9789176970980

Hoppet – det där med fjädrar – som sitter uppfluget i hennes själ, fladdrar till.

Fritt efter ”’Hope’ is the thing with feathers that perches in the soul” av Emily Dickinson

Kapitel 1 ”Vad gl or DU på, grisnäsa?”

Svala väntar inte på svar, utan kastar sig på pojken ögonblickligen.

De andra barnen lyser upp. ”Ta honom!” ropar de.

Svala förstår inte varför pojken med grisnäsa ibland tittar på henne så. Som om han ska prata med henne. Det får ilskan att koka i henne.

Svala utdelar ett slag, som pojken Ahren blockerar med sin underarm. Men han slår inte tillbaka. Svala knuffar honom så att han faller handlöst ner i sanden. ”Föräldrabarn!” svär hon och sätter sig gränsle över hans mage.

Han måste bestraffas. Tänk om klasskamraterna skulle tro att hon och Ahren är vänner?

Ahren skyddar ansiktet med armarna när Svala utdelar slag efter slag, samtidigt som åskådarna hejar på. ”Ge honom vad han tål, Svala!” ”Klå honom, demonöga!” ”Nöff nöff!” ropar Joar. Med pekfingret trycker han upp tippen på sin egen näsa, så att den ska likna Ahrens. ”Föräldrabarn!” ropar en annan och sparkar upp ett moln av sand mot Ahren där han ligger på rygg under Svala. Svala känner hur det fladdrar till i bröstet när hon märker att alla på skolgården tittar på henne. Hon kan inte låta bli att le. ”Seså”, avbryter en kvinnoröst, precis innan en hand tar ett stadigt tag om Svalas krulliga hår. Svala dras bakåt och faller på rumpan ner i sanden. Handen som dragit henne släpper sitt tag, för att istället hytta med fingret åt Ahren.

Med händerna tryckta mot huvudet reser sig Svala kvickt och 7

skosulorna raspar i sanden, som ligger tunt över skolgården av sten.

Hon hinner se på sina åskådare en sista gång och suger i sig deras bekräftelse.

Lärarinnan viftar med händerna åt de nyfikna eleverna för att få dem att skingra sig och säger: ”Skärpning nu, barn.”

Lärarinnan ger Svala en – för henne – mycket välkänd blick. Det får Svala att knyta nävarna igen. ”Det var inte jag som började”, protesterar hon.

Några av eleverna skrattar när de skingras. Det nyfunna modet får Svala att puffa upp bröstet.

Lärarinnan skakar på huvudet med stora rörelser och sätter händerna på höfterna. ”Självklart var det inte du, Svala. Det är ju aldrig du som börjar.”

Svala snörper på munnen. ”Det är ju inte det.”

Lärarinnan himlar med ögonen och schasar sedan åt henne med sina kvistliknande händer. ”Visst, visst. In med dig nu. Ahren, för den Nådiges skull, res på dig.”

Ahren reser sig, halkar i sanden med ena foten. Han har blicken fäst på Svala som om han vore rädd att hon skulle attackera honom igen.

Hon räcker ut tungan åt honom.

Ahren borstar bort sanden ifrån sina marinblå kortbyxor.

När Svala inte får den reaktion hon hoppats på, ropar hon: ”Föräldrabarn!”

Huvudet kastas framåt och synfältet kantas av mörka skuggor för en sekund av slaget som utdelats. Samma handflata klappar henne genast på axeln. ”Inga sådana fula ord här på skolgården”, tillrättavisar lärarinnan.

Ahren går mot skolbyggnaden. De andra eleverna är redan inne.

Svala är ensam. Igen. ”Skärpning, Svala”, fräser fröken. ”Räcker det inte med dumheter för idag?”

Svala svarar inte, utan börjar gå. Det svider fortfarande i hårbotten, men hon hindrar sig själv från att lägga handen mot. Det hade varit 8

att erkänna sitt nederlag. Istället stirrar hon på Ahrens blonda huvud och hoppas att han kan känna det.

Ahren verkar inte lägga märke till henne. Han går med axlarna uppdragna. Hon undrar om han gråter. Hoppas det.

Ahren går uppför stentrappan till skolbyggnaden och drar i dörren. Den är låst. Han sätter sig på räcket till trappan. Blicken är riktad mot knäna, som är pressade mot varandra. Svala tycker att han ser ut som en idiot. ”Någon kommer nog och öppnar snart.” Svala klättrar upp på räcket mitt emot honom. ”När de märker att vi är borta.” Hon klättrar över på andra sidan räcket. Det är säkert tre meter ner till marken.

Där står det cyklar. Hon balanserar på den smala metallstången, trummar med pekfingrarna på räcket och nynnar på en melodi.

När Ahren inte säger något tittar Svala på honom. Han sitter nu med huvudet lutat bakåt och tittar upp mot himlen. Svala tittar också upp. Inget där. Förutom himmel och hustak. Hon tittar på Ahren igen. Knäppgök.

