Copyright © Susanne Brijker 2019 Utgiven av Hoi Förlag, Stockholm 2019 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Nils Olsson, OINK Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7697-195-6 Tryckt hos ScandBook, Falun 2019
Gustav Han h ar bar a ett tiotal meter kvar till parkeringsgaraget när en liten man med rullator plötsligt bestämmer sig för att korsa gatan. Den tunga Mercedesens bromsar får jobba hårt för att bilen ska stanna i tid. Vad är det med folk? Bara kliva ut rakt i gatan! Han tutar och trycker sedan på knappen för att öppna sidofönstret. Fingrarna trummar på ratten medan fönsterglaset ljudlöst försvinner ner i bildörrens inre. ”Hallå där! Det här är inget övergångsställe!” ryter han när fönstret äntligen är öppet. Den lille mannen tittar inte ens åt hans håll utan fortsätter bara rakt fram. Hans dvärgtax bjäbbar ettrigt och drar i kopplet som sitter fast i rullatorn, men inte ens det verkar mannen märka. ”Hallå”, ropar han igen, men får inget mer än hundskall som svar. Han ger upp, stänger sidorutan igen och kör vidare. Gubben måste vara döv eller dement, eller varför inte både och. Sådana som han borde hålla sig på sina pensionärshem och inte släppas ut bland vanligt folk. Det är för deras egen säkerhet, tänker Gustav, medan han vant rattar in genom den smala öppningen till parkerings garaget. Han låser bilen och går med raska kliv bort mot trapporna. Hissar är inget för honom, det gäller att hålla sig i form fastän han fyllt åttiotre. Eller kanske just för att han gjort det. En kort promenad senare är han sin vana trogen först på plats i mötesrummet. På väggarna hänger inramade foton från tidigare företagsledare och blickar ner på honom. I hundrasex år har företaget funnits och ansvaret för att det ska kunna fortleva i den ständigt föränderliga framtiden vilar tungt på hans axlar. Gustav känner sitt ansvar. Om en kvart ska de 5
börja, om de andra styrelseledamöterna kan se till att komma i tid vill säga. En del av de yngre generationerna verkar ha lika svårt med det som att låta bli att pilla på sina mobiltelefoner. Men idag lär de behöva skärpa sig, det är ett viktigt möte. Pundet har fallit mer än förväntat och de måste bestämma hur de ska göra med flera strategiskt viktiga placeringar. Ungefär en timme senare är det dags att uttala sig om läget. Som vanligt har han förberett sig ordentligt, men när han ska börja prata blir han plötsligt yr. Han ruskar irriterat på huvudet, det här är inte rätt läge att bli snurrig. Runt det stora, ovala bordet sitter idel allvarliga män i dyra kostymer och väntar på vad han ska säga. Han rätar på ryggen och drar ett djupt andetag. Nu känns allt bra igen. Han öppnar munnen, men hinner bara säga ett par ord innan yrseln suger tag i honom igen. Den här gången är det värre, det är som att bli neddragen i en virvel. Han försöker sätta sig över känslan när ett illamående plötsligt träffar honom likt en svallvåg. Han kämpar för att se normal ut, som att han har full kontroll. När han tittar upp märker han till sin förvåning att allt är dubblerat. Det finns två klockor på väggen mittemot, två precis likadana skalliga män strax till vänster om honom, två likadana karaffer med vatten mitt på bordet. Hela rummet glider på sned. Någonstans förstår han att det inte kan vara så, men det ser ut som att allt lutar åt vänster. Som en båt i hård storm. Han hinner precis tänka att något måste vara fel på hans ögon när mörkret sakta kryper på honom och han faller av stolen. Han såg aldrig hur styrelseordföranden reste sig upp och rusade fram mot honom. Inte heller hörde han när mannen bredvid honom plockade upp sin mobil och ringde efter en ambulans.
