9789175575469

Copyright © Åsa Hofverberg 2021 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2021 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion Tryckt hos ScandBook, Falun 2021 ISBN: 978-91-7557-546-9

STUDENTEN

1 Paula En dag kvar , tänkte Paula Born medan hon hällde upp Rais kvällsgrogg. Hon tog några djupa andetag för att stävja darret på handen. Med en kraftansträngning vände hon sig om, lämnade drinkvagnen och gick fram till sin man sedan tjugosju år där han halvlåg i rokokosoffan. Trots djupandningen darrade handen så pass att groggen höll på att skvimpa över glaskanten. När hon kom närmare blev det tydligt att denna grogg bara var en i raden.

Rai var redan kraftigt berusad. I annat fall hade han garanterat plockat upp Paulas nervositet eftersom han spårade upp rädsla likt en spårhund redo att hugga. ”Jag hjälper dig till sovrummet”, sa Paula när han hade svept också denna drink.

Hon ställde sig nära, men inte så att Rai skulle se henne som ett hot. Han reste sig mödosamt upp och tog henne under armen.

Under proceduren fastnade hans blick på hennes bara fötter. ”Vad fan”, sa han och tittade föraktfullt på henne. ”Vet du vad som skiljer oss från aporna?”

Skor och bestick, tänkte Paula, men hon sa inget utan blev stående så stilla som möjligt så att inget av hennes osäkerhet skulle sippra ut. Rai orerade en stund om hur det var att vara gift med en babian. Hans förr om åren så subtila kritik hade urartat på senaste tiden och blivit uppenbar. Hon följde kakelugnens reliefmönster med blicken medan hon väntade på att utbrottet skulle vara över.

Så snart hon tordes tog hon ett litet steg mot halltrappan som gick upp till övervåningens sovrum. För tidigt, visade det sig.

7

”Vad du var otålig då.” ”Jag måste dubbelkolla en sak sedan”, sa Paula. ”Det har uppstått …”

Hon lät meningen hänga i luften eftersom hon inte hade en enda idé. ”Är det några problem?”

Paulas strupe snördes åt. Som om hon andades genom ett smalt sugrör, men av detta visade hon ingenting utåt. ”Emma är på det”, sa hon och syftade på den person som de skämtsamt brukade kalla för butler. ”Det är av största vikt …”, sa Rai och viftade med sitt förr om åren så skräckinjagande pekfinger.

Hon tittade på hans finger. Numera var det plufsigt och kanske också en smula gult. ”Det är av största vikt …”, sa Rai igen. ”Av största vikt …”

Han tystnade och såg vilsen ut. Paula fäste blicken på trappräcket den här gången, följde de utsnidade blomrankornas slingrande väg uppåt. Men när slutet på Rais mening aldrig kom, flyttade hon blicken till honom själv. Han såg fortfarande bra ut trots att alkoholen hade satt sina spår. Dragen var inte lika skarpa som de hade varit. För ett par år sedan hade hårfästet svikit och sedan dess hade han börjat raka huvudet. För första gången på åratal råkade hon se honom i ögonen. De var fortfarande gröna. När hon kom på sig höll hon andan, men Rais blick var tom, som om han var osäker på vem hon var. ”Mår du inte bra?” frågade hon. ”Det är väl klart som fan att jag mår bra”, sa han och hade tydligen återfått fattningen.

Han släppte Paulas arm och började målmedvetet stega upp­för trappan. Men de studsiga energifyllda stegen från förr var borta. Paula följde efter, men hamnade lite på efterkälken. När hon nådde dörröppningen till hans sovrum hade han redan stupat ner i sängen. Han måste ha somnat i luften. Paula gick fram och kollade för säkerhets skull.

8

Hon fylldes av overklighetskänslor när hon hämtade den omsorgsfullt packade rullväskan som stod gömd bakom en gardin i hennes eget sovrum. För att inte tala om de fyra brev som hon ägnat minst en vecka åt att formulera. De låg gömda under hennes huvudkudde. Sedan åkte skorna på och hon gav sig ut i juninatten. ”En dag kvar”, upprepade hon för sig själv som ett mantra. De höga klackarna, och det faktum att hon höll de fyra breven krampaktigt mot bröstet, gjorde rullväskan svårmanövrerad. Dessutom behövde hon korsa en stor grusplan för att ta sig till garaget.