En vind leker i Ahrens guldgula hår. Det vispar runt som om det fått eget liv. Svalas svarta hår ligger tungt och kompakt som skumgummi i flera tofsar från huvudet. Hon skulle vilja kunna dra fingrarna genom det, men det är tätt som stålull. ”Du blöder.” Svala nickar mot hans ben.

Han tittar stillsamt på henne en sekund, som om hon inte sagt någonting. Försjunken i sina avlägsna tankar. Hon känner igen sig och undrar vad han tänker på. Kanske tänker han på om Svala och han kunde vara vänner. För det tänker Svala på ibland. Men det skulle aldrig fungera, för då skulle hon ju också bli utstött.

Han sträcker fram benet och tittar på det. Skrubbsåret på knät är rödbrunt och svart. ”Det gör inget.”

Han beter sig inte lika konstigt när de andra inte är med, tycker Svala. Hon vet inte varför, och hon skulle aldrig erkänna det för någon, men när de två är ensamma är det som om all töntighet rinner av honom. Okej, kanske inte all.

Ytterdörren till skolan öppnas med ett klickande och bägge barnen hoppar till. Lärarinnan som öppnar muttrar för sig själv: ”Här 9

ska det inte vara låst.” Sedan ser hon på Svala och Ahren. Det är Silva Vävare. Svala minns vad hon heter trots att hon aldrig själv haft henne som lärarinna. För Silva Vävare är inte rädd för att bråka med Svala. Fröken Vävare bor i en fin del av staden och har en liten fet hund som snarkar fastän den är vaken.

Fröken Vävares kinder är som stora fasta hudfärgade äpplen. De trängs om plats i ansiktet och pressar ihop den rödmålade munnen så att den blir pytteliten. ”Vad gör ni här ute? Lektionen har redan börjat.”

Svala rycker på axlarna.

Vävare viftar åt henne. ”För den Nådiges skull, kom över på rätt sida räcket. Du kan trilla ner och bryta nacken.”

Svala ser sig över axeln och sedan tillbaka på Vävare. Hon rynkar näsan. ”Om jag trillar tänker jag väl inte landa på nacken heller, knäppa tant.”

Vävare fnyser åt henne, öppnar dörren och gör en gest för att barnen ska komma in.

De följer efter Vävare ner genom korridoren till deras klassrum.

Klapprandet av hennes klackar studsar mot de mintgröna gipsväggarna. Vävares breda rumpa väger från sida till sida när hon går. Svala kväver en impuls att ropa ut orden ”tjockis” eller ”fetpropp”. Hon måste bita ihop tänderna för att klara det.

Vävare stannar framför deras klassrumsdörr, knackar och öppnar sedan dörren. Rösterna där inne tystnar. Svala stiger in, tätt följd av Ahren. I klassrummet luktar det av kalk från kritorna till svarta tavlan. ”Jaha, det är dags att komma nu? ” säger lärare Myrtass till de två barnen. Hans tänder är missfärgade och sneda utåt, så att hans överbett ser ut som en kofångare på ett gammalt tåg. När han har munnen helt stängd, vilket är mycket sällan, ser det ut som om hans överläpp är full av snus. ”Ja, mister.” ”Det tycker du, Svala, men vi andra tycker att man ska komma i tid.” Myrtass trycker upp glasögonen högre på näsan. ”Dörren var låst, mister”, förklarar Svala.

10

”Jaha, ja, det var den. Trots det lyckades alla andra komma i tid.

Hur kan det komma sig?”

Svala skjuter fram underläppen och slår ner blicken.

Myrtass vänder sig till Ahren. ”Har du någon uppnosig kommentar att tillägga, Ahren?” ”Nej, mister”, svarar han, orden skapar knappt en vibration på stämbanden. ”Bra. Då får ni lov att sätta er.”

Svala och Ahren går till sina platser, som är på var sin sida av klassrummet. Det är ingen slump att de sitter så långt ifrån varandra.

En pojkstämma bryter tystnaden. ”Vad har ni gjort egentligen, alldeles ensamma tillsammans?”

Någon fnittrar. Svala tittar på Ahren, liksom de flesta andra i klassen gör. Han rodnar. Det syns tydligt i hans bleka, nästan genomskinliga skinn.

Svala drabbas av impulsen att slå honom igen. Han är så töntig.

Bara se på honom. Töntig idiot. Mes. Föräldrabarn. ”Nöff nöff”, hånar hon och de andra eleverna skrattar.

Svala sätter sig ner vid bänken och tar fram anteckningsbok och blyertspenna. Hon ser att den holografiska projektorn är igång. Tredimensionella modeller av solsystemet svävar ljudlöst strax under taket i ett av klassrummets hörn. Där svävar jorden och solen, som är så ljus att den inte går att titta direkt på. Guden Xiang är ett mindre och rött ljusklot, som fl ter runt tillsammans med resten av solsystemet.

Hon antecknar det som Myrtass redan skrivit på svarta tavlan.