6
På sjukhuset När h an vaknar har världen gått tillbaka till att vara i enkelt utförande. En skarp lampa lyser i taket. Något som låter som en maskin piper svagt och rytmiskt i ett hörn. En stark doft av desinfektionsmedel och något annat som han inte riktigt kan sätta fingret på fyller rummet. Det luktar sjukhus. Lugna steg hörs en bit bort och sedan en kvinnas röst. ”Det ser ut som att han har vaknat.” Hon har en svagt sjungande dialekt som han inte riktigt kan placera. Han vrider på huvudet för att försöka se henne, det känns konstigt på något vis. Som om allt går i slow motion, som att röra sig i en tjock gröt. Sedan dyker hennes ansikte upp. Hon ser ut att vara någonstans mellan fyrtio och femtio, söt på ett lite alldagligt sätt. Hon lägger handen på hans axel och möter hans blick. ”Så du är vaken nu, Gustav”, säger hon. ”Du ligger på Danderyds sjukhus.” Hon är tyst en stund. Hennes blågrå ögon verkar försöka läsa av hur mycket han har uppfattat av det hon sade. Han försöker att nicka till svar, visa att han har förstått. Det går halvhyfsat, som om kroppen är en klumpig hund som försöker att lyda sin husse. ”Du fördes till sjukhuset med ambulans efter det att du blivit medvetslös. Du har fått en stroke.” Mamma är klädd i den slitna kappan och har handen på barnvagnen framför sig. Lillasyster som inte har fått något namn än ligger i vagnen och mamma bär Oskar på höften. Stina håller Gustavs högerhand i den grå vanten i ett fast grepp, hans ben är korta och han får kämpa för att hålla takten. Snett bakom dem går Ingvar och snörvlar. Gustav kan höra 7
ljudet när han drar upp snoret i näsan. De större barnen är fortfarande i skolan. Gustav har bråkat med mamma, han har redan glömt bort vad det handlade om. Men känslan finns kvar, magen drar ihop sig i en hård klump. Som om han har svalt en av de där stora glaskulorna som barnen på gården brukar spela med. När mamma öppnar den tunga porten till trapphuset sipprar värmen ut, blandad med en svag doft av skurtrasa och kattkiss. Han är tillbaka i nutiden igen. Minnena sköljer över honom, det är som att nu och då går tillsammans hand i hand. Minsta lilla sak kan trigga igång en hel scen i hans huvud. Saker och händelser som han trodde att han lämnat bakom sig för länge sedan dyker upp i de mest oväntade sammanhang. Kanske är det hjärnans sätt att försöka fl från det han blivit. Ett värdelöst kolli, handikappad, sluddrande. Utlämnad åt andras vilja för sådana enkla saker som att sköta sina behov eller äta. Mest av allt önskar han att han fått somna in den där decemberdagen när allt svartnade för hans ögon. Men sådan tur hade han inte. Istället ska han fösas runt och tränas som om han vore något slags cirkusdjur. Som om de verkligen tror att han skulle kunna bli bättre. ”Bra, Gustav! Försök en gång till.” Den skäggige fysioterapeuten pratar med en alldeles för hög, forcerad röst. Gustav kämpar med vänsterhanden, försöker få den att lyfta sig från armstödet på rullstolen. Det känns inte som att det är hans hand, det är en främmande klump som hänger där nedanför ärmen på landstingets blå patienttröja. Han tar i igen, försöker att röra handen på ren vilja. Sedan lyfts den slutligen upp någon centimeter ovanför armstödet. Fingrarna darrar och skakar av ansträngningen. Handen lyckas hålla sig kvar i luften i kanske en halv minut, sedan kraschar den mot armstödets hårda plast som en degboll på ett bakbord. ”Bra. Jättebra! Det går framåt”, säger fysioterapeuten. Hans långa blonda hår är uppsatt i en knut ovanpå huvudet som på en kärring. På underarmarna ringlar sig olika tatueringar fram. Hur kan en sådan få jobba med patienter överhuvudtaget? Och hur 8
fan kan han tycka att det går bra? Gustav har alltid varit noga med att hålla sig i form. Sprungit och åkt skidor har han gjort hela livet. Och när gym började bli populärt på åttiotalet var han en av de första i företaget som började lyfta skrot. Men nu. Hela hans vänstra sida hänger som en mjölsäck i rullstolen och balansen och styrkan är som bortblåsta. Han ska väl vara glad för att han är högerhänt, antar han. Om det nu finns något i hela den här situationen att vara glad åt. ”Dtttrr gåååhh fahn iiintee…brraaah.” Orden som lät tydliga i huvudet kommer ut ur munnen som på en imbecill, lallande idiot. Fysioterapeuten böjer sig fram över honom och lägger huvudet på sned. ”Förlåt, vad sa du, Gustav?” Gustav sluter ögonen och önskar av hela sin själ att han kunde få kroppen i tillräcklig balans för att ge karln en snyting, rakt ovanför den där fula tjurringen han bär i näsan. I klassen är Gustav en av de kortaste och spinkigaste av pojkarna. Han har ingen chans mot de andra när de leker brottning. Men han är snabb och får ofta springa sista sträckan när de har stafetter. De äldre barnen brukar ordna olika tävlingar, både på skolgården och hemma på gatan. På radion kan man höra hur Gunder Hägg slår världsrekord efter världsrekord i löpning. När han springer brukar han tänka att han är som Gunder. Deras namn börjar till och med på samma bokstav. Gustav flyger fram när han fått stafettpinnen i handen.
