ian rankin Hellre vara djävulen
ISBN 978-91-7 701-817-9 © Ian Rankin / John Rebus Ltd, 2 016 Originaltitel: »Rather be the Devil« Originalförlag: Orion Översättning: © David Nessle, 2 017 Omslagsfotografi: © Grigory Iofin / Shutterstock.com Formgivning: Lars Sundh Sättning: Petra Wåhlin Massali Typsnitt: Minion & Helvetica Neue Tryck: ScandBook, EU, 2 017
Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se
Ian Rankin
Hellre vara djävulen Översättning av David Nessle
Fรถrsta dagen
5
6
1 R e b u s lade ner kniven och gaffeln på den tomma tallriken, lutade sig bakåt i stolen och såg på de andra restauranggästerna. »Det skedde ett mord här, känner du till det?« sa han. »Och så säger de att romantiken är död.« Deborah Quant slutade äta på sin biff. Rebus hade just tänkt säga att hon skar i den lika försiktigt som när hon karvade med skalpellen i ett lik. Men så hade han kommit att tänka på mordet och tyckt att det var en bättre samtalsöppning. »Ursäkta«, sa han och tog en klunk rödvin. De sålde öl – han hade sett kyparna servera det vid andra bord – men han försökte skära ner. En ny start – det var därför de åt på restaurang, för att fira en rökfri vecka. Sju hela dagar. Hundrasextioåtta timmar. (Hon behövde ju inte få veta något om den han tiggde till sig utanför ett kontor för tre dagar sedan. Den gjorde honom hur som helst illamående.) »Du börjar väl känna lite mer smak, eller hur?« frågade hon nu, och inte för första gången. »Visst«, sa han och undertryckte en hostning. Hon verkade ha tappat intresset för biffen och torkade sig om munnen med servetten. De befann sig på Galvin Brasserie Deluxe som hörde till Caledonian Hotel – även om det kallades för Waldorf Astoria Caledonian nu för tiden. Men för dem som var uppvuxna i Edinburgh var det Caledonian eller »Caley«. Rebus hade dragit några historier i baren innan middagen – om järnvägsstationen som hade legat strax intill och rivits på sextiotalet; om när Roy Rogers hade ridit uppför 7
trappan på sin häst Trigger för att bli fotograferad. Quant lyssnade pliktskyldigt, innan hon sa till honom att han kunde knäppa upp kragknappen på skjortan. Han hade stoppat fingret innanför kragen och försökt töja ut tyget. »Du är observant«, sa han. »Det är lätt att gå upp några kilon när man slutar röka.« »Verkligen?« hade han svarat och tagit ännu en näve jordnötter ur skålen. Nu hade hon fångat kyparens blick och han höll på att duka av. De tackade nej till efterrättsmenyn. »Vi tar bara kaffe – koffeinfritt om det finns.« »Två koffeinfria?« Kyparen såg på Rebus för att få en bekräf telse. »Absolut«, sa han. Quant strök undan en lock av sitt röda hår ur pannan och log mot honom från andra sidan bordet. »Du sköter dig bra«, sa hon. »Tack, mamma.« Ännu ett leende. »Okej, berätta om det här mordet då.« Han sträckte fram handen mot sitt glas men började hosta igen. »Jag måste bara…« Han gestikulerade mot toaletten. Han sköt bak stolen, reste sig och gned sig över bröstet med handen. När han kom in på herrtoaletten gick han fram till handfatet, böjde sig över det och hostade upp lite klumpar ur lungorna. Som vanligt var de lite blodfläckade. Ingen anledning till panik, hade han fått höra. Mera hosta, mera slem. KOL kallades det. Kroniskt Obstruktiv Lungsjukdom. Deborah Quants läppar hade pressats samman när han berättade om det för henne. »Inte helt överraskande, eller hur?« Redan nästa dag hade hon tagit med sig en glasburk av okänd ålder. Den innehöll ett tvärsnitt av en lunga och visade bronkerna. »Bara så du vet«, sa hon och visade honom vad han redan hade sett på en datorskärm. Hon hade lämnat kvar burken. »Är det ett lån eller får jag behålla den?« »Du kan ha den så länge du behöver den, John.« 8