Det är bara siffror och bokstäver. Svala registrerar inte vad det är hon läser, utan klottrar bara ner det i boken. När hon är färdig vänder hon uppmärksamheten ut genom fönstret. Hon har redan tappat koncentrationen.

Det blåser så mycket att man kan se de mjölkvita, blomkålsliknande stackmolnen dra förbi. Ett luftskepp passerar. Ballongen är roströd, stålskelettet likaså. Utifrån sidorna grenar sig manövreringsseglen ut som fenorna på en fisk. Eller kanske vingarna på en fladdermus. Svala har aldrig sett den farkosten förut.

Luftskeppet passerar över vindkraftsparken. Hon kan ana ändar11

na av de vita propellerbladen svepa förbi över de ljusgröna, halvnakna trädtopparna. Det var kronprinsens farfar som byggde parken. Det gjorde han långt innan Svala var född, men barnen har fått lära sig om parken i skolan. Det är den största vindkraftsparken i landet och den tog kungen flera år att bygga. Parken är döpt efter hans son, kung Tamsin Rhys, den femte av sitt namn. Tamsin skulle varit kung idag, men han dog. Han blev mördad. Det hände också innan Svala föddes.

Myrtass knäpper med fingrarna åt henne. ”Svala, lystring.”

Svala vänder uppmärksamheten framåt igen. Klockan visar att hon varit inuti sitt eget huvud en lång stund. ”Ja, som jag sa ska vi alltså på utfl kt till centrum imorgon”, fortsätter Myrtass nu när han fått Svalas uppmärksamhet. Han skriver upp klockslag på svarta tavlan. ”Vet någon varför vi ska in till centrum?” frågar Myrtass för att vara jobbig, istället för att bara berätta varför. ”För att titta på militärens avskedsfest, mister”, svarar Karin Hind.

Svala hör på hennes tonläge att hon flinar så där som hon brukar göra när hon tycker att hon är smartare än alla andra. ”Sant”, säger Myrtass och pekar på flickan med hela armen, ”men räck upp handen nästa gång, Karin.”

Svala ler stort för sig själv när överlägsna Karin blir tillrättavisad.

Myrtass harklar sig och petar upp glasögonen högre upp på näsan igen. ”Vi ska delta i firandet av Brigadens sorti. Det är då nya soldater blir färdiga med sin utbildning och skickas iväg till frontlinjerna.

Vi andra ska visa vår aktning, respekt och tacksamhet, för deras uppoffringar och mod. Uppoffringar, verkligen …”, säger han med betoning på i:et i sista ordet. Han talar samtidigt som han går fram och ställer sig framför katedern. ”… som ni alla upplevt.”

Svalas uppmärksamhet dras till Ahren.

Myrtass rättar sig själv. ”Tja, de flesta av er i alla fall.”

Eleverna skrattar igen. Men Svala kan inte skratta den här gången. Någon viskar ”föräldrabarn”. Ahren beter sig som att han inte hör. Svala kan se det, för ibland beter hon sig också som att hon inte hör vad andra barn säger.

12

”Jag själv träffade aldrig min mamma”, berättar Myrtass och lutar sig mot katedern. ”Jag vet inte hur hon såg ut. Men hålet i mitt hjärta som hon lämnade fylls varje dag av stolthet för vad hon gjort för mig, för er och för vårt land.” Han rättar sig själv igen. ”Sitt land.”

Svala ser hur Ahren tittar ner i bänken igen. Hon undrar om han skäms för att han inte är föräldralös som sina klasskamrater. ”Och jag förlorade bara en förälder till kriget”, fortsätter Myrtass, ”därför kan jag bara ana vilken stolthet ni borde känna, som …”

När han inte avslutar sin mening, sliter Svala blicken ifrån Ahren och tittar på Myrtass. Myrtass ler som för sig själv, med stängd mun.

Skjortärmarna är uppkavlade till armvecken och svettringar har formats under armarna. Glasögonen är alldeles vita av solens reflektioner, så hon kan inte se hans ögon. Svala undrar var han tittar. Kanske ingenstans. ”Och snart ska ni få följa i era föräldrars fotspår”, fortsätter Myrtass.

Svala vet vart hans resonemang är på väg. Hon har hört det många gånger förut. Det får alltid hennes hjärta att banka hårdare och armarna och benen att pirra. ”En dag ska ni få tjäna ert land. Ni kommer att få slåss för vår frihet när ni blir vuxna.” Sedan tittar han på barnen i klassen. ”Men innan dess kommer ni flickor att få ytterligare en möjlighet att känna er stolta.”

Han ler när han säger det, men det ger Svala en klump i magen. ”Månen har gett er en välsignelse. Varje månadsblödning är Xiangs sätt att be er om ett barn. Ni flickor har fått en fantastisk gåva.

Just därför hyllar vi menstruationen. När ni är färdiga med er skolutbildning kommer de flesta av er att bli stolta mammor. Precis som era föräldrar och deras föräldrar innan dem.”

