Alexander Koistinen är tjänsteman vid generalsekretariatet vid Europeiska Unionens råd. De synpunkter som framförs är författarens egna och återspeglar inte på något sätt rådets ståndpunkt.
© Alexander Koistinen, 2014 Utgiven av Hoi Förlag 2018 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: John Eyre Karta sid 6–7: Stig Söderlind Kartor & Diagram Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2018 ISBN 978-91-7697-093-5
Författarens tack och dedikation Caroline, Christian, Eric, Lena och Per – utan era synpunkter, inspiration och uppmuntran hade den här boken aldrig blivit publicerad. Boken är tillägnad min far. Ett barn av sin tid som kämpade med andra medel, men mot samma mål.
Bryssel och den Blรฅ Zonen
Karta: Stig Sรถderlind
I landet som en gĂĽng var
* ”Huntington hade kanske rätt.” Axel blickade ut över Bryssels hustak i riktning mot Gare du Midi, två kilometer bort. Flammorna från de brinnande bilarna lyste upp kontorskomplexen som anlagts i ett tappert försök att lyfta kvarteren kring stationen. Välbeställda veckopendlare från Paris skulle lockas att arbeta och bo i en stadsdel som kännetecknades av nedgångna hus, ungdomsgäng och skräp på gatorna, där affärerna skyltade på arabiska och samtliga kvinnor bar slöja. ”Vadå, vad menar du?” Erkki Bagarfors klev ut på terrassen med en flaska Chimay i handen. ”Civilisationernas kamp.” Erkki såg fortfarande ut som ett frågetecken. ”Kanske. Men här, ta en bira för tusan.” Den här söndagskvällen var det Erkki som bjöd på en bit mat och en flaska vin eller två. Lägenheten låg på tolfte våningen i en fastighet på fashionabla Avenue Louise, i höjd med Place Châtelain. Kvarteret var populärt bland EU-tjänstemännen med sitt rika utbud av restauranger och livsstilsbutiker som sålde brödlimpor för tio euro styck, kubanska cigarrer och minimalistiska heminredningsartiklar. Höga murar hade rests kring de nybyggda bostadshusen och utanför patrullerade privata säkerhetsbolag. Gatorna var avstängda för allmän trafik. Flammorna fick glaskrosset på murkrönet att glittra i skymningen. Bostadsområdet var en oas, i en stadsmiljö stadd i förfall. Man behövde inte gå många kvarter bort för att upptäcka övergivna hus där hemlösa brutit sig in och telefonledningar som rivits ner i jakten på koppartråd. 11
Bränderna och upploppen hade med åren blivit allt vanligare. Första gången var de bara en blek kopia av vad som drabbat förorterna i Frankrike och väckte inte någon större uppmärksamhet. Det var någon enstaka bil som ett ungdomsgäng tuttat på, inspirerade av tevenyheternas reportage från Paris. Numera var hela stadsdelar i Bryssel att betrakta som out of bounds för EU-tjänstemännen. I fjärran hördes det allt starkare, melodiska tjutandet från brandkårens sirener. Axel tog en klunk av det fylliga ölet och betraktade spektaklet nere vid ändan av Avenue Louise. Ylandet blandades med tvåtoniga, hastigt alternerande läten som konvergerade från olika riktningar, liksom en hanfågel lockade till sig honarna i parningstider. Brandbilarna hade gjort halt och stod i en lång rad, i ett och samma körfält. Tio meters lucka mellan varje fordon, med närmast militär precision. Polisbilarna anslöt sig. ”Kolonnbildningspunkt Justitiepalatset”, noterade han för sig själv. Brandkåren begärde rutinmässigt poliseskort för att kunna bedriva släckningsarbete i kvarteren kring Gare du Midi. Axel drog igen terrassdörren bakom sig. Vårkvällarna i Bryssel var kyliga. I det luftigt möblerade vardagsrummet satte han ner buteljen på en kommod i ebenholts, som hyste Erkkis väl tilltagna samling av gamla hederliga cd-skivor. Valet föll på Jussi Björlings Till havs. Erkki var en veteran i Bryssels EU-byråkrati, åtminstone med svenska mått mätt, och hade blivit något av en informell mentor för Axel. Av en slump hade de lärt känna varandra när de stod och hängde vid bardisken på en blöt after-work, i färd med att uppvakta samma grupp av unga damer från den maltesiska EU-representationen. ”Tillvaron i Bryssel är inte längre vad den en gång var”, muttrade Erkki. Han hade fått sitt finskklingande förnamn från modern som kommit till Sverige efter andra världskrigets slut. Erkki hade inlett sin karriär som nationalekonom 12
