9789177017707

Ly n da L a P l a n t e Dolda mรถrdare

Lynda La Plante

DOLDA MÖRDARE

Översättning av Carla Wiberg

4

Prolog F ö r polisaspirant Jane Tennison följde några tunga och smärtsamma månader på banksprängningen som så tragiskt hade kostat kriminalöverkommissarie Bradfield och konstapel Kathleen Morgan livet. Händelsen påverkade hela Metro­ politanpolisen men framför allt polisstationen i Hackney, där många upplevde att kollegornas död var svår att hantera och alltför färsk att prata om. I den pampiga byggnaden av rött tegel och vit kalksten var det gott om vindlande trappor och korridorer med skiffergolv. Arrestens celler låg i den kalla och nedslitna källaren, och på bottenplanet och andra våningen fanns trånga kontorsrum. Hela huset behövde renoveras – det borde ha skett för länge sedan – men inga förändringar hade gjorts sedan den misslyckade razzian mot banken där två omtyckta och respekterade arbetskamrater hade dödats. Det var inte som om det aldrig hade hänt eller någonsin skulle glömmas, det var bara något man sällan eller aldrig talade om. Men inspektör Harris och några andra såg till att den dagliga rutinen upprätthölls och alla arbetade flitigt, och en ny överkommissarie gav kriminalpoliserna så mycket kraft och målinriktning att de orkade stanna kvar på stationen.

Kriminalinspektör Spencer Gibbs blev sjukskriven medan brännsåren på hans händer läktes. Flera av de andra krimi­ nalarna hade försökt kontakta honom, till och med lämnat meddelan­den hemma hos honom, men förgäves. Det verka­ de som om han inte ville ha besök, och via den nye över­ kommissarien blev det snart allmänt känt att Gibbs hade begärt förflyttning. Den unge kriminalkonstapeln Mike Hudson hade också blivit skadad i explosionen och sorgligt nog alltför traumatiserad för att återgå i tjänst. Han kom till kollegornas 5

begravningar men lämnade sedan in sin polisbricka och slutade som polis.

Trots att Jane hade varit både emotionellt och yrkesmässigt engagerad i katastrofen var hon nu ännu mer fast besluten att fullfölja sin provtjänstgöring och bli ordinarie poliskonstapel.

Medan veckorna och månaderna gick gjorde hon goda framsteg, inte bara i de fortsatta studierna och tentorna utan även ute på fältet, där hon gjorde flera lyckade gripanden. Ingen kunde förneka att hon fått fast ett imponerande antal misstänkta av båda könen för till exempel snatteri, skadegörelse, fylleri och häleri. Framför allt hade Jane vid två tillfällen ryckt ut efter anrop om pågående inbrott, kommit först till platsen och tagit tjuvarna på bar gärning.

Mot slutet av provtjänstgöringen – sista veckan i augu­sti 1974 – hade Jane en veckas obligatorisk tjänstgöring vid trafikpolisen.

Visst var det spännande att åka till den ena olycksplatsen efter den andra runt om i London i högsta fart med blåljus och sirener, men att bli trafikpolis var inte vad Jane siktade på.

Hon bockade av dagarna i fickalmanackan och längtade till måndagen den nionde september, då hon skulle börja sina sista fjorton dagar av provtjänstgöringen – som civilklädd kriminalkonstapel.

Jane hade redan funderat på att vända sig direkt till över­ intendent Metcalf, som kort efter sprängningen på banken hade lovat att ge henne en »personlig rekommendation« om hon fortsatte att sköta sig bra som aspirant och sedan ville bli kriminalare. Det löftet var över ett år gammalt nu, och fast hon ofta hade sett Metcalf på stationen hade han aldrig nämnt det igen. Jane kom fram till att det bästa hon kunde göra var att visa stort intresse och göra bra ifrån sig under veckorna på kriminalen. Då skulle hon ha mer på fötterna om hon tog upp saken med honom.

6

Kapitel 1 O n s d a g e n den fjärde september ställde Jane upp för inspek­ tion inför sena skiftet. Inspektör Harris gav polis­konstaplarna instruktioner om dagens patrullering till fots och i bil. ­Precis när Jane skulle få sina order kom kriminalkommissarie ­Nicholas Moran in och alla ställde sig självklart i givakt för den överordnade. Harris såg missnöjd ut. Han tyckte inte om att bli avbruten under inspektionen, i synnerhet inte av kriminal­ polisen. Moran nickade gillande åt konstaplarnas tecken på respekt. Han vinkade åt dem att sätta sig ner och vände sig till Harris. »Var så god och fördela uppgifterna. Sedan skulle jag vilja säga några ord om de överfall som har inträffat i vårt distrikt de senaste veckorna.« »Jag är klar, så det går bra nu genast. Men jag är tacksam om det går fort, för mina konstaplar måste ut och patrullera«, sa Harris i överdrivet formell ton. »Tack«, svarade Moran med ett snett leende som visade att han inte gillade Harris attityd.

