9789175699691 by Smakprov Media AB

Till en Lysande Stjärna

Sol, sol, sol i de glimmande snår, sol, sol, är det var jag går /Bondmora från Hedemora/

Kärlek Lycka Glädje

Tom Saldeen

Ett bud på ett enkelt ark papper en enda fattig rad kan göra en mycket sorgsen så obeskrivligt glad. Vad är elden kring snillets panna vad är glansen kring skimrande dagar och år mot stjärnan i Kerstins öga och solen kring Lenas hår!

Jag hade velat hålla din hand i min och viska Tack och Förlåt Man ser vad man borde ha gjort och sagt först efteråt.

/Nils Bolander/

Prolog En dag stötte han på en gammal kompis på stan. – Men är det inte Dan, det var inte igår vi sågs. Det måste ha varit mer än ett halvsekel sen. Jag tänker på dig ibland och allt kul vi hade på den gamla goda tiden. Men mest tänker jag på dina tjejer. – Mina tjejer, vad menar du med det? – Jag menar förstås Lunds två snyggaste brudar, den ljusa och den mörka som var så olika. Men vilka stjärnor båda två! Först den ljusa enormt söt och glad och sprudlande med gröna ögon, sen den mörka otroligt vacker, aristokratisk, balanserad, med blå ögon. Det var ingen som förstod hur du kunnat få två såna pangbrudar och var kom dom ifrån? Dom dök upp så plötsligt. Och vart har dom tagit vägen? Vet du det? – En del vet jag nog, sa Dan, och fick tårar i ögonen. – Men Dan, kan vi inte gå in på nåt fik och snacka en stund om gamla tider, det skulle vara väldigt kul. – Vad var det nu hon den hette den ljusa? frågade han när de satt på konditoriet. – Kan det möjligen vara Eva du menar? – Ja, just. Eva hette hon ju. Jag kände henne ganska bra. Hon kom ner då och då på kvällarna i mitt rum, jag försökte förföra henne nån gång utan framgång. Hon pratade bara om dig och sina känslor. Det var ganska underhållande, hon kunde verkligen lägga ut texten. Sa att hon tänkte skriva en kärleksroman när hon fick tid, som bara skulle handla om känslor, inte ett ord om våld eller sex. Men annars var hon väl ganska våldsam? Är det sant som dom sa att hon slog

sönder hela möblemanget i ert rum i ett svartsjukeutbrott, och att ni fick betala nästan tusen spänn när ni flyttade ut? Vad har hänt med henne? Är ni fortfarande tillsammans? Dan fick ännu flera tårar i ögonen. – Vet du vad som hände med hennes bok? Skrev hon den nånsin? Hon tycktes av stoff för minst 1000 sidor. – Inte vad jag vet, hade hon gjort det så skulle hon nog ha skickat mig ett exemplar. – Vad hände med den mörka skönheten, Marie eller vad hon nu hette, har du någon kontakt med henne? Flyttade ni inte alla tre över till den där tjusiga anläggningen Studentlyckan, schyst namn förresten. Hur gick det till? Det var nån som sa att ni snabbt fick en massa barn, sandlådan kryllade av dom. Det vore det intressant att höra lite mera om. Jag tänker igen på den där boken som Eva planerade. Kan inte du skriva den, om nu inte Eva gjort det och ta med Marie också, det skulle bli smaskens. – Inte kan jag skriva en roman, allra minst en kärleksroman. Det är förresten ingen som skulle vilja läsa en sån, speciellt om den saknar sex och våld. – Jo, du har en framför dig som gärna skulle vilja läsa den. Skriv den och skicka mig ett exemplar med personlig dedikation. – Du är inte klok. Det skulle ta flera månader. – Inte med din snabbhet. Jag kommer ihåg när du var uppe i historia i muntan då du tog studenten. Utan att kunna någon som helst historia läste du på en vecka in hela rubbet så du kunde mer än läraren, och censorn som var professor i historia fick ta över förhöret. Du är snabb när du sätter den

