

Vilka kriterier satte ni upp för de texter ni valde till Svenska noveller? De fick inte vara för långa, de skulle erbjuda en stark läsupplevelse och de skulle innehålla konkret handling.

När kom novellen till Sverige? Ordet novell lanserades i Sverige i början av 1800-talet men då var novellerna ofta så långa att de mer liknade romaner. Först mot slutet av 1800-talet uppstod det som vi idag känner igen som en novell.

Kan du kort sammanfatta novellkonstens utveckling i Sverige genom några nedslag? I slutet av 1800-talet var de svenska novellisterna främst influerade av franska eller ryska förebilder som till exempel Guy de Maupassant och Anton Tjechov. Ibland avslutades då novellerna med en överraskande slutknorr. Under mitten av 1900-talet påverkade amerikanen Ernest Hemingways avskalade stil många svenska novellförfattare. En ny stark och oftast väldigt minimalistisk svensk novelltrend trängde fram under 1990-talet, även denna gång med tydliga influenser från USA.

Vilka novellister har varit särskilt betydelsefulla för novellgenrens utveckling? Hjalmar Söderberg var vår förste mästare i genren. Cecilia Davidsson är en viktig samtida novellist som kombinerar humor och fara på ett personligt sätt. Den svenske novellist jag beundrar allra mest är Tage Aurell, som var en makalös stilist. Om man tittar utomlands är, utöver de namn som redan nämnts, några viktiga namn exempelvis Franz Kafka, James

Joyce, Jorge Luis Borges, Clarice Lispector, Virginia Woolf, Julio Cortázar, Raymond Carver och Alice Munro.

Vilka tre svenska noveller vill du särskilt rekommendera unga läsare? Pär Lagerkvists Far och jag, Selma Lagerlöfs Bortbytingen och Stig Dagermans Att döda ett barn.

TIPS!

I Svenskpodden, avsnitt 19, »Om novellen«, finns en längre intervju med Jerker Virdborg där han diskuterar novellgenren, ger tips på favoritnoveller och beskriver sitt eget arbete med att skriva noveller.