9789175575407

CHARTER

DECKARE

Av Anna-Maria Ekblad har tidigare utgivits på Hoi Förlag: Systrarna på Kreta (2020)

Copyright © Anna-Maria Ekblad 2021 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2021 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Mia Fallby, m-Dsign Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7557-540-7 Tryckt hos ScandBook, Falun 2021

Till Tuva, Det liv jag önskade att du fått leva …

Persongalleri Reseledarteamet Anna Lindblom, 21 år, Sundsvall, reseledare. Arbetar sin andra säsong, med ansvar för grupper och utfl kter. Anna lär upp nya reseledare.

Emma Nyström, 50 år, Södertälje, reseledare. Annas tidigare gäst som nu blivit hennes kollega. Emma har valt att hoppa av från vardagen i Sverige och uppfylla en gammal dröm om att åka ut i världen.

Liam Jansson, 22 år, Motala, reseledare. Liam har just fått åka hem från resmålet för att han misskött sitt jobb.

Tuva Isberg, 20 år, Skellefteå, reseledare. Ny kollega som just kommit ner och ersatt Liam. Tuva går på introduktion och kom ner 3 januari.

Kasper Rasmussen, 27 år, Århus, reseledare, service och utfl kter.

Kasper gör sin femte säsong.

Annette Christensen, 32 år, Köpenhamn, och destinationschef.

Bor i Egypten året om och är gift med Mahmoud som är kontorschef på den lokala resebyrån. Tillsammans har de en son på ett år som heter Ali. Olov Meyer, 22 år, Trondheim, reseledare, service och utfl kter.

Thomas Smith, 30 år, Gilleleje, ekonomiansvarig. Han har arbetat i fem säsonger.

Teamet består av sju personer.

Lokala resebyrån Sfinxen Ali Mohammed, 25 år, ansvarig för alla bokningar på resmålet.

Mahmoud Abdel Karim, 35 år, kontorschef och gift med destinationschefen Annette.

Hatem Abdel Karim, 25 år, Mahmouds bror, arbetar med ekonomin.

7

Selim Mohammed, 60 år, kontorets vise man och fl gplatsansvarig.

Gymnasieklassen Melina Merkori, 18 år, har grekiska föräldrar, är född och uppvuxen i Sverige. Skolans populäraste tjej.

Moa Frisk, 18 år, Melinas bästa vän.

Nicole Äppelqvist, 18 år, tillhör Melinas gäng.

Nora Mostafa, 18 år, har nyss fl ttat till Uppsala från Borlänge med sin familj och spelar i Storvretas innebandylag.

William Johansson, kallas Wille, 18 år, spelar hockey. Han är klassens mest populära kille.

Anton Fred, 18 år, spelar hockey tillsammans med Wille. De båda är nära vänner.

Anders Andersson, 19 år, spelar också hockey.

Embla Sten, 19 år, blir magsjuk och bokar av sin resa till Egypten.

Fia Andersson, 19 år, bokar av sin resa till Egypten utan att uppge orsak.

Vuxna Sofia Stensson, 35 år, klasslärare, undervisar i gymnastik och psykologi.

Stefan Fred, 50 år, pappa till Anton och sambo med Annika.

Klassförälder.

Magnus Andersson, 50 år, pappa till Moa och gift med Hanna.

Klassförälder.

Christos Merkoris, 40 år, är pappa till Melina och gift med Alexandra. Klassförälder.

Eva Mostafa, 42 år, och Abdel Mostafa, 40 år, Noras föräldrar.

8

Prolog Måndag 1 december

Nor a h ade just kommit hem från skolan. Hon skulle hämta nya träningskläder, äta mellanmål och sedan ge sig iväg till innebandyn.

Innanför dörren plockade hon slentrianmässigt upp posten och konstaterade att det var fler kuvert än vanligt.

Det mesta var till hennes föräldrar, men vänta – ett vitt kuvert med hennes namn handskrivet och utan frankering låg längst ner i högen. Ett brev till henne.