9
På väg hem Gust av sit t er f ast spänd i sin rullstol i färdtjänstbussen, som ett djur i en transport. Bussen kränger i kurvorna på de smala villa gatorna. Att inte chauffören kan köra lite försiktigare. Ska det vara så förbannat bråttom? Och i den här halkan också. Den fuktiga blötsnön som föll igår kväll har packats ihop och frusit under natten. Han är ensam kvar i bussen efter att de stannat och släppt av två tanter. Bakdelen av bussen vill glida iväg när chauffören gasar genom en tvär kurva. Kroppen säckar ihop än mer mot vänstersidan. Armen har glidit ner från armstödet och klämts mot rullstolens sida. Det gör ont så in i helvete, men han inser att det inte är någon idé att ropa på chauffören. Radion skvalar för fullt där framme, en massa tomt snack och dunka-dunka-låtar strömmar ut ur högtalarna. Det inte långt kvar innan de är hemma i alla fall. De börjar närma sig Edsviken, han kan redan skymta det frusna vattnet bakom ett vinteravklätt skogsparti. När chauffören kör in till kanten och parkerar framför det stora, vita huset känns det overkligt. Han kan inte tänka sig att han körde själv senaste gången han var hemma. Åtta veckor har han varit borta. Först på sjukhuset och sedan på patienthotell för att vänta på en rehabplats och slutligen på rehabiliteringskliniken. I fönstren står fortfarande ljusstakarna som städfirman fått sätta fram i samband med fönstertvätten till första advent. Deras ljus bär inte längre med sig känslan av julefrid utan istället är de stumma vittnesmål om hur tomt och tyst huset är. Det tunna lagret med blötsnö ligger orört, ingen har gått där det senaste dygnet i alla fall. 10
Bakdörrarna på bussen skramlar till när chauffören öppnar dem. Utan att säga ett ord till Gustav går mannen fram till rullstolen och börjar plocka med spännen och remmar. Det faktum att mannen inte pratar med honom förstärker känslan av att vara i en djurtransport. Han försöker tänka ut något att säga. Något som ska bevisa att han är en människa han också, fast han sitter i rullstol. ”Sschöönnt att va hemma”, lyckas han klämma fram till slut. Chauffören tittar överraskat upp och ler lite grann och nickar. Gustav är inte säker på om mannen förstod vad han sa, men det känns bättre i alla fall. Chauffören rullar ut honom ur bussen och drar honom genom snömodden fram till ytterdörren. Nyckeln har han ordentligt nedstoppad i innerfickan på sin kavaj. Idag är första gången sedan stroken som han har sina egna kläder på sig. Den fina kostymen hänger löst på kroppen som om Gustav lånat den av en främmande person. Han har alltid hållit sig slank, men han måste ha tappat flera kilon under de här veckorna. Det är avtalat att personal från hemtjänsten ska möta upp och hjälpa honom in, men han ser inte till någon. Han sneglar på armbandsuret, klockan är fem minuter över ett. Den avtalade tiden hade varit ett. Det är han säker på. Sjuksköterskan på rehabiliteringskliniken skrev ner allt prydligt på en lapp åt honom. Kl. 12.15 Hämtning av färdtjänst Kl. 13.00 Möte med hemtjänst vid huset Kl. 14.00 Installation av trygghetslarm från kommunen Kl. 14.30 Besök av den kommunala arbetsterapeuten Han kommer inte ihåg vad det stod mer på lappen, men den and ra punkten har tydligen misslyckats i alla fall. Det här bådar ju gott. Ibland brukar Gustav låta bli att gå hem direkt efter skolan. Han vill inte gå in i den trånga lägenheten där det känns som att väggarna buktar ut av kroppar och barnskrik. Istället drar han runt i staden. Vandrar planlöst från den ena gatan till den andra. Kikar i skyltfönstren och funderar på vad han skulle vilja köpa om han hade pengar. Favoritfönstren är leksaksaffären och konditoriet. De, och så vapenbutiken som lockar 11
