9789175575438

Copyright © Aili Lundmark 2021 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2021 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cornelia Runehammar Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7557-543-8 Tryckt hos Scandbook, Falun 2021

LIVET SOM DET ÄR Vär l den var f ul l av män, eller åtminstone delvis befolkad av dem. Ändå hade den gode Guden inte presenterat Josefin för någon som var lämpad att bli hennes äkta make. Att saken dröjde var en smula oroväckande, för Josefin hade fyllt tjugofem år och tillhörde Påskkyrkan, där en ung kvinna helst skulle ha träffat prinsen och börjat med mammaklänning vid tjugotvå. Att saker och ting inte ordnade sig för alla, i alla fall inte riktigt så snabbt, hade förstås en förklaring. Det fanns helt enkelt fler prinsessor än prinsar i Påsk­ kyrkan, och likadant såg det ut i de flesta kyrkor i Uppsala, för att inte säga över hela jordklotet.

Församlingens ekonomiansvariga Margareta, vars prins var stjärn­ advokat, brukade påpeka att underskottet på män i den kyrkliga sfären var anledningen till att många kristna systrar, som lätt kun­ nat göra karriär som fotomodeller, blev ihop med finniga killar utan muskler, och att systrar som såg mindre bra ut kunde förbli ensam­ stående livet ut om det ville sig illa. Det var säkert en korrekt analys, men Josefin visste att det också fanns en bakomliggande orsak till sakernas tillstånd. Att killarna var färre än tjejerna berodde på att Djävulen höll ett stort antal manspersoner i ett stadigt grepp så att de aldrig tog sig iväg till någon kyrka och blev ordentligt frälsta. Allting i hela tillvaron var antingen Guds vilja eller Djävulens fel, och i det här fallet var det Djävulen som hade varit framme.

Men samtidigt som Josefin hade detta klart för sig verkade det osannolikt att Gud inte skulle ha tänkt på just hennes lycka och reserverat en alldeles särskild person för hennes räkning. Efter allt hon gjort för Gud kunde han ju inte bara glömma bort henne! Hon visste att hon inte platsade som fotomodell – ansiktet var för alldagligt och magen för plufsig. Dessa förargligheter kompenserades emellertid av att hon hade det längsta och blondaste håret i hela Påskkyrkan, 5

och för många män var just kvinnors hår väldigt viktigt. Dessutom lade hon ner en hel del pengar på mascara och var noga med att raka benen (för där skulle man sannerligen inte ha något hår), vilket borde stärka hennes chanser. Så Josefin fortsatte hoppas och tro …

6

KAPITEL 1

Det var f r edag och Josefin stod och skyfflade upp svart körsbärste i en brun, härligt prasslande papperspåse till en av Tebodens stamkunder. En blond hårslinga föll ner i påsen. Hon strök hastigt bort den och hoppades att kunden inte hade sett något. Så drog hon in magen en aning för att se mindre rund ut. ”Vad det doftar gott härinne”, kommenterade kunden. ”Det blir så”, sa Josefin och log. ”Ska det vara något mer?” ”Det ska det ju absolut vara”, sa kunden menande och lutade sig halvt över disken, som var belamrad med karamellburkar och presentförpackningar av olika slag.

Sedan sa han inget mer utan stod bara och tittade på Josefin, med ett grepp om kanten på disken. Hon tittade tillbaka. Kunden var en mörkhårig man, uppskattningsvis i trettioårsåldern, och han hade en precis lagom lång skäggstubb och en lagom nött skinnjacka. Den här killen var en riktig snygging, och till råga på allt hade han ingen ring på sig. Han kom ofta hit. ”Vad sa du?” frågade Josefin. ”Jo, jag stod just här och tänkte på lakritste.” Kunden flinade och släppte disken samtidigt som han rätade på sig. ”Har du något lakritste i dag?” ”Jag har lakritste i dag”, sa Josefin och kände hur hon rodnade. ”Hur mycket vill du ha?” ”Inte så värst mycket.” ”Ett hekto?” ”Okej. Jag vill ha max ett hekto, för då dricker jag upp det fort och kan komma tillbaka hit till eran mysiga butik.”

Josefin kunde inte låta bli att skratta lite. ”Ja, visst är det mysigt här …”

7

”Jag menar, finns det egentligen något som man inte kan få tag på här?” fortsatte kunden.

Han såg sig om och Josefin följde roat hans blick runt hyllorna, där Uppsalas godaste skorpor och chokladkakor trängdes med stans finaste temuggar och presentböcker. För att inte tala om några dussin sorters te och kaffe, och så lite marmelad därtill.