Kommissarie Moran var en erfaren och respekterad krimi­ nalare som hade tjänstgjort vid sedlighetsroteln på Scotland Yard innan han nyligen blivit befordrad och fått förflyttning till kriminalen i Hackney. Han var i trettiofemårsåldern och hade ljust välkammat hår som nådde ner till nyckelbenen. I dag var han klädd i marinblå kostym och vit skjorta med button down-krage, blå slips och svarta ankelboots med en klackhöjd som gjorde att han såg längre ut än sina en och sjuttioåtta.

Jane hade sett honom några gånger förut men som aspirant hade hon inte haft någon direktkontakt med honom. Enligt 7

djungeltelegrafen på polisstationen gjorde han snabb karriär och skulle gå långt.

Moran upplyste skiftet om att ett antal unga kvinnor hade utsatts för våldtäktsförsök efter mörkrets inbrott i två grön­ områden i Hackney, Victoria Park och London Fields. Han misstänkte starkt att alla överfallen hade gjorts av en och samma förövare. De flesta av kvinnorna var prostituerade, sa Moran, och därmed givna måltavlor eftersom de antagligen inte skulle anmäla händelsen. Men de två senaste offren var inte prostituerade och nu befarade man att den misstänkte började bli mindre nogräknad i fråga om vilka han gav sig på. Medan Moran talade skrev alla de närvarande – utom Harris – ner uppgifterna i sina anteckningsböcker. »Den misstänkte är knappt en och sjuttiofem lång och talar med mörk röst och Londondialekt. Han har varit klädd helt i svart: midjekort jacka, polotröja och byxor.« Moran gjorde en paus så att de skulle hinna skriva ner vad han hade sagt. »Hudfärg och ansiktsdrag?« frågade Harris i en ton som antydde att Morans signalement var bristfälligt. »Det vet jag inte«, sa Moran och tystnade igen medan Harris lutade sig bakåt med ett belåtet leende. Sedan fortsatte han: »Tyvärr skulle inget av offren känna igen angriparen eftersom han vid samtliga tillfällen hade ansiktet dolt.« Harris höll tyst medan Moran informerade om att han skulle skicka ut ett lockbete i London Fields de närmaste kvällarna och ägna sig åt spaning tillsammans med några kriminal­konstaplar.

Han ville att två uniformsklädda poliskonstaplar skulle patrul­ lera i Victoria Park när det hade blivit mörkt. Om möjligt skulle en radiobil från stationen göra ett svep genom parken minst en gång i halvtimmen. Det var ett knep för att locka förövaren att hålla sig till London Fields, där inga uniformerade kollegor skulle finnas, sa Moran. Harris antecknade i loggboken som låg framför honom och avdelade konstapel Jackson och konstapel Oliver att patrullera i Victoria Park. »Men om patrullen i Victoria Park får se någon som beter 8

sig misstänkt eller överensstämmer med gärningsmannens signalement, så har de mitt tillstånd att hejda den personen och fråga vad han gör där«, fortsatte Moran. »Om ni inte blir nöjda med hans svar griper ni honom och hör av er till krim.

En av mina konstaplar kommer att sitta vid radion på en annan frekvens än er. Några frågor?« Harris slog snabbt igen loggboken och reste sig. »Jaha, då vet alla vad de ska göra i dag. Hämta ut era radiosändare och fordon och ge er ut på patrull. Och inga tepauser först.« Jane räckte upp handen för att få Morans uppmärksamhet. »Ja?« »Ursäkta, kommissarien – det här gäller inte ert fall. Det är bara det att jag inte har fått mina order än. Jag kanske också kan bevaka Victoria Park, inspektörn? Eller i alla fall avlösa kollegorna när de tar rast?« frågade Jane i hopp om att få en chans att gripa den misstänkte i Victoria Park.

Rynkan i Harris panna sa allt. Jane var van vid hans ned­ låtande, manschauvinistiska attityd. »Jag har ju sagt vilka som ska patrullera i parken. Du sitter på kommunikation i dag, Tennison. Radio och dataterminal.« Kommissarie Moran vinkade åt Jane. »Jaså, det här är Jane Tennison? Då skulle jag vilja prata med dig om förflyttning till kriminalen…« »Hon måste sköta kommunikationerna i dag. Hon ska avlösa sin kollega efter det tidiga skiftet«, avbröt Harris. »Men jag behöver en kvinnlig polis som lockbete i kväll, Harris… om du inte vill sätta på dig peruk, kjol och höga klackar själv«, sa Moran och lät som om han menade allvar.

Harris föste ut alla utom Jane och Moran ur rummet, smäll­ de igen dörren och vände sig till kommissarien. »Får jag säga en sak?« sa han indignerat. Han gick några steg bort från Jane och Moran följde efter.