Svala har inte fått sin första månadsblödning än. Hon vet att hon inte förväntas föda barn förrän hon är färdig med skolan. Om många år. Men hon ryser när hon tänker på det. Känner stora kroppspulsådern bulta i magen av obehag.

13

Kapitel 2

EFt Er skol dagEns sl ut står barnen i kö för att få komma ombord på bussen som ska ta dem hem. Framför Svala står Karin och hennes tvillingsyster Tilda, tillsammans med Faolan Björkensköld och Joar Tråcklare. Björkensköld är ett rikemansnamn. Faolans föräldrar var löjtnant och kapten i armén. Det vet Svala för det berättade han en gång när de var små. Men hans föräldrar dog i kriget, så nu är han precis lika föräldralös som alla andra. Nästan alla andra.

Svala tröttnar på att lyssna på töntarnas konversation och tittar mot bussen. Hon föreställer sig att det krälar ödlor där. De väser och vingar växer ut ifrån deras ryggar och de fl ger mellan huvudena på eleverna. En av dem landar på Joars rakade huvud och biter honom i örat. Då inser Svala att hon ler som ett fån och hennes fantasi bryts.

Förr i tiden fanns det stora ödlor. De var enorma, större än insekter och till och med större än människor. De hade vingar och sprutade eld. Svala tror på att de fanns. Nästan ingen vet sanningen, för böckerna från den tiden – den fjärde civilisationen – är förbjudna att läsa. Men det finns människor som läst dem ändå, därför har Svala hört berättelser om vad som står i dem och hon är övertygad om att jätteödlorna en gång funnits på riktigt.

Joar vänder sig om till sällskapet. ”Och du, Karin. Du vet att, att”, börjar han exalterat, men tystnar sedan demonstrativt. De andra vännerna vänder sig också om.

Ahren går förbi dem med huvudet sänkt. De andra följer hans rörelser som gamar. Karin viskar ”föräldrabarn” och de andra skrattar.

14

Ahren går fram till en svart bil. Han öppnar dörren till baksätet och stiger in. Fordonet vibrerar när det startar och snart rullar de iväg. ”Han är så ful och löjlig”, säger Joar till de andra. ”Du är ännu fulare och löjligare”, slinker det ur Svala. Hon vet inte varför hon sa det högt.

Joar hånskrattar. De andra barnen vänder sig om och tittar på henne. Det får Svala att må både bra och dåligt samtidigt.

Joar skrattar. ”Demon-Svala är kär i ett föräldrabarn”, säger han högt så att alla barnen ska höra.

Svala skjuter fram underläppen. ”Är jag inte alls det.” ”Joho, det är du.”

Han ler på ett sätt som får ilskan att bubbla i Svala. Hon hatar när folk ser på henne så. På sättet som de också ser på Ahren. Därför knuffar hon Joar, så att han faller baklänges. Med ett stön faller han till marken, river upp ett moln av rött damm. Han är bara några centimeter ifrån att slå huvudet i bussen. ”Du är ju knäpp i huvudet, demonöga! Hoppas Spöksoldaten kommer och tar dig.”

Faolan skrattar åt klasskamraterna. Hon gillar när han gör det.

Han brukar skratta när Svala bråkar. Därför spänner Svala sina olikfärgade ögon i Joar och fräser med tänderna blottade. Sedan skuttar hon uppför trappan till bussen.

Det är en oskriven regel att Svala ska få en av platserna längst bak i bussen, eftersom hennes resväg är längst av alla. Hon slår sig ner vid fönstret. Joar blänger på henne men säger inget, utan sätter sig med de andra längre fram i bussen.

När alla satt sig och bussen kommit i rullning är platserna bredvid Svala fortfarande lediga. Resten av bussen är full. Det gör alltid hennes mun torr. En känsla i bröstet får hennes hållning att sloka. Hon ställer sin ryggsäck på sätet bredvid sig.

En karavan av bussar lämnar skolans område. De åker nerför ojämna kullerstensgator, som är kantade av höga lövträd. Husen står tätt här i kvarteret, fem våningar höga som mest.

Karavanen lämnar kvarteret och kommer ut i förorten. Det märks 15

när man lämnar staden: bussen faller en dryg decimeter rakt ner när gatstenen tar slut och övergår i sand.

Här i förorten är inte husen högre än två våningar som mest. Svarta och kopparfärgade elledningar hänger från låga stolpar som kantar vägarna. Ledningarna är trassliga, ser ut som om någon kastat en näve med garn som fastnat på träpinnar. Ibland slår det gnistor om metallådorna som sitter högst upp på vissa av stolparna. Fåglarna sitter gärna på de trasslade elledningarna, men aldrig på metallådorna.

Bussen gör sitt första stopp vid en byggnad av kalksten och plåt.

Flertalet av barnen stiger av, bland annat Karin och Tilda. Tilda ser inte alls ut som sin syster, fastän de är tvillingar. Hon har rött hår som når ner till svanken och stora blöta valpögon. Den exakta motsatsen till sin syster, som alltid har en elak min.

