minnas att för dessa ungdomar i yngre tonåren fanns det på den tiden arbete att få och därmed också en naturlig plats i samhället. Då pratar vi inte om 1800-talet utan om 1960-talet – det vill säga endast sextio år tillbaka i tiden. Det är inte så länge sedan, sett ur ett historiskt perspektiv. Sedan 1960-talet har vi haft en dramatisk utveckling av den svenska barnomsorgen. Då gick kvinnor i allt större utsträckning ut i arbetslivet, vilket gjorde att barnen behövde omsorg utanför hemmet. Många ansåg också att utbildade specialister (pedagoger) var bättre på att ta hand om barnen än de outbildade föräldrarna. Sjuttio- och åttiotalens föräldrar fick lära sig att det var bra att lämna över sina barn till statliga institutioner relativt tidigt. Där skulle barnen lära sig att leka med andra och ”socialiseras” in i samhället. Antal barn som går på fritids har mångdubblats och antal procent små barn som går i förskolor är bland det högsta i världen.
Institutionstillit Normen idag är att överlåta en stor del av barns och ungas fostran till institutioner. När föräldrar på ett föräldramöte ber mentorn att ta itu med elaka sms som eleverna skickar till varandra, eller en mamma eller pappa ber mentorn att fixa så att Emma får en inbjudan till Emelies födelsekalas, är detta tecken som tyder på att man tycker att det är skolans uppgift att rätta till sådant som förr tillhörde föräldrareviret. Det är svårt att förneka att denna institutionstillit gör pedagogernas uppgift mer komplicerad och tuffare än tidigare. Lärare har egentligen nog med sitt uppdrag att lära barnen att läsa, räkna och förstå hur samhället och naturen fungerar utan att också behöva se till att alla alltid är överens, samt ta hand om de övriga saker som föräldrarna överlåter till dem. Allt fler barn får idag heldagsomsorg i skolan, och därmed förväntas skolan ta ett än större ansvar för barns utveckling. 16