Jane kunde inte fatta att Harris fortfarande betedde sig som ett tjurigt barn så fort det handlade om kvinnliga polisers karriärmöjligheter. Hon hade bara några dagar kvar av prov­ 9

tjänstgöringen, men hon visste att Harris hade ett horn i sidan till kriminalpolisen. Han sa ofta att unga kriminalare inte hade vare sig muskler eller hjärna utan förlitade sig på att erfarna ordningspoliser som han själv skulle klara dem ur knipan. Nu låtsades han viska till Moran, men det var tydligt att han ville att Jane skulle höra vartenda ord. »Ni vet väl att Tennison bara är aspirant? Hon är oerfaren och det är inte säkert att hon förstår kriminalens rutiner i fråga om bevishantering ifall ni gör ett gripande.« »Om du antyder att mina kriminalare skulle uppmuntra en ordningspolis att förfalska bevis så tar jag mycket illa upp, Harris. Du kan vara lugn för att hennes säkerhet kommer att gå före allt annat under den här operationen.« Moran såg på sitt armbandsur innan han fortsatte: »Sätt fart nu… vakthavande på morgonskiftet väntar väl på avlösning.« Harris bet ihop tänderna och gick. Moran vinkade åt Jane att sätta sig ner. Han drog fram en stol åt sig själv, ställde den bakfram, satte sig grensle över den och lade ena armen på ryggstödet. Jane kände inte Moran, men hans självsäkra leende och välskurna kostym hade gett henne intrycket att han betraktade sig som något av en charmör. Han tog upp ett paket Players ur fickan och skakade ut två cigaretter. Jane tackade nej när han erbjöd henne den ena. Då satte han den bakom örat och tände den andra med en Zippotändare. En bråkdels sekund blev Jane påmind om att överkommissarie Bradfield hade använt en liknande tändare. Men minnesbilden bleknade bort medan Moran stängde sin Zippo, drog ett bloss på cigaretten och blåste en rökring. »Du hörde ju vad jag sa till inspektör Harris.« Jane nickade. »Ja, och jag vill gärna delta i er operation.« »En kriminalkonstapel från Dalston skulle fungera som lock­ bete i kväll, men hon sjukanmälde sig för en timme sedan och jag behöver en ersättare. Ett par av grabbarna på kriminalen rekommenderade dig därför att du både ser bra ut och redan har gjort rätt många gripanden«, sa han allvarligt.

10

»Tack«, svarade hon smått generad. »Det innebär förstås vissa risker, men jag kan försäkra att vi kommer att iaktta dig diskret från en spaningsbuss. Och det kommer att finnas förstärkningar i närheten. Men du väljer själv… jag förstår om du inte vill vara lockbete, och du kommer ändå att vara välkommen till dina två veckors provtjänstgöring på krim.« »Jag känner mig hedrad om jag får fungera som lockbete och jag vet att era kriminalare kommer att skydda mig.« Moran rätade på sig och daskade båda händerna i ryggstödet. »Jättebra, stumpan… och vare sig vi griper honom eller ej så kan du lägga till de närmaste tre arbetsdagarna hos oss som extra tjänstgöring på kriminalen.« »Tack, kommissarien. Jag ska inte svika er.« »Nej, det tar jag för givet. Men först måste du skapa den rätta looken.« »Jaha«, sa Jane och undrade vad han skulle säga därnäst. »Du får klä ut dig lite… Du måste se sexig ut, fixa håret och sminka dig, kanske skaffa en lång peruk eller något sådant, se ut som om du är ute efter lite rajtan tajtan… Har du något emot det?« Jane skakade på huvudet och Moran frågade om hon hade några egna plagg i »lättklädd« stil. När hon svarade nej tog Moran fram en skinnplånbok ur innerfickan och räckte henne två tiopundssedlar. »Här har du tjugo bagare. Använd dem, men ta kvitto så att jag kan få tillbaka dem som utlägg för operationen.« Moran såg på klockan igen och reste sig. »Då så. Det blir mörkt strax före åtta, så stick i väg och gör dig i ordning och kom till genomgången hos oss på krim halv åtta.« Jane nickade och Moran föste tillbaka stolen mot väggen med foten innan han gick. Jane satt kvar en liten stund och försökte tänka igenom vilka av hennes egna kläder som skulle kunna passa, men hon kom inte på några. Det här var en stor chans och hon ville inte förstöra den. Hon såg på pengarna 11

hon hade fått av Moran och undrade om hon skulle kunna hitta något lämpligt på Chelsea Girl eller British Home Stores, men det tvivlade hon på. Och på Carnaby Street var nog allting för dyrt.

Det var en lättnad att hon hade nästan fem timmar på sig att bli klar. Men allra först måste hon meddela den eländige inspektör Harris att hon nu officiellt hade inlett sin provtjänst­ göring på kriminalen. Hon gick ut ur inspektionsrummet och fortsatte genom den stenlagda korridoren med urblekta anslag på väggarnas flagnande gröna målarfärg. Till sist hittade hon Harris i biljardrummet och upplyste honom om att kommis­ sarie Moran hade sagt att hon skulle gå och köpa sig lämpliga kläder till kvällens uppdrag. »Lämpliga kläder har du säkert redan, Tennison. Jag tänker inte lämna ut några medel att handla för.« Han viftade avfärdande åt henne med biljardkön och böjde sig sedan över bordet och siktade in en stöt mot det svarta klotet. Jane gick bort till dörren. Där vände hon sig om och log mot Harris som just skulle sätta in sin stöt. »Det behövs inte… kommissarie Moran har gett mig tjugo bagare.« Harris stötte till och tappade greppet om kön så att den skrapade mot den gröna filten och nästan rev sönder den. »Hoppsan!« sa Jane och stängde hastigt dörren efter sig.

