9789176344545 by Smakprov Media AB

MARI BISTER

Vid spårens slut

Fler böcker av Mari Bister utgivna av Idus förlag: Djurdeckarna – Katthemsäventyret, 2017 Djurdeckarna – Gräsandsäventyret, 2018 Djurdeckarna – Hundäventyret, 2020 Djurdeckarna – Kaninäventyret, 2021 Uppdrag djurräddning – Förgiftningen, 2020 Uppdrag djurräddning – Hoten, 2020 Uppdrag djurräddning – Lämnade, 2021

Vid spårens slut Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Författare: Mari Bister Grafisk form: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7634-454-5

VID SPÅRENS SLUT MARI BISTER

Kapitel 1 Vera står i fören på skärgårdsbåten. Det är första veckan på sommarlovet och hon är på väg till Rokö. Vera tittar upp på fiskmåsarna som kretsar kring båten när den glider fram genom vattnet. Den lilla killen som sitter på sin pappas arm en bit från Vera skrattar glatt och pekar när den ena måsen dyker mot vattnet för att fånga en fisk. Vera vänder bort blicken och snurrar en lock av sitt långa bruna hår runt fingret medan hon funderar. Det här blir första gången hon träffar Adrian sedan han lämnade skolan och flyttade till ön med sin pappa. De har gått tillsammans på Storkskolan sedan första klass, suttit bredvid varandra i klassrummet, hjälpts åt med läxorna och gått hem tillsammans. När Adrian var där

var allting kul. Till och med läxorna! Det var omöjligt att vara arg eller ledsen med honom i närheten. Om Vera hade problem visste han precis hur han skulle få dem att kännas mindre jobbiga. Ingen lyssnar lika bra som Adrian. Och ingen kan få Vera att skratta så att hon får ont i magen som Adrian. Visst pratar de ofta i telefon fortfarande och skickar meddelanden varje dag. Men det är inte samma sak. Inte alls! Det är inte så att Vera är ensam i skolan. Hon gillar sin klass. Men Vera skulle ändå gärna ha bytt ut allihop om hon bara fick Adrian tillbaka. Men höstterminen är långt borta och nu är det sommar. Tre veckor ska hon vara på Rokö. Som hon har längtat! En perfekt början på ett perfekt sommarlov. Bad, utflykter och skratt. Hela nätterna kan de sitta och prata om de vill utan något alls som stör eller avbryter. Bara hon och Adrian. Nu kommer allting att bli precis som vanligt igen. Åtminstone var det så Vera hade föreställt sig det tills det senaste telefonsamtalet med Adrian för några dagar sedan. Inte för att han egentligen

sa något speciellt då. Adrian pratade på om skolan, djuren, friidrotten och sin nya gitarr. Allt var egentligen som vanligt men ändå inte. Vera och Adrian har känt varandra så länge att hon hör direkt när det är något. När något är fel. Han lät inte alls så pigg och glad som han brukar. När Vera föreslog saker de kunde göra tillsammans under lovet svarade han lite undvikande och osäkert. Men riktigt fundersam blev hon ändå inte förrän hon skämtade om att det var lite läskigt att åka med båten till Rokö alldeles själv. Medan Vera drar ena handen längs relingens blankslitna trä tänker hon tillbaka på samtalet ännu en gång. Precis som då känner hon osäkerheten sprida sig i magen. Om allting var som vanligt borde Adrian antingen ha skojat tillbaka eller tröstat och uppmuntrat om han trodde att hon faktiskt menade allvar med rädslan. I stället hade han blivit alldeles tyst först. Sedan hade han sagt med spänd och orolig röst att han verkligen hoppades att hon skulle komma ändå. Men varför skulle han vara spänd och orolig? Kanske var det bara för

att han också saknade henne så mycket och blev orolig att hon inte skulle komma. Kanske betydde det inget annat än det? Ändå fanns orosklumpen i magen kvar och Vera kunde inte riktigt sluta grubbla på det. Tänk om något faktiskt var fel? Men varför kunde han inte bara berätta i så fall … De hade väl alltid delat allt med varandra? Och vad skulle kunna ha hänt? Bo på fina Rokö med världens bästa pappa och ett helt gäng katter att gosa med på djurhemmet. Inget borde väl kunna gå fel där! Eller? Vera rycker på axlarna och tvingar bort funderingarna när Rokös hamn kommer allt närmare. Det är hennes första besök här och hon sveper nyfiket med blicken över ön. Hon ler när hon känner igen flera av platserna Adrian har pratat om. Sandstranden precis norr om hamnen, där det är härliga vågor när det blåser från öster. Den gräsklädda branten upp mot Rokös högsta punkt, där Adrian påstår att man ser precis hela ön ifrån. Vera ser fram emot att se om det verkligen stämmer.

