Fler titlar av Maria Skotte Pekkari utgivna av Idus förlag:
Hockey, bänkvärmare och bögar (2019)
Juni – Ibland behövs det lite sommar även på hösten (2019)
Ellis och cykeln (2020)
Drömmar om is (2021)
#Viola
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Maria Skotte Pekkari
Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2023
ISBN: 978-91-7634-993-9
Gruset sprutade när jag sladdade in på gårdsplanen framför den stora, röda stallbyggnaden. Strecket blev längre än vanligt, säkert närmare två meter och jag kunde inte låta bli att le över min bedrift, fast det var lite barnsligt.
Jag ställde min röda, gamla cykel i cykelstället och låste fast den ordentligt. Egentligen tvivlade jag starkt på att någon skulle vara intresserad av att ta den. Den var nött, lite rostig och framhjulet var skevt, men ändå. Det hade varit några stölder på ridskolan de senaste månaderna. Bland annat hade faktiskt en cykel stulits och några föräldrar, som inte låst sina bilar, hade blivit av med värdesaker de lämnat kvar.
Även om de flesta skulle tycka att cykeln bara var skräp så tog den mig faktiskt till stallet varje dag. Jag gjorde ett extra ryck i låset innan jag rätade på ryggen.
Så drog jag över gruset med foten så att det långa bromsstrecket inte skulle synas innan jag styrde stegen mot stalldörren.
Den välbekanta lukten slog emot mig, sågspån, damm, gödsel och den varma doften av de stora djuren, stalldoften. Jag kände hur jag andades ut och axlarna sjönk ner, här kände jag mig hemma.
Mjuka gnäggningar hördes och några av de allra hungrigaste skrapade med sina hovar i golvet för att be mig att skynda mig dit med deras frukost.
Jag gick in i foderkammaren och gjorde i ordning vagnen med hästarnas mat. Privathästarnas hinkar och burkar i olika färger och former radades upp på en hylla och ridskolehästarnas kraft fanns i en stor hink.
Att fodra ridskolehästarna gick snabbast, så jag började alltid med dem. Det var bara att läsa av mängden kraft de skulle ha och ge alla från samma hink. Hos privathästarna tog det längre tid. Där var det olika instruktioner för varje häst och nästan alla hade i alla fall två olika burkar.
När jag hunnit fodra ungefär hälften av ridskolehästarna öppnades stalldörren och Jenny virvlade in. Hennes röda hår spretade som alltid trots att hon gjorde sitt bästa för att tämja det med en hårsnodd. Jenny log när hon såg mig.
– Jag misstänkte att du redan var i gång när jag såg din cykel, sa hon och log.
Jenny arbetade i stallet och som instruktör för de yngre grupperna på ridskolan. Vi jobbade ofta
tillsammans både under helger och på tisdagskvällarna. Hon var ung, bara i tjugofemårsåldern.
Innan Jenny flyttat tillbaka till hembygden och börjat på den kommunala ridskolan hade hon utbildat hästar som beridare i Tyskland. Kunskaperna från åren utomlands fick hon ofta användning av då de hästar som köptes in till ridskolan sällan var helt färdigutbildade.
– Tur någon av oss är i tid, retades jag. Annars skulle de stackars hästarna ha dött av svält här inne.
Jenny himlade bara med ögonen och viftade bort min kommentar.
– Jag börjar med höet om du gör färdigt det där.
Jag nickade och fortsatte med min fodervagn medan
Jenny började gå ut med höpåsarna till hagarna, så att hästarna kunde få resten av sin frukost i friska luften.
På privatsidan fanns det sedan två veckor tillbaka två tomma boxar och jag funderade över vilka som snart skulle fylla tomrummen. Det var oftast inte någon längre stund som det fanns luckor i boxarna. På ridskolan fanns tillgång till både tränare och ridhus, vilket var ovanligt i trakten.
Det var en härligt solig morgon och höstens kyla var fortfarande långt borta. Det var dock ändå en del hästar som skulle täckas, eller täckas om. Täckeslapparna på privatsidan behövde läsas noga då flera hade olika instruktioner beroende på väder. Och det var svårt att
veta vad som var rätt sak att göra eftersom jag, tja, inte var någon väderguru.
Jag spanade över trädkronorna, inte ett enda grått moln syntes till. Jag gissade på att dagen skulle fortsätta vara varm och vindstilla. Vilket betydde samma sak som flugtäcken för en del och ingenting alls för de flesta.
Jenny och jag hade skött stallet tillsammans så många morgnar att vi knappt behövde prata med varandra för att genomföra de olika sysslorna. Vi hade utarbetat en ordning på utsläppet för att det skulle gå så smidigt som möjligt.
Privathästarna gick ut först och vi började alltid med Baliero och Divana som gick i hagen längst bort. Baliero var också den som var mest otålig på morgnarna och han kunde vara rent ut sagt odräglig om han behövde vänta länge. Tog man honom först var han dock snäll som ett lamm.