Hon hämtade uniformsrock och mössa i sitt skåp, lämnade polisstationen och tog buss 253 mot Ede House där hon hade bott i snart två år. Tio minuter senare skyndade hon uppför trappan till sitt rum. Hon tog av sig uniformskjolen och häng­ de in den i garderoben. Galge för galge gick hon igenom alla kläder som hängde där, trots att hon visste att hon inte hade något att vara »sexig« i. Hon tänkte på pengarna som Moran hade gett henne, men det kändes fel att göra av med dem på något smaklöst som hon aldrig mer skulle ta på sig. I despe­ ration drog hon på sig ett par jeans, en vit T- shirt och en kort jacka, men när hon såg sig i spegeln insåg hon att hon utan 12

tvekan skulle bli tvungen att köpa något som passade bättre.

Fast hon kände ju en person som hade haft för vana att klä sig i tubtoppar, hot pants, kortkorta kjolar och höga stövlar när hon skulle gå på disko. Jane skrattade när hon tänkte på att hennes syster Pam ofta hade smitit hemifrån med festkläderna i en axelväska så att de stränga föräldrarna inte skulle få se dem.

Sedan hade hon bytt om hemma hos någon väninna innan de begav sig till ställen som Empire Ballroom vid Leicester Square.

En gång hade Pam kommit hem efter midnatt och snubblat på stövlarnas höga kilklackar när hon smög in i den mörka hallen, och deras mamma hade hört oväsendet och kommit skyndande från föräldrarnas sängkammare. »Vet du vad klockan är?« hade hon sagt så högt att Jane också kom ut ur sitt rum. Pam hade uppenbarligen druckit alkohol – hon svängde med väskan där hon hade kläderna som hon hade tänkt byta tillbaka till, och hon fick ta stöd mot väggen för att hålla sig upprätt. »Att jag kommer så sent beror på att jag blev magsjuk… jag åt en räkcocktail hos Norma.« Mrs Tennison hade skakat på huvudet och sagt till Jane att blanda ett glas Samarin åt sin syster för magens skull, och hon hade sett skamsen ut när hon gick in i sängkammaren igen. »Hur mycket har du druckit?« hade Jane frågat medan hon hjälpte Pam in i badrummet och tog av henne kappan. »Bara några Babycham, det är ju inget, men jag fortsatte att dansa och hann inte byta om till…« Innan hon hade talat till punkt fick hon kväljningar och Jane fick hjälpa henne fram till toaletten. När Pam böjde sig fram upptäckte Jane till sin häpnad att hennes kjol var så kort att trosorna syntes, och ännu mer chockerande var det att Pam inte hade någon behå innanför den tunna volangblusen. »Du har ingen behå på dig!« väste Jane strävt. »Men herregud, häng med lite! Jag har inte haft behå på evigheter. Det har ingen nu för tiden.« »Jo, jag«, sa Jane. Hon tog fram Samarin ur medicinskåpet 13

och räckte fram ett brusande glas samtidigt som Pam började kräkas våldsamt igen.

Nu tog Jane bussen i riktning mot föräldrahemmet i ­Maida Vale och steg av vid Pams frisersalong som inte låg långt därifrån.

Pam blev överraskad av besöket och Jane förklarade helt kort att hon skulle ut på ett spaningsuppdrag och behövde ändra sitt utseende. Hon fick vänta tills Pam hade blivit färdig med att lägga färg i en kunds hår. Sedan sa Pam att hon bara hade tjugo minuter på sig innan hon måste kamma igenom färgningen eftersom hennes kollega inte skulle komma förrän senare.

I det lilla rummet innanför salongen fanns det en kasse full med peruker. Pam förklarade att de användes när elever skulle läras upp. Då fäste man dem på perukstockar och klippte eller färgade dem. Det fanns korta pagefrisyrer, spretiga blonda kalufser och permanentade hårburr. Ingen av dem var i särskilt bra skick. Jane provade några men de såg alltför konstgjorda ut – ända tills hon tog på sig en lockig peruk i mörkt rödbrunt. »Får jag låna den här?« »Ja, men du måste lämna tillbaka den sedan. Den är av riktigt hår. Vad behöver du mer?« »Har du något smink här?« »Ja, ibland kommer jag hit så tidigt att jag inte hinner måla mig hemma först. Och så har jag massor av prover, för jag sminkar hårmodellerna när vi är med i tävlingar.« Pam tömde en pappkartong på mängder av underlagskrämer och läppstift, flaskor med flytande eyeliner, ögonbrynspennor och lösögonfransar. Jane såg sig i en spegel. Hon tvekade fort­ farande i fråga om peruken. »Om du väntar så kan jag sminka dig och kamma ut peruken och sätta värmespolar i den. Du behöver klippa dig också.« »Nej, jag måste sticka nu, men gärna en annan gång. Du ska ha stort tack för det här.« Jane gick därifrån med peruken och en del av Pams smink i en papperskasse. Pam hade tyckt att det var roligt att hjälpa till, lära henne sätta fast lösögonfransarna och visa henne vad 14