Hon låter blicken fortsätta förbi kyrkan och affären och längs vägen till caféet, som Adrian har sagt har den bästa glassen i hela världen. Lakrits och polkagris är Adrians favoritsmaker. Vera rynkar på näsan när hon tänker på det. Fast om hon bara fick äta tillsammans med Adrian skulle hon nästan till och med kunna äta polkagrisglass! Veras blick fortsätter över hamnen med alla små segelbåtar och motorbåtar. Längst ut på piren står en kille med vindrufsigt hår och jeansshorts och vinkar. Världens finaste kille. Hennes bästis. Vera ler stort och vinkar tillbaka. Sedan skyndar hon sig mot utgången på båten, redo att rusa ut så fort båten har lagt till i hamnen. Vera sätter väskan på marken medan Adrian kommer emot henne. Hon hinner lägga märke till att Adrian har sina favoritjeansshorts och en av alla sina sporttröjor på sig och att han har låtit håret växa ut. Sedan får hon en hård kram. När hon släpper honom ler han stort. Hon ler

tillbaka lite försiktigt först och tittar forskande på honom. Men så bestämmer hon sig för att glömma all oro och alla funderingar. Inget ska få förstöra de här veckorna eller komma emellan dem. I stället tar hon ett djupt andetag av den friska havsluften, sträcker lyckligt armarna i luften och säger med ett leende: – Det är så fint här! Jag älskar det redan! Får jag stanna för alltid? – Gärna! säger Adrian. Det skulle göra allt bättre. Vera tittar förvånat på honom. – Vilket då? – Allt bara. Adrian rycker på axlarna men säger inget mer. Vera känner orosklumpen börja skava i magen igen. Vad har hänt med hennes Adrian? Killen som brukade prata med henne om allt. Har hon gjort något fel? De senaste veckorna flimrar förbi i huvudet, men hon kommer inte på något. Tänk om det faktiskt har hänt något på riktigt! Vera känner hjärtat bulta i bröstkorgen. Men då måste han ju säga det, tänker hon. Eller?

Vera biter sig osäkert i läppen. Adrian tittar ner på hennes stora blåa väska och frågar: – Ska jag hjälpa dig att bära? – Behövs inte, säger Vera och slänger upp väskan över ena axeln. Vart ska vi? Du får visa vägen! Adrian går före ut från hamnområdet och fortsätter längs vägen. – Jag saknar dig i skolan, säger Vera. Hur är det i skolan här? Bättre än på Storken? – Skolan är okej. Hur gick det med båten? Blev du sjösjuk? – Inte ett dugg. Det blir jag nästan aldrig. Det vet du. Hur kan han ha glömt det? Vera älskar hav och båtar och blir aldrig sjösjuk. Det spelar ingen roll om det är på en färja eller i en kanot. Det borde han faktiskt komma ihåg! Vera sneglar fundersamt på honom. Fast kanske han inte alls har glömt. Kanske vill han bara prata om något annat än skolan. Något annat än ön. Kan det vara så? Vera bestämmer sig för att testa.

– Men hur trivs ni här? – Det var bra i början, muttrar Adrian. Med blicken fäst i marken fortsätter han med långa steg uppför backen från hamnen. Vera kämpar för att hänga med i hans tempo. – I början? Varför bara då? Adrian rycker på axlarna igen och lyfter inte blicken från marken. Vera sneglar undrande på honom. Det här är inte likt honom, inte alls. När Adrians mamma dog för flera år sedan pratade de om det varje dag. Eller när några tjejer hade varit taskiga mot Vera. Hon ville inte prata med sin familj om det först men för Adrian kunde hon berätta allt. Han är den hon först vill berätta roliga saker för och den hon helst vill få tröst och stöd av. Den som får henne att våga och att försöka oavsett vad det gäller. Hon hade trott att han kände likadant. Men Vera bestämmer sig för att inte tjata. Han kommer säkert att berätta senare. Kanske är han bara nervös. Vera sparkar till en sten. Men varför skulle han vara det? Visst har de

inte setts på ett tag, och det är säkert mycket som har hänt även för Adrian, men Vera är ju fortfarande Vera! De är fortfarande bästisar! För det är de väl? Adrian och Vera går sida vid sida förbi affären och kiosken. Vid grinden in till skolgården stannar Adrian till och pekar. – Här är min skola. Längst till vänster på andra våningen är vårt klassrum. – Jag gillar den, säger Vera och ler. Den ser mysigare ut än Storken. – Jag gillar den också. Fast jag hade gillat den ännu bättre om du var här. Vera ler överraskat. Innan hon hinner kommentera det har Adrian börjat gå igen. Efter de sista husen breder rapsfält ut sig åt höger och de gula rapsblommorna lyser fint i solskenet. Vera och Adrian svänger in till vänster på en mindre väg. En bit innan skogen börjar stannar Adrian och öppnar en grind. Mitt i den stora trädgården finns ett hus med mysig veranda och bredvid finns två andra byggnader. I en gammal ek