Han höll på att göra rent handfatet när han hörde dörren öppnas bakom sig. »Glömde du inhalatorn hemma?« Han vände sig mot henne. Hon stod lutad mot dörrkarmen, med ena benet över det andra, armarna i kors och högburet huvud. »Finns det ingenstans där man går säker?« muttrade han. Hennes blekblå ögon svepte över rummet. »Inget här inne som jag inte har sett tidigare. Hur mår du?« »Jag är i toppform.« Han stänkte vatten i ansiktet och torkade det med en handduk. »Nästa steg är lite motion.« »Ska vi börja nu i kväll?« Hennes leende blev bredare. »Om du lovar att inte falla död ner.« »Men först ska vi väl dricka vårt ljuvliga koffeinfria kaffe.« »Och du ska förföra mig med en berättelse.« »Du menar mordet? Det hände en våning upp i ett av hotell rummen. En bankirhustru som gillade att vänsterprassla.« »Mördad av sin älskare?« »Det är en teori.« Hon borstade osynliga smulor från sin dräktjacka. »Tar den lång tid att berätta?« »Det beror på hur lång du vill ha den.« Hon tänkte efter ett ögonblick. »Lika lång som en taxiresa hem till mig eller dig.« »Då tar vi bara de bästa bitarna.« På andra sidan dörren harklade sig någon, en restaurangbesökare som var osäker på vad etiketten krävde i den här typen av situation. Han muttrade en ursäkt när han trängde sig förbi och tog skydd i ett av toalettbåsen. Rebus och Quant log när de återvände till bordet, där två koffeinfria kaffekoppar väntade på dem. Kommissarie Siobhan Clarke hade suttit hemma med en god bok och resterna av en portion färdigmat när en väninna som 9
hette Tess ringde från sambandscentralen på Bilston Glen. »I vanliga fall hade jag inte stört dig, Siobhan, men när jag fick höra offrets namn…« Därför satt Clarke nu i sin Vauxhall, på väg till Royal Infirmary. Sjukhuset låg i stadens södra utkanter, och det fanns gott om parkeringsplatser så här dags. Hon visade sitt tjänstekort i receptionen på akuten och fick instruktioner om hur hon skulle gå. Hon passerade avbalkning efter avbalkning, och om draperierna var fördragna stack hon in huvudet. En äldre kvinna med närmast genomskinlig hy log stort från sin brits. Andra gav henne också förhoppningsfulla blickar – både patienter och anhöriga. En berusad yngling, vars huvud fortfarande dröp av blod, blev lugnad av ett gäng manliga sköterskor. En medelålders kvinna spydde i en rondskål av papp. En tonårsflicka stönade lågt och regelbundet med knäna uppdragna mot bröstet. Hon kände igen mamman först. Gail McKie stod lutad över sonens brits och strök honom över håret och pannan. Darryl Christies slutna ögon var påsiga och röda, näsan var svullen, med koagulerat blod kring näsborrarna. Han hade ett nackstöd av skumgummi på sig och andra stöd kring halsen. Han bar kostym, skjortan var uppknäppt hela vägen till byxlinningen. Han hade blåmärken på bröst och mage, men han andades. Han hade en klämma på ett finger, ansluten till en maskin som visade puls och blodtryck. Gail McKie vände sig mot Clarke. Tårarna hade fått hennes alltför frikostigt tilltagna makeup att börja rinna. Det färgade håret var rödblont och uppsatt. Armband med juveler rasslade på handlederna. »Jag känner igen dig«, sa hon. »Du är polis.« »Jag beklagar det här med din son«, sa Clarke och kom lite närmare. »Men han kommer väl att klara sig?« »Se på honom!« Hon höjde rösten. »Se på vad de jävlarna har gjort! Först Annette och nu det här…« Annette hade bara varit ett barn när hon blev mördad, 10