mer hon kunde göra för att förändra sitt utseende. Systrarna hade inte sagt ett ord om hur lång tid som hade gått sedan de träffades senast eller hur Pam hade det med sin nyblivne make, Tony. En sextonårig lärling gick och sopade runt stolarna och torkade av handfaten, och hon kunde inte undgå att höra samtalet mellan Pam och Jane. Så fort Jane hade gått frågade hon Pam vad det handlade om. Pam såg hemlighetsfull ut. »Det får jag inte avslöja, Cheryl, men min syster är polis och ska ut och spana.« Sedan återgick hon till kunden som demonstrativt tittade på klockan för att visa att hon hade fått vänta för länge. »Ja, då ska jag bara kamma ut håret… de här extra tio minu­ terna har gett det bättre färg.« Om Pam hade blivit förvånad när hon fick se Jane så var det inget mot vad mrs Tennison blev. Hon fick genast för sig att det hade hänt något hemskt, och det tog Jane en bra stund att lugna henne och förklara att hon bara var där på en blixtvisit. Hon tog till en vit lögn och sa att en patrullbil stod och väntade och att hon bara ville titta till sin mamma och ge henne en kram. Mr Tennison var ute och spelade bowls, och tur var det – nu kunde Jane bara prata lite med sin mamma, hämta det hon behövde och gå igen. Hennes rum stod orört som alltid och det gjorde henne vemodig. Allt var välstädat och prydligt, men det blev det snart ändring på när Jane började gå igenom skåp och lådor. »Kära barn, om du talar om för mig vad du letar efter så kan jag kanske hjälpa dig att hitta det.« »Det är bara en teaterkostym jag hade för länge sedan – i en pjäs som vi spelade i skolan… och en dräkt från en hallo­ weenfest«, sa Jane där hon stod på en pall och rotade på översta hyllan. »De kanske ligger i Pams gamla rum. Där har jag lagt en massa saker som ska till Frälsningsarmén. En del av hennes egna kläder också, sådant som hon inte vill ha längre. Pappa och jag tänkte åka i väg med dem men det har inte blivit av än. Är det något särskilt jag ska titta efter?« 15

»Ja, det är en kollega som ska sluta… men bry dig inte om det, mamma. Jag går och kollar själv.« Jane klev ner från pallen. Hon tänkte absolut inte avslöja för sin mamma varför hon behövde gamla maskeradkläder.

Hon trodde knappt sina ögon när hon fick se alla kassar och plastsäckar som stod upptravade i rummet som hade varit Pams. Mrs Tennison började öppna den ena efter den andra. »Ska ni vara utklädda? Här är de höga stövlarna som Pam hade när hon skulle föreställa en köpman från medeltiden… de var dyra, för hon köpte dem på Biba… Det är inte äkta lackskinn men de når ända upp på låren.« Jane och hennes mamma gick igenom mängder av gamla kläder. Det mesta var Pams – och sådant som hon aldrig skulle vilja bli sedd i nu när hon var färdig hårfrisörska och drev en salong. Jane valde ut de plagg hon ville ha och stoppade ner dem i en plastkasse. Sedan gav hon sin mamma en kram och överlät åt henne att vika och packa ihop resten av kläderna. Mrs Tennison ville att hon skulle stanna och äta en tidig middag men Jane var angelägen om att åka hem till sig och prova sitt urval. »Jag måste sticka nu, mamma, men tack för hjälpen.« »Jag hoppas att det blir roligt, vännen… Pappa och jag ska åka till Frälsningsarmén med allt det här. Fast en del av Pams kläder är det nog ingen som vill ha. Jag var alltid så bekym­ rad för henne… alla hennes utsvängda byxor och små tunna toppar.« »Hej då, mamma!« Jane stoppade peruken och sminket i samma kasse som kläderna. När hon gick stod hennes mamma fortfarande och packade ner det hon hade lämnat kvar.

När Jane kom hem var klockan nästan sex. På sängen bredde hon ut en minikjol, en tajt tubtopp med paljetter, en mörkröd behå med stoppning i kuporna, ett par nätstrumpbyxor och de gräsliga plastiga lackstövlarna. Dessutom hade hon tagit med sig en volangblus, ett par blå plastringar att ha i öronen och 16

diverse armband och halsband. Hon borstade bort en del av tovorna ur den mörkt rödbruna peruken. Sedan satte hon upp sitt eget hår slätt mot huvudet och drog på sig peruken. Den nådde ner till axlarna och när hon såg sig i spegeln var hon totalt förändrad. Hon provade ryschblusen men ratade den till förmån för den paljettglittrande tubtoppen, som hon drog ner medan hon tog på sig den stoppade behån. När allt satt som det skulle visade hon rätt mycket klyfta. Hon log åt tanken på att mamma skulle ha fått hjärtinfarkt om hon hade sett henne nu.