på Finansdepartementet i Stockholm. I samband med inträdet 1995 var han bland de första svenskarna att söka till den Europeiska Unionens tjänstemannakår. Axel nickade instämmande: ”Det började som en bekväm expat-tillvaro. Men vår kära värdnation gav upp andan och sällade sig till skaran av länder som upphört att existera, i gott sällskap med Sovjetunionen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien.” ”Vi levde som kungar”, fortsatte Erkki. ”Brysselborna lär ha kallat oss för eurokrater, visste du det? Helsköna nätter på klubbarna där den belgiska aristokratin och internationella affärsmän blandades i vimlet.” ”Minns du Le Cercle?” sköt Axel in. ”Det där intima haket, i gränden intill Sablontorget? En före detta boliviansk diplomat drev stället, hon hade visst tröttnat på intrigerna och tjafset i deras utrikesförvaltning. Och bestämde sig helt sonika för att göra något annat.” ”Le Cercle?” Erkki satt tyst en stund och funderade. Och sprack upp i ett brett leende: ”Framförallt den där välsvarvade kongolesiskan, som du så envist uppvaktade med champagne och drinkar.” ”Francine? Jomenvisst.” Axel rodnade. ”Det var skojiga år. Men redan då fanns det kvarter där man inte kände sig helt välkommen. Grupperna av sysslolösa ungdomar som hängde i gathörnen. Blickarna. Förvånade uppsyner om man gjorde sig ett ärende in i någon av butikerna.” Axel tog en djup klunk av det utsökta riojavinet, årgång 2017, medan Erkki serverade mer av oxfilén. Med lätthet arbetade sig trancheringskniven i japanskt stål igenom det välstekta nötköttet. ”Såg du inslaget på Euronews i måndags?” frågade Erkki. ”Presskonferensen med ordföranden för Bryssels islamska välfärdsparti? Proffsigt upplagt, med lokala och internationella media representerade. Det är väl ett naturligt nästa steg, att 13
införa sharialagstiftning i stadsdelarna väster om kanalen. I frånvaron av fungerande rättsstrukturer kan man förstå dem.” ”Situationen är fortfarande oklar. Protektoratets mandat är ju brett formulerat. Vidmakthålla kritiska samhällsfunktioner, garantera mänskliga rättigheter och säkerställa att EUs institutioner fungerar även i frånvaron av en värdnation. Det lämnar en hel del utrymme för tolkningar beträffande valet av medel”, fortsatte Erkki med ett ironiskt leende. ”Om en simpel tjänsteman på mellanchefsnivå tillåts ha en uppfattning i frågan, tog Europeiska Rådet ett klokt beslut när de lät krishanteringsdirektoratet sköta insatserna efter statskollapsen. De var de enda med praktisk erfarenhet av nationsbygge, grundat på dyrköpta erfarenheter från Bosnien, Kosovo och Syrien.” ”I samma veva fick Kommissionen skyndsamt avdela experter från i stort sett varje politikområde”, berättade Erkki. ”Vips så var ett antal kollegor mer eller mindre tillbaks på ruta ett: Jaha, herr Schmidt, vi ser att ni tidigare ansvarade för planeringen av lokaltrafiken i Hamburg. Vi har en ny utmaning till er, operativ chef på STIB – Société des Transports Intercommunaux de Bruxelles. Nämen ser man på, fru Sanchez, ni har ju varit domare i förvaltningsrätten i regionen Extremadura. Nästa månad börjar ni i Justitiepalatset, nere vid ändan av Toison d’Or. Ni hittar säkert dit. De berörda var inte odelat positiva till sina nya, eller snarare nygamla arbetsuppgifter.” Axel blinkade undan skrattårarna. ”Och du skulle ha sett ansiktsuttrycken hos handläggarna på krishanteringen. De var vana vid att ligga ute på feta hardshipkontrakt i tredje världen, utan alltför närgången uppföljning från högkvarteret i Bryssel. En rapport en gång i månaden om den politiska utvecklingen och genomförandet av humanitära projekt räckte långt. De fick ett erbjudande som de, låt oss säga, inte bereddes någon möjlighet att tacka nej till. Två år i missionen för upprättandet av EUs första protektorat, dessutom på hemmaplan.” 14
Erkki stämde upp ett bullrande skratt. ”Men allvarligt talat, med den kontinuerliga bevakningen från internationella media är det inte lätt. Varje åtgärd, varje uttalande riskerar att återges i direktsändning och spridas över världen på nolltid. Saudierna och marockanerna har inte missat något tillfälle att piska upp stämningarna.” ”Vi kan bara önska dem lycka till. Det är som ett jäkla til�lämpat experiment i statskunskap. Nation building”, fnös Erkki. Efter att ha avrundat kvällen med avsmakning av tre sorters calvados till kaffet tyckte Axel det var dags att tacka för sig. Erkki tog upp sin granitgrå iPhone9 och bläddrade fram numret till taxibolaget Autolux: ”Kan vi få en bil till Avenue Louise 326, tack. Det stämmer, det inhägnade bostadsområdet. Fråga efter Bagarfors i vakten.”
15