Om du bara förstod
u d m O bara d o t s r fö
M alin Lundgren
u d m O bara d o t s r ö f
M alin Lundgren
Tidigare böcker av Malin Lundgren Zero betyder noll (som i nolla), Idus förlag, 2018 Bitar av ett pussel, Idus förlag, 2019 Ett hål i mitt hjärta, Idus förlag, 2019
Om du bara förstod Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Malin Lundgren © Omslagsfoto: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-7634-093-6
Ensam bland vänner Missförstådd Om du bara såg Om du bara förstod Kanske kan det hjälpa Att aldrig vara ensam Om att känna precis så
Kapitel 1 Jag önskar att jag vågade räcka upp handen. Det gör jag inte. Tänk om jag missar frågan? Istället klottrar jag på lektionsbladet med uppgifter. Högst upp i högra hörnet ritar jag ett frågetecken. Vad frågade Lova om? – Är det ingen som kan svaret? frågar Lova där hon står framme vid tavlan. Jag kan svaret. Om hon syftar på frågan om hur länge Sverige har varit i fred. Ändå förblir min hand nere. – Terese, har du någon gissning? frågar Lova och fäster blicken på mig. Jag förblir tyst. Skakar långsamt på huvudet. Lova suckar. Jag hatar att göra henne besviken. Jag kan svaret. 7
Men tänk om det är helt fel fråga jag svarar på? Nej, jag vågar inte chansa. Idag är en sådan dag då jag helst av allt ville stanna i sängen. Orken finns inte. På skolgården spelar jag King med några i klassen. Jag försöker hålla igång för att inte somna stående, men jag känner mig fumlig och kan inte riktigt få till speltekniken. Det känns som om någon tittar på mig. Vincent? Jag snurrar runt. Får syn på honom långt ifrån spelplanen. Han står med ett gäng killar. Ingen tittar åt mitt håll. Jag åker ut och får ställa mig sist i ledet. Medan jag står på sidan av spelplanen ser jag Tony, en lärare i femman. Han står med armarna i kors och tittar skumt på mig. Kisade. Tvekande. Som om han försöker lista ut vem jag är. Eller om jag är den han tror att jag är. Han cirkulerar kring planen som en gam över sitt byte i den afrikanska öknen. – God morgon, går spelet bra? frågar Tony. 8
Han låtsas intresserad. Lite för intresserad. Det är troligtvis någon på skolan, typ min lärare Lova eller någon från skolledningen, som har bestämt att någon rastvärd ska vakta mig. De har antagligen fått order att de ska finnas där om jag plötsligt får ett krampanfall. Vilket jag aldrig fått i hela mitt liv. Mina anfall utmärker sig på andra sätt. Plus att jag alltid tar min medicin, både morgon och kväll, för att minimera risken för de anfall, eller bortfall, som jag får. Det är bra om jag vet var de vuxna på skolan finns ute på rasterna. Att jag vet. Det betyder inte att de behöver veta exakt var jag är hela tiden. – Flytta på dig, du står för fan i vägen! skriker Jocke åt Tony. – Tänk på språket, uppmanar Tony. Vi svär inte på den här skolan. – För i helvete. Nu åkte jag ut på grund av dig! Jocke är skitförbannad. Det var inte alls Tonys 9
fel att han åkte. Jocke hittar alltid på ursäkter för att slippa åka ut. Är det ingen spelare som har fuskat så är det någon i kön eller någon som bara gick förbi som har förstört hans spel. När Tony är upptagen med att lösa konflikten som just uppstod lämnar jag kön. Istället letar jag upp Elina och Jenna.
10
Kapitel 2 Vi ska prata om kläder på engelskalektionen. Lova tror att det passar oss bra. – Tänk om ni åker till London på weekendresa för att shoppa. Det är klart att ni ska kunna de brittiska orden för klädesplagg, säger hon när Otto i klassen frågar varför vi inte bara kan snacka amerikanska som i filmerna. Jag kan varken brittiska eller amerikanska och hatar att ens försöka. Uttalet blir alltid fel och det blir missförstånd. – I have blue trousers, säger jag till Elina. Vi ska berätta vad vi har på oss. Vartannat plagg. – Men usch, måste vi säga underkläderna också? utbrister hon.
