9789176349267

HEJ, JAG HETER ALI

Från missbruk, kriminalitet, utanförskap och ensamhet. Till ett

värdigt, drogfritt och hederligt

liv, med mål och mening

Maria Andersson Ali Reunanen

Fler böcker av Maria Andersson utgivna på Idus förlag:

Innanför västen (2021)

Mellan väggarna (2022)

Hej, jag heter Ali

Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2023

www.idusforlag.se | info@idusforlag.se

© Maria Andersson & Ali Reunanen

Grafisk form: Mattias Norén, Idus förlag

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2023

ISBN: 978-91-7634-926-7

HEJ, JAG HETER ALI

Maria Andersson

Ali Reunanen

Förord

Hej, jag heter Ali. Jag är alkoholist och narkoman, vad vi idag kallar en beroende.

Jag har levt ett liv med hela världen som lekplats, och arbetat med artister, på teatern, med tv och film. Jag arbetade för EMA

Telstar och jobbade med artister som Rolling Stones, Madonna, Pink Floyd, Europe, Nirvana och Tina Turner. Det i sin tur förde med sig arbete med skivproducenter i Los Angeles och filmbranschen i Hollywood. Jag har rest världen över med privatplan och limousiner och lekt med de vackra och rika i Hollywood. Utöver det har jag varit elitidrottare, då jag tävlat i judo och representerat Sverige nationellt och internationellt.

Min karriär och mitt liv har i mångas ögon varit lyckade och framgångsrika. Människor har varit avundsjuka på det jag åstadkommit, både uttryckligen och mellan raderna, men själv har jag haft svårt att identifiera mig med personen de anser att jag är. Jag har aldrig känt mig riktigt tillfreds med vare sig det liv jag skapat eller med mig själv. Jag har aldrig varit riktigt lycklig.

För om vi lyfter på locket till det dolda, så finns det alltid något jobbigt och smutsigt där, så även hos mig.

Förutom att jag rest världen över och arbetat med de stora stjärnorna så har jag också lyckats förstöra nästan allting. Jag vet hur det är att förlora allt under loppet av en sekund. Det känns åtminstone så när jag tänker tillbaka på det idag. Jag

har knarkat och supit, suttit i fängelse med skammen och levt som hemlös på gatorna i det annars så glammiga Los Angeles. När jag jobbade som mest upplevde jag att jag hade ett bra självförtroende. I efterhand har jag förstått att kaxigheten var en del av fasaden jag upprätthöll både för mig själv och andra. Mitt liv var mitt arbete, eller tävlingarna, där jag fick ta del av rampljuset och bekräftelse på att det jag gjorde var bra. Men så fort jag kom utanför konserthallen eller dojon föll livet samman. Jag satt oftast ensam i min lägenhet eller på hotellrummet och väntade på nästa gig, nästa tävling där jag fick vara Ali igen. En identitet skapad för att fylla ett tomrum och mota bort känslor av skuld, sorg och skam. Skapandet av den identiteten resulterade i missbruk.

Den 1 april 1994 inträffade det mest fantastiska som någonsin hänt i mitt liv. Mitt hem förvandlades den här dagen till en tre och en halv gånger två meter stor cell på Kronobergshäktet, där jag satt häktad för narkotikabrott.

Den här historien handlar om mig, en lika unik människa som alla andra, en mobbad invandrarkille som blev en ganska framgångsrik idrottsman och som arbetade med några av världens största artister. Det handlar om framgångar och förfall. Det handlar om hur jag blev en trasig, utslagen missbrukare och knarklangare, och hur jag lyckades förstöra allt som var fint i mitt liv. Men det är också berättelsen om hur jag reste mig ur förnedringen, arbetade med mig själv och fick ett värdigt liv. Jag tror att många kommer att känna igen sig. Kanske inte i händelserna, men i känslorna som jag har upplevt. Det djupt mänskliga i skammen, hatet och kärleken.

Jag hoppas att mina erfarenheter och min historia kan inspirera dig att vilja hitta dig själv. Jag vill ge dig mod till att göra ditt livs viktigaste resa, och bli den just du är ämnad att vara.

Del 1

Kapitel 1

Det var den 1 april 1994, ungefär klockan 11.30 på förmiddagen. Jag satt i baksätet på den civila polisbilen och tittade i backspegeln, rakt in i polisens kalla ögon. Blicken brände i mig. Allting snurrade i huvudet. Vad var det som hade hänt? Hur kunde det bli så här? Jag hade svårt att andas och hjärnan arbetade för högtryck. Jag försökte gå igenom morgonen, nej förresten, jag var tvungen gå tillbaka till dagen innan.