Så jag tog den stora, bruna valackens grimskaft och ledde ut honom mot det väntande höet medan Jenny följde efter med hans kompis Divana.
Så fortsatte det. När alla privathästar var ute var det ridskolehästarnas tur. Då spände vi för med linor på några ställen och sedan fick de springa ut själva till den stora hagen som de huserade i tillsammans.
Det var alltid lika roligt att se hur de flesta sprang runt och busade en sväng innan de började beta av
gräset eller högg in på någon av de höbalar som ställts fram.
– Har du hittat någon ny favorit än? frågade Jenny när vi satte oss och åt lite frukost innan det var dags att ta itu med mockningen.
Jag svalde hårt, både mackan och klumpen i halsen. Hon syftade på att min älsklingsponny Vincent blivit såld för några veckor sedan. Han var en maxad D-ponny som älskade att hoppa och det hade resonerats så att han var för bra för att bara gå på ridskolan.
Jag hade önskat så mycket att jag hade fått köpa honom men det var helt lönlöst att ens diskutera saken med mina föräldrar, så jag lät bli.
Jag skakade på huvudet med munnen full av macka.
– Vad synd, tyckte Jenny. Men det kommer. Du får väl ta dig an Bianca så länge. Även om hon kanske inte är den allra roligaste för dig så är du fantastiskt bra för henne.
Bianca var ett gulligt, brunt, C-ponnysto som kommit till ridskolan strax innan sommaren. Hon var ganska ung och grön i ridningen och det var inte ovanligt att hon både bockade och stack i väg en bit.
Jag tyckte absolut om henne och hade verkligen inget emot att rida eller pyssla med henne. Men hon var inte min favorit. Man kan liksom inte bestämma sig för att skaffa en ny favorithäst. De bara dyker upp.
Från första gången jag red Vincent hade det varit han och jag och jag hade försökt rida honom så mycket jag bara kunde ända tills han lämnade ridskolan.
– Ja, visst kan jag rida henne, men hon är inte Vincent, svarade jag och tog en tugga av min limpmacka.
– Nej, så är det ju. Men det kommer säkert en ny någon gång som du kommer tycka om lika mycket. Det är i alla fall tur för mig att du är här lika ofta i alla fall.
Det sista tillade hon med ett leende.
Jag log tillbaka. Var annars skulle jag vara? Det var bara stallet som var mitt hem.
– Har du hört att det ska komma två nya privatponnyer? frågade Hedda glatt när hon slog sig ner bredvid mig i matsalen.
Det hade jag inte hört något om. Men å andra sidan, Hedda var alltid först. Hedda red på samma ridskola som jag gjorde och vi var båda med i ungdomssektionen. Hon gick i min parallellklass och vi sågs ofta både på skolan och i stallet.
– Vad spännande! sa jag och nickade uppmuntrande. Vet du något mer om dem?
Det var alltid spännande när det kom nya hästar. Mest spännande tyckte jag det var med de som kom till ridskolan eftersom det då fanns en chans att även jag skulle få rida dem. Privatryttarna höll mera till för sig själva, även om en del visserligen hade medryttare.
Mina föräldrar skulle aldrig betala för att jag skulle få rida extra på en privathäst. De tyckte att det var fullt tillräckligt med pengarna de betalade för mina ridlektioner samt att jag kunde behöva nya ridstövlar
vartannat år. ”Det kostar så mycket”, tyckte de. Det var säkert sant, även om det var trist.
Hedda tystnade medan hon förde gaffeln till munnen. Tuggade plågsamt långsamt, medan hon följde mig med blicken. Jag misstänkte att hon ville göra allt mer dramatiskt.
Hedda älskade nyheter, inte direkt skvaller, men att få vara först med att veta vad som skulle hända. Hon var min vän men jag skulle inte anförtro henne en hemlighet.
– Det är Felix som ska flytta in! berättade hon med gäll röst och hon hade svårt att sitta still av iver och nästan hoppade på stolen.
Felix? tänkte jag. Jag hade aldrig hört talas om någon
Felix. Inte för att jag hade stenkoll på de bästa ponnyerna i närheten men några namn kände jag i alla fall igen och Felix var inte ett av dem. Förresten skulle det ju vara två stycken?
– Vem är den andra? frågade jag för att förhoppningsvis kunna placera denna fantastiska Felix och inte verka helt bortkommen.
– Vad menar du? frågade Hedda förvånat. Han har ju inte direkt bara en ponny. Jag tror inte att man kan bli så bra som han är med bara en häst att rida. Du vet, man lär sig alltid något av alla hästar man har. Ska man sedan åka och tävla så är det ju bra att kunna tävla två på samma gång.
Polletten föll ner. Felix var alltså inte en häst utan den person som ägde de båda ponnyerna. Det skulle alltså komma en kille till stallet, som tydligen tävlade. Dock hjälpte det mig inte att förstå varför Hedda blev så uppspelt av det.