Bussen rullar vidare, kör på slingriga, sandiga vägar mellan tättliggande hus. Svala vänder sig om i sätet och tittar tillbaka på staden. Nu flyger det tre likadana luftskepp över staden. Likadana som det hon såg förut. Stillsamt svävar de en bra bit ovanför staden.

Nästan lika högt som kungapalatset, som man kan se härifrån. Svala minns den hisnande känslan hon fick första gången hon såg Shabalas svävande palats. En ljus byggnad i vit sten, med massor av tinnar och torn som sträcker sig mot himlen, alla med olika höjd. En mindre, anslutande byggnad har ett kupoltak, i mörkare färg. Det uppochnedvända berget av jord som sticker ut under palatset är nästan lika stort som byggnaden. Bakom palatset syns Krokigabergen. Det ligger snö på dem, trots att det är en bit in på våren i Rävens månad.

Bussen stannar vid ytterligare ett barnhem. Här stiger Faolan och Joar av. Svala kikar över kanten genom fönstret och spionerar på dem men de tittar inte tillbaka på henne. De skrattar. Svala sparkar på sätet framför sig. Hon lovar sig själv att reta dem ännu mer i morgon.

När de lämnar förorten är Svala det enda barnet kvar på bussen.

Vägen de åker på separerar två åkerfält: risodlingar på ena sidan, potatis på andra. Bara risbönder och potatisodlare har fått tillstånd att odla så här nära staden. De tilldelas så många förmåner som möjligt, eftersom det finns ett stort behov av de här grödorna. Längre ifrån staden får man odla vad man vill. De fälten kör bussen också förbi.

16

De närmar sig ett skogsparti. Svala sträcker på nacken och spanar in på en bred väg som svänger av åt höger. Hon vet att Ahren bor längre bort på den vägen.

Bussen anländer till den sista hållplatsen på rutten. Svala tar farväl av busschauffören när hon stiger av. Hon går uppför stigen genom skogen som leder till hennes hem. Den är inte bred, en kärra skulle inte kunna köra igenom här. Stigen har höga kanter. De är formade som små flodvågor. Hade de varit högre och tätare hade det känts som att gå i en jordtunnel. Där växer tät, mörkgrön mossa. Svala plockar en ljusgrön klöver och snurrar den mellan pekfinger och tumme. Hon undrar om det varit ett vattendrag här tidigare, som gröpt ut marken så här.

På bägge sidor av stigen växer höga, smala träd. Grenarna rör sig i vinden. Lövverket är tunt och solens strålar faller igenom. Bladen är hoptryckta och ljusgröna, på väg ut i livet. Rosa kronblad ifrån körsbärsblommor snöar ner ifrån trädtopparna.

Förutom flingorna som sakta singlar ner från träden är luften även fylld av ljusa prickar: myggor, fl gande myror, skalbaggar och liknande. Deras väg är mer oberäknelig, eftersom de kan bestämma själva vart de ska. Istället för att följa med vinden och singla mot marken rycker de till då och då och byter riktning. Simmande genom luften ilar de fram utan mål.

Svala drar in den kvava doften av pollen i sina lungor och låter sig glädjas över att sommaren snart är här. Sommar betyder azurmakrill och azurmakrill betyder att farfar är glad.

Svala skyndar på stegen. Hon skulle vilja hinna gå ut en stund i skogen mellan sysslor, läxor, middag och läggdags.

Det prasslar i lövverket. Hon stannar och tittar instinktivt upp. I trädet sitter en aplus. Fruktätare. Svala andas ut och fortsätter att gå.

Aplöss är varken primater eller löss, utan klassas som större leddjur.

Farfar säger att de är närmare släkt med en krabba än med en apa.

Trots det har den päls och lever på land. Farfar säger också att de är släkt med humlor. Det kan Svala till viss del förstå. Men humlor är mycket mindre än aplöss och kan fl ga. Om det inte vore för de stora svarta ögonen och de enorma öronen, hade aplöss varit en förskräck17

ligt ful art att titta på. Munnen är så bred att den nästan delar ansiktet i två delar. Munnens storlek och formen på huvudet får det att se ut som om djuret ler ett konstant hånleende. Kroppen avslutas i en bred, segmenterad svans med två spetsiga ändar.

Aplusen tjattrar åt henne och klipper med öronen när hon går förbi. Aplössen livnär sig på frukt och har fullt av sylvassa tänder. Man vill inte bli biten av dem.

Väl ute ur skogspartiet sveper vinden ifrån havet över henne. Hon drar in ett andetag. Här hemma finns inga tunga partiklar i luften, varken pollen eller förbränt kol. Bara doften av salt.