Nu tittade han på henne igen. ”Framför allt får man inte glömma att ni säljer den här lilla utsökta tesilen”, sa han och höll upp en hjärtformad sil. ”Jag tar den också.”

När kunden hade gått måste Josefin gömma sig på kontoret ett tag och försöka stilla sig. Hon hade pratat och skrattat med Tebodens snyggaste kund, och han verkade tycka om det i allra högsta grad.

Det var till och med han som hade inlett det småfåniga samtalet.

Hon önskade sig en bra man. Men den här var, sorgligt nog, inget för henne. Hon måste lugna ner sig och tänka på något annat. För hon var nämligen nittionio procent säker på att han inte trodde på Jesus. * Söndag förmiddag kom och med den veckans stora gudstjänst. Eller möte, som det kort och gott kallades i Påskkyrkan. Den tusenhövdade församlingen möttes i en bastant stenbyggnad som den första generationen påskkyrkomedlemmar i Uppsala byggt vid slutet av 1800-talet. Kyrkan hade samma gula färg som en härlig marsansås, eleganta nischfönster och en rejäl, brun träport i mitten av fasaden.

Den var belägen på en mindre gågata, i själva verket en tvärgata till den större gågata som löpte genom Uppsalas affärscentrum. Det var sannerligen Guds försyn att kyrkan låg precis här, så nära alla männi­ skor som församlingen önskade nå ut till.

Josefin klev in i stora kyrksalen precis när mötesledaren, en senig äldstebroder i rutig kavaj och vinröda byxor, hälsade välkommen från den enkla talarstolen i ekträ. Organisten, en rund och rödbrusig farbror med grå hårtussar som stod rakt ut åt sidorna, påbörjade genast sitt omsorgsfulla arbete vid orgeln. Hon lät blicken svepa över församlingen och upptäckte sina föräldrar på en bänk långt fram i 8

salen, den ena i en hallonröd kofta och den andre i en grå kostym. Det fanns ingen ledig plats i närheten av dem. Nästan alla de lilaklädda bänkarna var fullsatta så här dags. Men de fick prata med varandra senare, hon skulle ju följa med hem till dem på söndagsmiddag.

Josefin ryckte åt sig en röd sångbok från mötesvärden och baxade sig in på raden längst bak. Den svarta snodden som höll ihop hennes fortfarande blöta hår gled iväg så att håret vispade över alla hon passerade, under jakten på den lediga platsen i mitten. Typiskt!

Gummisnoddarna blev alltid uttänjda efter ett par månaders användning. Hon måste komma ihåg att köpa på sig ett litet lager.

Vilken sång höll de på med? Hon sneglade ner i den öppna bok som vilade i händerna på en tjock liten bönetant. ”Tvåhundrasextio”, sa tanten. ”Jag kan icke räkna dem alla.”

Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt; likt morgonens droppar de falla och glimma likt dessa så skönt.

Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt.

Josefin sjöng med i Lina Sandells gamla sång. Sedan satte hon sig med en duns, slog igen sångboken och iakttog söndagsskolefröken, som tog några raska kliv uppför trappan till estraden. Sofia, söndagsskolans egen klippa, var en spinkig varelse i kort, skotskrutig kjol och svart polo med extra hög hals. Hon basade inte bara för undervisningen i barngrupperna utan också för deras sångframträdanden, och nu hotade det att bli sångshow, för Sofia stod där framme och vinkade entusiastiskt fram alla barnen till estraden. Estraden. Den var vacker på sitt avskalade vis. De lindgröna väggarna sträckte sig skyhögt mot taket, och längst fram hängde tre stora träkors. Det all­ra största satt i mitten. Det var där, mellan de två rövarna, som Jesus hade dött. Om han inte hade gjort det, då hade allting varit kört. Utan Jesus fanns det ingenting att glädja sig åt. Men med Jesus kunde man vara glad åt mycket! Det var det Lina Sandell hade förstått när hon skrev psalmen de nyss sjungit.

Josefin väcktes ur sina funderingar av pianistens första ackord på den glänsande, vita fl geln och minst trettio barn som inte kunde 9

enas om vilken ton de skulle börja på. Körledaren viftade ivrigt. De här sångnumren var lika olidliga varje gång. Josefin hade testat att vara söndagsskolefröken två gånger och sedan bett att få sluta. Hon begrep sig inte alls på barn. Hon var rentav rädd för dem. Precis på samma sätt som de prickade helt andra toner än körledaren där framme hade tänkt sig, kunde de ta sig för vad som helst också i andra typer av situationer, och som vuxen förväntades man bara veta hur det hela skulle hanteras, exempelvis när det gällde allt ståhej i söndagsskolan. Ändå skulle hon förstås ha egna barn. I framtiden, med rätt person. När hon träffade den rätte skulle alla pusselbitar falla på plats, och då skulle det där med ungar liksom också funka bra.