gärningsmannen hade hittats och fängslats, och det dröjde inte länge förrän han också blev dödad, knivhuggen i hjärtat av en fånge som – sannolikt – hade lejts av Annettes bror Darryl. »Vet du vad som hände?« frågade Clarke. »Han låg på uppfarten. Jag hörde bilen komma och undrade varför han dröjde. De rörelseaktiverade lamporna hade tänts och slocknat igen utan att han syntes till, och middagen stod på spisen.« »Var det du som hittade honom?« »Han låg på marken bredvid bilen. De måste ha hoppat på honom så fort han steg ur.« »Och du såg inget?« Christies mamma skakade sakta på huvudet med blicken fäst på sonen. »Vad säger läkarna?« »Vi har inte hört nåt än.« »Har Darryl varit vaken? Har han sagt nåt?« »Vad vill du att han ska säga? Du vet lika bra som jag att Cafferty ligger bakom det här.« »Det är nog bäst att inte dra några förhastade slutsatser.« Gail McKie fnös föraktfullt och sträckte på sig när en man och en kvinna i vita rockar trängde sig förbi Clarke. »Förutom att röntga bröstkorgen föreslår jag att vi gör en ultraljudsundersökning. Så vitt vi kan avgöra träffade de flesta slagen överkroppen.« Den kvinnliga läkaren hejdade sig och såg på Clarke. »Polisen«, förklarade Clarke. »Inte vår första prioritet«, sa läkaren och gestikulerade åt sin manliga kollega att han skulle dra för draperiet, så att Clarke hamnade utanför. Hon stod kvar en kort stund och försökte lyssna, men det var för många stön och skrik kring henne. Med en suck drog hon sig tillbaka till väntrummet. Ett par uniformerade poliser förhörde ambulanspersonal. Clarke visade sitt tjänstekort och fick bekräftat att det var Christie de talade om. »Han låg på marken på förarsidan, mellan Range Rovern 11
och trädgårdsmuren«, förklarade en polis. »Bilen var låst och han hade nyckelknippan i handen. Grindarna är fjärrstyrda och han hade stängt dem efter att han passerade.« »Var ligger huset, exakt?« avbröt Clarke. »Inverleith Place. Intill Inverleith Park, precis vid Botaniska trädgården. Det är en villa.« »Grannar?« »Vi har inte pratat med dem än. Det var mamman som slog larm. Han kan inte ha legat där mer än ett par minuter…« »Ringde hon polisen?« Polisen skakade på huvudet. »Hon ville ha oss«, sa den ena ambulansföraren. Han var klädd i grönt och såg utmattad ut, liksom sin kvinnliga kollega. »Så fort vi såg honom ringde vi till er.« »Jobbig dag?« frågade Clarke när han gned sig i ögonen. »Inte mer än vanligt.« »Så han bor med sin mamma«, fortsatte Clarke. »Var det nån annan där?« »Två yngre bröder. Hon kämpade som ett djur för att de inte skulle se nåt.« Clarke vände sig mot poliserna. »Har ni förhört bröderna än?« Båda skakade på huvudet. »Tror ni det var ett proffsjobb?« frågade den kvinnliga ambulansföraren. Hon fortsatte utan att vänta på svar: »Alltså, de väntade ju på honom… med ett basebollträ, kanske en kofot eller hammare, och sen stack de innan nån hann reagera.« Clarke ignorerade henne. »Övervakningskameror?« frågade hon. »I hörnen på huset«, bekräftade den andra polisen. »Alltid nåt«, sa Clarke. »Vi vet allihopa, eller hur?« Clarke stirrade på den kvinnliga ambulansföraren. »Vad är det vi vet?« 12
»Det var meningen att han skulle dö, eller också var det en varning, och i båda fallen…« »Ja?« »Big Ger Cafferty«, sa kvinnan och ryckte på axlarna. »Det namnet har jag hört.« »Offrets mamma var säker«, sa den manliga ambulansföraren. »Hon ropade fan ut det från hustaken. Tillsammans med en del riktigt fula ord.« »Det är bara spekulationer än så länge«, varnade Clarke. »Men man måste ju spekulera för att verifiera«, sa den kvinnliga ambulansföraren, men hennes leende försvann när hon mötte Clarkes blick. Rebus satt på sängen i sitt gästrum. Det hade varit dottern Sammys rum, innan hustrun tog henne ifrån honom. Nu var Sammy själv mamma och Rebus morfar. Inte för att han träffade dem särskilt ofta. Affischerna på väggarna var borta men annars var rummet sig likt. Samma tapeter, en naken madrass, täcke och en kudde i garderoben ifall någon besökare skulle sova över. Men han kunde inte minnas när det hände senast, och