ISBN 978-91-7 701-843-8 © Björn Runeborg, 2 018 Formgivning: Lars Sundh Omslagsfotografi: iStockphoto Sättning: Petra Wåhlin Massali Typsnitt: Minion & Perpetua Tryck: ScandBook, EU, 2 018
www.modernista.se
RUNEBORG
BJÖRN
SOCIAL DEMOKRATISKA
NOVELLER
Innan
7
8
V e r o n i k a S k y m n i n g tänkte ofta på Kata Dalström, hon som var socialdemokratins mest omtalade agitator vid förra sekelskiftet och som hon hört mycket talas om av alla sina släktingar, föräldrar och far- och morföräldrar, vars föräldrar i sin tur både hört och sett henne, men mest av sin faster Annalisa som hon ofta varit hos som barn. Oftast tänkte hon på henne när hon var rasande på alla för att de så självklart trodde att hon tänkte som de och hon helst bara ville dö och försvinna för att hon var omgiven av dem. Hela hennes familj var en del av arbetarrörelsen i norra Uppland. Då tänkte hon på Kata när Kata var i samma ålder som hon själv, det vill säga tretton och det ännu inte fanns någon socialdemokrati i världen och det kändes som om hon själv skulle kunnat vara Kata och förstå hur Kata måste ha tänkt, just för att det inte funnits någon socialdemokrati. Det var underligt och underbart. En ljuvlig känsla av frihet genomströmmade henne när hon tänkte på Kata Dalström och friheten var att vara någon annan som samtidigt var man själv. 9
10
1. Risgrynet K a t a tänkte ofta med välbehag på att hon var ett »risgryn«. Därvid bortsåg hon från att hon kallades så eftersom hon var elev i Risbergska skolan i Örebro, där hon också bodde inackorderad – alla som gick där kallades »risgryn« – och tänkte på riktiga risgryn i stället, små hårda korn i en påse som lät så behagligt frasande när man hällde dem i en kastrull. Hon hade till och med, för att påminna sig, köpt en liten påse risgryn i handelsboden på Olaigatan, som hon hade stående på hyllan i sitt klädskåp och ibland öppnade och tittade i. Då hände det att hon sa till sig själv: »Jag är ett risgryn!« och kände en så behaglig skälvning, som om hon verkligen låg där i påsen omgiven av alla andra likadana. Den där upplevelsen hade hon berättat om för Eugen Watz, som hon brukade träffa i Choisie parken, och precis som hon förväntat sig begrep han ingenting. – Vem vill vara ett risgryn? hade han sagt. Inte jag. Och stirrat på henne på det där viset som fick henne att skratta till, vilket alltid retade honom – vilket också var meningen. 11
– Sluta! hade han sagt. Sluta prata om risgryn! Jag vill inte höra det. Och dragit henne omilt till sig och börjat kyssa henne överallt i ansiktet, som för att straffa henne för att hon skrattat åt honom. Kata hade låtit honom hållas och tänkt på Henrik Berglund, honom som hon varit tillsammans med innan hon träffat Eugen Watz. Jämförd med Henrik var Eugen dum – det hade hon rentav en gång sagt till honom och han hade konstigt nog inte blivit arg. – Vem är inte dum jämförd med Henrik? hade han sagt. Kanske till och med du, som tror att du vet allting. Säkert hade han rätt i det! Om hon sagt det där om risgryn till Henrik skulle han genast ha begripit vad hon menade – eller i varje fall själv trott att han begripit det – och börjat förklara för henne hur fel hon både tänkte och kände. Människan! skulle han ha sagt och höjt ett pekfinger – för så började han ofta – människan kan aldrig liknas vid ett risgryn, för det första för att hon aldrig är fullständigt lik någon annan och för det andra för att hon har ett inre liv, vilket ett risgryn inte har. Det behag du känner skulle ett risgryn aldrig kunna uppleva. Eller hur? Som så många gånger förut skulle Kata ha svarat att hon förstod – men i sitt stilla sinne ha tänkt att
12