Barnkören klämde i med en sista refräng. Alla var illröda i ansik­ tet och en liten ljuslockig flicka grät. Till sist var det över och hela hopen rusade iväg mot söndagsskolan, som bedrevs två våningar upp. Tack och lov och pris och ära. Nu klev två av församlingens pas­to­rer upp på estraden. Torsten och Svante hette de. Svante var en fotomodelltyp. Hans kalufs var svart som ebenholts, givetvis var den också blank och välklippt, och han var alltid flott klädd i svart Armanikostym. Hon hade nog faktiskt aldrig sett Svante i något annat än Armanikostym, inte ens i badhuset. Kaxige Torsten med det ljusa håret såg inte alls lika bra ut, men hon kunde sällan låta bli att stirra på honom. Det berodde nog på den där intensiva, isblå blicken och alla superradikala saker som hoppade ur hans mun utan att man var beredd på det. Att lyssna på Torsten var ofta som att få ett slag i solarplexus. Torstens fru Ann-Marie hade dött i cancer för ett par år sedan. Det var säkert sorgen efter henne och livet som ensam förälder för sonen Simon som hade gjort att den här pastorn sökt sig extra nära Gud och kunde berätta så tydligt för församlingen vad Gud ville. ”Missa inte onsdag kväll”, ropade Torsten i mikrofonen och liksom fixerade hela församlingen med sin genomträngande blick. ”Då blir det en helkväll om vår nya bibelskola och om Guds personliga kallelse till dig.”

Mummel och spridda ”halleluja” hördes i de lila bänkraderna.

10

Josefin noterade att hennes föräldrar där framme nickade gillande med sina grånade skallar. De brukade gilla sådant som pastorerna sa, särskilt om det kom från Torsten. Josefin kunde knappt minnas ett enda tillfälle då de haft invändningar mot något som en förkunnare kläckt ur sig, utom en gång för många år sedan när en nyanställd pastor hade sagt att det fanns kvinnliga apostlar i Bibeln och att kvinnor kunde vara lika bra församlingsföreståndare som män.

Där gick ändå gränsen. Den pastorn blev förstås inte kvar så länge i Påskkyrkan. ”Och missa inte tillfället att bli understödjare!” fortsatte Torsten. ”Du vet väl om att Gud välsignar dem som stöttar hans verk här på jorden? Även materiellt. Jag skojar inte med er nu. Du kan ge tusen kronor eller mer varje månad till bibelskolan, och ju mer du ger, desto mindre kommer du att sakna pengar. Känn efter vad Gud säger att du ska ge. Alla kan vara med och ge! Det här är inte tänkt att bli någon liten studiecirkel där vi sitter och rullar tummarna, utan vi vill se en offensiv bibelskola i hjärtat av Uppsala. Vi ska ut på stan och nå fram till folket. Människor kommer att bli helade från allt mellan tyfus och magkatarr, och tusentals kommer att bli frälsta! Och jaaa, då får det kosta en del pengar, för det kan bli nödvändigt att hyra någon idrottsarena så att det finns plats för alla som vill komma och lyssna till Ordet. Redan nu i höst får vi besök av Bob Jackson från USA, en förkunnare vars böcker har varit en viktig inspirationskälla för Svante och mig. När Bob Jackson kommer behövs en arena. Och därför är det dags att plocka fram de stora sedlarna nu. Eller swisha iväg beloppen med de många nollorna. Swish-numret kommer upp på väggen här. Kan jag få ett halleluja?!”

Nu var elden tänd. Entusiastiska mötesbesökare började ropa ”halleluja” och hala upp sina plånböcker och mobiltelefoner, medan mötesvärdarna skickade runt offerboxarna i bänkarna och teknikern på läktaren tände projektorn så att ett långt nummer blev synligt på väggen bredvid de tre träkorsen. Ljudet av prasslande sedlar och blänket från hundratals mobilskärmar talade om att Torsten hade slagit an den rätta strängen. Och bredvid honom stod snygge Svante och gjorde segertecken och nickade så att ebenholtshåret blänkte i 11

strålkastarljuset. Josefin kvävde ett litet skratt. Visserligen var Svante snygg, men han var av outgrundliga skäl utrustad med en ganska dålig självkänsla, och därför såg det en aning komiskt ut när han försökte vara lika tuff och självsäker som Torsten. En sak var i alla fall säker, i och med att Torsten skulle ha den främsta ledarrollen på bibelskolan: Församlingen Svärdet, där alla var så häftiga, skulle få konkurrens nu.