– Alltså, jag kanske är trög eller något. Men jag vet faktiskt inte vem du pratar om, erkände jag.
Leendet i Heddas ansikte gjorde att jag genast visste att det passade henne perfekt. Nu fick hon möjlighet att utbilda ”okunniga Eveline” och sådant hjälpte Hedda gärna till med. Oftast handlade det dock om att förklara de senaste nyheterna inom ridvärlden, vad personer sagt och gjort, eller nya trendiga märken.
Jag var bättre när det kom till det praktiska. Det var jag som hade lärt Hedda både att sadla och tränsa en gång i tiden.
De bruna ögonen glittrade och hon pratade snabbt och högt när hon berättade om Felix.
– Alltså det är verkligen Felix! Felix Sandström som kom tvåa i SM i år på ponnyn Casper. Alltså han är så snygg, jag ska visa dig hans Instagram-konto! Felix punkt Sandstrom, det ska du komma ihåg.
Om det var Felix eller hans ponny som var snygg framgick inte riktigt men hon gick över till att visa mig en massa bilder och filmer innan jag hann fråga.
På den första bilden hon visade syntes en brunhårig kille med pigga blå ögon. Han stod i en hage bredvid
en vacker svart ponny som riktigt glänste i solskenet. Längre bort stod en annan ponny, en skimmel, som betade av det gröna gräset. Under bilden stod det: Snart dags för mig och mina stjärnor att flytta. Bergbacka nästa! #wildheartcasper #valenciasviola #nyttstall #bergbackaridskola.
Sedan följde en hel massa inlägg med bilder och filmer på Felix och den svarta ponnyn, som var Casper. De flög lekande lätt över hinder på hundratjugo centimeter och verkade verkligen tycka om varandra. De vann tävling efter tävling, eller blev i alla fall placerade i princip varenda gång.
Hans inlägg var positiva och varje ord han skrev andades respekt och kärlek för hans fyrfota vänner.
Skimmeln var inte med lika ofta men dök upp lite här och var. Det var ett sto som hette Viola.
– Är han inte helt fantastisk? undrade Hedda lycksaligt.
– Killen eller ponnyn? skojade jag tillbaka fast jag misstänkte att vi blivit imponerad av olika saker.
– Felix förstås. Han är nog den snyggaste kille jag någonsin sett och så gillar han hästar och är grymt
duktig. Tror du att det är ödet som nu gör att han ska flytta hit och stå i vårt stall? Jag tror att han och jag är ämnade för varandra.
Jag småskrattade åt Hedda. Hon var helt klart starstruck. Själv var jag mer intresserad av hästarna även om han visst såg bra ut.
– Hur gammal är han? frågade jag.
– Han är femton, så bara ett år äldre än vi är, konstaterade Hedda. Vad ska du ha för ridkläder på dig i stallet i morgon?
Jag suckade och skakade lite på huvudet. Jag tvivlade starkt på att hon skulle kunna imponera på honom med sina ridkläder.
Från vad jag sett på hans Instagram så var inte pengar något problem för honom och hans familj. All utrustning var av dyra märken och han verkade ha en oändlig uppsjö av tillbehör till både sig själv och sina djur.
För mitt inre funderade jag över hur många olika typer av foder och täcken som skulle tillföras morgonrutinerna. Jag log för mig själv vid tanken.
– Mina vanliga, som alltid, svarade jag Hedda.
– Jag måste tvätta mina Maya Delorez-ridbyxor och putsa ridstövlarna i morgon innan jag ska dit. Jag föreslår att du gör detsamma.
– Visst, svarade jag ironiskt och skakade på huvudet och bara så där var boxarna helt plötsligt fyllda.
Någon gick förbi i stallgången och jag höll andan. Jag ville inte alls bli påkommen med att gömma mig under en krubba. Det var obehagligt att någon tagit bilder och filmat mig i smyg. Att de sedan lagt ut dem och skrivit det där var än värre. Det värsta var att det bara kunde röra sig om tre personer, och att jag alltid kallat dem mina vänner. Vem det var visste jag inte helt säkert. Hedda? Angelika eller Cissi? Hur skulle jag kunna lita på någon av dem igen?
Eveline är fjorton år och spenderar helst varje ledig sekund i stallet. Där finns hennes bästa kompis, Hedda, och de andra stalltjejerna. Men framför allt finns hästarna! I stallet kan Eveline vara sig själv och slippa både skolan och familjen som aldrig förstår.
När tävlingsryttaren Felix kommer till stallet med sina två ponnyer, Viola och Casper, sätts kompisrelationerna på prov. Flera vill få chansen att hjälpa honom och gör allt de kan för att få sin vilja igenom.
Nästan alla. Eveline är inte en sådan som tränger sig på.
Därför blir hon väldigt chockad när Felix mamma frågar om hon vill rida Viola några dagar.
Plötsligt dyker ett främmande Instagram-konto upp med en väldigt bekant profilbild: kontot är skapat i Evelines namn, men det är inte hennes …