Väskan lät som en stenkross i gruset. Hon spanade hela tiden bakåt efter livstecken från boningshuset trots att hon försäkrat sig om att Rai sov djupt. Väl framme blippade hon upp både gara­geporten och den röda caben Rai hade köpt henne efter ett av sina grövre övertramp. Trots att hon noga hade mätt väskan, och visste att den gick ner i bagageutrymmet, fick hon lirka. När hon väl lyckats få igen bakluckan blev hon stående, helt oförmögen att hindra alla tvivel som vällde fram. Det var svårt att skiljas från breven. Namnen Charlie, Ted, Linn och Lukas stod inpräntade på kuverten. ”Ni är vuxna nu”, viskade hon. ”Jag gör bara vad som är bäst för er.” Men hennes skälvande röst avslöjade att hon egentligen inte trodde på det. Och genast hördes den inre åklagarrösten hon kände så väl. Vem försöker du lura? Hur kan det vara ” det bästa” att lämna sina barn? Det var som om det bodde en sträng, inre åklagare i henne som aldrig lät henne vara i fred. Precis som Rai fick den extra mycket luft när Paula var osäker. Hon harklade sig och tog sats från magstödet. ”Jag vill visa er att det går att bryta destruktiva mönster”, sa hon med stadigare stämma. Först vid dessa ord förmådde hon släppa taget om breven och la dem i handskfacket. När hon kom ut på gårdsplanen igen blev hon stående. Junidofterna överväldigade henne. Schersminen och kaprifolen framträdde tydligast. Fåglarna sjöng som tokiga. Den enda hon säkert kunde urskilja var koltrasten. Hon betraktade Borns holme. Den på ytan så idylliska 9

herrgården i gul puts som hade varit hennes hem i tjugosju år. Den dignade av svenska flaggor, blomgirlanger och ballonger. Imorgon var det minstingen Lukas tur att ta studenten. Bara en dag kvar.

10

2 Mila ”Du kan gl ömma mig ifall du inte följer med till New York”, vrålade Saga. ”Taget”, vrålade Lukas tillbaka. ”Så du följer med?” ”Nej, jag glömmer dig.”

Kvällen före studenten var det mösspåtagning för alla studenter från Aarviksgymnasiet och det som fortfarande, hundra år senare, hette Realskolan Born. I princip hela Stadsparken bevittnade hur Saga efter meningsutbytet störtade iväg mot utgången. De flesta trodde nog att Lukas skulle följa efter henne, men det gjorde han inte. Han blev stående och såg trött ut. Av någon slags hänsyn började alla titta ner i marken istället för på honom, och snart var hela situationen bortglömd. Men för Mila blev detta en lika oväntad som oemotståndlig öppning.

Hon tog några beslutsamma steg fram till Lukas. ”Men hallå”, sa han varmt när han fick syn på henne.

Han var mer onykter än Mila hade trott. Han var så pass borta att det inte var någon mening med att försöka göra ett gott intryck. ”Vem är du?” frågade han nyfiket. ”Mila.” ”Min första Mila”, sa Lukas och ville skaka hand. ”Lukas Born.” ”Jag vet”, sa Mila.

11

”Det är uppfriskande att du säger att du vet”, sa Lukas och tittade uppskattande på Mila. ”Vet jag vem du är?” ”Vi har setts”, sa Mila lugnt. ”Ojdå. Förlåt att jag är så dryg.”

Hans blick svepte forskande över henne. Som om han verkligen ville utröna vem hon var och liksom pränta in henne. ”Vad ska vi göra nu?” frågade han sedan.

Som om han la sitt liv i hennes händer. ”Vi kan väl sätta oss någonstans och prata?” sa Mila. ”Jag gillar ditt tänk”, sa Lukas exalterat, som om hon hade föreslagit något extraordinärt.

Men när Mila började gå mot en bänk i närheten hade han invändningar. ”Om vi sätter oss där kommer alla”, sa han. ”Okej, var sitter ingen?” frågade Mila.

