9789175575483

Av Peter Gissy har tidigare kriminalromaner utgivits: Röd död 1996 (Prisma) Vit sorg 1997 (Prisma) Blå åtrå 1998 (Prisma) Svart hämnd 2000 (Prisma) Fallet Ewenius 2002 (Tre Böcker) Man med kapuschong 2004 (Tre Böcker) Diagnos: mördad 2006 (Semic) Diagnos: strypt 2007 (Semic) Diagnos: gisslan 2008 (Semic) Gul ondska 2010 (Tre Böcker) Copyright © Peter Gissy 2021 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2021 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag och inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com ISBN: 978-91-7557-548-3 Tryckt hos ScandBook, Falun 2021

En skugga blott, som går och går, är livet.

William Shakespeare

Vad gäller sexuellt agerande tycks det ju nästan inte finnas gränser för vad en människa kan tycka är erotiskt stimulerande.

Roger Wallinder

So I’m telling you my friend That I’ ll get you, I’ ll get you in the end Yes, I will, I’ ll get you in the end.

The Beatles

… Hans hud var vit, hans blick var blå men själen, den var svart.

Evert Taube

PROLOG

Till en början tyckte pojkarna inte att det var något särskilt med den svarta plastsäcken. Det var bara något underligt som stack fram ur buskaget, till hälften dolt av stora grenar. Antagligen skulle de inte ha noterat säcken alls, där den låg i den smala sänkan, om det inte varit för att det regnat och blåst ihållande natten förut, och för att den rasande höststormen hade slitet hål i den täta vegetationen precis överallt. Den här delen av skogen utanför Olofstorp var risig och svårgenomtränglig och praktiskt taget okänd. Det fanns nästan inga vägar här, bara hjulspår efter skogsmaskiner som några år tidigare banat sig fram genom terrängen. Närmaste större väg var grusad och låg säkert tio, tolv minuter därifrån.

Ted, tio år gammal, trodde att någon hade slängt sopor i skogen.

Hans spontana instinkt var att cykla vidare. Vad brydde han sig om en ful säck när de hade så roligt med sina mountainbikar? Att någon hade dumpat något i terrängen, det var väl ändå inte hans bekymmer?

Men så upptäckte också hans storebror, Glenn, säcken.

Glenn hoppade av sin hoj och satte sig på huk och tog upp en längre trädgren. Försiktigt, avvaktande, petade han till säcken, som om han var rädd att den innehöll något vilddjur som kunde hugga tillbaka.

Sedan tog han mod till sig och tryckte ett hål i plasten. Något ljust skymtade där inne. Hårigt. Ett djur?

Vad handlade det här om?

7

Beslutsamt stack han trädgrenen i hålet och gjorde det större.

Båda flämtade till av överraskning.

Ett ansikte.

En kvinnas ansikte.

Hon låg orörlig och stirrade på dem genom hålet. Ögonen var halvt slutna och såg egendomligt glanslösa ut. Ted kunde inte hålla tillbaka ett skrik.

Det var ingen tvekan om att hon inte levde, ändå sa Glenn: ”H-hallå?”

Inget svar.

De såg på varandra, förskrämda och rädda.

De hade gjort trippen in i skogen utan att deras föräldrar visste om det. Skogen var en farlig lekplats, de hade hört det otaliga gånger, och där fick de inte vistas ensamma. Ändå var det dit de nästan alltid tog sig med sina cyklar. I den otämjda terrängen fanns massor av spän­ nande spår att följa. Buskage och träd växlade om. De lekte bara, inget annat. De tävlade mot varandra, båda lika ivriga att vara bäst.

Den döda kvinnan hade förvandlat leken till något annat.

Glenn, i tolvårsåldern, höll sin lillebror i armen. ”Vi måste larma.”

Ted nickade stumt.