hon ändå hade rätt. Jag är ett risgryn, skulle hon ha upprepat för sig. Eugen Watz visste mycket väl att Kata varit tillsammans med Henrik Berglund innan denne tagit studenten och försvunnit från Örebro. Han verkade rentav tycka om tanken att han efterträtt Henrik som den som fick träffa henne om kvällarna. Ibland fick Kata till och med intrycket att det var mest därför han kom till deras möten. Flera gånger hade det hänt att han frågat henne hur Henrik burit sig åt när han kysst henne eller tagit på henne. Det hade hon aldrig riktigt svarat på – mest för att hon inte kom ihåg – utan bara skrattat till på det där viset som hon visste retade honom, vilket fick honom att börja kyssas och kramas på nya sätt. – Så här? Så här? hade han flämtat i hennes öron och hon hade slutat att tänka, som hon alltid valde att göra i sådana situationer. Då var hon på sin vakt, då var det hon som bestämde. Ändå måste det där hon sagt om risgryn ha gjort intryck på honom, för en kväll flera veckor senare hade han överraskat henne med en fråga. – Är det för att du tycker du är ful som du vill vara ett risgryn? hade han sagt. Hon hade blivit så förvånad över frågan att hon inte genast svarat nej, fast hon vetat att nej var det
13
rätta svaret. Hennes önskan att vara ett risgryn hade inget med hennes utseende att göra. Det var hon säker på. Hon ville inte rymma från sin fulhet, vilket måste vara det han menat med frågan. Tvärtom. När hon väl bestämt sig för att hon var ful, vilket skett för flera år sedan när hon jämfört sig med andra, både flickor och pojkar, som alldeles uppenbart var vackra, var hon nästan stolt över den. Hennes fulhet var hennes och hon måste bära den och den kunde inte hindra henne från något. Det visste hon. Utan det var själva tanken hos Eugen Watz som hon inte blev klok på. Hade han plötsligt förstått det hon brukade säga till honom, att han var vacker och hon ful? Det hade han envist vägrat gå med på, eftersom detta med skönhet och dess motsats inte var något han begrep sig på. Eller rättare sagt, han ville inte begripa sig på det, fast hon sagt till honom hur viktigt skönt och fult var för henne. – Vad bryr jag mig om det, om du är vacker eller ful? hade han sagt och verkligen menat det. Och nu detta: – Är det för att du tycker du är ful som du vill vara ett risgryn? Hon hade stirrat på honom som om han med frågan hade uppenbarat något för henne, något hon bara skymtade men som hon borde anstränga sig för att riktigt få syn på. Hon hade försökt och nästan lyckats och den ansträngningen hade gett 14
henne en skön känsla, lik den hon fick när hon tänkte att hon var ett risgryn. Hon var nära något viktigt. När hon sedan ensam gått hem – Eugen Watz bodde åt anda hållet, vid Oskarstorget – hade hon ansträngt sig igen. Hon hade tänkt på sig själv och Eugen och Henrik, på ful och vacker, på intelligent och dum, och på risgryn i en påse och väntat på att något skulle bryta fram, blivit stående utanför skolhuset på Faktorigatan i den där svindlande känslan av att vara nära något och då fått syn på tante Marie i ett av fönstren på andra våningen. Tante Marie hade tydligen upptäckt Kata i samma ögonblick – det skymde men var fortfarande ljust nog – och de blev stående och stirrade på varandra. Tante Marie var äldre syster till skolans grundare och föreståndare, fröken Emelie, och den som skötte hushållet och lagade maten. Kata visste aldrig riktigt vad hon skulle tänka om tante Marie. Ibland tyckte hon synd om henne, för det var så uppenbart hur fröken Emelie bestämde över henne och det måste vara förfärligt. Kata skulle aldrig tillåta att någon av hennes yngre systrar bestämde över henne på det viset. Men samtidigt var det tydligt hur gärna tante Marie rättade sig efter systern och rentav var stolt över det regemente hon förde. Flera gånger hade Kata sett hur hon uppskattat, ja rentav njutit av när systern delat ut uppsträckningar bland 15