Segerstämningen i lokalen dämpades när församlingens förestån­ dare, pastor Bengt Algotsson med mustaschen, ställde sig i talarstolen.

Jämfört med tuffe Torsten och snygge Svante var Bengt mest som en grå liten mus som hade smugit runt i kyrkan i åtta år, inte precis den som hottade upp stämningen på mötena. Snarare var han Torstens absoluta motsats och kunde lätt ha förväxlats med en dammråtta, så tråkig var han när Josefin tänkte efter. Egentligen var det ju ganska konstigt att han var chef på det här bygget. Det var väldigt snällt av församlingen att han hade fått det jobbet. Nu stod han i alla fall där framme och höll en parentation, en högtidsstund då man mindes de församlingsmedlemmar som gått bort den senaste tiden. De hade fl ttat hem till himlen, och fast det i och för sig var goda nyheter så var det naturligt att känna sorg och saknad, menade Bengt.

Sedan höll han en predikan om det kristna hoppet. Det fullkomliga livet skulle inte komma förrän i himlen. Vandringen här på jorden kunde vara svår på många sätt, men hoppet om himlen gjorde att alla kristna fick kraft att fortsätta framåt, trots svårigheter och motgångar. Predikanter som utlovade framgång här på jorden lovade för mycket. När Bengt sa detta såg både hans hår och kostym ännu gråare ut än vanligt. Josefin sneglade mot Torsten och Svante, som satt på stolarna till höger på estraden och lyssnade på föreståndarens predikan. För ett ögonblick tyckte hon att Torsten hånlog. Men hon måste ju ha sett fel.

12

KAPITEL 2

Ons dag kväl l kom, och det blev en kväll i tuffe Torstens tecken.

Omkring tvåhundra personer trängdes i lilla salen. Lokalen låg inkapslad mellan stora salen och Krubbans Bok & Papper, församlingens egen bokhandel, och därför saknade den fönster. Josefin suckade när hon slog sig ner på en ledig stol. Det borde gå att göra det här utrymmet lite mysigare. Nu var stenväggarna målade i ljusgrått och golvet täcktes av lösa stolar med sliten klädsel i brunt. Kontrasten till den stora, vackra salen med sin väldiga takhöjd och sina lilaklädda bänkar var påfallande, men möten som hölls på vardagskvällar ägde ofta rum här i lilla salen, eftersom man inte kunde vänta lika många besökare som på söndag förmiddag, då det självklart var högtid i stora salen. Och någon gång i framtiden skulle det väl bli dags att kosta på även denna lokal, så att den blev lite mer trivsam, hoppades Josefin. ”Välkomna, kära bröder och systrar. Hjärtligt välkomna ska ni vara”, sa Torsten i mikrofonen. ”I kväll är en alldeles speciell kväll.

Många av er har säkert redan läst eller hört att församlingen ska starta en bibelskola i höst och att den heter Nordic Bible Center. Jag har den stora förmånen att vara rektor för den, och jag fick ta emot många anmälningar redan i söndags från folk som bara kände att yes, det här är rätt, det här vill jag vara med om. Den här kvällen är tänkt att vara en liten försmak av bibelskolan, med undervisning in the power of the Holy Ghost. Svante Weinesjöö, som blir vicerektor på skolan, under mig som är rektor, hälsar så gott. Han har influensa och kan tyvärr inte vara med här i kväll.”

Påfallande många som samlats denna kväll var i åldern femton till tjugofem, men även medelålders och äldre personer hade sökt sig till lilla salen. Det var inte bara Josefin som ville lyssna på Torsten 13

Granlund för att han var så radikal. Efter lite inledande prat slog han så upp sin stora predikantbibel och läste ur kapitel fem i Apostlagärningarna, om Ananias och Sapfeira som försökte gömma pengar för Gud, och som föll döda ner när de blev avslöjade. ”Vet du om att Gud har en alldeles särskild plan för ditt liv?”

Bibeln åkte igen med en liten smäll. ”Vet du om att du kan få vara med om stora ting, bara du är villig att lyda Gud i allt? Och vet du om att det finns någon som aktivt vill hindra dig från att göra rätt sak, som vill att du ska kompromissa som Ananias och Sapfeira gjorde? Vi har en själafiende som vill stoppa Guds verk!” ”Halleluja”, ropade någon tankspritt. ”Det gäller att säga halleluja på rätt ställe, broder”, sa Torsten med ett litet skratt.