med vackra knivar i alla storlekar och spännande vapen med glimmande metall och glänsande trä. Ett par korsade värjor brukar ligga mitt i det högra fönstret. Han har precis läst De tre musketörerna och fantiserar om dueller i månbelysta gränder. En dag när han är ute på en sådan vandring gör han något helt oplanerat. En elegant klädd dam går före honom på gatan. Hon stannar plötsligt framför honom och går in i en port. Innan dörren hinner slå igen smiter han efter henne in i trapphuset. Hon har redan hunnit en bit uppför trappan, den långa kappan prasslar. Han står tryckt mot väggen, förstår inte själv vad han håller på med. Hennes parfym hänger fortfarande kvar i luften. Det luktar som pudriga rosor och något annat. Något kryddigt, främmande, som han tänker sig att damerna i de spännande böckerna måste dofta. Tyst, tyst rör han sig efter damen uppför trappan. Hon slår upp de stora dubbeldörrarna till lägenheten på den tredje våningen, svag pianomusik hörs därinne. Det ekar ut i trapphuset och han får se en glimt av en stor hall med högt i tak och mörka trädörrar i tre riktningar. Bara den hallen känns större än hela deras lägenhet på Surbrunnsgatan. Han ruskar på huvudet som för att försöka kasta av sig de gamla minnena, bättre att koncentrera sig på nuläget. Gudarna ska veta att det behövs. De har kommit in i huset efter att chauffören först klagat på att det inte finns någon ramp upp till ytterdörren. När föraren baxade rullstolen uppför de tre trappstegen ramlade Gustav nästan ur den. Han har aldrig någonsin tidigare funderat på den där lilla trappan, men nu känns det som att han lika gärna hade kunnat anlägga en vallgrav runt huset. Inne luktar det annorlunda, en stark doft av rengöringsmedel och samtidigt den dova lukten av instängdhet. När chaufförens grova kängor klampar över hallgolvet och lämnar ett spår av grusigt vatten bakom sig kommer han på vad det är. Städfirman som kommer varje torsdag. Ingen har varit i kontakt med dem och de har plikttroget fortsatt att städa huset varje vecka, fast ingen bott där. Chauffören går fram till dörröppningen mellan hallen och det stora vardagsrummet. 12
”Hallå, finns det någon där?” Tystnaden är total. Klockan är bara strax efter ett, ändå ligger vardagsrummet i ett halvmörker trots de stora panoramafönstren. Det är som att vintern suger ut ljuset ur dagen, som att solen aldrig helt förmår bryta igenom mörkret. Chauffören ropar upp mot övervåningen också. Den breda trappan låter hans röst rulla uppåt för att sugas in i den tjocka mattan i den övre hallen. Inget svar. Och vem skulle det vara som svarade då? Skulle en av de polska städerskorna kanske dröjt sig kvar? De är de enda som har nyckel till hans hus. Chauffören klampar runt en stund, han verkar omedveten om hur han smutsar ner det skinande blanka marmorgolvet. Gustav funderar på att säga något, men vet inte vad han skulle kunna klara av att få fram. Då hörs röster utanför och sedan steg som närmar sig. Dörrklockan plingar till, chauffören ser lättad ut och kliver fram och öppnar dörren. Två kvinnor med ett slags gröna tunikor under de bylsiga jackorna kliver in. Han antar att det är personal från hemtjänsten. De stampar av sig om fötterna och drar sedan på sig blå skoskydd. En av dem, en lite äldre kvinna med hår i en onaturligt vinröd färg pratar med chauffören. Efter att ha avhandlat väder och vind vänder sig hon sig till Gustav. Hon tar hans högra hand i sina två. Hennes händer är kalla och nariga, hon borde ha vantar på sig. Hennes ansikte är slitet, men rynkorna vittnar om att hon har lätt för att skratta. Med hög röst säger kvinnan: ”Det måste