Det tyckte Lukas var fruktansvärt roligt. Han skrattade så att det kom tårar. ”Du är som frisk luft”, sa han till Mila.

Och så fick hon en intensiv blick. Mila slappnade av på ett väldigt skönt sätt av den. ”Stick”, ropade han till alla som kom i närheten, och viftade som om de var flugor. Alla lydde honom. Även hans wingmen. ”Nu får vi skynda oss”, sa Lukas och tittade sig omkring som om de var i färd med att göra något olagligt.

Han tog henne under armen och ledde henne med raska steg över en grässlänt och genom ett buskage. De tog sig ut ur Stadsparken genom ett hål i stängslet vilket tog sin lilla tid då Lukas omständligt höll på med telefonen samtidigt. ”Jag tror att Saga spårar mig via telefonen”, viskade han förtroligt. ”Läskigt”, viskade Mila tillbaka.

Lukas spejade runt en stund med handen som en skärm ovanför ögonen. Så hopplöst onykter. ”Men du och Saga?” frågade Mila.

12

Hon ville verkligen veta.

Lukas skakade på huvudet. ”Jag är typ beroende av henne, men inget annat.”

Jaså, bara beroende, tänkte Mila nedslaget.

Han hade gärna fått utveckla, men det gjorde han inte.

Lukas förde fram henne till en stor ek, tog av sin kavaj och placerade den vid trädets fot. Han satte sig och klappade bredvid sig på kavajen. ”Vad pratade vi om innan?” frågade han när Mila hade satt sig.

Mila påverkades av att hon kände honom längs hela sidan. Men Lukas verkade helt oberörd. ”We talked about Saga”, sa Mila.

Ibland fick hon inte fram orden på svenska, då fick hon ta till engelska. ”Vi var nog färdiga med Saga”, sa Lukas bestämt. ”I så fall var det nog att du tyckte att jag var som frisk luft”, sa Mila och log.

Han tog sig ytterligare en grundlig titt. ”Det hade jag verkligen rätt i.”

Mila log åt honom. ”Ursäkta att jag är så onykter”, sa Lukas. ”Det är all press.” ”Blir du full av press?”

Han log. ”Nej, men pressen får mig att vilja bli full.”

Han böjde sig fram mot hennes öra. ”Jag är så trött på skiten.” ”Du invigde mösspåtagningsfesten idag”, sa hon.

Han nickade. ”Vad har du mer organiserat?” ”Vad har jag inte organiserat?” ”Jorden snurrar helt enkelt inte utan dig?”

Lukas tittade på henne lite mer nyktert ville hon tro. ”Jag menade det där med frisk luft.”

Sedan såg det ut som om han fick en bra idé.

13

”Jag behöver dig för att kunna andas.” ”Har du hittat den frasen i ett uppraggningslexikon?” frågade Mila och skrattade. ”Nej, den kom från …”

Lukas slog några gånger över hjärtat med knytnäven. Sedan böjde han sig fram mot henne. Det låg en kyss i luften. Tyvärr spydde han istället. Det kom lite på Milas jacka. ”Kan du sätta mig i en taxi?” frågade han.

Medan de väntade på taxin tittade han på henne med blodsprängda ögon. ”Jag ville verkligen, verkligen kyssa dig.”

Han hade lite kräks på hakan, och lite på skjortan. ”Jag är inte supersugen”, sa Mila, men hon vacklade.

Hur kunde hon ens fundera på saken? ”Kan du skriva in ditt nummer? ” sa Lukas och satte på sin telefon igen med fumliga fingrar.

Mila tog den och kunde inte undgå att se hur det rasslade in meddelanden från Saga.

Hon skapade en kontakt, ”Mila, frisk luft att andas, Västfält”, och skrev in sitt nummer. ”Västfält? Jag som har frikyrkofobi”, sa han. ”Va?” Lukas hann inte utveckla, för taxin kom. ”Jag lovar att ringa”, sa han innan han satte sig i taxin. ”Lovar, lovar, lovar.” ”Säkert”, sa Mila ironiskt, men hon hoppades ändå någonstans.