Spridda fniss hördes i församlingen. De blonda flickor som lagt be­ s­lag på rad ett till fem satt som tända ljus. Josefin tänkte att förmodligen funderade de precis som hon på vad det var som det kompromissades med. Läppstift? Fick man ha läppstift? Ja, det var nog inte så farligt.

Gud tyckte nog att läppstift var en småsak jämfört med alla stora problem i världen. Och förresten så sålde pastor Svantes fru Catharina Weinesjöö läppstift på Åhléns hela dagarna och använde massor med läppstift själv. Nej, läppstift var nog inte problemet. Men om man var arg på sina föräldrar, visst var man upprorisk då? Det var nog en ganska farlig kompromiss. Tänk om ilskan stängde himlens fönster, så att man inte längre kunde höra vad Gud sa? Denna fråga väckte en del osäkerhet hos Josefin. För att inte tala om den största frågan av alla: Fick man ha en ofrälst pojkvän? Nej, det fick man förstås inte.

Men fastän svaret var så självklart fortsatte denna fråga att mala hos Josefin och säkert också hos många andra. För det var ju så, att det i Påskkyrkan fanns många fler kvinnor än män i alla åldersgrupper.

Och likadant var det i alla andra kyrkor. Därför måste många troende kvinnor välja mellan att leva ensamma eller vara olydiga mot Gud och gifta sig med en ofrälst. Det var en kompromiss, och då kunde man falla död ner.

Det var som om Torsten Granlund kunde läsa hennes och de andra 14

tjejernas tankar när han lät den isblå blicken svepa över de främsta stolsraderna. ”Den Helige Ande säger att det finns många här i kväll som står inför viktiga beslut i livet. Jag vet inte vad det gäller, men du kan förtrösta på att Gud vet. Det kan vara något du måste göra upp med i ditt liv … något du har kompromissat med länge. En dag kan det vara för sent. Du vet inte när din tid är ute. Så ta tillfället i akt nu i kväll och avge heliga löften till din skapare. Gud säger just nu att det är flera av er som ska våga ta steget att börja på bibelskolan i höst.

Du kanske undrar hur du ska klara av det ekonomiskt. Våga tro på att Gud välsignar ett riktigt beslut! Om du måste lämna ditt jobb för att kunna vara med på bibelskolan på dagarna så har Gud ett kvällsjobb i beredskap så att du kan försörja dig. Och ni som lever tryggt på studiemedel i er universitetsvärld, förbered er redan nu för en omställning till hösten! Du kanske sitter fast i dina världsliga planer när det gäller utbildning och sådant, men vet du vad? Uppsala universitet kommer att försvinna! En dag så finns det inte mer. Men det som består, det är Guds rike, och när Jesus kommer tillbaka, då är frågan: Har du varit med och satsat? Har du valt rätt? Eller kompromissar du med det som tillhör Gud?” Josefin noterade hur de andra tjejerna på de främsta stolsraderna knep ihop ögonen hårt och bad intensivt. ”Nästa gång Fienden lurar dig att kompromissa – stå emot! Låt honom inte hindra dig längre. Säg ja till Guds plan för ditt liv.” ”Amen, Jesus, vi står emot”, sa Gustav, en ung man i brun kostym och vattenkammat hår, där han satt i mitten av salen och kramade sin vältummade, svarta bibel med guldsnitt.

Josefin sneglade på Gustav och sedan på tre jeansklädda killar som satt längst bak och flinade medan de vickade på sina stolar. De hade nog kommit för att kolla in tjejerna och hoppades säkert att Torsten Granlund skulle vara klar med sin undervisning snart, så att de kunde fortsätta kvällen på Café Krubban, som skulle ha extra­ öppet med anledning av kvällsmötet. ”Du som vill lova Gud att sluta kompromissa – res dig upp och kom fram nu!”

15

Ett fyrtiotal stolar skrapade mot golvet när folk reste sig upp och började trängas kring predikanten. ”Tack för de heliga beslut som fattas här i kväll …”

Torsten sträckte ut armarna och började be för en av de blonda flickorna. * Mötet var över. Medan Torsten packade ner predikantbibeln och anmälningslistan i sin svarta portfölj och begav sig ut i kvällsmörkret slog Café Krubban upp dörrarna på våningen ovanför.