Jag skulle ut till Ivar i Nacka och hämta tjacket. Ivar förklarade att det var lika bra att jag tog med mig bilen in till stan så jag kunde fixa med allt hemma på söder. Han menade att det var svårt att få fram tjacket, eftersom det satt intryckt i stolpen i dörrkarmen på bilens förarsida. Jag tyckte att det lät som en bra idé och tog den gamla Volvo 245:an med mig. Nu gällde det att komma snabbt in till stan så att Ronny kunde hjälpa mig att gräva fram tjacket ur stolpen.

Jag kände att jag började tända av och behövde verkligen en dos så snabbt som möjligt. Det regnade och var allmänt dåligt väder men det var av mindre betydelse. Jag hade bara en sak i tankarna.

När jag närmade mig Danvikstull möttes jag av en poliskontroll utmed vägrenen. En ung polis med barskt kroppsspråk vinkade in mig till vägkanten. Jag blev iskall i kroppen. Polisen kom fram till bilen och knackade på fönstret. Jag

vevade ner lite grann och gjorde mitt bästa för att le så oskyldigt som möjligt.

”Körkortet, tack.” Jag tog fram körkortet och räckte det till honom. ”Vad nervös du verkar, har du tagit något idag?”

”Nej”, svarade jag undvikande. När jag tittade upp i hans ögon kände jag igen honom. Han hade varit ute efter mig flera gånger men aldrig lyckats ta mig för något. Han hade kommit fram till mig på torget, på krogen och ibland mitt på gatan och plockat in mig till stationen – bara för att få släppa i väg mig igen – säkert ett tiotal gånger. Det var bara att hålla masken och hoppas på det bästa. Jag hade ju faktiskt inte gjort något. Än.

Polisen bad mig följa med till stationen. Jag svor över att processen skulle bli mer långdragen än vad jag tänkt mig, och att jag behövde gå ytterligare ett par timmar med abstinensen i kroppen, men följde lydigt med. Det brukade aldrig leda till något, jag hade lekt den här katt-och-råtta-leken förut.

Men på plats insåg jag att något skavde. Poliserna ställde några frågor, gav mig en varning och lät mig gå. Bara så där. Hjärtat pickade hårt i bröstkorgen, det hade gått för lätt. Jag borde ha förstått att de var ute efter något mer, att de hade en plan. Men jag bara tackade och gick.

När jag kom hem satt Ronny och några till och väntade på mig och tjacket. Jag berättade vad som hänt och bad honom och hans kompis att hjälpa mig hämta bilen. De åkte i väg, och efter ett par timmar ringde Ronny för att berätta att de hade åkt hem till honom och Mia med bilen. Jag blev irriterad och ifrågasatte varför de inte hade kommit hem till mig. De svarade att de var oroliga att snuten hade span på mig.

”Jag hajar. Vi hörs av imorgon, kolla om du kan få fram grejerna till dess.”

Jag lade på och skakade på huvudet. Klart ingen hade span på mig, jag var ingen mördare eller inbrottstjuv. Jag var inte farlig. Ingen kriminell. Bara en kille som langade.

Jag vaknade tidigt dagen därpå och kände att jag behövde en rejäl dos för att komma i gång. Då slog det mig att tjacket fanns ute hos Ronny. När jag ringde honom verkade han stressad. Han förklarade att han inte hittade grejerna i bilen och bad att få ringa tillbaka. Jag slog numret till Ivar och berättade att Ronny inte kunde hitta knarket. Låg det verkligen i stolpen? Ivar kastade sig i bilen och hämtade mig.

Vi körde tillsammans över till Ronny och Mia för att söka igenom Volvon där knarket skulle vara intryckt. Jag kände mig ganska upprymd då jag snart skulle ha tjacket i min hand, samtidigt som en liten oro gnagde i mellangärdet. Det hade varit svårt att få tag i grejer den sista tiden och ångesten som vältrat sig i mig under dagarna gjorde sig påmind. Vetskapen om att känslan snart skulle försvinna lugnade oron, trots abstinensen. Jag visste också att det skulle gå snabbt att langa det vidare, då det var kö med folk som letade efter grejer. Jag hade planer på att sälja till alla mina kunder, vilket skulle generera ungefär 30 000 spänn.

Min lilla etta på Östgötagatan hade en gång i tiden varit ett hem. Numera var det en kvart, en mötesplats för pundare, och ett boende för tjejer som inte hade någonstans att ta vägen. De som fanns i min lägenhet skulle ha ungefär tio gram, resten var jag inte orolig över att bli av med. Jag hade ett rykte om att ha bra skit, och det skulle gå direkt.