När hon hade fått på sig nätstrumpbyxorna och dragit upp blixtlåset i den korta kjolen var det dags att kliva upp på en stol och titta i spegeln ovanför tvättstället. Hon underkände kjolen och provade i stället ett par hot pants av mörkgrön sammet.

Jane klev upp på stolen igen för att se resultatet och drabbades plötsligt av en minnesbild. När hon började provtjänstgöringen i Hackney hade hon varit med om den solkiga, sorgliga utred­ ningen av mordet på en ung prostituerad som hette Julie Ann Collins. Det kändes konstigt för Jane att tänka tillbaka på sin första reaktion på polaroidbilderna från brottsplatsen. Den sjuttonåriga heroinmissbrukaren Julie Ann hade haft hot pants och stövlar på sig när hon hittades död.

Det minnet ledde till en våg av sorg vid tanken på Kath och överkommissarie Bradfield. Jane fick knyta händerna hårt för att behärska den oväntade gråten. Hon ville inte tänka på dem – inte nu när hon just skulle ut på sitt första riktiga spaningsuppdrag. Det skulle kunna förstöra hennes chanser att få en efterlängtad tjänst på krim. Hon blev arg på sig själv för att känslorna tog överhanden, och som så ofta förut vägrade hon tillåta sig att fälla några tårar. Det kändes som om en hand kramade om hjärtat och hon fick tvinga sig att dra långsamma, djupa andetag tills trycket lättade. Hon hade inte berättat för någon om de här »anfallen«. De kom inte lika ofta nu och hon var övertygad om att hon skulle lyckas behärska dem.

Jane klev ner från stolen, tog fram allt sminket och lade ut det på sitt lilla skrivbord: det blekrosa läppstiftet, rouget och 17

burkarna med ögonskuggor, de tjocka underlagskrämerna.

Pam hade varit ganska rebellisk som tonåring och Jane kunde inte låta bli att le åt hur olika de var. Det kanske var lika bra att Pam hade börjat jobba på salongen så fort hon slutat skolan och att hon hade träffat Tony och gift sig så ung – annars skulle hon kanske ha spårat ur. Även om de var systrar så hade de inte mycket gemensamt. Sedan Pam hade gift sig och Jane flyttat in i polisens personalbostäder träffades de inte så ofta.

Jane fick göra flera försök och ta hjälp av en liten försto­ ringsspegel innan hon lyckades sätta fast lösögonfransarna.

Hon hade aldrig haft på sig sådana förut och tyckte att den pyttelilla klistertuben var svår att handskas med. Sedan strök hon ut en av de mörkare underlagskrämerna över hela ansiktet och tonade ut den neråt halsen som Pam hade visat henne.

Hon hade ingen borste, så rouget fick hon dutta på med en pappersnäsduk. När hon hade applicerat en blå ögonskugga blötte hon mascarakakan med vatten ur tvättställskranen och lade på två tjocka lager – försiktigt, för lösfransarna fick inte lossna. Hon granskade sin spegelbild en lång stund innan hon till sist målade munnen med det bleka läppstiftet.

Nu var klockan nästan sju och Jane insåg att hon måste ge sig i väg om hon inte skulle komma för sent till genomgången på krim. Hon kände sig nästan nöjd med sitt utseende ända tills det slog henne att det skulle bli kallt att vara ute sent. Då tog hon blusen som hon hade provat förut och knöt den runt midjan. Den skulle inte vara tillräckligt varm, det insåg hon, men spaningsuppdraget skulle kanske föra med sig en sådan adrenalinkick att hon inte märkte kylan. Till sist snäppte hon fast de stora blå plastringarna i örsnibbarna och satte på sig de billiga armbanden. Sedan kastade hon en tveksam blick på axelväskan som hörde till polisuniformen. Den kunde hon ju inte ha. I stället tog hon Pams sminkväska av plast och stoppade ner polislegitimationen i den. Den var blommig och försedd med blixtlås och fick duga som handväska.

Hon övade lite på att gå i de höga stövlarna, fram och tillbaka 18

i det lilla rummet. Det var besvärligt eftersom plasten skavde på knäna och hon hela tiden måste dra upp den vikta över­ kanten. Stövlarna hade platåsulor och höga kilklackar, och det var inte lätt att gå ordentligt i dem och härma den självsäkra »fnaskgången« – vicka på höfterna och vända huvudet hit och dit som om hon spanade efter torskar.