hänger en gunga och vid trappan står Adrians cykel. Mellan huset och grinden står en skylt med texten Rokös djurhem Fyra Tassar. – Här bor vi, säger Adrian och pekar. Och i den byggnaden bor djuren. Han går upp på trappan och öppnar dörren. – Är du hungrig? Pappa skulle göra pann kakor. – Alltid! säger Vera med ett leende. Speciellt om det finns pannkakor. Vera sätter väskan i hallen och drar av sig träningsskorna. Hon ser sig snabbt omkring medan hon följer efter Adrian mot köket, där hans pappa Erik står vid spisen. – Hej! säger Erik och ler stort. Så kul att du kunde komma! Han lägger stekspaden på vasken och ger Vera en stor kram. När han lyfter upp henne i luften skrattar hon högt. Om Adrian nästan är som en bror så har Erik alltid varit som en extrapappa. Precis en sådan pappa alla önskar sig. Men precis när hon har

tänkt tanken får hon dåligt samvete. Hennes egen pappa är också bra. Han är bara … inte Erik. Även om Erik ofta är upptagen, antingen med jobb eller med djur som han behöver rädda och ta hand om, har Vera ändå alltid känt att han försöker ta sig tid för både Adrian och henne. Att han finns där och verkligen bryr sig. Egentligen spelar det nog ingen roll om det gäller fyrbenta eller tvåbenta. Han bryr sig om alla. Erik sätter ner henne på golvet igen och rufsar om henne i håret. – Sätt er så blir det strax mat. Vera och Adrian sätter sig vid det stora köksbordet. Erik bär fram en stor skål med jord gubbar och en mindre med hemmagjord vaniljglass. – Åh så gott! säger Vera. – Elena har gjort glassen, muttrar Adrian. – Elena? säger Vera och tittar undrande på honom. Vem …? Hon avbryter sig när hon hör högljudda röster utanför. Så öppnas dörren och en kvinna

kommer in bärande på två stora matkassar. Hennes långa mörka hår hänger i en fläta över ena axeln. Hon ler stort mot Adrian och Vera. Vera märker att Adrian genast sneglar mot dörren med ett stelt ansiktsuttryck. – Jag tror att jag fick med allt, säger kvinnan och sätter kassarna på golvet. Hon för upp solglasögonen i håret. – Och alla, låter det som, säger Erik och sneglar mot dörren. – Ja, de där båda är svåra att missa, säger kvinnan och suckar. Hej, förresten! Jag är Elena. Eriks … eh … kompis. – Pappas nya tjej, viskar Adrian. Just då flyger dörren upp med ett brak och en kille med spretigt hår och ilsket rött ansikte stormar in, slänger skorna i en hög i hallen och skriker: – Jag hatar katterna, jag hatar Rokö och jag hatar dig! Han kastar en snabb blick in i köket och ser alla samlade vid bordet.

– Och er också! fortsätter han. – Jag älskar dig med, säger Elena lugnt och börjar packa upp maten ur kassarna. Killen klampar uppför trappan med ilskna steg och snubblar på en tröja som ligger slängd där. – Och jag hatar den här jäkla trappan! Han sparkar till tröjan, fortsätter uppför trappan och smäller igen dörren till gästrummet. – Och det där var Elenas son Leon, förklarar Adrian tyst för Vera. Femton, störig och arg. – Låter som en kul kille, mumlar Vera. – Ja, eller hur? – Jag gillar inte dig speciellt mycket heller! hör de plötsligt en ny röst från dörren säga. Åh, mamma, varför kunde jag inte ha fått en syster i stället? Eller en hund? Vilken hund som helst hade varit bättre än Leon. Till och med en som bara skäller och bits. Vet du vad han gjorde nu? – Nej, suckar Elena och går ut i hallen, men jag gissar att du tänker berätta det.

– Och det där är Fenja, viskar Adrian. Hon är bara nio, men minst lika störig som sin brorsa. – Här verkar ha hänt mycket sedan du flyttade hit! Jag förstår ingenting. – Nej, det är en del jag inte heller förstår.

VERA ÅKER TILL ROKÖ för att träffa sin bästis Adrian under sommarlovet. Det är första gången de träffas sedan han och hans pappa flyttade till ön, där de tar hand om hemlösa djur. Men framme på ön blir inget som Vera har tänkt. Plötsligt dyker Adrians pappas nya flickvän och hennes barn Leon och Fenja upp. Varför har inte Adrian berättat om dem? Vera och Adrian brukar ju kunna prata om allt … Dessutom börjar mystiska saker hända på djurhemmet. Mat hälls ut, dörrar hittas olåsta och det ligger glasbitar på golvet. Vem är det som vill skada djuren? Eller är det kanske någon annan som är måltavla? En sak är i alla fall säker: sommaridyllen på Rokö är långt borta.