det var lika bra, för rummet var lika inbjudande som en klädkammare. Det stod kartonger på och under sängen, ovanpå garderoben och intill den. De täckte även halva fönstret, så att det blev omöjligt att fälla ner träpersiennerna. Han visste att han borde göra något åt dem, men han visste också att det inte skulle hända. De skulle bli någon annans bekymmer – förmodligen Sammys – när han var borta. Han hade till sist hittat kartongen han sökte och satt nu med den i ytterhörnet av sängen med sin hund Brillo vid fötterna. Oktober 1978. Maria Turquand. Strypt i rum 316 på Caledonian Hotel. Rebus hade arbetat med fallet en kort tid, innan han blev osams med en överordnad. Fast han knuffats åt sidan hade han intresserat sig för fallet, samlat tidningsklipp och gjort anteckningar, främst om rykten och skvaller som andra 13
poliser hade delat med sig av. Ett av skälen till att han kom ihåg det: nästan exakt ett år tidigare hade två tonårsflickor mördats efter en utekväll på puben Worlds End. Man hade knappt gjort några framsteg med den utredningen, och den var på väg att läggas ner, men 1978 gjorde man ett sista försök för att se om årsdagen fick någon att minnas eller känna ånger. Rebus straffades för sin uppstudsighet med en lång, ensam väntan på att någon av telefonerna skulle ringa. Och det hade de gjort, men det var bara knäppgökar. Under tiden vandrade kollegorna omkring på Caley och tog små te- och kakpauser mellan förhören. Maria Turquands dopnamn var Maria Frazer. Föräldrarna var förmögna, hon hade gått i privatskola. Hon hade gift sig med en lovande ung man. Han hette John Turquand och arbetade på en bank som hette Brough’s. Brough’s hade hand om många av Skottlands gamla förmögenheter, man behövde särskilt djupa och förtroendeingivande fickor om man ville bära dess checkhäften. Banken var diskret, men började bli mindre diskret när kassakistorna fylldes och man började se sig om efter nya investeringsmöjligheter. Det visade sig att de till och med övervägt att försöka ta över Royal Bank of Scotland, vilket vore ungefär som om David lyckats slå knockout på Goliats större och starkare storebror. I och med mordet på Maria Turquand hamnade Brough’s på förstasidan i Storbritanniens alla tidningar, och stannade kvar där när detaljerna om hennes stormiga privatliv sipprade ut. Hon hade haft en lång rad av älskare som hon för det mesta förlustade sig med i ett rum på Caledonian Hotel. En del av Rebus klotter handlade om namn han hade hört – de var obekräftade, men bland dem fanns en konservativ parlamentsledamot. Visste maken? Det verkade inte så. Hur som helst hade han ett alibi, eftersom han haft ett heldagsmöte med bankens direktör, sir Magnus Brough. Marias senaste älskare, en playboy och festfixare vid namn Peter Attwood – som händelsevis var en vän till maken – låg illa till ett tag, eftersom han inte kunde 14
redogöra för sina förehavanden under eftermiddagen, tills en annan älskarinna dök upp, en gift kvinna som han hade försökt skydda. Det var ju omtänksamt av honom, tänkte Rebus. Allt detta hade räckt för att få historien att ta fart utan att en rockstjärna dök upp i en biroll. Men Bruce Collier hade också bott på Caledonian med sitt band och sin manager, eftersom hotellet låg nära Usher Hall där han snart skulle uppträda. Collier hade varit med i en rockgrupp i början av sjuttiotalet. De hette Blacksmith, och Rebus hade sett dem live. Någonstans hade han nästan säkert kvar deras tre skivor. Det var en chock när Collier hoppade av gruppen för att satsa på en solokarriär med ett softare sound och spelat in covers på en mängd hits från femtio- och sextiotal med allt större framgång. Första spelningen i hemstaden, starten på en landsomfattande turné, hade