Jane fortsatte att träna in sin nya roll under bussresan från polishemmet tillbaka till stationen. Till att börja med var hon väldigt nervös och generad. Hon undrade om någon skulle känna igen henne eller försöka göra närmanden. De senaste månaderna hade hon gripit flera prostituerade ute på gatorna och hon kom ihåg deras hårda, iskalla blick när hon förhörde dem. Innan Jane åkte till polisstationen hade hon tagit av örhängena och armbanden och dragit på sig sin svarta trenchcoat över förklädnaden. Hon valde att gå in bakvägen så att ingen skulle få se henne i receptionen. När hon gick genom korridoren på väg mot omklädningsrummet blev hon hejdad av ett par kollegor. »Hallå där, stumpan, vad gör du i polisens lokaler?« »Samma sak som ni, grabbar. Det är jag – aspirant Tennison.

Vill ni se leg?« En av dem muttrade »Det var som fan!« och båda två skynda­de vidare i korridoren. Jane kände sig uppmuntrad av att de inte hade känt igen henne.

När hon hängde in trenchcoaten i sitt skåp drabbades hon av ännu ett minne. Det gällde något helt annat men påverkade henne så starkt att hon fick stålsätta sig – hon som hade varit så säker på att kunna behärska sina känslor. Hon hade glömt att ta på parfym och nu kom hon plötsligt att tänka på Kath och hennes påträngande franska doft som alla de manliga kollegorna hade retat henne för. En gång hade Kath sprejat sin parfym på Jane för att maskera lukten av desinfektionsmedel efter att hon hade varit med om en obduktion för första gången.

Funderingarna avbröts plötsligt av en ljudlig knackning på dörren till omklädningsrummet och kommissarie Morans röst: 19

»Två lamslagna poliskonstaplar har rapporterat att de såg dig i korridoren nyss… får jag komma in och titta på dig?« »Javisst«, sa Jane. Hon slätade till kläderna och skakade på huvudet så att peruken blev luftigare. »Herregud, du ser otroligt äkta ut… särskilt den där toppen med glittret, den är verkligen avslöjande«, sa Moran och stirra­ de på henne. »Ta den här«, lade han till och räckte henne en midjekort jacka av ljusblå päls. »Det kommer att bli rätt kallt ute så du behöver något varmt att ha på dig, något som passar ihop med det andra. Den här är bevismaterial i ett hälerifall men du får låna den i kväll.« Jane tog tacksamt på sig den billiga kaninpälsen som luktade fränt av patchouli. »Jag ska bara bättra på sminket så kommer jag upp till genom­gången.« »Sminket ser bra ut. Jag vill komma i väg nu så vi tar genom­ gången i spaningsbussen. Vakthavande får skriva ut dig tillsam­ mans med oss… Bussen står på gården.« Jane snäppte fast örhängena igen och gick ut till receptionen där inspektör Rodgers satt bakom disken. Honom gillade hon.

Till skillnad från inspektör Harris hade han humor, och han röt inte fram sina order. Nu höll han på att ramla av stolen när han fick se Jane, men hon identifierade sig hastigt och kunde lugna honom med att hon inte var någon obehörig besökare. »Det var som fan, Tennison, vad snygg du är! Harris sa att du skulle klä ut dig till ett spaningsuppdrag, men inte trodde jag att du kunde se ut så där!« Jane log, men han stirrade så beundrande på henne att hon förstod att han inte skojade. »Jaså, inspektörn tänder på mig?« »Jag fattar inte vad du har gjort… du ser ju ut som en filmstjärna. Synd att jag har fru och tre ungar och en schäfer­ korsning där hemma. Lycka till i kväll, hör du – var rädd om dig och ta inga risker. Du har gott om förstärkningar med dig.

Utnyttja dem.« 20

»Tack för det. Var snäll och skriv ut mig tillsammans med kriminalarna.« Rodgers nickade och såg efter Jane när hon fortsatte genom korridoren med vickande höfter. Sedan drog han till sig logg­ boken och antecknade att polisaspirant 517 Tennison hade lånats ut till kriminalen och lämnat stationen på spanings­ uppdrag klockan 19:45. När han slog igen boken suckade han och trummade med fingrarna på pärmen. Han visste hur ung och grön Tennison var och tvivlade på att hon hade någon aning om vad hon kunde råka ut för. Att vara så där trovärdigt utklädd till fnask kunde bli riktigt farligt.

21

22

Kapitel 2 J a n e kände sig nervös i spaningsbussen på väg till London Fields. Kommissarie Moran stoppade en liten dold radio­ sändare i fickan på den blå pälsjackan. Han hade gjort ett litet hål i fickan i förväg, för hörsnäckan och en liten handmikrofon.