eleverna för det ena eller det andra – samtidigt som det sett ut som om hon velat visa att hon visste hur systerns färla kändes. Hon hade själv smakat den och tycktes nu känna skadeglädje när den drabbade någon av flickorna. Så på vems sida stod tante Marie? Mest på systerns, kunde Kata tänka. Tante Marie var också den som stod för den otillräckliga mathållningen. Alla inackorderingar gick ständigt hungriga och vem som styrde detta var inte lätt att säga. Var det fröken Emelie – eller var det tante Marie som alltför nitiskt lydde systerns order att spara? Några flickor fick matpaket hemifrån, däribland Kata, och till den dagliga rutinen hörde att i smyg köpa bröd på Hörnan, brödboden snett emot Karolinska läroverket. Den rutinen var särskilt omhuldad, eftersom den också gav möjligheter att möta läroverkspojkar. Men när det gällde en annan plåga var systrarna helt överens och tante Marie kanske den mest drivande: de hatade gudstjänstbesöken. Varje söndag efter frukosten, där man serverats en tvåöres vetebulle i stället för den sedvanliga kryddskorpan, delades flickorna upp på två led varav det ena, övervakat av antingen fröken Emelie eller tante Marie, avtågade till Nicolaikyrkan och det andra till den blygsamma men mer uppskattade skolkyrkan. Anledningen till uppskattningen var att dit kom också »karolinerna«, vilkas närvaro gjorde de oändliga 16
ritualerna mer uthärdliga. Men där blev det också tydligt hur strängt övervakade flickorna var och det hände att »karolinerna« kallade dem nunnor och fröknarna Risberg abbedissor. Allt detta blev nu närvarande för Kata när hon mötte tante Maries blick och hon tyckte för en kort stund att det hon ansträngt sig för att få syn på blev tydligt. Det var helt enkelt tante Maries ansikte, den på en gång hunsade och hunsande, som fick henne att vilja vara ett risgryn. Hon blev det när hon stod där, liksom fången i sitt betraktande och det var ljuvligt. Alla samma, tänkte hon, alla lika. Tante Maries ansikte blev Eugen Watz’ och Henrik Berglunds och hennes eget, risgryn i en påse. Nu hände något med tante Marie, som om hon precis som Kata drabbats av en insikt. Hennes läppar smalnade, det såg ut som ett leende, men det var inget leende utan en markering av det hon tänkte, hon var nöjd med det hon tänkte och lyfte handen och pekade, så Kata förstod att hon menade att hon borde gå in. Och det gjorde hon, men först när tante Marie försvunnit från fönstret och det hon själv fått syn på riktigt fått fäste i henne. Försiktigt bar hon det med sig in och upp till sitt rum på vinden. Dagen därpå, efter frukosten, sa tante Marie åt henne att gå till fröken Emelie. 17
– Hon väntar på dig i Lilla salen, sa hon och lät så där på en gång triumferande och beklagande som Kata tänkte att hon var. Genast visste Kata vad det gällde. Medan hon gick uppför trappan och genom våningen bort till Lilla salen letade hon i sig efter det hon upptäckt kvällen innan och för att styrka sig sa hon flera gånger till sig själv att hon var ett risgryn. Hon kände sig då nästan munter, fast hon trodde hon visste vad som väntade henne. Fröken Emelie satt i katedern och hon fick ställa sig framför. – Min syster såg dig komma hem sent i går kväll, sa fröken Emelie. När du borde ha suttit vid dina läxor. Du vet vilka regler vi har? Svara! – Ja. – Varför var du då ute? Kata tänkte på ordningen som rådde, alla regler bestämda av fröken Emelie in i minsta detalj, noga redovisade för föräldrarna redan innan hon kommit till skolan. Föräldrarna hade godkänt dem och rentav uttryckt sitt gillande och hon hade känt den ordningens närvaro från första stund. Den hade trängt sig på henne och hon hade genast märkt att inte bara hon själv utan alla de andra sökt efter sätt att undgå den. Det var nödvändigt, hade hon tänkt, att försöka undgå ordningen. Och när hon nu stod där anklagad för att ha stört den fick hon 18
för sig att det var nödvändigt också för dess egen skull. Det var nödvändigt för ordningen att man bröt mot reglerna. Tanken trängde sig på henne, så starkt att hon måste förmedla den till fröken Emelie. – Man måste bryta mot reglerna, sa hon. För ordningens skull. Det var svaret på frågan. Fröken Emelie stirrade häpet på henne, rätade ytterligare på sin redan raka gestalt, det såg ut som om den tunga hårflätan som var fäst med en kam på hjässan tvingade hennes huvud bakåt så hennes blick träffade Kata ännu mer uppifrån. – Och vad menar du med ett så häpnadsväckande påstående? – Det vet jag inte riktigt. – Nej! Det förstår jag. Att bara säga något så oerhört. Och nu frågar jag dig, Anna Maria Kata rina Carlberg. Hade du träffat en pojke? Min syster trodde det. Som alltid, när Kata hörde hela sitt namn uttalat på det där viset kändes det som om det inte gällde henne och att hon därför borde svara nej. Det var hon, Kata, som hade träffat Eugen Watz och inte Anna Maria Katarina Carlberg. Men att neka vore också fel. – Ja, det hade jag, sa hon därför och menade sig själv, Kata, som var ett risgryn – det kändes så mer än någonsin när hon sa det. 19