vara du som är Gustav. Jag heter Vera och kommer från Omega hemtjänst. Jag kommer att vara din kontaktperson.” Han hade valt företaget eftersom deras namn inte innehöll några floskler om bra omvårdnad, den goda dagen eller något annat fånigt. Sjuksköterskan på rehabiliteringskliniken hade gett honom en lång lista med olika företag, eller utövare som de kallar det. Som om han skulle kunna veta vilka som var bra eller dåliga. Det är väl som att välja mellan pest och kolera. Chauffören säger hej då och skyndar ut till sin buss. Han har säkert många fler gamlingar och krymplingar att köra runt innan han är klar för dagen. 13
Vera och den yngre kvinnan hänger av sig jackorna på en stol i hallen. Vera tar tag i handtagen på rullstolen och rullar Gustav in mot vardagsrummet. Den andra kvinnan följer efter. ”Vilket fint hus du har”, säger Vera. ”Har du bott här länge?” Han gillar att kvinnan ställer frågor till honom, inte bara pratar över hans huvud som många andra gjort. Hon kanske inte är så dum i alla fall, trots den fula färgen hon har kört in i håret. ”Tretti ååhr näschtan.” Undrar om hon förstår vad han säger. ”Trettio år, det är en lång tid, det. Jag antar att du inte bott själv i det här stora huset hela tiden?” Tvåhundratjugofem kvadratmeter boyta och biytorna i källaren och garaget till det. Det var säkert många som undrat vad han skulle med ett så stort hus till när han köpte det. Han har ställt samma fråga till sig själv många gånger, men inte riktigt fått något svar. Det var såklart en god investering. Ett hus av den här storleken i ett välbärgat område nära Stockholm och med bra kommunikationer blir bara mer värt med åren. Men det var också något i de ljusa luftiga rummen, i den fantastiska utsikten från fönstren och terrassen som hade lockat honom. Lockat och viskat till honom att det var det här han behövde. Att om han bara köpte det här huset skulle minnena från den trånga lägenheten på Surbrunnsgatan försvinna. Som om man skulle kunna köpa till sig nya minnen. Han kan fnysa åt sitt eget jag för alla dessa år sedan. Så naiv han hade varit. I det lilla rummet innanför köket, det är egentligen mer en skrubb än ett rum, sover Gustav och tre av bröderna. Förut har han delat säng med Oskar och Ingvar, därefter tog de bort den helt och hållet. Istället lägger de ut knöliga bolster direkt på golvet och klämmer ihop sig alla fyra. Det är trångt, men det går. Han ligger ofta vaken sist av alla, han kan höra de andras snusningar och prasslet när någon vänder sig i sömnen. Det finns bara ett litet, mycket smalt fönster högt upp på väggen. Pappa har spikat upp en enkel rullgardin framför det. En smal strimma av ljus från gatlyktan utanför sipprar in genom den lilla glipan. Han brukar ligga och titta på ljuset, hur strimman lyser upp en bana över det slitna taket. Ligga och fantisera om det han hade läst senast. Om spännande 14
äventyr med tappra hjältar. Ibland fantiserar han även om framtiden. Att han kommer att bli rik som ett troll och köpa sig ett stort, stort hus. Han ligger nedbäddad i sjukhussängen som står mitt i arbetsrummet. Det stora, svängda skrivbordet har arbetsterapeuten, tillsammans med en ny tjej från hemtjänsten, släpat ut i vardagsrummet. Det finns inga rullgardiner i arbetsrummet, han har ju gästrum både på övervåningen och ovanpå dubbelgaraget. Inte för att han har haft någon direkt nytta av dem, inte de senaste åren i alla fall. Det är märkligt att just han ska vara ensam. Tolv syskon var de i barnaskaran. ”Dussinet fullt”, som hans pappa brukade skoja om. Gustav har en lillasyster kvar. Hon emigrerade till Kanada för många herrans år sedan. Han tror i alla fall att hon fortfarande