Glenn hade mobilen vid örat och slog redan numret. Han visste hur det gick till: ett halvår tidigare hade hans mamma ringt Larmcentralen när deras gamla mormor plötsligt hade förlorat medvetandet hemma i sin lägenhet. Larmcentralen svarade nästan direkt. Den kvinnliga operatören ställde sina frågor. Glenn svarade så gott han kunde. Då och då tog han små extra andetag för att orka prata. Nej, det var inget skämt. Jo, han var säker på att hon var död. Nej, de skulle inte röra något utan vänta tills polisen kom. ”Var är ni?” frågade personen i hans öra.

Han sa det. ”Förbi Gråbo”, lade han till och harklade sig när rösten hängde upp sig litet. ”Hur känner du dej, Glenn?” ”B-bra.” Men han sa det tvekande och hon måste ha hört rädslan i hans röst. ”Gå en bit ifrån och vänta på oss, hör du? Gör inget. Det är viktigt.

Se till att mobilen är påslagen, vi kan behöva ringa tillbaka. Dessutom 8

spårar utryckningsbilarna dej efter mobilens koordinatorer. Förstår du mej?” ”Ja”, sa Glenn.

Han knäppte av mobilen en stund senare. Det darrade i benen och händerna, och strupen kändes sträv och torr. ”Kom”, sa han till Ted och pekade bort mot några stora stenar. ”Vi sätter oss där. Polisen är på väg …”

Hans lillebror gick före. Plötsligt stannade han och kräktes rakt ut. Tårarna rann medan han hulkade, och han torkade sig fumligt om kinderna så att de blev svarta av jord. ”F-förlåt”, sa han. ”D-det är så äckligt …” ”Ta det lugnt”, sa Glenn och tittade bort mot säcken. ”Det är inget att vara rädd för.” Han sa det visserligen till sin lillebror, men det var delvis riktat till sig själv: han visste att han var tvungen att vara stark.

Han skulle ringa till sin mamma också, hon behövde veta om det här, men inte riktigt än. Han måste samla sig. Det kändes konstigt i bröstet. Han hade en klump där.

Den döda hade uppenbarligen blivit mördad.

Någon hade haft ihjäl henne och lagt henne i säcken.

Det var svårt att ta in.

Han hade nyligen sett en film på teve där en mördad man hade dumpats i ett dike. Nu tyckte han att det nästan kändes som att de var inne i den filmen.

Då hade mördaren gömt sig bakom en lada med en blodig yxa och iakttagit alla som passerat förbi.

När det plötsligt slog Glenn att någon kanske befann sig i närheten – kanske just mördaren som i filmen – såg han sig hastigt omkring med bultande hjärta. De vaggande trädgrenarna runt dem blev till långa, spetsiga armar som tycktes sträcka sig mot honom och Ted.

9

DEL I JÄGARNA SAMLAS

KAPITEL 1

Efter begravningen gick Michelle Mohlin raka vägen ut i det fria. Kapellets klockor klämtade över hennes huvud och hon tyckte att det på något sätt lät både dystert och upplyftande.

Genom solglasögonen betraktade hon de sörjande som klev ut på grusplanen. Det hade varit i kyligaste laget inne i kapellet. Hon hade själv huttrat under skinnjackan. Som väntat var det inte många som kommit på begravningen. Jörgens mamma var där förstås, blek och tyst, liksom systern med sin make vars reumatiska sjukdom fick honom att linka fram med en käpp som om han var en gammal brittisk överste. Och en handfull andra som hon inte kände till och inte hade lust att lära känna heller.

Själv hade hon slunkit in sist av alla och satt sig längst bak, ensam, så långt bort från de andra som möjligt. På sista bänkraden i kapellet, nära utgången.

Hon hade inte gått fram till kistan.

Där gick gränsen.

Det hade varit en avskalad tillställning.

Om modern undantogs hade ingen visat någon egentlig sorg.

Inte hon heller.

Det hade tvärtom förvånat henne att hon hade känt sådan inre kyla: de år hon och Jörgen hade haft tillsammans hade i ärlighetens namn inte enbart varit tråkiga.

13

Prästen, ung och entusiastisk, hade gjort sitt bästa för att skapa rätt stämning och talat om ”en vilsen själs sista färd” framme vid kistan som varit placerad vid foten av predikstolen. Några blomsterkransar hade legat framme, men så få att det såg rent klent ut.