sidan till. Det kommer ta dig högst 10 dagar att skriva den boken. – Men det är ju så länge sen, det är inte säkert att jag kommer ihåg allt korrekt. – Det ska ju vara en roman för tusan, inte en dokumentär. Faktion förstås, och bygga på dina känslor. Gå hem direkt och börja skriva så tittar jag i brevlådan om två veckor, och glöm inte att hälsa dina förtjusande tjejer! – Orsa kompani lovar ingenting bestämt, du har väl tänkt på, hoppas jag, att vi naturvetare fått lära oss att skriva kort och koncist, inte använda ett enda ord mer än som är absolut nödvändigt, medan våra vänner humanister, samhällsvetare och jurister lärt sig koka soppa på en spik, och brodera ut texten. Det är den tekniken som varit och är den förhärskande i romanskrivarkonsten. En traditionell roman kan jag inte skriva, så om det blir något alls får du nöja dig med det lilla. Har du väntat dig en massa metaforer, uppstapling av tjusiga adjektiv eller långa utläggningar och spekulationer kommer du bli besviken. Om jag trots allt skulle våga mig på att anta din utmaning beror det på att jag känner ett behov att dela med mig av min kärlek, lycka och glädje, det ligger nog inte heller i tiden. Numera handlar det mest om mord, våld, olycka, och annat elände. En roman ska enligt min mening vara humoristisk, läsaren ska lära sig något nytt, bli glad på kuppen, lycklig på köpet, den ska ha högt tempo, innehålla så få ord som möjligt, inte använda en massa ord för att förmedla något som kan uttryckas med ett enda, innehålla sparsamt med miljö-, person-, och karaktärsbeskrivningar. Där ska det finnas utrymme för läsarens egen fantasi. Den bör också vara lite nydanade, inte köra i gamla hjulspår.

Kapitel 1 En söndagseftermiddag i början av september, varmt och skönt som en sommardag, många studenter hade fortfarande ferier, det var ovanligt tyst i det stora studentbostadshuset. För Dan var det tentaläsning som gällde. Men nu tänkte han ta en paus. Behövde någon att prata med, cyklade ner till Café Athen i Akademiska Föreningen. Såg ingen han kände, slog sig ned ensam i en soffa med en kopp kaffe, några smörgåsar, dagens tidning. Glada skratt nådde honom från ett sällskap runt ett bord mitt i lokalen. Ingen i gruppen hörde till den närmaste bekantskapskretsen. I vanliga fall hade han inte anslutit sig till dessa så gott som obekanta personer. Men nu behövde han en stunds avkoppling. Hade inte pratat med någon på hela dagen. Det var fem killar och två tjejer. Dan kände bara en av killarna, han som var medelpunkten i sällskapet, pratade nästan oavbrutet. Tjejerna hade han aldrig sett tidigare. En var mörk, pratade mycket, den andra ljus, skrattade mest. Ingen av dem verkade särskilt intressant. Plötsligt kom någon med ett förslag. – Vad sägs om att åka en sväng till Köpenhamn? Hur många hänger med? Alla inklusive Dan räckte upp handen. Efter en stund ångrade han sig. Hade tänkt plugga, var inte säker på att en kväll i detta främmande sällskap skulle bli så givande. När resten av gänget stojande rusade ut ur lokalen blev han sittande kvar. Satt där en 5-10 minuter för att vara säker på att alla hunnit iväg och inte skulle försöka övertala honom.