11
– Va? Nej, trousers. Byxor. Inte trosor, svarar jag. Jag dubbelkollar i boken. Jo, det står så. Trousers = Byxor. – Byxor är väl ändå pants, säger Elina. I got black pants, säger hon. – Grey. They are grey, säger jag och tittar menande på hennes gråa jeans. – Whatever, svarar hon och slår ihop boken. Jag har C i engelska. Elina också. Jag försöker. Hon ger upp. Det är första året med betyg. Lova tjatar hela tiden om att betygen inte spelar någon som helst roll nu i sexan. – Nästa år är det en ny kursplan med andra mål. Nu jobbar ni efter sexans mål, hela högstadiet är det nians mål som står i fokus, säger hon när vi frågar om betygen. Ändå känns de väldigt orättvist utdelade. Som om Lova bara lottar. Visst, C är bra. I engelska som jag suger i. Men Elina har också C. Hon bryr sig inte ens. Efter lektionen vill Elina att jag ska följa med 12
henne hem. Jag känner mig trött och behöver åka hem för att vila. Jag skakar på huvudet. Jenna är snabbt där för att erbjuda sig att följa med istället. Jag och Jenna är kompisar, men ibland är det som om hon försöker ta Elina ifrån mig. Som om det inte går att vara tre. Jag hör Kiwis jamande innan jag ens hunnit öppna ytterdörren. Hon är en innekatt och får inte släppas ut hur mycket hon än sitter vid ytterdörren och gnäller. Mammas katt som hon hade när hon var liten sprang bort. Den hittades överkörd flera veckor senare. Kravet för att skaffa katt igen var därför att den endast fick hållas inne i lägenheten. På sommaren brukar jag få ta ut Kiwi i koppel och sele. Framför allt när vi är på landet hos farmor och farfar. Jag lyfter upp Kiwi i famnen och kelar med henne en stund. Jag släpper ner henne och går in på mitt rum. Stänger dörren om mig och 13
släcker taklampan. Bara akvariet lyser upp med sitt dova ljus. Ett lysrör har gått sönder i akvariet. Det flimrar till lite då och då. Som om det försöker fungera i alla fall, trots att det egentligen inte orkar. – Hej Billy och gänget, säger jag. Flimrande och blinkande ljus skulle kunna utlösa anfall, då jag har en ljuskänslig epilepsi. Det betyder att jag inte borde utsätter mig för onödiga påfrestningar. Jag borde säga till mamma att lysröret måste bytas ut. Akvariet är ganska stort. Typ två meter långt. Däri har jag ett gäng Malawieciklider. De är ungefär en decimeter långa och har synliga tänder. Supercoola. Bra mycket coolare än Jennas hundratals guppys som hon har i sitt akvarium i alla fall. Mina fiskar har olika färg. En är jätteblå. Pappa säger att det är ledaren. Jag kallar honom Billy. Några av de med svagare färg är honor. En annan är korallröd. Den sorten kallas för fire fish. 14
I akvariet bor också malen Malte. Han klättrar runt på glaset och stenarna och äter alger. Cikliderna gillar hög fart och far fram rätt snabbt i vattnet. Utan att vara guppyplottrigt händer det ganska mycket i akvariet och det finns nästan alltid något att titta på. Jag drar ut väggkontakten. Lysrören slocknar. Det blir kolsvart i sovrummet. Jag känner mig fram med handen. Öppnar skåpsluckan på akvariebänken. Ögonen börjar sakta vänja sig vid mörkret. Trevande letar jag efter matburken. Jag borde ha matat dem innan jag drog ur sladden. Där. Jag öppnar locket på burken och häller försiktigt i lite fiskmat. Även blinda kan sköta ett akvarium, tydligen. Vad nu någon blind person ska med ett akvarium till. Det går inte direkt att klappa sina husdjur. Jag vänder mig om, snubblar till över något smalt och avlångt på golvet. Vrickar foten lite grann. Stönar av smärta. Lägger mig på sängen. – God natt Billy och gänget, viskar jag. 15
Fast det är förstås inte natt. Jag ska bara vila en stund innan träningen. Jag tänker att de viskar tillbaka till mig, men de är troligtvis upptagna med att äta.