Farfar sitter längst ute på udden, med ryggen mot havet. Han har ett enormt nät draperat över knäna. Med sammanbiten min sitter han med en kniv i näven och rensar bort skräp ur nätet. Det är ett nät för makrill, med stora maskor och det har legat i skjulet över hela vintern, så det måste vara alldeles stelt och svårhanterligt nu.

Svala vinkar och springer till honom. ”Jag är hemma!” Hon är glad att farfar är hemma.

Farfar tittar inte upp, men nickar. ”Det var liten fångst idag”, berättar han och slickar sig på tummen. Han bänder med kniven på en envis bit tång som han har blicken fäst på. ”Men det ligger tre ulkar på köksbordet. Gå ut och samla björk- och enris. Filea fisken, se till att få bort hela giftblåsan. Jag gräver upp potatisen när jag är klar här.” ”Ja, farfar.” Svala tittar på nätet. ”Azurerna kommer nog snart.”

Han hummar. Släpper tång i vinden och fortsätter sedan rensa. ”De kommer nog tidigare i år, det är redan varmare än det borde vara så här års. Jag tänker gå ut redan imorgon.”

Svala känner sig mer eller mindre överväldigad över att få höra så många ord komma ur farfar på en gång. ”Jag sätter igång, då.”

För första gången sedan samtalet startade, tittar han upp. Huden runt hans ögon ligger i oräkneliga veck. Han pekar på henne med sin kniv. ”Byt kläder, skoluniformen får inte bli smutsig.” ”Ja, farfar.”

Svala traskar iväg, uppför den svaga sluttningen mot huset. Hon stiger över spjut och hinkar, krokar, nät och bitar av trä.

18

I hallen sparkar hon av sig skorna så att de hamnar upp och ner.

Inuti huset är det varmare än det varit på länge. Luften är kvav. Solen har gassat hela dagen och alla fönster är stängda. I strålarna av ljus som letat sig in genom fönster, fl ter damm i en uppåtvind.

På sitt rum på ovanvåningen byter hon om till lediga kläder och hämtar sin kniv. Sedan går hon ut i skogen som omger huset på alla sidor, utom den sida där stupet är öppet mot havet. Hon plockar nakna björkkvistar och enris som sticker henne i fingrarna. När hon kommer tillbaka till huset har farfar redan börjat gräva upp potatisen, som har övervintrat i marken.

Svala fyller rökugnen med kvistarna och gör sedan fyr innan hon går tillbaka till huset. I köket ligger tre rosa fiskar på en skärbräda.

Hon tar fram kniven ur fickan och lägger den första fisken på sidan.

De liknar grodyngel, med sina breda huvuden och smala stjärtar.

Hon får hålla ett stadigt tag om huvudet när hon skär ur den första filén. Fisken är hal och glider runt på brädan och filéns kanter blir flikiga och ojämna. Hon tänker att farfar säkert inte märker något och vänder på fisken för att göra andra sidan. ”Du aktar väl giftblåsan?” påminner farfar när han kommer in.

Han tar av sig skorna och bär fram korgen med potatis till bordet.

Svala himlar med ögonen. ”Ja, farfar.”

Farfar bryr sig mer om sina fiskar än han gör om Svala, tycker hon. Han tjatar alltid på henne om allt hon behöver göra.

Svala avlägsnar giftblåsan. ”Är inte tre fiskar för mycket för oss?” frågar hon utan att släppa på uppmärksamheten. Hon hör att farfar borstar av potatisen i en hink med vatten. Det fyller köket med en doft av jord. ”Vi får besök till middagen så jag tar hand om den ikväll. Du är ursäktad när du blir färdig med det där.”

Hon brister ut i ett leende. ”Så jag är ledig?”

Hennes plötsliga rösthöjning får farfar att rycka till. ”Var tillbaka innan solnedgången. Min gäst är en person som du borde träffa, jag hade uppskattat om du hälsade på honom.”

Svala drar hastigt kniven genom den sista fisken. ”Vem är han?” ”En gammal vän. Han är doktor, en stoisk man som kanske kan 19

fylla din hjärna med vett. Både du och jag vet att din värdelösa skola misslyckas horribelt på den punkten.”

Svala tar ut den cylinderformade giftblåsan ur fisken, håller den mellan fingertopparna och skakar med den mot farfar. Hon skrattar. ”Uäääck!”

Den spricker mellan hennes fingrar. Instinktivt tar hon den andra handen och försöker fånga vätskan. Det mörklila giftet rinner ner längs händerna och armarna, grenar sig vid armbågarna och droppar ner på golvet. Hon ser på sig själv. ”Ojdå.”

Farfar tar ett tag om hennes gifttäckta handled och drar henne med sig. Hon hinner inte med hans steg, utan snubblar efter honom ut genom ytterdörren. Han drar med henne runt huskrönet. Hinkar står på rad där och samlar regnvatten.

Han trycker ner hennes armar i en spann och börjar gnugga. När vattnet blivit mörkt av lila gift, ger han henne en ny spann. Han går iväg med den första för att tömma den i skogen.

När han kommer tillbaka har Svala fått bort det mesta av giftet.