Jag ska säga upp mig från jobbet, tänkte Josefin på väg uppför den nötta stentrappan. Jag ska säga upp mig från jobbet på Teboden, och Gud kommer att ge mig ett nytt jobb på kvällstid, så att jag kan gå på bibelskolan i höst. Det är ett bönesvar. För egentligen trivs jag kanske inte så bra på jobbet. Jag har nog bett om ett nytt jobb utan att ens tänka på det. Och det bästa av allt är att jag får gå på bibelskolan och tjäna Gud. I kväll hade hon sett ljuset. Det gav henne en underlig, sugande känsla i magen, och det skulle definitivt firas med en extra-megajättelik glass på församlingens eget café, som var känt just för sina glassar med extra allt. Caféet bredde ut sig över en stor del av våningen ovanför kyrksalarna. Det var möblerat med tunga bord och udda stolar och utsmyckat med tavlor på långhåriga änglar. Från fönstren som vette mot Dragarbrunnsgatan hade gästerna utsikt över Burgmästaren, där man kunde äta eller hämta hamburgare.

Krubbans köttfärspiroger, ostfrallor och glasskreationer hade dock blivit populära i stan, och därför var det ofta fullt eller halvfullt med gäster som ville ta en lunch eller fika i Påskkyrkans hägn, måndag till lördag, trots konkurrensen från Burgmästaren. Och en kväll som denna var cafévåningen givetvis öppen.

Josefin köpte en enorm jordgubbsglass i en snirklig glasbägare med fot och slog sig ner vid ett bord med extratjock bordsskiva. Hon hade plockat med sig en mörkblå broschyr om den nya bibelskolan och längtade efter att läsa igenom den noga. Torsten log segervisst 16

från fotot på framsidan. Hans isblå, intensiva blick verkade följa hen­ne från fotot. ”Längtar du efter en vision för ditt liv? Vill du börja tjäna Gud på allvar? På vår bibelskola kommer du som elev att få reda på vad som är meningen med just ditt liv. Och vi ger dig möjligheten att gå ut i tjänst för Jesus Kristus, mitt i en stad som ropar efter evangelium. Välkommen in i Guds stora plan!” Josefin rös och bläddrade vidare.

Vilken tur att bibelskolan erbjöd alla de ämnen hon som kristen borde kunna. Hon läste om introduktionskursen Ett överlåtet liv, som Torsten skulle hålla i, och skrev ”viktigt” i marginalen med sin röda kulspetspenna. Torsten skulle också ha hand om kurserna Guds ordningar och Gudomlig ekonomi, och det skulle säkert bli jätte­ intressant det också, så här ritade hon stjärnor i marginalen. Sedan läste hon om Svantes kurser Evangelisation, Andens gåvor och Gamla testamentets hjältar och skrev ”också viktigt”. Och så kom hon till Torstens kurs Andlig krigföring, där hon skulle bli utrustad för stordåd i den andliga kampen. ”VIKTIGT!” skrev Josefin. Förutom Torsten och Svante var det ytterligare tre personer som skulle undervisa då och då vid skolan: äldstebrodern Urban Ragnarsson med polisongerna, musikledaren Miriam Swärdbäck, som kunde misstänkas för att bära en blond peruk, och så Percy Johansson, en medelålders man med bockskägg och mage som var Uppsalas kändaste advokat och som i likhet med Urban och Miriam satt i församlingens styrelse. Som pricken över i:et skulle Bob Jackson från USA besöka bibelskolan och församlingen vid mitten av terminen. Det skulle så klart bli jättehäftigt. ”Är du värvad av Granlund?”

Hon såg motvilligt upp från broschyren. Tobias – ljuslockig, en tvärhand hög, skämtare, icke-nykterist, flickjägare och full av självförtroende – stod vid hennes bord och tittade på henne. Josefin suckade, men Påskkyrkans casanova hade redan slagit sig ner, till synes ovetande om att hans leverne gjorde honom ovärdig Josefins uppmärksamhet, trots den rådande bristen på killar. ”Glassen till belåtenhet?” ”Mmm. Kall.”

17

”Jag kan värma den åt dig.”

Tobias kupade händerna kring glasbägaren. ”Nu har den snart rätt temperatur”, sa han och sökte Josefins blick.

Hon drog förargat bägaren till sig. Tobias bytte taktik. ”Det verkar bli en stor grej, det här med bibelskolan. Eller vad säger Gustav?” ”Amen”, svarade vattenkammade Gustav, som satt med korslagda kostymben på andra sidan bordet och kramade sin maffiga svarta bibel, precis som han brukade. ”Anmäld?” ”Javisst. Det här är ju räddningen för vår församling och för hela vår stad”, sa Gustav och började bläddra i Bibeln, som om han vän­ tade sig att finna en bibelvers som handlade om Nordic Bible Center. ”Ja, och Josefin här kommer också att vara med”, sa Tobias. ”Så ni blir kurskamrater i höst.”

Han fl ttade blicken fram och tillbaka mellan Gustav och Josefin. ”En annan ska ju skriva examensarbete i statskunskap, så jag får inte vara med på det roliga.”