Hon hade haft en crush på Lukas Born så länge hon kunde minnas.

Väl i taxin vevade han ner rutan. ”Ses vi på Stadt imorgon?” frågade han.

Nej, jag går på Aarviksgymnasiet och vi firar på Bliss, tänkte Mila. Ändå nickade hon ivrigt.

14

”Ja, vi ses!”

Hon fick lösa det.

15

3 Lukas När den vit a limon rullade in på gårdsplanen framför Borns holme prick 08.30 stod far och son uppradade sedan ett par minuter tillbaka. Rai drog sin målbild över hur Lukas och hans möte på skolgården skulle bli. Lukas skulle stanna upp mitt i själva utspringet och peka övertydligt på Rai och sedan skulle de skratta.

När det var gjort skulle Lukas bana sig fram till familjen samt de representanter från bandyn och kommunen som skulle vara på plats. Lukas stirrade ner i backen och hade svårt att hålla koncentrationen, men svarade klart och tydligt ”ja” och ”nej” där det förväntades. Rai hade inget till övers för hummanden. ”Vi har en studentskylt utöver det vanliga”, sa Rai. Han fortsatte hetsigt innan Lukas ens hann reagera. ”Tacksamhet är en plikt gentemot den som föder dig.”

Länge hade Lukas trott att Rais alla citat var vedertagna ordspråk, men för något år sedan hade han googlat upp ett par av dem, och de hade visat sig vara egna produktioner. ”Tack! Fantastiskt med en studentskylt utöver det vanliga”, sa Lukas med en entusiasm som endast Linn skulle kunna avslöja som falsk.

Syskonen Born hade drillats att leverera tacksamhet sedan de var spermier.

Som tur var lyckades Lukas åstadkomma ett glatt utrop när han kom in i limon och fick syn på champagneflaskan som låg på kylning.

16

När limon lämnade Borns holme såg Lukas hur farsan dröjde kvar på gårdsplanen. Han såg sliten och förvirrad ut. För en gångs skull verkade det inte bara vara av alkoholen.

Själv drog han upp champagneflaskan i sin ensamhet. Konstaterade att han behövde den. Korken flög upp i limotaket med en smäll. Sedan dalade partystämningen snabbt eftersom alkohol på egen hand inte är så party. Ändå fick han i sig det mesta av flaskan under den korta färden hem till Saga där champagnefrukosten skulle äga rum.

Saga kom emot honom med sitt arga klackljud. Hon tog vid där de hade slutat under gårdagskvällen i Stadsparken. ”Du kunde ha sprungit efter mig igår”, sa hon.

Han funderade på att säga att hon kunde ha stannat kvar och pratat klart. Men det var inte värt besväret. ”Jag vet”, sa han istället.

I Sagas klor var han så följsam att det skulle vara möjligt att stuva ner honom i en väska och forsla honom till New York. Han förstod varför hon inte gav upp, men för en gångs skull stod han på sig. Han tyckte att han hade rätt till en egen framtidsdröm.

Saga sa att det var dags för dem nu. Att hon inte tolererade ett nej. Han försökte lyssna, men hennes röst nådde inte fram. Som om han befann sig under vatten. Det var nog en kombination av all champagne och att solen redan stekte. Han svettades ymnigt under sin vita studentmössa. I ögonvrån fick han syn på ett litet buskage, och tanken på svalkan där bland grenarna blev oemotståndlig. Saga följde honom häpet med blicken när han ställde sig på alla fyra i sin nya kostym och kröp in och la sig. Men hon hämtade sig snabbt. ”Du har sagt kanske till mig hela livet”, vrålade hon in i busken.

Han funderade på att säga att den osäkerheten kanske tydde på något. Men, nej. Ovärt. ”Jag vet”, sa han istället.

17

Någon gång efter champagnefrukosten måste någon ha vallat honom tillbaka till limon, för han fann sig stå och skråla genom takluckan lite senare. Han hade en wingman på vardera sidan.

Han var med och skanderade något innan verkligheten hann ikapp. ”Legendar”, ropade hans folk när han hasade ner på golvet längs ett säte. Illamåendet satte in. Något laxliknande åkte jojo i halsen. Han letade febrilt efter något att fästa blicken på, men vägen de åkte på måste ha svenskt rekord i vägbulor.