lockat dit journalister och T V-team från både Storbritannien och utomlands. Rebus hittade en hel del fotografier när han letade igenom klippen. Collier med stor frisyr och smala jeans och en härva av silkessjalar runt halsen, fångad i blixtljuset på hotelltrappan. Sedan var han på promenad i sina gamla kvarter och stannade till vid huslängan där han hade vuxit upp. När han frågades ut av pressen medgav han att polisen stod i begrepp att förhöra honom. Artikeln illustrerades med ett foto på Maria Turquand (taget på en fest) som använts en hel del under veckorna efter hennes död. Hon bar en kort, mycket urringad klänning och plutade med munnen mot kameran med en cigarett i ena handen och ett glas i den andra. Spaltmeter ägnades åt att avhandla hennes »vilda livsstil«, alla älskarna och beundrarna, skidsemestrarna och solsemestrarna i den karibiska övärlden. Inte många fäste sig särskilt vid hennes död, vid skräcken hon måste ha känt, den skärande smärtan när luftstrupen krossades av mördarens händer. Starka, manliga händer, enligt obduktionsprotokollet. »Vad håller du på med?« 15
Rebus såg upp. Deborah Quant stod i dörren iförd den långa vita T-shirt han hade i byrån i sovrummet för de få nätter hon sov över. De hade träffats i närmare ett år, men ingen av dem ville flytta ihop – de var för fast i sina vanor, för vana vid sitt eget sällskap, sin egen rutin. »Jag kunde inte sova«, sa han. »För hostan?« Hon svepte sitt långa hår bakåt. Han ryckte på axlarna i stället för att svara. Hur skulle han förklara att han hade drömt om cigaretter och vaknat med ett nikotinsug som inga plåster, tuggummin eller e-cigaretter kunde stilla. »Vad är allt det här?« Hon stötte till en av lådorna med en naken fot. »Har du inte varit här inne förut? Det är bara… gamla fall. Sånt som intresserade mig då.« »Jag trodde du hade gått i pension.« »Det har jag.« »Men du kan inte släppa taget?« Han ryckte på axlarna igen. »Jag kom att tänka på Maria Turquand. När jag började berätta historien insåg jag att jag hade glömt en del.« »Du borde försöka sova.« »Till skillnad från vissa behöver jag inte gå till jobbet i morgon. Det är du som borde försöka sova.« »Mina patienter klagar sällan om jag är några minuter sen – en av fördelarna med att arbeta med de döda.« Hon gjorde en paus. »Jag ska dricka lite vatten. Vill du ha nåt?« Han skakade på huvudet. »Sitt inte uppe för länge.« Han såg på medan hon gick ut i hallen på väg mot köket. Ett tidningsklipp hade fallit ur hans knä och hamnat på golvet. Det var några år senare. Någon hade drunknat i en swimmingpool på Caymanöarna. Offret hade varit där på semester med sina vänner, däribland Anthony och Francesca Brough, barnbarn till sir Magnus. Det fanns ett foto på husets storslagna fasad, med 16
en bildtext som talade om att det tillhörde sir Magnus, som nyligen hade gått bort. Rebus mindes inte riktigt varför han hade lagt till det här efterspelet till mordet på Maria Turquand, annat än att det hade gett tidningen ännu en ursäkt att trycka ett foto på Maria som påminde honom om hennes skönhet och hur irriterad han blivit när han inte fick vara med och utreda fallet. Han tittade på de nummer av The Scotsman från mordveckan som han hade sparat: vietnamesiska flyktingar anländer för att starta ett nytt liv, B. B. King var med i ett musikprogram på BBC , Rosa Panterns hämnd gick på biograferna, en annons för Royal Bank of Scotland med ett foto på World Trade Center, Margaret Thatcher på besök i East Lothian i samband med ett fyllnadsval, sopberg som tornade upp sig i Edinburgh medan renhållningsstrejken fortsatte… Och på sportsidan: Mållöst för skotska klubbar i Europacupen. »Vissa saker ändras aldrig«, muttrade Rebus för sig själv. När han hade