lever, även om det är många år sedan de slutade att skicka julkort till varandra. Varför tog han sig inte tid när han fortfarande var frisk, letade reda på henne och åkte och hälsade på? Pengar har han haft i många år nu, det är länge sedan han behövde arbeta för sitt uppehälle. Ändå har andra saker alltid verkat viktigare. Arbetsrummet vetter ut mot gatan, han har alltid tyckt om att ha uppsikt över vilka som kommer och går från sitt skrivbord. Inte för att det är mycket trafik på den smala villavägen, men ändå. Gatlampans sken utifrån letar sig igenom hålen i persiennerna och bildar ett mönster i taket. Han tänker på hur det var när han fantiserade om framtiden. Hur de tankarna på något sätt ändrade känslan i det trånga, mörka rummet. Fyllde det med hopp. Men här drar tankarna honom neråt istället. Var det värt alltihop? Ett stort hus som ekar av ensamhet och en fylld kalender, men ingen som tog sig mödan att leta reda på honom under de långa veckorna på rehabiliteringskliniken.
15
Vänja sig vid att vara hemma Pip-pip-pip … Mikrovågsugnen signalerar att maten är färdig. Den unga tjejen från hemtjänsten reser sig upp och skyndar fram till den. Försiktigt lyfter hon ur pappformen och ställer den på bordet framför honom. Han kommer inte ihåg vad hon heter, kanske Felicia eller Felicity eller något sådant. Ungdomar har konstiga namn nu för tiden och hon är bara en i raden av tjejer och kvinnor som kommit och hjälpt honom den senaste veckan. På kvällarna har det ibland varit någon man med och hjälpt till när han ska läggas i sängen, annars bara kvinnor. Han ser på pappformen. Tjejen har försökt att duka fint, lagt fram en pappersservett och besticken prydligt på var sida av den formpressade tallriken. På den ligger två bruna färsbiffar, en hög med illgröna ärtor, tärnad potatis och en geléaktig sås. Det luktar mat, men ändå inte. Hans näsa förmedlar till honom att maten är tillverkad, inte tillagad. Tjejen böjer sig fram, hennes långa hår hänger fritt och några strån doppar sig i såsen. Det borde vara lag på att man måste ha håret uppsatt när man håller på med andra människors mat. Men innan han hinner säga något rätar hon på ryggen och samlar ihop håret i en hästsvans innan hon fortsätter. Omständligt skär hon pannbiffen i små bitar och lägger sedan gaffeln i hans högerhand. Med darrande fingrar för han den första tuggan till munnen. Bakom honom försvinner redan den unga kvinnan. Över axeln ropar hon att hon strax är tillbaka. Han äter ungefär hälften av maten, sedan klarar han inte mer. 16
Den första färdiglagade maten han hade ätit när han kom hem hade varit okej. Men allt eftersom han har fortsatt äta matlådor två gånger om dagen så har de blivit mer och mer motbjudande. Maträtterna bär olika namn; pannbiff, lasagne, fisk i dillsås, och visst finns det lite variation. Men det mesta smakar ungefär likadant och det är inte särskilt gott. Han lägger ner gaffeln och tittar på klockan. Den är bara halv tolv. Tjejen från hemtjänsten kommer säkert inte att komma tillbaka förrän vid tvåtiden. Och här sitter han och stirrar på den äckliga maten som långsamt kallnar i sin pappkartong. Klockans tickande känns som ett hån. Han som rimligen inte har mycket tid kvar i livet får se hur de värdefulla timmarna och minuterna smälter bort, som när vårsolen skoningslöst smälter den sista snösamlingen i bergsskrevan. Nästa dag är det samma tjej som hjälper honom vid lunchen, idag vankas det en låda med färglös lasagne. När hon plockar fram maten på bordet och gör sig färdig för att gå iväg igen kommer han sig för att ställa en fråga. ”Kan du inte komma tillbaka lite tidigare?” Hon tar ett par steg närmare, ber