fram i munnen. Läppljuden (b, p, m) och ljuden som uttalas långt fram i munnen (n, v, t, d) brukar vara enkla för barnen att lära sig. Det är nog ingen slump att vi förenklar många ord så att de blir jollerliknande och involverar dessa ljud. Fågel kallas för pippi, sova kallas för nanna och hund blir vovve när man pratar med små barn. Dessutom gör många barn själva sådana förenk lingar, bil kanske kallas för ön-ön, vagnen för vava, lastbil kanske låter som babi och flygplan för pypa. Det är inte fel att förenkla språket för små barn, men det är självklart viktigt att barnet får höra de riktiga orden också. Om ett barn har svårt att uttala ett språkljud kan det ha flera olika orsaker. Barnet kan exempelvis ha svårt att höra ljudet, eller så hör barnet ljudet men har ännu inte lärt sig att skilja det från andra liknande språkljud. Det kan också vara så att barnet vet exakt vilket ljudet är och hur det ska låta – problemet ligger istället i artikulationen. Det kan vara svårt att styra munnens olika delar så att ljudet uttalas korrekt. När barnet har erövrat alla språkljuden enskilt kan det fortfarande vara svårt att kombinera vissa ljud med varandra. I svenskan har vi många knepiga kombinationer av konsonanter som kan vålla bekymmer under hela förskoletiden, exempelvis /skr/ som i skratta och skräp eller /spr/ som i springa eller spratt. Barns språk utvecklas i samvaron med andra människor. De som står barnet närmast blir de personer som barnet härmar och vill efterlikna. Dessa närstående blir språkliga förebilder och ger barnen inte bara själva språket, utan också nycklarna till hur man är och gör när man är tillsammans med andra människor.
14