När det fanns tjack hos mig var jag populär. Då fanns det fullt med folk hemma i lägenheten. Det var alltid skönt att slippa vara ensam. Så fort vi hämtat knarket och fått en chans att testa och väga upp det för försäljning, så skulle allt bli bra igen.

Jag njöt av solen där jag satt i passagerarsätet. Så fort jag fått sålt tjacket skulle jag kunna betala skulderna till spelklubbarna också. Det var många tankar som snurrade i skallen, men nu skulle allt falla på plats. Bara vi hittade det där jävla knarket.

Vi parkerade en bit från Ronnys port och gick in i trapphuset där han mötte oss. Han verkade nervös och blicken flackade hastigt mellan mig och Ivar.

”Är allt okej?” frågade jag, men fick inte något svar. Luften dallrade av obehag. Jag tittade på Ivar, vars ansiktsuttryck vittnade om att han kände samma oro, och sakta backade vi ut på gatan och bort mot bilen igen. Innan vi hann reagera rusade civilklädda poliser fram från bilar och gatuhörn och grep oss alla tre. De satte oss i olika polisbilar så vi inte hade en chans att prata med varandra.

Ångesten slog till där jag satt i baksätet på polisbilen och lade armarna om min skakande kropp. Huvudet höll på att sprängas och illamåendet värkte som en böld i maggropen. Tankarna for fram och tillbaka medan polismannen stirrade på mig i backspegeln med bestämd blick. Jag skulle känna igen den var som helst, genom alla febriga fylledimmor och i mina mardrömmars crescendo. Det var polisen som försökt sätta dit mig så länge nu. Det knackade på förarsidans fönster och polisen i framsätet vevade ner rutan. Polisen utanför böjde sig fram och viskade ”bingo” med ett elakt flin medan blicken var fäst på mig. Jag förstod direkt att de hade hittat knarket.

Polisen i framsätet vände sig sakta om, tittade mig rakt in i ögonen och sa långsamt: ”Nu ska vi sätta dig på minst sex år, din jävel.”

Jag kände hur jag blev alldeles iskall och hur all kraft bara rann ur kroppen. Tröttheten greppade tag i mig på ett sätt jag

aldrig tidigare varit med om. Jag kände mig så liten, helt slut. Och ensam.

Jag sjönk ihop i baksätet i en pöl av smärta och ångest. Just där och då visste jag att det var kört.

Kapitel 2

Jag kördes till Kronobergshäktet på Kungsholmen för att bli inskriven. Där blev jag också daktad, vilket innebär att de tar bilder, mäter och väger. Plötsligt fanns mina kilo att begrunda, mitt hår och min trötta blick att möta i den blixtrande linsen.

De kollade födelsemärken, tatueringar och allt som var utmärkande för mig. Det gjorde mig både rädd och trygg. Rädd för att jag nu fanns förevigad i häktesdokumentationen, trygg eftersom jag skulle kunna ändra delar av mitt utseende så fort jag kom ut igen. Bilden skulle inte stämma överens med mitt utseende för evigt. Det var en klen tröst, men likväl en tröst.

När de muddrade mig så tog de ifrån mig allt som jag kunde skada mig med, eller som kunde användas som vapen. Både bälte och skosnören rök. Jag blev visad till en mörk anhållningscell utan lyse och blev tvungen att försöka bädda så gott jag kunde i mörkret.

Jag lade mig på sängen, men varje gång jag slöt ögonen såg jag dagen spelas upp på repeat. Hur fan blev det så här? Skulle jag vara kvar i den mörka cellen när jag slog upp ögonen? Till slut orkade jag inte tänka mer utan slocknade på den hårda sängen av ren utmattning.

Jag vaknade först när någon knackade på celldörren och gav mig en låda. Jag tittade bara på maten och hade ingen lust alls. Åter föll jag in i en djup och orolig sömn, mest likt en dvala.

Långt senare vaknade jag med ett ryck. Trots att jag sovit kändes kroppen knappast utvilad. Jag var jagad, stressad och darrig när jag slog upp ögonen. Det första jag tänkte på var ilskan över att jag inte hade hunnit ta något av tjacket. Det hade med säkerhet gjort vistelsen här mer uthärdlig.

Nästa tanke var att jag var tvungen att gå på toaletten. Plötsligt var inte det en självklarhet längre utan jag fick flagga, det vill säga att jag fick trycka på en ringklocka, för att få vårdarnas uppmärksamhet. Redan första dagen fick jag lära mig att det kunde ta tid innan man fick just det, uppmärksamhet. Nu fick jag be om lov för att gå på toaletten, duscha eller över huvud taget röra på mig.