Då han kom ut ur lokalen fick han se den ljusa tjejen stå och titta på en anslagstavla. Kände sig tvingad att säga något. – Har ni inte kommit iväg ännu? – Dom andra har gett sig av, jag tyckte det blev för dyrt. När Dan kommit ut och tagit sin cykel kom tjejen gående i samma riktning. – Vi tycks visst ha samma väg. De gick tillsammans genom Lundagård. Han kände sig besvärad av sällskapet, hon hette Eva, ville cykla hem så fort som möjligt till böckerna. Då de kom förbi en biograf sa hon: – Den där filmen skulle jag gärna vilja se. Har du lust att hänga med? Dan hade hört att filmen fått bra kritik, hade nog tänkt se den förr eller senare. – Nja, hade tänkt plugga men med så trevligt sällskap kan jag inte säga nej, böckerna får vänta några timmar. De var eniga om att filmen inte alls var så bra som de förväntat sig av recensionerna, tyckte båda att svenska filmer ofta fick bättre omdömen i pressen än de förtjänade. Dan ville nu bli av med henne, böckerna hade väntat alldeles för länge. – Hur kommer du hem, åker du buss? – Nej, sa Eva och skrattade, jag bor 100 meter härifrån. – I ett studentrum?

– Nej, i en villa. – Skojar du, här finns väl inga villor? – Det gör det faktiskt, du tycks inte vara så väl bevandrad i den här stan. Om du inte tror mig så kom med och titta. Motvilligt följde han med, det visade sig att det var sant. Det var en villa, gammal, långt ifrån i bästa skick. – Bor du här ensam? – En kompis och jag hyr en 2-rummare på bottenvåningen. Vill du titta in på en kopp te? – Te behövs inte men jag kan titta in och se hur det ser ut. Hans första tanke var: Hur kan man vilja bo så här. Bostaden var gammal och sliten, hade långt ifrån samma standard som hans nya studentrum. – Jag sätter på lite te i alla fall. Hon hade ett stort foto av en ung kille på sin byrå. – Det är min fästman, vi ska snart gifta oss. Skönt, tänkte Dan, då kan man känna sig lugn. Det fanns två sängar i sovrummet. Den ena var Evas, den andra tillhörde hennes tjejkompis, som för närvarande var utomlands. Evas fästman bodde på annan ort. De satte sig mitt emot varandra vid ett litet bord, drack sitt te och började prata. Det första Dan märkte var att Eva var så naturlig. De tjejkompisar han hade var ofta lite tillgjorda, Eva verkade mera naturlig och säker på sig själv, var lätt att prata med. Det visade sig att de hade många gemensamma intressen, förvånansvärt samstämmiga uppfattningar i många frågor. Var helt enkelt lika varandra på många sätt. Hon var glad och optimistisk som han själv, rättfram, okomplicerad, skärpt och 12

kvicktänkt. Kändes som att spela schack när man pratade med henne. Skulle vara trevligt att träffa henne någon gång då inte böckerna väntade, började betrakta henne som sin kompis. Efter några timmars samtal tittade Dan närmare på Eva. Hade först tyckt att hon hade ett alldagligt utseende, lite blek, färglös, bara småsöt, men fann nu att hon hade stora, gröna, gnistrande ögon, som blev alltmer gnistrande ju längre tiden gick. Hennes ögon hade han inte alls lagt märke till då de först träffades. Tiden hade gått fort, det var svart ute. Skulle Dan hinna med den utstakade planen i sina böcker måste han bryta upp. Men de kunde inte sluta prata. Då klockan närmade sig två på natten förberedde sig Dan på att cykla hem. – Du får gärna låna min kompis säng i natt om du vill. Dan var tveksam, förvånad över erbjudandet. – Det är nog inte så lämpligt. Du är förlovad, nästan gift och jag har en flickvän. Det sista var en stor överdrift. – Du kan få låna min tandborste, sa hon. – Okey, jag får närmare till föreläsningen i morgon bitti om jag sover över här. Då han kom in i badrummet var det första han tänkte: Ett så fult, ogästvänligt, gammalt badrum! Här skulle jag inte vilja bo! Dan var trött, somnade omedelbart i kompisens säng. Väcktes vid 6-tiden av några ljud från Evas säng. Lät som snyftningar. Det kunde inte vara möjligt, var det den i går så gla-