Josefin skruvade på sig. Tobias reste sig plötsligt. ”Ska iväg och träffa polarna nu. Men det vore väldigt hyggligt om någon kunde uppdatera mig om det viktigaste från bibelskolan kontinuerligt under hösten.”

Josefin stirrade efter honom. Hon kände sig irriterad över att ha blivit hopföst med Gustav, som var, hrm, en tönt, och dessutom var hon lite förolämpad för att Tobias, som inte var en tönt, inte hade velat stanna längre. Å andra sidan verkade det som om han ville prata mer med henne om bibelskolan, faktiskt under hela hösten.

Fast varför hade han i så fall fått så bråttom ut? Och varför brydde hon sig över huvud taget? Hon var ju inte intresserad av honom på något sätt. Josefin kände sig förvirrad när hon tänkte på allt detta och stirrade på den långhåriga ängeln som blickade ner från tavlan ovanför bordet, men ängeln sa inget.

Nu sa Gustav något till henne, han tittade i alla fall åt hennes håll. Olidligt!

18

”Jag känner mig plötsligt så trött”, klämde hon ur sig. ”Måste ge mig iväg nu.”

Hon reste sig hastigt och störtade mot trappan som skulle rädda henne bort från Gustav. ”Vi ses till helgen”, sa vattenkammade Gustav.

Var höll Tobias hus?Hon såg sig om i mörkret ute på Himmelsgatan och väjde för en cyklist som tydligen inte hade tid att leda cykeln, trots att detta var en gågata. En kort, ljus figur rörde sig i riktning mot Fyrisån. Där var han. Hon tvekade ett ögonblick. Sedan började hon följa efter, men hon höll hela tiden behörigt avstånd. Tobias fortsatte över den lilla Dombron, där han kryssade mellan omfångsrika bloms­ terarrangemang som någon instans placerat ut för att göra bron till en omöjlig genväg för bilar. Sedan vek han till vänster in på Fyristorg med dess kullerstenar och imponerande kastanjer som övervakade bilparkeringen. Hon kunde höra hur han visslade där framme.

Hjärtat sjönk när hon hörde hur glatt det lät. För hon förstod ju vart han var på väg – till syndens näste, alltså till Norrlands nation, det röda tegelpalatset där musiken pulserade, glasen klirrade, blickarna möttes och där hans bäste vän var barmästare. Han tänkte avsluta kvällen med att dricka alkohol, som om ingenting Torsten sagt under sitt bibelstudium på nittio minuter hade haft den allra minsta effekt. ”Nu går jag inte ett steg till i den riktningen”, mumlade Josefin för sig själv och vände på klacken.

19

KAPITEL 3 Josef in st äng de yt t er dör r en med en arg smäll. Hon blev ståen­de två minuter i mörkret. Hur kunde kvällen sluta så här? Hon förstod att Djävulen låg bakom på något sätt. Djävulen hade sett vilken fantastisk kväll det varit i Påskkyrkan och hur nära Guds vilja hon hade kommit. Och därför hade Djävulen skickat Tobias till hennes bord uppe i caféet, och Tobias hade avbrutit henne när hon gick igenom den mörkblå broschyren om bibelskolan, och för att distrahera henne hade han vidrört hennes glasbägare som en frestare från den mörka sidan, och han hade drivit med henne för att hon skulle bli kurskamrat med Gustav som inte var så häftig. Och sedan hade han gett sig iväg till syndens näste, där han hörde hemma, och förmodligen skrattade han åt att hon trodde så mycket på Gud som hon gjorde, och enda anledningen till att han ville höra mer om bibelskolan till hösten var i själva verket att han ville dra henne bort därifrån – där överlistade hon honom allt. Men hon skulle aldrig, aldrig tveka om att det var Guds kallelse hon hade fått i kväll, Guds kallelse att säga upp sig från sitt jobb och gå bibelskolan. Och hon skulle aldrig mer tala med Tobias, om det inte blev absolut nödvändigt.