När de efter en hel evighet kom fram till skolans baksidesparkering låg solen på obarmhärtigt. Lukas var den förste att lämna limon. Han vacklade ut som om han lämnade ett skeppsbrott.

Kallsvetten bröt fram i skov. Andningen blev mer ansträngd vid blotta tanken på att ett sådant där sammanbrott kunde vara i antågande. Han smet runt hörnet på skolan för att få lite andrum.

Tråcklade in sig under en parkbänk för att få skugga.

En dagdröm som återkommit under hela gymnasietiden nådde ytan. I den befann han sig i ett vitt rum. Där fanns obegränsat med kallt vatten att dricka. Ingen annan fick komma in där.

Lukas satt i en fåtölj och glodde ut över en sjö. Ingen såg honom.

Framför allt var det ingen som hade några förväntningar knutna till honom. Drömbilden var så stark att den nästan gick att ta på. Andningen lättade.

Men sedan bröt verkligheten fram i form av ett par arga klackar som närmade sig. Han ville springa därifrån, men fick inte ordning på kroppen. ”Där är du ju.”

Han tittade motvilligt fram under parkbänken. Hon log det leende som han kände igen som det förföriska. Det var meningen att han skulle bli golvad. Tänk om hon kunde göra en enda sak som förvånade honom. ”Jag behöver vara i fred”, sa han.

Saga lät sig inte nedslås. Hon ställde sig så att han såg rakt in under kjolen på henne. ”När är det vår tur att springa ut?” frågade han.

18

Då flyttade hon faktiskt lite på benet. Som om hon tillfälligt gav upp. ”Det är ett par klasser före.”

Det svartnade för ögonen när Lukas försökte resa sig. Saga drog lite i hans ena arm för att hjälpa till. Någonstans halvvägs upp svek andningen. Han var nog borta ett ögonblick, för när han var tillbaka igen hade han tydligen spytt. Spyan hade haft vänligheten att landa en bit ifrån honom själv. ”Kom igen”, sa Saga.

Med gemensam ansträngning fick de upp honom från marken.

Saga skulle ha ännu en punkt att lägga till på sin lista över vad han var skyldig henne. Hans försök att kompensera skulle aldrig räcka till.

Hon fyrade av sitt självsäkra leende. ”Vi gör väl Stadt ihop ikväll, som ett team”, sa hon. ”Snälla, stick”, sa Lukas.

Han måste ha sett desperat ut för hon tystnade faktiskt. När speakern ropade upp deras klass började klasskompisarna välla mot utspringsrampen. När de märkte att han var några meter bakom stannade de och väntade. ”Kom igen, Lukas. Kungen!”

Lukas testsprang några steg mot rampen. Lite avdomnad var han, men det värsta la sig när det blev skarpt läge. Med återfunnet självförtroende intog han rampen. Han hade hela skolgårdens blickar på sig och fick för sig att han borde vinka ut mot folket.

Som om han var en kunglighet som stod på en balkong. Förmodligen ett riktigt champagnebeslut, men hela skolgården vinkade tillbaka och jublade. ”Kungen!” ropade förvånansvärt många.

Han tittade efter farsan för att peka sådär som de hade pratat om, men såg honom inte. Däremot såg han sin syster Linn och morsan som höll den största studentskylt han någonsin hade sett.

De skrat­tade. Åt honom och hans grandiosa vinkande, misstänkte han. Sedan kom Saga och någon till och ålade sig rytmiskt upp och ner längs hans kropp i takt till musiken. En trötthet drog 19

fram. Han tyckte såklart om Saga som hade funnits vid hans sida ända sedan förskolan. Men hennes förväntningar på honom närmast förlamade honom. En dag till skulle han stå ut, sedan väntade Uppsala som ett oskrivet blad. Där skulle ingen veta vem han var.

20

4 Mila ”Vil ken bl ic k du fick av Rai Born”, sa Mila.

Hon tittade forskande på sin pappa som såg tagen ut. ”Rai Born är psykopatmaterial”, sa mamma.