lagt tillbaka alltsammans i en låda som var märkt 77–80 så borstade han dammet från händerna och satt kvar en kort stund och betraktade rummet och dess innehåll. De flesta papperen hade anknytning till fall som han arbetat med, och till sist löst – men vad betydde det egentligen? En polismans öde. Men han kände att den verkliga historien fortfarande var oskriven, bara antydd i diverse rapporter och domslut – bara en del av sanningen. Han undrade om någon skulle kunna få ordning på alltsammans, men betvivlade att någon var intresserad. Inte hans dotter – hon skulle kasta en hastig blick på det här och kasta alltsammans i en container. Du kan inte släppa taget… Det var sant. Han hade släppt jobbet först när han fick veta att det inte fanns några alternativ, pensionerats, blivit överflödig och irrelevant. Adios. Brillo verkade känna av stämningen i rummet, höjde huvudet och nosade på Rebus ben tills han lutade sig ner och klappade tröstande. 17
»Bara lugn, grabben. Det är ingen fara.« Han reste på sig, släckte lyset, väntade tills hunden kommit ut och stängde dörren. Vattnet hade kokat upp och Quant hällde det i en mugg. »Vill du ha en kopp?« »Bäst att låta bli«, sa Rebus. »Jag blir bara pissnödig om en timme.« »Vid det laget är jag borta, mycket att göra den här förmiddagen.« Hon nickade mot hans mobil som stod på laddning på köksbänken. »Den där har vibrerat.« »Jaså?« Han tog upp mobilen och såg på skärmen. »Jag råkade se att det första SMS :et är en påminnelse från vårdcentralen.« »Det är det.« »Ska de ta fler prover?« »Det verkar så.« Han höll blicken riktad mot skärmen och undvek hennes blick. »John…« »Det är inget särskilt, Deb. Som du sa – bara lite prover.« »Ja, men varför?« »Det vet jag inte förrän jag kommer dit.« Han skrev in sin PI N -kod och såg att han hade fått ett SMS till. Det var från Siobhan Clarke. Hans ögon smalnade när han läste det. Har du haft någon kontakt med Cafferty på sista tiden? Quant hade bestämt sig för att tiga, hon blåste på teet och tog en klunk. »Jag måste ringa tillbaka«, muttrade Rebus. »Det var från Siobhan.« Han gick in i det mörka vardagsrummet. En halvtom vinflaska stod på soffbordet. Skenet från stereon talade om att han glömt stänga av den. Sista spelade skivan: Solid Air med John Martyn. Solid luft. Det kändes som om det var sådan han gick genom när han tassade över mattan mot fönstret. Vad skulle han säga till Deb? De ser något slags skugga på min lunga, så nu 18
pratar de bara om hemska saker som tomografier och biopsier? Han hade ingen lust att tänka på det, och ännu mindre att säga det högt. Ett långt livs rökning hade plötsligt hunnit i kapp honom. En hosta han inte blev av med, blod som han spottade ut i handfatet, receptbelagd inhalator, receptbelagd nebulisator, KOL … Lungcancer. Inte en chans att han släppte in den värstingen i sitt mentala ordförråd. Nej, nej, nej. Håll tankarna i gång, byt fokus, tänk inte på alla fantastiska cigaretter du har rökt fram tills nu, många av dem mitt i natten med en John Martyn-L P på låg volym. I stället väntade han på att Clarke skulle svara och såg sin otydliga spegelbild och bortom den fönstren på andra sidan gatan, fördragna eller mörklagda. Ingen på trottoaren nedanför, inga bilar eller taxin som passerade, ingen antydan om den stundande dagen i himlen ovanför. »Du kunde ha väntat lite«, sa Clarke till sist. »Varför SMS :ade du klockan fyra på morgonen då?« »Det var snarare strax efter midnatt när jag skickade det. Har du varit upptagen?« »Upptagen av att sova.« »Men nu är du vaken.« »Precis som du. Vad har Cafferty gjort nu?« »Har du pratat med honom nyligen?« »För ett par tre veckor sen.« »Sköter han sig? Är han fortfarande en respektabel före detta gangster?« »Fram med det.« »Darryl Christie blev misshandlad utanför sitt hus i går kväll. Skaderapport: några spräckta revben och ett par lösa tänder. Näsan är inte knäckt, men den ser ut att vara det. Mamman var snar att nämna Caffertys namn.« »Cafferty är drygt fyrtio år äldre än unge Darryl.« »Men han är tyngre. Och vi vet båda två att han kan ha lejt nån om han ville.« 19