Sladden fick löpa inuti jackans vänstra ärm och upp till ­halsen, där ledningen till hörsnäckan försvann i peruken. Moran förklarade att apparaten fungerade likadant som en vanlig polisradio. Det enda hon behövde göra när hon ville tala med honom var att hålla micken i vänstra handen och trycka på den lilla sändarknappen. »Ta den här också, ifall den skulle behövas.« Han tog fram en batong ur innerfickan på sin egen jacka och räckte henne den. »Du ska alltid skydda dig själv i första hand, så om det händer något klipper du till så hårt du kan där det gör mest ont. Uppfattat?« Jane nickade och vägde batongen i handen. »Men var ska jag ha den? Den är för lång för att gå ner i jackfickan och jag har ingen lust att försöka trycka ner den baktill i toppen eller shortsen.« Moran skrattade och tog upp ett gummiband ur fickan. »Ha den i högra ärmen och håll den på plats med det här.« Han hjälpte henne med batongen och sa att hon skulle anropa honom i radion när hon hade släppts av, bara för att kolla att den fungerade. »Är det säkert att du vill ställa upp på det här?« frågade han i allvarlig ton. »Ja. Fast om jag ska vara ärlig så är jag lite nervös.« »Det är fullt normalt… men jag har förstärkningar i civila bilar i närheten. De täcker båda sidorna av Fields. Ordnings­ 23

polisen är också underrättad om vad som är på gång, ifall vi skulle behöva dem. Kriminalkonstapel Ashton kör den här bussen, som du ser, och vi kommer att vara närmast dig hela tiden. Jag leder operationen. Mitt anrop är Guld, ditt är Silver och övriga – om vi behöver dem – heter Brons.« Jane nickade snabbt åt Ashton, en blek och fräknig tjugoåtta­ åring som nyligen hade gift sig. Liksom många av kriminalarna hade även han hört till Bradfields team.

Moran gav Jane ett lugnande leende. »Det är inte många tjejer ute efter de senaste händelserna, men ju färre som rör sig i parken desto lättare blir det för oss att hålla koll på dig.« När de kom till västra ingången till London Fields fick Jane instruktioner att följa vägen längs friluftsbadet och dröja sig kvar där ett tag som om hon spanade efter kunder. Bussen skulle stå så att kriminalarna kunde se henne, och efter mellan tio minuter och en kvart skulle hon gå vidare på huvudvägen genom parken till södra utgången på Lansdowne Drive, vända och gå till den norra på Richmond Road. Moran sa att om ingenting hade hänt inom en timme eller så fick hon komma in i spaningsbussen och ta sig en kopp kaffe innan hon gick samma väg tillbaka genom parken.

Framme i förarhytten hojtade konstapel Ashton att kusten var klar. Moran kastade en blick bakom dem och öppnade sedan bakdörren och släppte ut Jane. Hon skulle inte söka upp några torskar, sa han, utan låta dem komma till henne.

Janes nerver och kylan utomhus samverkade så att kalla kårar drog längs ryggraden när hon började gå mot frilufts­ badet. Hon förde vänstra handen till munnen och tryckte på mikrofonens sändarknapp. »Guld till Silver, kom«, sa hon och märkte först inte att hon hade sagt fel i hastigheten. »Det är du som är Silver. Guld här. Du hörs bra… Kom.« Jane fick lust att ge sig själv en spark där bak. »Silver här, uppfattat.« Moran fick sällskap i spaningsbussen av den unge och rela­ 24

tivt oerfarne kriminalkonstapel Brian Edwards. Edwards var lång och gänglig med tjockt, mörkt, lockigt hår och såg oftast ut som om han nyss hade ramlat ur sängen. Men i kväll var både han och kommissarien klädda i svart polotröja och svarta byxor. Moran hade en svart skinnjacka och Edwards en svart pilotjacka. Det var så mörkt att de inte kunde använda titthålen – de hade bättre utsikt genom bakrutan, som var reflekterande så att ingen kunde se in.

London Fields låg så gott som öde. Knappt en människa syn­ tes till och ingen som kunde anklagas för misstänkt beteende.

Jane gick vidare. Hon hade börjat bli både trött och frusen när Morans röst hördes i radion. »Guld till Silver. Vit man uppåt sjuttio år på väg mot dig.

Var försiktig.« Jane spände sig medan mannen kom närmare. Hon drog ett djupt andetag och märkte att adrenalinet steg. Nu kände hon spritlukten från mannen som kom raglande. »Hur hittar man till The Cat and Mutton, lilla hjärtat?« frågade han sluddrigt.

I spaningsbussen lyssnade Moran noga och sa åt Edwards att hålla sig beredd. »Ingen aning, tyvärr«, sa Jane när hon gick förbi mannen.

Hennes försök att prata cockney blev totalt misslyckat. »Falskt alarm«, muttrade Moran. »Han är stupfull. Jag börjar misstänka att det här är bortkastad tid.« Han öppnade en burk öl och tände en cigarett medan ­Edwards tog sig en kopp kaffe ur sin termos och åt sin med­ havda smörgås.

Nu var klockan några minuter över tio och Jane vandrade fram på den asfalterade gångvägen. Hon gick förbi friluftsbadet en gång till. Det var besvärligt att gå i de lårhöga stövlarna – vid det här laget hade hon rejält ont i fötterna och hade fått en blåsa på högra hälen. Men hon måste ju hålla skenet uppe.

Gång på gång måste hon dra i sina hot pants som hela tiden åkte högre och högre upp på låren. Den kalla kvällsluften drog 25