Dagen efter var det häktningsförhandling. Vårdare ledde mig ut från cellen, genom källaren och vidare till nämndemännen och domaren i Rådhuset. Jag fick reda på att jag skulle vara fortsatt häktad på grund av att jag kunde försvåra förundersökningen. Vad det innebar förstod jag inte riktigt, men det spelade inte heller någon roll.

Jag fick snabbt packa ihop mina grejer och flytta till en häktescell. Jag hade fulla restriktioner och fick inte kontakta någon annan än min advokat, en snubbe som gav mig dåliga vibbar och som senare också visade sig ge dåliga råd. Jag var med andra ord ganska ensam.

Det blev dags för det första förhöret. Jag ledsagades av två poliser till ett rum där det satt en förhörsledare och en åklagare. De började med att presentera sig. Den enda tanken jag hade i huvudet var att neka. Oavsett vad de skulle fråga, så skulle jag neka.

Det blev många förhör, och eftersom jag inte erkände något ställde de samma frågor om och om igen. Ibland i nya former, men alltid med samma syfte. Jag sa nej.

Efter några veckor bytte de förhörsledare till en man som var erfaren inom området gällande grova narkotikabrott. Han presenterade sig och förklarade vad de visste och lade upp det ena beviset efter det andra. Jag fick berättat för mig vad som kommit fram i andra förhör, både med mina målskamrater och med vittnen som var beredda att vittna emot mig. Han tog fram en bandspelare och lät mig lyssna på telefonavlyssningar som hade gjorts.

Jag som tidigare tänkt att jag varit oerhört restriktiv med att snacka på telefon, satt nu och tog del av lyssningar där jag pratade helt fritt om drogerna. Dessutom skröt jag över hur mycket jag langade. Det var hemskt att lyssna på samtalen, jag kände hur jag kröp ihop och blev mindre och mindre framför honom.

Det visade sig att de hade haft span på mig dygnet runt i åtta månader, och telefonavlyssning i fyra. Spaningen hade skett från en lägenhet tvärs över gatan. Polisen hade över sextio vittnen som köpt droger av mig och som lämnat vittnesmål om brott jag begått tillsammans med dem, där samtliga var beredda att vittna emot mig.

Ett trevligt ungt par som flyttat in bredvid mig visade sig vara poliser som spanat på mig och droghandeln på gatan. Det var mycket försäljning i korsningen mellan Östgötagatan och Ölandsgatan på den tiden, där många av mina kunder kom från inackorderingshemmet Monumentet som låg i huset bredvid mitt.

Utöver mitt knarkande hade jag utvecklat ett spelberoende. Pengarna jag fick in på drogförsäljningen hamnade i spelmaskinerna på ett café rakt över gatan. Så naiv hade jag varit att jag sällan bemödat mig att lämna området. Skammen sköljde som en flodvåg genom kroppen. Jag som trott att jag suttit där

på tredje våningen som en liten knarkkung, att allt hade gått obemärkt förbi.

Där satt jag i cellen på Kronoberg och tände motvilligt av medan jag tänkte tillbaka på vad som gått snett, och vad jag hade kunnat göra annorlunda. Avtändningen från amfetamin är mer psykisk än fysisk, och ångesten attackerade mig från alla håll. Jag önskade att jag åtminstone hade haft lite tjack, så jag kunde slippa oron som gjorde att jag varken kunde tänka, sova eller vila. Det enda avbrottet i tristessen var måltiderna, toalettbesöken och de oregelbundna promenaderna som jag fick i början av min häktningstid. Och såklart duschmöjligheterna två gånger i veckan.

När jag fick tillgång till tv så blev det min flyktväg från verkligheten. Jag tittade på allt som fanns att se, och när det var sändningsuppehåll försökte jag läsa böcker. Jag hade svårt att koncentrera mig då känslorna levde sitt egna liv inuti kroppen. Känslor som varit undantryckta under så många år. Maktlösheten gnagde i mig. Det var skuld, skam, rädsla, ilska och en fruktansvärd ångest. Jag blev tvingad till avgiftning och renad från alla kemikalier, och jag fick möta mig själv på riktigt för första gången på länge. Men jag var inte redo att möta mina problem, de som gjort att jag hamnade här från första början. En dag knackade det på dörren. Utanför stod kioskvagnen som var ute på sin veckorunda. Kvinnan som skötte kiosken frågade om jag ville handla något. En kompis hade skickat en femhundring så det blev cigaretter och choklad. Godiset dämpade ångesten en aning och jag tuggade i mig allt på en gång. När chokladen var slut försökte jag fly in i boken som jag lånat från det mobila häktesbiblioteket. Boken jag läste hette Röde orm, och den läste jag om och om igen. Första gången jag hörde om Röde orm var när jag fick den