»Till vilket syfte?« »Det var inte så länge sen han trodde att Darryl hade satt ett pris på hans huvud.« Rebus tänkte efter. En kula i riktning mot Caffertys huvud en kväll när han stod i sitt vardagsrum, och rivalen Christie var den självklara kandidaten. »Han hade fel«, sa han efter en sekund. »Men det fick lite fart på honom, eller hur? Han kanske kom att tänka på hur mycket han saknar att vara stans gangsterboss.« »Och vad uppnår han genom att ge Darryl Christie en omgång?« »Han kanske blir ivägskrämd, eller gör nåt oövertänkt…« »Tror du det?« »Jag bara… spekulerar«, sa Christie. »Du har inte brytt dig om att fråga Darryl?« »Han är helt fullpumpad av smärtstillande och fick stanna över natten.« »Inga vittnen?« »Vi vet mer om några timmar.« Rebus tryckte ett finger mot fönsterrutan. »Vill du att jag ska nämna nåt för Big Ger?« »Bäst att låta polisen sköta det här, eller hur?« »Aj då. Apropå det – vägrar du fortfarande att prata med Malcolm?« »Vad har han sagt?« »Inte mycket, men jag får för mig att hans befordran till Gartcosh inte togs väl upp av dig.« »Då har din berömda intuition slagit slint för en gångs skull.« »Okej. Men om du vill att jag ska prata med Cafferty behöver du bara fråga.« »Tack.« Han hörde hur hon suckade. »Hur är det annars, förresten?« »Jag ligger i som vanligt.« »Och gör vad då?« 20
»Såna där hobbys som folk börjar med när de går i pension. Där kan du förresten hjälpa mig lite.« »Jaha?« Han vände sig bort från fönstret. Brillo satt bakom honom och väntade på att bli klappad. Rebus log och blinkade åt honom i stället. »Har du tillgång till arkivet med gamla olösta fall?« sa han i mobilen.
21
22
Andra dagen
23
24
2 M a l c o l m F o x hatade resorna till och från jobbet – sex mil dit och sex mil hem, till största delen på M8 . Vissa dagar påminde de om Flåklypa Grand Prix, med bilar som bytte fil hur som helst, lastbilar som svängde ut på vägrenen för att ta sig förbi andra lastbilar, vägarbeten och motorstopp, kraftiga vindar och piskande regn. Inte för att det fanns någon han kunde klaga hos – kollegorna på Gartcosh, Skotska Rikskriminalen, ansåg sig vara crème de la crème, och de hade en hypermodern byggnad som bevisade det. Så snart man hittat en parkeringsplats och legitimerat sig vid vaktkuren kom man in på ett slutet område som gjorde sitt bästa för att se ut som ett nyöppnat elituniversitet. Gott om öppna ytor, fyllda av ljus och värme. Speciella lokaler där specialister från olika områden kunde träffas och utbyta information. Inte bara de olika kriminalavdelningarna utan även kriminaltekniska laboratoriet och åklagarämbetet. Alla i ljuv harmoni under samma tak. Han hade aldrig hört någon gnälla om hur lång tid det tog att ta sig till Gartcosh och sedan hem igen, och han visste att han inte var ensam om att bo utanför Edinburgh. Edinburgh. Det hade bara gått en månad sedan han blev förflyttad, men han saknade redan sitt gamla arbetsrum på krim. Fast å andra sidan var det ingen här som brydde sig om att han var före detta internutredare, den sortens polis som andra poliser hatar. Men visste någon varför han hade bytt jobb? En polis som gått över till motståndarlaget hade varit nära att slå ihjäl honom, och samma polis hade släpats bort av två yrkesförbrytare för att aldrig ses till igen. Cheferna ville inte att historien skulle komma ut. Dessutom hade inte åklagaren 25