r Ä A JAG R ? A G B m bryr MI det
Är det bara jag som bryr mig?
s
Camilla Dahlson
r Ä A JAG R A B m bryr MIG? det
s
Camilla Dahlson
Fler böcker av Camilla Dahlson från Idus förlag: Gillad som du är, 2017 En vän som du, 2017 Tusen åter, 2018
Är det bara jag som bryr mig? Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Camilla Dahlson Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7577-980-5
Till dig som kämpar
Kapitel 1 Wilma drog av sig täcket och letade upp mobilen som låg på skrivbordet. Hon tryckte av alarmet och kröp ner i sängen igen. Idag var det dags. Sommarlovet var slut och hon skulle börja sexan. Tröttheten fick henne att vilja somna om, men hon tvingade sig att hålla sig vaken. Dåsig tog hon tag i mobilen och kollade Instagram och Snapchat för att inte dras in i sömnen igen. Obehaget i magen var tillbaka. Hon hade nästan glömt hur det kändes under sommarlovet. Nu fanns det där igen, som ett osynligt monster i kroppen. Det var inte det att hon inte gillade skolan. Hon hade till och med längtat efter att den skulle börja. Att allt skulle bli som vanligt, 7
med lektioner, raster och alla aktiviteter som drog i gång på hösten. Det var bara det att i slutet av femman hade de andra tjejerna i klassen förändrats. Flera hade börjat sminka sig och ha coola kläder. Det enda de pratade om var Tiktok och Sims. Som om spel var det viktigaste i hela världen. Wilma reste sig upp och tog på sig kläderna som hon hade valt ut igår kväll. Ett par jeans, ett vitt linne och en rutig skjorta. Igår hade de känts helt rätt, men nu blev hon osäker. Hon ville inte se ut som en tönt, även om de andra kanske tyckte att hon var en. Hon vek upp ärmarna på skjortan och lät den vara uppknäppt så att det vita linnet syntes. Så tog hon på sig ett halsband som bestod av en läderrem och en snäcka. Hon tittade sig i spegeln vid skrivbordet och kände hur osäkerheten vällde över henne. Var halsbandet snyggt? Hon hade gillat det när hon köpte det på en loppis i somras, men nu visste hon inte. Vad skulle de andra tycka? 8
Hon strök med fingrarna över den lena snäckan. Det fick obehaget i magen att mildras något. Kanske var det ett turhalsband? – Wilma, kommer du och äter frukost, ropade mamma från köket. – Ja, jag är på väg, sa Wilma och borstade igenom håret och satte upp det i en tofs. På köksbordet stod redan en tallrik fylld med fil och flingor. Bredvid stod ett fat med brödskivor, smör och ost. Wilma bredde en smörgås och började sakta tugga i sig. – Jag måste sticka till jobbet, men pappa är hemma, så ni klarar er väl ändå, sa mamma och pussade henne på pannan. – Ja, det gör vi, sa Wilma och slängde en blick mot badrummet. Det lät som att pappa borstade tänderna där inne. Lika bra att hon fick äta i fred. Pappa bara tjatade om sina manus ändå. Som författare verkade han leva mer i sina fantasivärldar än i den verkliga. Om han bara kunde skaffa ett vanligt jobb och inte sitta ensam vid sin dator hela 9
dagarna. Det skulle vara roligare både för honom och Wilma. Det var hon säker på.
10
Kapitel 2 Skolgården kryllade av barn i alla åldrar. De yngsta höll sina föräldrar i händerna och tittade ängsligt mot skolbyggnaden. De äldre stod i klungor och pratade. Ett och annat barn stod ensamt. Wilma ville inte vara ett av de där ensamma barnen. Hon gick mot några av tjejerna i klassen. De stod med ryggen mot henne så det var svårt att avgöra om hon var välkommen. Ingen vinkning som markerade att hon hörde till dem. Hon smög upp bakom ryggen på Märta, och ställde sig bredvid henne i ringen. Det var som om hon var osynlig. – Hej! sa hon och till och med rösten lät svag. Ingen svarade. Hade de inte hört henne? – Har ni haft det bra i sommar? sa hon, lite högre nu. 11
Kajsa vände sig mot henne. Huden var solbrun och håret ljusare än vanligt. – Jag har varit fyra veckor i USA. Så himla nice. Vi hann se så mycket och så var vi i New York den sista veckan. Jag bara älskar den staden, sa hon. – Kul! Jag var på Rhodos i två veckor. Grekland är mitt favvoland, sa Märta. Wilma hade tänkt berätta om hur hon och morfar hade fiskat, och att hon hade fått sin första gädda, men nu kändes det inte som att det var värt något. Samtidigt bubblade ilskan inom henne. Hon såg mammas klimatrapporter framför sig. Mamma var meteorolog och klimatforskare. Ibland låg hennes protokoll och anteckningar framme på köksbordet, och hon pratade om klimathotet nästan varje dag. Vad vi måste göra för att temperaturen på jorden inte skulle stiga. Och flyga var en sak vi inte borde göra alls egentligen. Och särskilt inte bara för att turista. – Var har du varit då? sa Kajsa och tittade på Wilma. 12
– Mest hemma, men jag var hos morfar i Kalmar i en vecka också, sa Wilma. Kajsa och Märta skrattade. – Kalmar? Vad finns det att se där liksom? sa Märta och fnissade. Det var svårt att veta om frågan var hånfull eller om hon verkligen var nyfiken på vad turister gör i Kalmar. Troligtvis tyckte hon att det var töntigt att åka på semester till en liten småstad i Sverige. Wilma mötte Märtas blick, tittade ner i marken och svarade. – Eh. Vi var på Kalmar slott, och sen åkte vi över till Öland några dagar också, sa Wilma och bestämde sig för att inte skämmas över att hon inte hade varit utomlands. Det var de andra som borde skämmas, som hade smutsat ner miljön. – Åh, Öland är helt okej faktiskt. Vi var där mycket när jag var liten, sa Märta. Puh. Wilma pustade ut. Hon hatade när andra skrattade åt henne. Om det inte var åt ett skämt som hon själv hade dragit förstås. Och det var det inte ofta hon vågade göra. 13
det r Ä JAG
A R A B bryr MIG? s m
Wilma brottas med sin panikångest, som dyker upp ibland, oftast när hon oroar sig för något, som att prata inför klassen. Hon känner sig ensam när de andra tjejerna i klassen pratar om resor, kläder och mobilspel. Är hon den enda som bryr sig om klimathot och miljö? När klassen får reda på att det ska arrangeras en modevisning på skolan kommer Wilma och den nya tjejen i klassen, Gertrud, på att de kan visa upp snygga återvunna kläder. www.idusforlag.se
177