honom att säga det igen. Han upprepar frågan. Anstränger sig för att prata det tydligaste han kan. Tjejen skakar på huvudet. ”Jag har mycket annat jag måste hinna med att göra. Jag kommer vid tvåtiden.” Hans blick faller på den svarta plånboken som ligger på bordet bredvid glasögonen. Han brukar alltid ha kontanter i den, gillar inte känslan av att vara beroende av kort som kanske inte fungerar. Då kommer han på det. ”Du får en hundring om du kommer tillbaka klockan halv ett.” Tjejen stannar till, hon står tyst en stund och tuggar på ett tug�gummi. ”En hundring. Menar du att jag får en hundring om jag kommer tillbaka klockan halv ett?” Han nickar. ”En hundring.” Smaskandet av tuggummit är det enda som hörs innan hon kliver närmare, grabbar tag i hans högerhand och ler ett snett leende. ”Det 17
kan det vara värt att missa lunchen för. Då ses vi klockan halv ett då.” När ytterdörren slår igen bakom henne är det som han har vunnit högsta vinsten i ett lotteri. Gustav trycker på den runda knappen, datorns fläkt surrar igång. Tjejen kom tillbaka klockan halv ett som utlovat och körde ut honom i vardagsrummet. Han tänkte be henne att sätta på teven, men sedan fick han syn på skrivbordet som hamnat härute med den stora datorn fortfarande ovanpå. Tjejen hjälpte honom att koppla in den i väggen och ställa den så att han kunde nå den från rullstolen. När hon hämtade hans plånbok och han med darrande fingrar fiskade fram en hundralapp ur den, blinkade hon åt honom. Hon nappade åt sig sedeln och försvann därefter snabbt. Han kan inte riktigt bli klok på sina känslor för henne. Var hon snäll som hjälpte honom eller skulle han behöva räkna pengarna i sin plånbok och se över sina värdesaker i hennes sällskap? Med trevande fingrar klickar han på musen och lyckas starta webbläsaren. Hans wi-fi verkar fungera, för han kommer direkt till Dagens industri som han valt som startsida. Rubriker om skuldsättning, bästa aktieköpet och det förväntade ränteläget i Kina möter hans ögon. I vanliga fall brukar han snabbt skrolla igenom sidan, skaffa sig en överblick och sedan noggrant läsa igenom de artiklar som verkar intressanta för honom. Nu blir han trött bara han läser de översta rubrikerna. Istället öppnar han ett nytt fönster, trevar lite förstrött med fingrarna på skrivbordet innan han till slut kommer på vad han vill göra. En stund funderar han på det bästa sättet att formulera sökningen, sedan skriver han helt enkelt ”Inga Hedenberg Canada”. Det flimrar framför hans ögon av trötthet efter att ha klickat runt på diverse olika sidor. Han tänker precis ge upp sökningen för idag när han slutligen hittar något som får honom att vakna till. En länk till en lokaltidning någonstans utanför Calgary. Det kan stämma, han minns att julkorten brukade komma från delstaten Alberta. Pulsen slår snabbare och pekfingret darrar när han klickar sig fram till utdraget. Det visar sig vara en dödsruna, en obituary. Han ögnar igenom texten och läser sig till att hans lillasyster aldrig varit gift, 18
men varit en dedikerad och älskad lärarinna som sent kommer att glömmas i den lilla staden hon bott i sedan slutet av sextiotalet. Han vet inte riktigt vad han hade tänkt göra eller vad han hade hoppats på när han googlade hennes namn. Tårarna rinner nerför hans fårade kinder medan magen knyter sig till en hård klump. Det känns som att någon återigen har stängt en dörr rakt i ansiktet på honom. Hårt. Några veckor senare har han börjat komma in i något slags rutin. Hemtjänsten kommer och tar upp honom ur sängen runt klockan nio, sedan är det dags för badrumsbesök och påklädning. Därefter får han frukost och blir parkerad i vardagsrummet. Ibland