Michelle undrade om Jörgen skulle ha tyckt om att höra att han varit ”vilsen”. Hon trodde inte det.

Nu spelade det ingen roll.

Hon hade tvekat länge om det var någon mening med att gå, men så kände hon ändå att det var bra. Nu kunde hon definitivt sätta punkt för livet med honom.

Hon tog ett djupt andetag och drog ihop halsduken.

Skönt att det var över.

En kraxande råka väckte henne ur tankarna. Den flög bort i riktning mot de höga björkarna som höljde sig över gravstenarna en bit bort, och gjorde en elegant sväng innan den slog sig ner på gräset och vickade litet på stjärtfjädrarna några gånger. Den tycktes titta utmanande på henne: som om den ville markera att livet fortsatte som det alltid gjorde, trots allt.

Michelle kunde inte låta bli att le för sig själv när hon såg det. Så var det ju. Inget nytt där.

Hon rättade till solglasögonen, det var egentligen för mörkt för att ha dem på sig så här sent på året men hon ville inte att någon skulle känna igen henne.

Hennes minnen av Jörgen hade hon ägnat de senaste sju åren åt att förtränga. Han hade varit en äkta skitstövel och borde inte ha fått någon begravning alls, som hon såg det. Det kunde ha räckt med att dumpa honom i ett hål i marken och sprätta gödsel över.

Hon hade behållit hans efternamn, men det var också allt som återstod av livet ihop med honom. När skilsmässan var ett faktum hade hon hyrt en container och slängt alla hans saker i den. Kläder, möbler, mattor, bokhyllan i teak som han ärvt av sina bortgångna morföräldrar och som han skrutit så över. Allt hade gått till miljö­ stationen i Högsbo. Han hade blivit upprörd när han fått reda på det, visst, men för henne hade det varit rena befrielsen. Allt det gamla skulle ut! Dags för det nya. Och där hade han, och hans prylar, ingen 14

plats. Hans svek betydde allt mindre för varje minut som gick. Och en dag, hade hon lovat sig själv, skulle hon återta sitt flicknamn. Det var nog förresten dags snart.

Det var fridfullt under träden, den friska luften fick trycket inom henne att lätta för varje steg hon tog. Skönt att lägga det hela bakom sig nu. Michelle vände och tog sikte på parkeringsplatsen.

Hon skulle inte sakna Jörgen, inte en sekund: ingen skulle sakna honom.

Fast djupt inombords visste hon att hon lurade sig själv. Hon skulle inte helt kunna lämna det som varit. Det gamla fanns kvar, på gott och ont, även om konturerna av det skulle mattas med åren.

Som vanligt molvärkte det i axeln när hon gick. Det var som om värkmedicinen inte riktigt hade någon effekt ibland. Kanske bidrog fukten och råkylan till den envisa värken?

Den bleka solen höll på att ersättas av eftermiddagsskuggorna, kvällningen var inte långt borta. Decembervädret var opålitligt, med ständiga omslag. Regnet hängde i luften som det gjort de senaste dagarna. Det var ändå snöfritt, inte en flinga än så länge.

Hon grävde i fickan efter bilnycklarna och tog sikte på parkeringen.

Det hördes steg i gruset bakom henne.

Någon närmade sig. ”Michelle?”

Hon kände så väl igen den rösten.

Hon tvekade först, så vände hon sig om. Åsa Kaspersson såg i stort sett ut som hon mindes henne. Fast äldre. Lika kraftig om överkroppen. Det var ovant att se henne så uppklädd, i mörk rock och kjol. Askblont, smålockigt hår som föll ner över kragen. Ögonen var som vanligt vaksamma, värderande.

En polismans blick. Över ena axeln hängde en grön ryggsäck, av sportmodell, som tycktes malplacerad i sammanhanget. Åsa höll fram handen, Michelle fattade den avvaktande. ”Jag vill prata med dej”, sa Åsa utan omsvep. ”Yrkesmässigt”, tillade hon. ”Jaså?” ”Vi håller på med en sak … ja, som jag tror du kan hjälpa oss med.”