uppläst för mig när jag gick i en estetisk specialklass. Den hade goda fundamentala värdegrunder om livet, med många bevingade ord som jag knappt förstod mig på. Men det gjorde mig ingenting. Nu kunde jag leva mig in i en annan värld, en med vikingar och äventyr. Sagor som inte var den krassa sanningen jag själv levde i. Så fort jag slutade läsa kom oron krypande igen. Det var bara att kliva upp och traska runt i cellen tills den släppte.

Min familj hade jag inte pratat med på lång tid. Det var fruktansvärt smärtsamt att tänka på dem. Jag kunde inte kontakta dem, samtidigt undrade jag vad de fick för information om vad som hade hänt mig. Jag hade svikit alla som någonsin betytt något för mig, min familj, mina arbetskamrater, mina träningskompisar, alla fina människor som funnits i mitt liv. Jag ville aldrig såra dem, ändå var det precis det jag hade gjort.

Jag satt ensam i min cell dygnet runt, förutom en halvtimme om dagen när jag fick gå ut och andas den fria luften. Jag funderade på om det var så här jag ville leva mitt liv. Frågan ställdes i huvudet om och om igen medan jag vankade fram och tillbaka i cellen. Svaret blev alltid detsamma. Det här var inget liv.

Jag började närma mig en bekännelse, ett erkännande om att jag faktiskt behövde hjälp. Helst av allt ville jag att någon skulle komma med en quickfix, som ett magiskt piller, men så enkelt var det inte. Vem som skulle hjälpa mig visste jag inte, men jag insåg att jag inte skulle klara detta själv. För första gången i mitt liv sökte jag en ny form av lösning. Som den missbrukare jag var visste jag en sak till: jag behövde hjälp direkt. Inte sedan, inte nästa år eller nästa månad, utan nu. Det fanns inte en tillstymmelse till tålamod hos mig när jag väl bestämt mig.

Helst skulle hjälpen kommit igår.

Jag mådde sämre och sämre ju längre jag satt häktad.

Tankarna gick till hur min familj hade det, jag funderade på om de oroade sig för mig. Jag tänkte på min mamma som alltid ställt upp för mig, på min pappa och min lillebror Leo. Min lillebror som jag hade svikit, sårat och lurat. Ångesten kom smygande för att snart greppa tag i hela mitt känsloregister. Jag fick svårt att andas och smärtan var fruktansvärd. Vad hade jag gjort?

Det var en jobbig period med förhör och vittnesmål där alla skyllde på varandra. Min advokat var, ursäkta min franska, värdelös. Jag krävde att få en ny och till min förvåning fick jag faktiskt det. Jag fick en riktig stjärnadvokat. Han sa att det var bäst att erkänna det jag blivit överbevisad om i förhören. Det skulle innebära att jag skulle bli åtalad för narkotikabrott, och inte grovt narkotikabrott.

Det stannade mycket riktigt med att åklagaren nöjde sig med att åtala mig för narkotikabrott och domstolen dömde mig till två års fängelse, något som var maxstraff för det brottet. Efter att ha funderat ett tag på domen accepterade jag domstolens beslut och brydde mig helt enkelt inte om att överklaga. Det var inget annat göra än att gå mitt öde till mötes.

Jag har levt ett liv med hela världen som lekplats. Jag har arbetat med artister och skådespelare, med tv, film och teater. Från Stockholm till Los Angeles och filmbranschen i Hollywood. Jag har rest världen över med privatplan och limousiner. Jag har representerat Sverige internationellt i judotävlingar. I mångas ögon levde jag ett framgångsrikt liv. Men jag var aldrig riktigt lycklig.

Efter en misslyckad narkotikaaffär blir Ali tagen av polisen och förd till häktet. Där existerar ingenting, förutom tiden. Tid att tänka, tid att känna, men framför allt: tid för bättring.

Genom tolvstegsprogram och självrannsakan tvingas

Ali göra upp med det liv han levt och närma sig det liv han vill leva. För vad hade egentligen hänt? Glansen i Hollywood och framgångarna i dojon hade snabbt bytts ut mot förnedringen av ett knark- och alkoholmissbruk. Från de vackra hotellrummen till ett liv som hemlös på gatorna i Los Angeles. Hur blev det så här?

Det här är Alis historia.

Ali Reunanen

Maria Andersson