da, optimistiska tjejen som låg och grät klockan sex på morgonen? Gick fram till hennes säng. – Varför gråter du? – Bry dig inte om det. Det går snart över, snyftade hon. – Nej, jag vill veta. Gråter du ofta? – Nej, nästan aldrig. – Men berätta då. Är det nåt som hänt? – Det har med min fästman att göra. Jag har beslutat att ställa in bröllopet. Vet att både han och mina föräldrar kommer att ta det mycket hårt, inte acceptera det, det är därför jag gråter. – När bestämde du dig för detta? Svaret dröjde, så kom det med svag röst: – I natt. – Har det med mig att göra? – Nej, inte alls, hur kan du tro det, sa hon med ett svagt leende på läpparna. – Det är ett stort beslut, jag tycker du ska tänka dig noga för, inte göra nåt förhastat, gav henne en kram, den första fysiska beröringen mellan dem. – Tack för igår förresten, så trevligt har jag inte haft på länge, sa Eva och log. – Tack själv, det var otroligt stimulerande att prata med dig, men det var inte min mening att stanna över natten, skäms över att jag inte bröt upp tidigare.

När Dan senare tänkte på denna dag kunde han inte förstå att han inte mera ihärdigt hade avrått henne från att så snabbt ta ett så drastiskt beslut. Sanningen var att han var så uppfylld av sina egna känslor att han inte kunde tänka klart och objektivt. Var oförmögen att känna samvetskval för fästmannen och övriga inblandade. När Dan kom in i badrummet gjorde han en egendomlig upptäckt. Det som han igår tyckte var så förskräckligt fult, hade nu blivit vackert, mysigt, välkomnande. Eva hade förändrats. Hade blivit en ny människa under natten. Med sina stora, vackra, gröna ögon, smittande leende, blonda hår, tyckte han nu hon var det sötaste och charmigaste han någonsin sett. Då han cyklade till föreläsningen upptäckte han att Lund var en vacker stad, det hade han inte märkt tidigare. Det var nog världens vackraste stad! Gatorna, husen, människorna hade en lyster som han inte upptäckt tidigare. I föreläsningssalen kom en kvinnlig kurskompis emot honom. – Men Dan vad har hänt med dig, har du blivit kär? – Nej, hur så? – Ursäkta att jag misstog mig, du såg så ut. Kunde han verkligen ha blivit kär i denna främmande tjej som han till en början inte alls attraherats av, eller var det bara en tillfällig känsla? Hade gjort upp schemat för den närmaste tiden, där fanns ingen plats för en främmande tjej. Efter föreläsningarna cyklade Dan hem till Eva för att höra hur hon mådde. Hon verkade ledsen då hon öppnade. Hade fått besök, hennes pappa, han hälsade knappt på Dan, var mycket upprörd. 15

– Jag återkommer i kväll, viskade Dan, är det okey? Hon nickade, såg lite gladare ut, viskade tillbaka: – Du kan komma lite tidigare. Då han kom hem rafsade han ihop böcker, tandborste, rakapparat i sin portfölj, cyklade hem till Eva. I morse på väg till föreläsningen hade han cyklat lugnt, njutit av omgivningen, nu satte han högsta fart som om han hade eld i baken. Då han passerade en blomsterhandel stannade han upp, köpte några röda rosor. Ifrån Evas hus körde en bil ut med pappan vid ratten. – Kommer du redan, vad snällt. Eva verkade upprörd efter uppgörelsen med pappan. De gröna ögonen blixtrade inte som i går kväll. – Tack för blommorna, det var jättesnällt. Vad har du i portföljen, den verkar tung? – Det är mina böcker och min tandborste så jag slipper använda din. – Det verkar nästan som du har tänkt flytta in här, sa Eva och skrattade, det kan kanske gå eftersom min kompis inte kommer tillbaka förrän om två veckor. Men vad säger din flickvän? – Det är inga problem, hon bor i Uppsala och är inte min flickvän utan mera en tjejbekant, förresten har jag hört att hon är tillsammans med en annan kille där uppe. Dan kände sig inte nöjd med beskrivningen, Eva föreföll helnöjd, kastade sig om halsen på honom, gav honom en kyss på munnen. – Förlåt mig Dan, men jag känner mig just nu så lycklig. Så här glad har jag aldrig varit tidigare. 16