tittar han på teve, ibland surfar han lite på sin dator. Tjejen som hade kommit tidigare och hjälpt honom med datorn har varit där några gånger och även hjälpt honom extra med några småsaker. Personalen verkar jobba väldigt oregelbundet, han blir inte klok på deras schema. Vid halv tolvtiden är det dags för lunch och sedan brukar han ligga i sängen och sova en stund på eftermiddagen. Han är mycket tröttare efter sin stroke. Mycket av det han tidigare gjorde på rutin och utan någon större ansträngning blir jobbiga projekt som fordrar all hans tid och energi. Runt klockan fem brukar de ta upp honom igen, sedan är det middag och därefter vardagsrummet med teven eller datorn innan det är läggdags igen vid åttatiden. Minnena fortsätter att flöda genom hans huvud. Detaljerade minnen som han inte ens visste om att han hade. Några är fina och andra hade han helst glömt bort. Gustav har börjat fundera på en helt annan sak. När mamma dog brydde han sig inte om att ta med sig några minnessaker från föräldrahemmet, men när hans bror Oskar dog flera år senare ärvde Gustav bland annat en låda med fotografier som han tog med sig hem. Han vet inte varför, kanske det har med minnena att göra, men något i honom får honom att vilja titta på de där fotona igen. Frågan är bara hur han ska få tag på dem. Lösningen på det problemet kommer redan vid nästa lunchtillfälle. Tjejen med hundralappen är tillbaka igen. Han vet inte om han bara inbillar sig, men han tycker att hon ser lite pillemarisk ut. När hon stoppar in matlådan i mikron passar han på att fråga. 19
”Vill du tjäna mer pengar idag?” Hon vänder sig om mot honom och ler, hon har en fin smilgrop i vänster kind. ”Det beror väl på. Vad hade du tänkt dig? Inget snuskigt, hoppas jag.” Hon blinkar åt honom. Örsnibbarna blir varma. Tänk om hon tror att han skulle vilja betala för … Hon skrattar lågt. ”Sorry, jag skämtade bara. Vad är det du vill ha hjälp med?” Till slut lyckas han förklara att han vill ha hjälp med att leta reda på lådan med fotografierna. Hon nickar och tänker efter. ”Mörk källare ... hög risk för möte med spindlar och andra kryp … det blir nog minst femhundra kronor det.” Han skakar på huvudet och skrattar. Den här tjejen är en jävel på att förhandla, hon borde vara affärskvinna istället för att jobba i hemtjänsten. Tjejen är nere i källaren, själv sitter han i rullstolen i dörröppningen. Han försöker att se förrådet med alla hyllorna framför sig. Rad efter rad med lämningar från hans tidigare liv; skidutrustning, golfklubbor och seglarvästen han köpte för några år sedan. Lådan med fotografierna borde stå på vänster sida, bredvid hans gamla pärmar med räkenskaper. Han hör hur hon stökar och undrar hur lång tid som han har köpt med de femhundra kronorna. En titt på armbandsuret visar att hon redan har varit nere i minst tio minuter. Han hör hur hon ropar något. Har hon hittat den? Eller vill hon fråga om något annat? Han försöker att kraxa fram ett svar, men förstår att hon omöjligen kan höra det. Hennes röst hörs igen, närmare den här gången. Det låter som ”… fast … låda … stor …” Han tar tag i ledstången till höger och lutar sig framåt i dörröppningen för att höra bättre. Den nästan förlamade vänstersidan följer automatiskt efter istället för att snällt stanna kvar på sin plats. Balansen förskjuts i stolen och rullstolen börjar tippa framåt. Han försöker att få ett bättre tag om ledstången. Använda den för att putta tillbaka stolen på sin plats igen. Istället slinter handen på det glatta trät och han tappar 20
taget. Famlar förgäves. Fäktar i luften. Slutligen tippar rullstolen helt och skickar honom huvudstupa nerför den branta betongtrappan.
21