Hon undersöker armar och händer, spretar med fingrarna. Nagelbanden är fortfarande lila. ”Förlåt, farfar.”

Farfar tvättar kvickt bort giftet ifrån sina egna händer. Han tar spannen för att tömma den också. ”Du lyssnar verkligen aldrig.”

Svala går in i huset igen. Farfar bryr sig bara om sina dumma regler.

Hon smyger in i matsalen, tar en av stolarna och placerar framför bokhyllorna. Hyllorna är höga – ända upp till taket når de – och täcker hela den södra väggen. Hon plockar ner plåtlådan med knappar och skrot och placerar den på hyllan under. Ena armen sticker hon in bakom böckerna som står fint på rad. Hon får tag i boken som ligger där bakom och håller upp den framför sig. Pärmen är grön som mögel och den luktar som det också. Med vita bokstäver står det Echtes Scientia. När hon var liten frågade hon farfar vad det betydde. Han sa att det var ett urspråk för äkta kunskap. Svala tyckte att det var snorkigt uttryckt, med tanke på att boken vid det tillfället bestod av tomma sidor.

20

Hon sluter armarna om boken och kramar den mot bröstet. I några sekunder lyssnar hon efter ljudet av fotsteg. Farfar får inte veta att hon lånar den.

Hon krokar av haspen till det rutade glasfönstret och öppnar det.

Försiktigt hoppar hon ner i rabatten och skjuter igen fönstret så gott det går. Sedan vänder hon på klacken och går raka vägen in i skogen.

Fortfarande med boken tryckt mot bröstet kliver hon över rötter som löper över marken. Hon saknar inte sina skor, utan njuter av känslan av mjuk jord och mossa mellan tårna. Ormbunkarna är nyutsprungna och ljusgröna och mjuka mot fötterna. De utgör i stort sett hela undervegetationen i den här delen av skogen. Träden står på olika avstånd från varandra. Vinden för med sig doft av salt och tång ifrån havet, som blandar sig med lukten av pollen.

Marken sluttar neråt mot bäcken. Vattnet forsar fortare än vad det gjorde igår. Isen smälter i bergen nu och det smärtsamt kalla vattnet jagar efter havet i en rasande fart. Bäcken har blivit så pass bred att Svala inte längre kan hoppa över, utan tvingas vada igenom. Hon piper till när hon doppar i foten. Vattnet drar och sliter med stor kraft. Med ett jättekliv är hon över på andra sidan.

Knähöga ormbunkar kantar vägen när hon går via djurstigar.

Snart tätnar vegetationen betydligt. Ljudet av hav och vind försvinner. Samtidigt känner hon en kväljande, amper lukt av något myskliknande. Framför henne tornar den enorma eken upp sig, den som fågeln byggt sin viltdjursgrop under.

Det är inte ofta Svala får se fågeln sova. Den brukar alltid sitta och vänta på henne, med blicken fylld av uråldrig kunskap riktad mot de gröna spetsmönstren i träden ovanför. Men å andra sidan är hon här tidigare än vanligt.

Den gröna platsen är ett rum utan väggar och tak. Trots det upplever Svala det lika slutet som en grotta. När hon läser i boken kantas hennes synfält alltid av gröna gardiner, men när hon ser sig om finns där inga väggar. Lyfter Svala ansiktet ser hon himlen, trots att det känns som om hon är inomhus. Vinden, den blåser aldrig här.

Svala sätter sig på en sten klädd i vårgrön mossa. På marken, i träden, på eken bakom fågeln – ja, överallt – växer det blommor.

21

Rosor, sippor, liljor och en massa andra blommor som Svala inte kan namnen på. De följer henne som blommor följer solen, när hon kommer in.

Ifrån grenarna hänger det krimskrams. Fågeln kallar dem för ”minnen”. I en tråd dinglar hårlocken som hon gav till den, när den bad om något som var hennes.

Svala lägger boken i knät och tittar på fågeln. Den ser inte lika stor ut, nu när den ligger ner. Svala undrar om hon skulle nå toppen av dess skulderblad med handen. Om hon ställde sig på tå, så kanske.

Hon kan inte riskera att spionera på den längre. Den skulle bli ”ypperligt förnärmad” om den visste att hon sett den så här sårbar.

Hon drar foten genom ett knippe liljekonvaljer som växer intill stenen. De vita klockorna spelar. Ljudet liknar ett vindspel, fl ktiga och lätta, men ändå klara toner. ”Ho-o, dags att vakna.”

Fågeln slår upp de helsvarta, mandelformade ögonen som sitter brett isär och blinkar några gånger. Svala undrar om den tittar på henne, eller om den ser sig om. Det är svårt att avgöra vart fågeln tittar.

Fågeln lyfter huvudet. Den ligger fortfarande ner, med tassarna, som liknar en katts, korslagda framför sig. Med en nöjd suck sträcker den ut ryggen och ruskar på huvudet. ”Åh.”