Pappa gav mamma en kom-igen-blick. Som om hon överdrev. ”Du om någon borde veta”, sa mamma. ”Han kanske bara vill stå här, eftersom det är skolgårdens bästa plats”, sa pappa.

Platsen låg avskild på en liten platå. Tack vare att de kom upp en bit hade de perfekt utsikt över utspringsrampen.

Västfältarna hade två studenter i år. Mila som hade sprungit ut från Aarviksgymnasiet för en timme sedan, och kusinen Mandy som hade en halvtimme kvar till utspringet på Real Born. Aarvik och Born var tvillingorter och närmast hopväxta efter att ett stort köpcentrum slagit upp portarna mellan dem för några år sedan. De var också stora bittra rivaler i det mesta som hade med idrott att göra samt att det varje årsskifte gjordes en grej av vilken av städerna som hade flest invånare. Det brukade skilja endast ett par personer till någon av städernas fördel. Det här året hade Born vunnit med sina 21 222 invånare. ”Han försöker fortfarande titta ut mig”, sa mamma. ”Det är riktigt obehagligt.” ”Han sticker nog snart”, sa pappa.

Men Rai Born stack inte. Han trampade omkring och fortsatte att avfyra föraktfulla blickar, främst mot pappa. Titt som tätt pekade han övertydligt på sitt armbandsur.

21

”Vad vill han säga med det där?” sa mamma. ”Skäller han på sig själv?” frågade Mila. ”Han pratar nog med Charlie, den äldsta sonen.”

Hon pekade lite väl öppet på en man i tjugofemårsåldern som höll sig lite i bakgrunden. Det syntes att han var Lukas storebror, tänkte Mila. Lukas hade ljusare hår, var lite längre och hade en smalare kroppsbyggnad, som om Lukas var maratonlöpare och Charlie byggde muskler på gym. Men i ansiktet var de lika. Mila undrade om Charlie hade lika gröna ögon. Det var svårt att se på det här avståndet. Det var också svårt att se om han hade samma breda leende som Lukas eftersom han verkade ha lätt för att hålla sig för skratt.

Snart var Rai Born framme hos dem igen och ställde sig bredbent framför pappa. ”Under alla år har detta varit familjen Borns plats”, sa han. ”Det är underförstått att inga andra står här.”

Han frustade som en tjur. ”Det här är allmän plats”, sa mamma. ”Jag skulle ta det lite lugnt om jag var du”, sa Rai. Han mätte mamma med blicken, ställde sig bredbent framför henne istället och knöt ena knytnäven. ”Vad händer annars?” frågade mamma.

Till en början var hon full i skratt, men kom av sig. Det var tydligt att Rai menade allvar. ”Nu kommer de”, ropade Charlie till sin pappa.

Han verkade lättad och tog några snabba steg för att stråla samman med sin mamma, syster och deras butler. Efter dem följde ett hov av kommun- och bandyfolk som tydligen också skulle uppvakta Lukas. Rai sällade sig motvilligt till sitt sällskap.

Han gick baklänges och blängde fortfarande på mamma.

Mila tittade nyfiket efter Lukas mamma. Det var något perfekt över henne. Figuren, hållningen, hur den mörka pagen låg.

Som om någon skräddarsytt henne. Den kornblå klänningen 22

hade ett snyggt fall, och hon rörde sig lika obehindrat i sina skyhöga klackar som Mila gjorde när hon hade sneakers. ”Han ger sig inte”, sa mamma och lät skärrad. ”Paula däremot, anstränger sig för att inte titta åt vårt håll.”

Det sista sa hon till pappa. Mila hade inga problem att höra det syrliga i hennes röst. ”Du vet hur länge sedan det där var”, sa pappa och strök mamma över kinden. ”Ja, jag vet”, sa mamma. ”Men han verkar aldrig glömma.” ”Nu gick han i alla fall vidare, med frun i ett järngrepp”, sa Mila. ”Så nu får vi ha vår plats i fred.” ”Han ger aldrig upp”, sa mamma. ”Vi har en retroaktiv hämnd att vänta oss.”