15

Michelle förstod vad det handlade om. Nej. Det var ingen mening med att dra upp det gamla igen. ”Nej, tack”, svarade hon bestämt.

Men Åsa gav sig inte. ”Kan vi sitta ner? Ta en kopp kaffe tillsammans, kanske?” ”Jag hinner inte”, ljög Michelle obesvärat. Vad var det att prata om? Hon hade lagt det gamla bakom sig av skäl som Åsa och hennes kollegor mycket väl kände till. Åsa slog ut med handen och mönstrade henne plötsligt med rynkade ögonbryn som om hon försökte bedöma hennes sinnestillstånd. ”Hur mår du?”

Michelle kunde inte hejda sin reflektion. ”Är du bekymrad för min hälsa?” ”Jag menar inte så. Förlåt. Det lät lite konstigt, men … ja, du vet.

Med tanke på.” ”Jag mår bättre än under polisåren, om det är så du menar, och jag vill inte ändra på det.” ”Det var ju ett tag sen vi talades vid. Jag vet hur du såg på det då, men …” Åsa kom av sig och började om igen. ”Kan du inte ompröva det? Jag menar … Jag behöver dej verkligen.” Hon avbröt sig. Hon hade uppenbarligen svårt att klämma fram med vad hon ville.

Michelle beslöt sig för att vara mer beredvillig. ”Är det det gamla vanliga?” ”Ja.” ”Jag har lagt det bakom mej, Åsa.” ”Jag förstår precis.”

Michelle hade inte sett henne inne i kapellet. Åsas relation till Jörgen var okänd för henne. Kände de varandra? Hon tittade demonstrativt på klockan. ”Förlåt men … Jag måste iväg.” Åsa gav sig inte. ”Vad gör du nu för tiden?” ”Jag jobbar på. Det finns ett liv utanför polisens.” ”Du borde aldrig ha lämnat.” ”Det finns dom som tycker annorlunda. Märkena är kvar”, sa hon med en sned grimas. ”Fast åren går.” Det lät mer dramatiskt än hon avsett. ”Jag förstår. Jag har försökt nå dej tidigare, men du svarar ju inte 16

på mobilen. Eller via universitetets växel. Har du inte fått besked om att jag sökt dej?”

Michelle ruskade på huvudet. ”Nej.” Det var inte första gången hon hörde att växeln misskötte sina uppgifter. ”Jag har haft rätt mycket att göra”, tillade hon. ”Jag gissade att du skulle vara här på begravningen och tog en chans. Förlåt.” Åsa såg generad ut. ”Så här är det. Jag basar för en nyinrättad utredningsgrupp. Jag vill jobba gränsöverskridande och jag vill ha med dej. Dej. Ingen annan.”

En polisbil kom långsamt körande en bit bort, den svängde in vid trottoarkanten och stannade och polismannen bakom ratten vinkade försiktigt åt deras håll genom den nerrullade bilrutan. Åsa nickade tillbaka och krokade av rycksäcken och räckte fram den. ”Här. Jag har gjort i ordning det här till dej. Jag ber dej kolla igenom materialet.” ”Du ger dej inte?” ”Jag vet vad du kan.”

Deras blickar högg tag i varandra. ”Jag har ju svarat dej.” ”Jag behöver dej, Michelle.” Åsa Kaspersson var en av de forna kollegorna i polishuset i Göteborg som Michelle inte kunde säga något negativt om. Det var ett bra tag sedan hon hade kastat in handuken. Det hade varit stökiga år och hon hade svurit att aldrig bli involverad i polisarbete igen. Inte efter det som hände. Å andra sidan hade hon saknat en del av arbetsuppgifterna från tid till annan. ”Om jag ställer upp …” Hon betonade om. Åsa höll upp handen. Det fanns en ny, skarpare, blick i hennes ögon. ”En ung tjej försvinner plötsligt en kväll. Ingen ser nåt, ingen hör nåt, ingen vet nåt. Några smågrabbar hittar henne mördad, skändad. Naken. Dumpad i en säck i skogen som en annan skitig förbrukningsvara. Vi har inga spår av förövaren. Han gäckar oss, Michelle. Jag försöker få fart på polisjakten.” Hon tvekade. ”I den här ryggsäcken hittar du allt du behöver. Se på materialet med dina ögon. Vi har skäl att tro att mördaren kan slå till igen.” Hon lät 17

vädjande nu. ”Du förstår väl att jag inte skulle ha bett dej om det inte var viktigt för oss?” ”Det finns ju andra.” ”Ingen som du. Du ser sånt som inte andra ser.”