16
Kapitel 3 Mamma har gjort en träningssmoothie till mig att ha som mellanmål. Den innehåller massor av fibrer och vitaminer som ska vara bra och pigga upp, påstår hon. Problemet är att den ser tvärvidrig ut. Mossgrön. Jag granskar bägaren noga innan jag tar första klunken. Sväljer. – Nå? undrar mamma nyfiket. – Hm, svarar jag och tar en klunk till. – Jag vill också ha, säger min lillasyster Stina som plötsligt dyker upp i köket. – Nej, den där är till Terese, säger mamma innan hon vänder sig till mig: Funkar den? Den är krämig och smakar kiwi-frukt. Lite
17
syrlig i eftersmaken av äppeljuice och en stark smak av spenat. Jag nickar mot mamma och tar bägaren med mig ut genom dörren. Pappa väntar vid bilen. Tror jag. När jag kommer ut står pappa vid cykelstället. – Sätt på dig hjälmen, säger han. Han har lånat mammas cykelkorg och hängt fram på sin cykel. Den är fylld med fotbollar. – Jag trodde vi skulle ta bilen, säger jag. – Sluta larva dig, säger pappa och knäpper hjälmen han har på sitt huvud. Pappa är fotbollstränare. Han har också träningskläder på sig, likadana som mina, fast i vuxenstorlek. Jag sätter fast smoothiebägaren där vattenflaskan ska sitta på ramen och slänger vattenflaskan mot pappa. – Då får du ta den här, säger jag. Han fångar den, men kastar tillbaka den. – Stoppa den i ryggan, kontrar han. Jag hade glömt bort att jag hade en ryggsäck 18
på mig. I den ligger de dubbade fotbollsskorna och benskydden. Jag har vanliga gympaskor på mig, det har jag alltid tills efter uppvärmningen för att inte slita på dubbarna när vi springer. Det tar tjugo minuter att cykla till idrottsplatsen. Då och då känner jag av en smärta i foten efter det där som jag snubblade på i sovrummet. Hoppas det går över innan träningen. Det är varmt i luften, men blåser kallt. Jag är glad att jag har träningsjackan på mig. Den är vindtät. Jag låser fast cykeln. Pappa har stannat utanför klubbhuset. Han pratar med en av de andra tränarna, Joakim. – Jag fick bekräftelse från Västerås, säger pappa. – Grymt! Då kör vi på det. Jag lägger ut information på Fejan till föräldragruppen, säger Joakim. Jag reser mig upp och går bort till Joakims dotter Tindra. Hon spelar också i mitt lag. – Vad är det där om? frågar jag. 19
Terese är en 12-åring som drömmer om helt vanliga saker. Hon spelar fotboll, umgås med sina kompisar och tar hand om sina supercoola akvariefiskar. Allt skulle vara normalt, om det inte vore för en liten detalj: Diagnosen epilepsi gör att Tessie behöver äta mediciner två gånger om dagen, hon övervakas på skolgården och hennes överbeskyddande mamma tänker hindra henne från att åka på träningsläger med resten av fotbollslaget. Finns det ingen som förstår hur hon har det? Om du bara förstod är en vardagsnära historia om livet i skolan, fotboll och att känna sig missförstådd av de en har närmast sig.
Om du bara förstod är skriven av författaren till Ett hål i mitt hjärta, Zero betyder noll (som i nolla) och Bitar av ett pussel.
www.idusforlag.se