Blommorna i rummet vänder sina ansikten mot fågeln när de hör dess röst. ”Är du redan här, min vän? ” frågar den. I rösten finner Svala inga spår av att den precis vaknat. Rösten är lika djup och låg som den alltid är.

Mellan dem växer en rosa lilja, som slår ut sina kronblad. Doften fyller genast rummet.

Ho-o sätter sig upp. Nu är den lika hög som Svalas hus. ”Då hinner vi läsa en hel del idag”, säger den samtidigt som den knådar med tassarna i bädden av löv. Benen är korta och knubbiga och alldeles fluffiga av ljusgrå päls. Pälsen är mjuk och fjunig som på en kattunge. Hela Ho-o är täckt av dunig päls, förutom på stjärt och 22

vingar. Stjärten har långa fjädrar. Svala har bara sett den bre ut sina vingar en gång. Det var när hon såg den för första gången. ”Men jag måste tillbaka innan det blir mörkt”, säger Svala, ”för vi ska äta.” ”Jag förstår.” Fågeln öppnar sitt jättelika gap. Munnen löper brett över hela ansiktet, men näbben är liten och sitter på mitten av munnen. En varm våg av illaluktande andedräkt träffar Svala när fågeln gäspar. ”Men vi ska nog hinna med en hel del ändå”, säger den.

Svala drar upp benen på stenen och sätter sig i skräddarställning.

Boken slår hon upp i knät. För att markera sin framgång bläddrar hon igenom vartenda blad med synlig text på. ”När jag första gången tittade i boken var alla de här sidorna blanka.” Hon stannar slutligen tjugotvå sidor in, där den vita texten på ett svart ark slutar mitt i ett stycke. Texten i boken uppenbarar sig allteftersom hon läser.

Ho-o lutar sig fram över Svala. ”Har du redan läst så långt?”

Svala vänder upp ansiktet, näsan stöter mot fågelns näbb. Hon ler stort med hopbitna tänder. ”Ögonen dina är sannerligen häpnadsväckande”, säger fågeln och väger med huvudet från sida till sida. ”Och så vackra dessutom.”

Svala fnyser. ”Nu hittar du bara på.”

Fågeln talar igen, som alltid utan att röra på munnen. ”Jag finner dem oerhört vackra, min vän.”

Svala snörper på munnen. Sedan tittar hon ner i boken igen. ”De har inte ens samma färg.”

Det är sant och inget som går att inbilla sig hit och dit. Hennes vänstra ögat är blått. Medan det högra är rosa eller en blekare färg av blodrött. De andra barnen kallar henne inte för “demonöga” utan anledning. ”Det är för att dina föräldrar inte härstammade från samma släktträd”, förklarar fågeln. ”Din mor, som var en ren Feizhou, hade klar violblå ögonfärg och hud mörk som kastanj, precis som du har.

Din far däremot, var någon blandras och inte av de äkta Träden.

Han skulle aldrig kunna läsa boken.”

23

”Har du träffat mina föräldrar? ” frågar Svala trots att hon vet svaret. ”Nej, min vän.” Fågeln nekar också med en huvudskakning. ”Jag är bara en enhet, jag är nutiden. Men alla av släktträdet Feizhou ser ut så. Som du. Dessutom vittnar din läsförmåga om ditt ursprung i de fem Träden.” ”Men du har sett dem, eller hur?” Svalas leende är borta.

Fågeln nickar. ”Genom skogens artärer har jag sett dina föräldrar, ja. Men jag har aldrig hört deras röster eller fört ett samtal med dem. Vi bodde grannar länge, när de bodde hos din farfar. Din mor hade potential att se texten i kunskapsböckerna, men din far kunde inte. Inte heller din farfar kan se den hemliga texten. Därför får din farfar inget veta.”

Svala sitter med huvudet sänkt. Tystnad lägger sig mellan dem.

Svala kan höra rötterna under marken växa. Vita och röda rosor vecklar ut sig och drar ihop sig som blåsor som andas. ”Vill du att jag ska berätta om de fem Träden?” frågar fågeln i ett försök att muntra upp. ”Kommer jag inte att få läsa om dem?” Svala klämmer med fingrarna på bokens pärm.

Fågeln gör en gest med huvudet, väger det åt sidan och blinkar långsamt. ”Det står skrivet om de fem släktträden i kunskapsböckerna, ja. Men i vilken vet jag inte. Inte vet jag heller om din farfar har dem i ert hem. Så jag kan lika gärna berätta det jag redan vet.” ”Okej då.” ”Å andra sidan är det bra för dig att läsa. Så du kan växa och bli stark.”

Men historien om de fem Träden har redan väckt Svalas intresse.

Hon smäller igen boken. ”Nej, jag har läst tillräckligt redan det här spannet. Nu vill jag höra berättelsen.”

Fågeln lägger sig ner igen, med korslagda tassar och huvudet vilande på dem. ”Ska bli. Men som vanligt stannar det mellan oss.”

24