Michelle kände att hon mjuknade. Om Åsa hade försökt ringa henne förstod hon att det hade varit förgäves: hon svarade numera nästan aldrig på nummer som hon inte kände igen. ”Har du förankrat det hos Bossen?” sa hon. ”Lasse Sjögren har fått jobb inom Europol och flyttat till Bryssel eller var han nu håller till. Vi har en ny länspolischef nu, Arne KroghArnesen. Du kanske har hört talas om honom? Jäkligt bra. Ung, dansk. Modern.” ”Modern?” Åsa log hastigt. ”Mm. Och med nya idéer.”

Det kunde sannerligen behövas nytänkande inom kåren. Det fanns krafter där som körde utredningar som om det fortfarande var sjuttiotalet. Allt fler satt bakom skrivbord och allt färre jobbade handfast på fältet. Nytillkomna poliser lotsades över till utredningssidan där deras orutin stoppade upp i stället för att avlasta. Ingen tog i slutändan ansvar i den hierarkiska organisation som ständigt förordades. Michelle hade många synpunkter på det, mer förr än nu. Hon visste vad det skulle betyda för henne om hon åtog sig det här uppdraget. Åter skakade hon på huvudet. ”Sorry. Du får ta nån annan. Jag måste gå.” Åsa fattade hennes arm. ”Glöm det gamla, Michelle. Vi måste alla ge och ta. Gud, ja.” Hennes ton var saklig. ”Jag har låtit kopiera upp allt som jag tror du kan behöva. Kontaktuppgifterna hittar du längst bak. Här.” Hon försökte få Michelle att ta ryggsäcken. ”Och du, Einar är med i gruppen.” ”Einar?” ”Ja.” Einar.

Det sög till i magen när Michelle hörde hans namn. Var det någon som hon hade tänkt mycket på så var det honom. I samband med 18

ett tillslag mot Nordeas filial på Mölndals Bro hade han skadat sig och varit sjukskriven, visste hon. Var han i tjänst igen? Hon kunde inte låta bli att fråga. ”Han mår alldeles prima, tack och lov.” Åsa log hastigt. ”Skit i prestige och sånt, Michelle. Vi har möte imorgon bitti, det hade ju varit fint om du …” ”Imorgon redan?” avbröt hon. ”Du vet hur det är. Full fart framåt.” När Michelle åter skakade på huvudet fortsatte hon: ”Du behöver naturligtvis inte ha allt klart då.” ”Du har tänkt ut det här noga, va?” Åsa lade huvudet på sned så att det krusiga håret fladdrade till. ”Är det ett ja?”

I detsamma surrade det till i fickan. Michelle fiskade upp sin mobil och läste av displayen. Det var Katja, föreståndaren för kvinno­jouren i Åkered. Michelle bestämde sig hastigt. ”Okej då. Men jag lovar inget.

Jag tar det jag hinner och kan. Hur dags imorgon bitti?” ”Klockan åtta.” ”Jag kommer. Jag måste ta det här nu. Hej.” Hastigt vände hon sig bort och sa sitt namn i telefonen. ”Vad är det?” ”Var är du?” Katja lät halvt hysterisk i hennes öra. ”På väg. Har det hänt nåt?”

19

KAPITEL 2

Kvinnojouren i västra Göteborg var inhyst i en platt, rödmålad träbyggnad i Åkered och låg intill en lummig skogsdunge ett stenkast från ett fridfullt villaområde och syntes knappt från stora vägen. Det var också meningen med det hela: här kunde kvinnor som behövde skydd och hjälp i någon form hålla sig undan med stadsförvaltningens – via socialtjänsten – goda minne.