Hon tände lyset. Kristna dagstidningar, kläder från H&M, hår­ sprej från Åhléns, kletiga godispapper. En doft av matos kom från köket. Det fick bli en städdag i morgon på Kristi himmelsfärdsdag, kanske skulle hon hinna med det redan före förmiddagsmötet i kyrkan. Hon bytte snabbt om och borstade tänderna. Sedan drog hon ner persiennerna och började gå varv på varv bland de ärvda möblerna i vardagsrummet och tacka Gud för bibelskolan. Efter ett tag var hon på riktigt bra humör igen – så bra att hon faktiskt kunde sända en vänlig tanke till Djävulens slav Tobias. Det var nog meningen att hon skulle be för Tobias, att han skulle bli hennes bönebarn. Vem 20

visste om inte han skulle bli omvänd den här sommaren och börja på bibelskolan han också? Kanske hade hon ett särskilt ansvar för hans andliga utveckling. Och kanske hade just hon en speciell relation till Tobias som gjorde att hon fått detta ansvar. Visst hade det alltid funnits något särskilt mellan dem? Om han nu ville dra henne bort från bibelskolan så var väl det ett bevis för att han på sitt förvända sätt brydde sig om henne? Allt detta skulle Gud få rätsida på, om hon bara öppnade sig för hans vilja och bad för Tobias. Hon gick in i sovrummet, föll på knä vid sängen och knäppte händerna på det vita överkastet som mormor hade virkat. ”Jesus … Jag ber för Tobias. Låt honom möta dig. Ja, låt honom förnimma redan i kväll att han går på en olycksväg. Fräls honom och kalla honom till att bli en stor apostel. För ditt namns skull. Amen.”

På natten drömde hon att hon gifte sig med Tobias i Påskkyrkan.

Det regnade rosenblad över dem där de gick nedför kyrkgången, och gamle Petrus Isaksson med sina grå hårtofsar spelade svulstigt på orgeln. Längst fram stod Torsten Granlund, och han såg ut att ha blivit tvåhundratrettio centimeter lång, så att han hade ännu mer pondus än vanligt. I Torstens händer låg en jättestor bibel uppslagen, och han läste förunderliga ord ur den och log mot brudparet. Men sedan hände något konstigt. När de hade kommit fram lutade sig Torsten över Bibeln och kysste henne innerligt mitt på munnen.

Tungkysste henne, till och med. Och då förstod hon att hon skulle ha både en köttslig och en andlig make, för hon hade fått en alldeles speciell roll av Gud i himlen, amen. * Josefin vaknade klockan sex på Kristi himmelsfärdsdag, långt före väckarklockan, med Torsten Granlund på näthinnan. Medan hon klev upp och började städa försökte hon tala i tungor, men det kom bara några få stavelser, så hon övergick till att sjunga lovsånger. Efter ett par timmar var lägenheten nystädad och fin. Hon bakade scones till frukost, läste lite i Bibeln och tvättade håret. Klockan tio var hon klar, men det var ännu för tidigt att ge sig iväg till kyrkan. Då 21

fick hon en gudagiven idé om att hon skulle gå till syndens näste, Norrlands nation, och be för att hennes blivande make Tobias aldrig skulle sätta sin fot där igen. I anden skulle hon låsa portarna till Norrlands nation, så att det blev omöjligt för honom att gå in där igen. Sagt och gjort, hon travade iväg, iförd sin ljusblå vårklänning med låtsasfickor, genom Kvarngärdet där folk fortfarande låg och sov i de skokartongsliknande hyreshusen, fortsatte uppför Himmelsgatan, stannade till vid järnvägsspåren medan Upptåget passerade på väg norrut, promenerade förbi den marsangula Påskkyrkan där det snart skulle bli fest inför Herrens ansikte. När hon gick över Dombron och hörde Fyrisån brusa där under sig började hon darra av spänning och saktade in en smula. Nu var det inte långt kvar.

Syndens näste, Norrlands nation, låg vid ån, mellan biograferna Filmstaden och Spegeln. Hon hade hört att det här var den av Uppsalas studentnationer som hade flest medlemmar. Den del av nationen som vette mot ån var en pampig 1800-talsbyggnad i rött tegel. Inne på gården hade den kompletterats med en nyare byggnad som såg ut att vara från 70-talet. Hon hade inte någon tydlig uppfattning om vad som i själva verket pågick därinne, men hade hört rykten om att det firades förskräckligt många fester på det här stället, och att väldiga människomassor drogs hit. Folk som borde flockas i Påskkyrkan i stället. Nu på förmiddagen rörde sig dock inte en kotte kring nationen. Fast ölstanken och glassplittret vittnade om att det hade varit gott om besökare där några få timmar tidigare.

Josefin blev stående en kort stund framför stora entrén och försökte dra sig till minnes vad hon lärt sig på olika bibelstudier som Torsten Granlund hållit i församlingen. Hon utmanade den Onde bara genom att vara där. Så började hon beslutsamt gå runt kvarteret, alltmedan hon väste proklamationer till andevärlden om att portarna till Norrlands nation nu för evigt var stängda för den ljuslockige spexaren Tobias, en person som verkligen behövde en åthutning av Gud själv. * 22