Fröken Emelie betraktade henne tyst med hela sin vanliga stränghet och lät hennes svar liksom sjunka in både hos sig själv och hos henne, och som så många gånger förr tänkte Kata att hon tyckte om denna stränghet. Den var så tydlig. Man kunde lita på den. Allt fröken Emelie inte tålde riktade hon sin stränghet mot, och nu var den obeveklig. Kata visste vad som skulle komma och den oförklarliga munterhet hon upplevt på vägen dit återkom. Strängheten väckte den och hon måste skynda sig att säga det hon som risgryn borde säga, innan fröken Emelie tog till orda. – Vi får för lite mat, sa hon. Och vi vill slippa gudstjänsterna. Fröken Emelie lät också detta sjunka in, fogade det till det hon nyss hört. – Jag har redan meddelat dina föräldrar att du har börjat missköta dina studier och att jag måste vidta åtgärder, sa hon sedan. De är alltså förberedda. Till det kommer nu detta. Ett exempellöst uppförande som inte kan tolereras med tanke på det inflytande det kan ha på övriga elever. Jag blir helt enkelt tvungen att skicka hem dig. Det var vad Kata väntat sig att få höra och hon blev nästan glad. Hon ville ju hem! Men samtidigt tänkte hon det förfärliga ordet »relegerad«, som gällde det som nu hände henne och som var något skamligt. Det hade hon tänkt på förut och visste nu 20
inte riktigt vad hon skulle känna. Hon hörde redan moderns förebråelser, men det bekymrade henne mindre än vad fadern skulle tycka. Men det kunde hon å andra sidan aldrig förutsäga. Han överraskade henne alltid med sina ställningstaganden. – Vad har du att säga? frågade fröken Emelie och för ett ögonblick lät det som om hon ville ge Kata en möjlighet att slippa. Men det ville hon bestämt inte! Det kände hon. Och det kom sig av att hon var ett risgryn. Är man ett risgryn vill man inte slippa! Så var det. I stället bestämde hon sig för att säga något om tante Marie, något som liknade det hon nyss sagt om maten och gudstjänsterna, något som fröken Emelie måste få veta. – Fröken måste vara mer snäll med tante Marie, sa hon. – Vad menar du med det?! Är jag inte snäll mot min syster? – Nej. Och för att liksom förklara lade hon till. – Hon beundrar fröken. Fröken Emelie reste sig och böjde sig lite framåt, som om hon behövde granska Kata på närmare håll. – En sådan flicka! sa hon när hon var färdig med detta. I morgon reser du hem. Och du ska få med dig ett brev till dina föräldrar som jag genast ska sätta mig och skriva. Gå nu till din lektion! 21
22
2. Verkligheten K a t a satt vid åstranden och väntade på August Syl, som hon gjort varje dag sedan flera månader tillbaka. Som vanligt hade hon tagit sig hemifrån utan att säga vart hon gick, klättrat ut genom fönstret på sitt rum, ut på taket på tillbygget och nedför stupröret och smitit i väg osedd och hela tiden hade hon tänkt på det hon skulle säga till honom. Äntligen hade hon bestämt sig för det! Hon skulle säga till honom att hon var avundsjuk på honom för att han befann sig i verkligheten. Det hade hon tänkt på länge, men hindrats av att hon visste vad han skulle svara. Att hon inte kunde vara avundsjuk på honom för någonting, hon som hade allting som han ville ha, hon som var dotter till professorn som ägde bruket där han arbetade från morgon till kväll, och om hon påstod någonting sådant så berodde det på att hon bara var fjorton år och därför inte begrep bättre. Ungefär så hade han sagt förut och det hade retat och förorättat henne så att hon inte velat träffa honom på flera dagar och det hade varit förfärligt.