Michelle hade fått reda på att lokalerna från börjat använts till föreningsverksamhet, här hade man bland annat spelat schack och lärt ut latinamerikanska danser, men det var länge sedan. Flera år sedan. I samband med en otäck brand hade den barackliknande kåken totalrenoverats och fått en ny funktion. Tyvärr fanns det mer än tillräckligt med kvinnor – unga såväl som äldre – som behövde en nystart bort från missbrukande och våldsamma män eller partners.

Medan Michelle rattade sin bil tänkte hon på sitt engagemang i jourhemmets verksamhet. Ibland undrade hon om hon undermedvetet hade sökt sig dit. Som drabbad, i samband med det som hände med Jörgen, hade hon kanske haft behov av att träffa likasinnade? Ändå hade det inte riktigt varit så. De olyckssystrar hon träffade här var i allmänhet i sämre skick än hon själv hade varit. Nu var hon, hur som helst, insyltad och kände för varje dag hur hon allt mer drogs in i den mer eller mindre ideella verksamheten. Även om det var 20

behjärtansvärt, tog det mycket av hennes tid. Det var inte så bra: hon behövde tänka mer på sig själv.

Hon hade bestämt sig för att prata med Katja om det, men det kom alltid något emellan. Visserligen var det inte många timmar i veckan som hon hade konsulttid där, men det var kraftödande och hon gjorde det i stort sett gratis.

Mitt i Åkeredsrondellen surrade det i mobilen igen. Katja på nytt. ”Michelle? Var är du?” ”Jag är hos dej om ett par minuter. Jag ska igenom rondellen bara.” ”I Åkered?” ”Javisst.” ”Nej. Men … Vi är på akuten på Sahlgrenska. Sa jag inte det?”

Michelle svor tyst för sig själv. Så typiskt Katja. ”Inte ett pip. Vad gör ni där?”

Katja lät uppgiven. ”Kom bara.”

Michelle gjorde en U-sväng och struntade i att en bilist tutade ilsket åt henne. På vägen i riktning mot Frölunda torg rullade hon ner rutan och tog några djupa andetag. Vinden låg på från Askimsviken och förde med sig en frisk doft av tång. Det här var hennes kvarter.

Här hade hon bott längre än någon annanstans tidigare. Det fanns många minnen med den salta havsvinden. Jörgen hade sportfiskat under en period, och hon hade – då hade hon varit nykär – varit med honom och fångat makrill vid ett par minnesvärda tillfällen.

Det hade luktat så här då.

Hon fick skynda sig, de väntade på henne. Hon undrade vad Katja ville henne. Vad gjorde hon på akuten?

I backspegeln fick hon en hastig skymt av sig själv och hajade till.

Som hon såg ut! Sliten. Hyn var gråblek och det ljusa, långa håret i oordning, i synnerhet nu när hon hade lossat halsduken. Vecken över näsroten var djupare än de varit i morse. Hon behövde bättra på makeupen men det hade hon inte tid med nu. Tid, ja. Hennes ständiga bristvara. Hon tänkte på ryggsäcken som Åsa gett henne och suckade.

Ytterligare en sak som hon sagt ja till utan att närmare tänka efter.

Hon hade turen att hitta en ledig parkeringsplats hyfsat nära sjuk­ husentrén, i höjd med Medicinarberget, och brydde sig inte om att 21

betala parkeringsavgiften. Om det fanns lapplisor ute fick hon hantera det när hon kom tillbaka. Hon låste in ryggsäcken i bagageutrymmet och halvsprang över Per Dubbsgatan till bilisternas förtret.

Akutmottagningen var fylld till brädden av vårdsökande.

Hon flämtade medan hon forcerade glasdörrarna och tittade efter Katja, men såg henne inte. Hon skulle just messa henne när hon dök upp. Katja såg skärrad ut när hon ivrigt vinkade in henne, med de illrosa glasögonen nere på nästippen och som hon ideligen sköt tillbaka. Hon hade vitt hår, klippt kort och i en taggig frisyr som Michelle aldrig sett hos någon annan. Hon misstänkte att hennes Rune, maken, låg bakom den. Katja var verkligen inte noga med sitt yttre.