Ett annat bekant ansikte dök upp i kretsen kring familjen Born. Ett par vattniga ögon under en lång, vit gardin av hår såg på pappa. Blicken följdes av en liten nick. ”Och Elon Larsson är också här”, sa mamma stressat. ”Det är ingen hejd på det.” ”Han har redan tagit ifrån mig mitt jobb”, sa pappa. ”Värre blir det inte.” ”Säg inte det”, sa mamma.

Pappa hade varit pastor i frikyrkan i Born fram till för två år sedan då en tidigare passiv medlem, Elon Larsson, plötsligt blev ordförande i styrelsen och började bedriva en smutskastningskampanj mot pappa. ”Nu börjar de springa ut”, sa Mila lättat.

Musiken dunkade på hög volym och klass efter klass ropades upp och sprang ut. När Mandy haft sin stund på utspringsrampen, och banat sig fram till deras hörn av skolgården, fick alla bråttom att kramas och hänga blommor runt hennes hals. Mila hamnade i utkanten trots att det här lika mycket var hennes dag. Det var så tröstlöst att inte ens lyckas ta plats i sin egen släkt.

Men när hon såg Lukas närma sig i ögonvrån lyckades hon 23

hejda sina självförminskande tankar. Han såg ut att leta efter sin familj. Mila insåg att han förmodligen förväntade sig att de skulle stå här. Hon tog några målmedvetna steg i hans riktning. ”De gick ditåt”, sa hon och pekade åt det håll hon hade sett dem gå.

Men Lukas tittade bara på Mila och för henne försvann allt annat när deras blickar möttes. ”Du tar också studenten? ” frågade han när han fick syn på de något slokande blomsterbuketterna hon fortfarande hade runt halsen.

Mila nickade. ”Ja, fast jag gick estet i Aarvik.” ”Jag är nästan säker på att jag har hört dig sjunga.” ”Du tänker nog på min kusin Mandy, vi är väldigt lika.” ”Så du sjunger inte?” ”Jo, jag sjunger, fast det är hon som syns.”

Rodnaden blossade upp igen. Perfekt raggningsreplik. Inte. ”Du syns”, sa han. ”Jag önskar att jag hade sett dig tidigare.”

Så smörigt, men det tog ändå ett tag innan hon hämtade sig. ”Du har sett mig massor av gånger”, sa hon lågt. ”Senast igår.”

Men hennes ord drunknade i ljudet från en gigantisk vit limousin som kom körande mot dem i högre hastighet än vad som var lämpligt bland alla människor. Den körde rakt in bland Västfältarna och tvärnitade framför pappa. För en kort stund skymtade förfäran i Lukas ögon, men sedan dolde han den med en blaserad min. Mila hade han liksom stängt av. Hon gick bort till mamma och pappa istället. De såg chockade ut. ”Jag sa ju att vi hade en retroaktiv hämnd att vänta oss”, sa mamma.

Ett par sekunder senare kom Rai Born ut från förarplatsen och dängde igen dörren efter sig. Han såg ut att växa av den uppmärksamhet folket på skolgården gav honom. ”Snart börjar han väl att buga sig för att få applåder”, sa Mila.

24

”Han har onekligen stulit showen från alla nybakade studenter”, sa mamma.

Några sekunder senare började också andra medlemmar från familjen Born kliva ur limon, en i taget. Lukas storasyster var snabbast fram till Lukas. Hon hade på sig en vit klänning och gigantiska solglasögon. Tankarna gick till Marilyn Monroe och något klassiskt fotografi En man i uniform kom joggande och satte sig i limons förarsäte. Mila antog att det var chauffören. ”Varför ska du gå på Real Borns studentfest ikväll, och inte din egen?” frågade mamma när de hade återhämtat sig hjälpligt. ”Det är väl kul att fira med Mandy.” ”Du missar alltså din egen studentfest för att få vara med din kusin?” ”Ja”, sa Mila defensivt.

Att hon i sista stund hade bestämt sig för att stalka Lukas på hans studentfest var inte hennes livs stoltaste ögonblick. ”Kom nu”, sa pappa till alla församlade Västfältare. ”Vi har studenter att fira. Välkomna hem till farmor på studentmottagning.”

25