23
Ändå var det så att hon var avundsjuk. Det var sant. Verkligheten var där de flesta människor befann sig, och det var där han fanns och hon ville vara! Inte avskild och undan som nu i det stora huset där hon bodde, som låg för sig själv i en trädgård som var som en park. Där ville hon inte vara, för det var inte verkligheten och det var orättvist att hon måste vara där. Ja, det var det! Och det skulle hon säga till honom och inte bry sig om att han skrattade åt henne. Det gjorde han ofta, lite för ofta, men till och med då tyckte hon om hans skratt. I går hade hon sagt till honom att han inte behövde gå hem och tvätta sig innan han kom och mötte henne. Hon hade nästan varit arg på honom för det, för att hon måste sitta och vänta. Då hade hon också tänkt på det där med verkligheten och att sotet på hans händer var märken av verkligheten som hon skulle velat ha på sin kropp, men just det hade hon inte vågat säga. Bara att han inte behövde gå hem och tvätta sig innan han kom. Då hade han först skrattat åt henne, men sedan blivit allvarlig och sagt att aldrig skulle han röra vid henne utan att ha tvättat sig innan. Vad menade han med det?! Det lät som någon ting som hennes föräldrar skulle ha kunnat instämma i och uppskatta. Inte röra vid vår dotter med smutsiga händer. Tanken på det spädde på hennes 24
ilska, som om han sagt det han sagt för att ställa sig in hos hennes föräldrar. Hon stirrade på ån där en tung stock långsamt flöt förbi, och kände sig för en kort stund alldeles tom när hon tänkte på det där. Hon förstod att hon borde tycka om det han sagt, att det var ett uttryck för hans känslor för henne, men hon gjorde det inte. Hon ville slå bort det! Det hindrade henne! Stocken rörde sig tungt. Den var verkligheten. Verkligheten är där de flesta människor är. Längtan dit var oemotståndlig. Den satt i benen på henne. Mamman brukade säga att hon inte fick springa runt på bruket som hon gjorde och hade klagat över det för pappan, som försökt se sträng ut och instämt, men samtidigt verkat lite road, som om han menat att hon gott kunde fortsätta med det. Så hade hon i alla fall tolkat hans ansiktsuttryck, som om han kanske ändå förstått vad hon var ute efter: verkligheten. Varför var han annars professor? Nu kom August. Hon såg honom på vägen nedanför Persas stuga där han bodde, han gick tillsammans med andra som också just slutat och hon tänkte att nu skulle han förstås gå in och tvätta sig som vanligt. Men det gjorde han inte utan fortsatte åt hennes håll. Hon kröp ihop bakom buskarna där hon satt för att de andra inte skulle se henne. Men egentligen, tänkte hon, gjorde det ingenting. Persa till exempel, som var faderns kusk och faktotum, 25
visste att August brukade träffa henne. Och han skulle aldrig skvallra om det. Det var hon säker på. Hon var Persas favorit bland professorsbarnen, det hade hon alltid varit och när de sågs, vilket hände varje dag eftersom han alltid fanns i faderns närhet, gav han henne små tecken på hemligt samförstånd och hon kunde se på honom hur förtjust han var över detta. Kanske visste de andra också. Och då gjorde det inget om de såg henne. De var alla äldre än August, och de gick tillsammans på det där särskilda sättet som hade med verkligheten att göra och som hon var avundsjuk på, tillsammans på väg från arbetet. Varför skulle de bry sig om att hon satt där? Hon hörde deras röster och tyckte någon sa något till August i en ton som kanske var retsam. När han dök upp bakom buskaget höll han upp något han hade i handen, hon såg först inte vad, men begrep sedan att det var en tvålbit när han gick till åkanten och hukade sig ner för att tvätta händerna. – Du ser! ropade han. Jag gör som du vill. När hon såg honom sitta där, så smidigt balan serande på tuvorna med händerna i vattnet kom underliga tankar över henne. Hon tänkte på mamman som aldrig skulle kunna sitta på det viset eftersom hon var så sjuklig och ofta låg till sängs och att detta förbjöd henne, Kata, att säga det hon tänkt säga till honom. Hon kunde inte säga att hon 26
var avundsjuk på honom för att han befann sig i verkligheten – som var just den smidighet och styrka han utstrålade – eftersom mammans sjuklighet var en del av henne själv, som hon måste finna sig i och acceptera. Det gjorde hon också genast och underligt nog kände hon sig då stark och glad och färdig att möta honom. Han stoppade tvålbiten i kavajfickan och reste sig med händerna i vädret och kom emot henne så, som om han ville falla över henne eller välsigna henne. – De är strax torra, sa han. Vem hade skvallrat? Det var det första Kata tänkte när hon kom in på laboratoriet dit hon kallats av fadern och såg att mamman redan var där, i sitt allra mest upprörda tillstånd, det som brukade få fadern underligt spak och liksom generad. Det kunde bara betyda en sak, att föräldrarna nu fått veta det som många andra redan känt till och – det insåg hon nu och kände en stöt av glädje vid tanken – hjälpt henne att hemlighålla. Hon insåg också att hon var beredd och hon fick strax veta. – Maria, sa fadern men kom inte längre innan modern snyftande bröt in. – Du ska veta att jag har försökt! Hade jag haft 27