Utan ett ord drog hon Michelle med sig genom korridorerna. Det verkade vara högtryck på akuten, flera patienter låg i sängar som placerats utmed väggarna i väntan på sin tur. En stund senare stannade Katja och knackade försiktigt på en dörr innan hon sköt upp den.

Rummet ruvade i ett stilla halvmörker och de fyra sjuksängarna var avskärmade av vikväggar. En svag doft av rengöringsmedel hängde i luften. Enda ljuset kom från en dämpad lampa på väggen.

Det verkade som om alla sov, utom i ett fall.

Kvinnan i sängen närmast dörren hade svullnader under ögonen och på över- och underläppen. Ena kinden var blåfärgad. Hon såg upp­seende­väckande bra ut – om det nu inte varit för det härjade ansiktet.

Höga kindknotor och en spännande grop i hakan. Blekgröna ögon, som kattögon nästan, men ljusare och mer framträdande: hon såg en aning högdragen ut. Håret, rakt och mörkblont, var långt och böljade ostadigt som en lejonman. En sköterska var i färd med att ge henne en spruta i armen.

Katja presenterade Michelle korthugget för kvinnan. Det var uppen­ bart att de hade väntat på henne. ”Vad är det som hänt?” sa Michelle när sjuksystern försvunnit.

Kvinnan mötte hennes blick, så vände hon sig bort utan att säga något.

Katja ryckte in. ”Det hände på jourhemmet.” Hon slog dramatiskt ut med armarna innan hon lutade sig fram och viskade för att inte de andra patienterna skulle höra: ”Hennes man har hittat henne. Du ser som hon ser ut.”

22

”Oj då.” Michelle vände sig direkt till kvinnan på sängen. ”Vad heter du?” sa hon. ”F-Frida Bergh”, sa hon lågt sedan hon fuktat läpparna med tungspetsen. Utan förvarning fick hon tårar i ögonen. ”Snälla. Hjälp mej …

Jag orkar inte mer snart … Förlåt.” ”Är det din man som har gjort det här med dej?” frågade Michelle.

Frida, kvinnan i sängen, tycktes ha svårt att prata på grund av svullnaderna och smärtan i munnen. Det fanns också en tvekan över henne, som om hon skämdes för det som hänt. Sakta kröp det fram vad som hänt. Hon hade gått ut med soporna när hennes man plötsligt hade dykt upp och slagit henne i ansiktet och sparkat på armarna och bröstet när hon låg ner. Hon hade försökt värja sig men han hade varit bindgalen. Det var först när Rune hade dykt upp som misshandeln hade avbrutits. Fridas man hade försvunnit, hon visste inte var. Turligt nog var hon inte värre däran än att hon skulle skrivas ut från sjukhuset efter omplåstring. Men rädslan för vad maken skulle kunna ställa till med fanns det ingen medicin för.

Med tårarna strömmande viskade hon: ”Han är så våldsam. J-jag sover m-med hammare intill mej i sängen … Jag rycker till när jag hör fotsteg. Jag vet att han hittar mej igen … Vad ska jag göra?”

Michelle och Katja stod tysta. Det fanns inget att säga. Båda hade hört alltför många liknande berättelser, alla lika ömmande. Deras blickar möttes och Katja tecknade mot dörren. En stund senare stod de i korridoren med var sin plastmugg med kaffe i handen.

Det sprang vårdpersonal runt dem och de höll sig åt sidan för att inte vara i vägen. ”Det ska ju inte få hända”, sa Michelle förebrående.

Katja skakade på huvudet. ”Jag vet, men … Hon måste lämna sjukhuset, jag vet inte hur vi gör nu.” ”Vad menar du?” ”Hennes man har ju mordhotat henne, begriper du? Jag vågar inte ha henne på hemmet som läget är … Det är för riskabelt.” ”För vem? För henne?” ”För oss andra också. Han vet var hon är, och han kommer att söka upp henne om inte polisen hittar honom först.”

23