Tänk om hon blivit bjuden till en fest? Nora tittade på kuvertet och log. Hennes namn stod i vackra, handskrivna bokstäver. Hon gillade överraskningar och bestämde sig för att äta något innan hon öppnade brevet. Det var något speciellt med att vänta. Det gjorde att den positiva stunden blev längre.

När Nora ätit tog hon en kniv ur besticklådan och sprättade upp kuvertet. Hon var full av förväntan och undrade vad brevet kunde innehålla. Det var skrivet på dator. Nora stirrade på bokstäverna.

Vad var detta?

Det svartnade för ögonen, kunde inte var sant. Bokstäverna skrek till henne. Det var ingen inbjudan, det var ett hotbrev. ”Nora, du är den fulaste jävla tjejen i hela gymnasiet. Tjej förresten. Just det, en hen, skulle vi vilja kalla dig. Det finns inte mycket till tjej i dig. Du ser ut som en kille. Råttfärgat stripigt hår i page och små grisögon. Du är platt som en planka och har muskler som en man. Vi förstår inte att någon skulle vilja ha dig. Allra minst Wille. Vad har du för hållhake på honom?

Du borde veta att det inte är okej att ta andras killar.

9

Vi skrattar åt dig bakom din rygg. Konstigt att du inte märker det. Vi tog en smygbild av dig i duschen och nu ligger bilden på Snapchat. Alla garvar och tycker du är den fulaste hora de någonsin har sett. Du är en looser.

Gör klassen en tjänst och hoppa av skolresan till Egypten! Ingen kommer att sakna dig. Om du följer med, kommer du att få ångra det i hela ditt liv.

Vi lovar göra din resa till ett helvete.”

10

Kapitel 1 Fredag 26 januari

Kl oc kan var f em på morgonen på Arlanda fl gplats. Läraren Sofia talade upprört med de tre klassföräldrarna Magnus, Christos och Stefan. De hade träffats en halvtimme innan eleverna kom, för att göra klart det sista inför resan.

Klassföräldrarnas barn Melina, Moa och Anton satt på ett kafé i närheten och hade fått i uppdrag av Sofia att möta upp de andra eleverna i klassen när de kom. Anton hade genast tagit på sig upp­giften.

Sofia visade meddelandet hon fått i sin telefon: ”Har ni tagit del av utrikesdepartementets information om Egypten?

Hur tänker ni göra med våra ungdomar? Är det klokt att åka till Egypten?

Egypten – avrådan, med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet från alla resor till Norra Sinai med undantag för Södra Sinai och städerna Sharm el-Sheikh, Dahab och klostret St Catherine. Avrådan ändrades senast den 26 januari och gäller tills vidare.” ”Det kan inte vara möjligt. Det måste vara ett skämt! Har ni hört något på nyheterna eller från Reseexperten?” frågade Stefan.

Sofia skakade på huvudet. ”Jag har inte fått några meddelanden. Jag vet att det talades mycket om Egypten för några år sedan, men jag har inte hört något nu.”

Sofia tittade på Magnus och Christos, men de såg båda ut som levande frågetecken. ”Det kan ju finnas en anledning till att resan var så prisvärd, men 11

om det var farligt är det resebyråns förbannade skyldighet och ansvar att säga till”, fortsatte Sofia upprört.

Christos tog ordet: ”Kan vi ringa och fråga någon på resebyrån eller utrikes­depar­ tementet?”

Magnus strök Sofia över armen. ”Oroa dig inte. Vi kommer på en lösning tillsammans.”

Sofia tittade ilsket på Magnus som direkt drog bort handen från henne, som om han hade bränt sig. ”Vi har telefonnummer till resmålet. De borde veta. Jag går och ringer dem. Hjälper ni Anton?”

Sofia gick en bit bort för att inte vara synlig för eleverna. Hon ville inte bli störd när hon ringde till Reseexpertens personal i Sharm el-Sheikh.

Papporna stod kvar och Sofia såg hur eleverna droppade in på Arlanda, en efter en.

Herregud, varför tog det så lång tid innan hon fick svar? Sofia kände hur frustrationen steg i henne och hon började bli förbannad.

Det hade stått i välkomstpappren att detta var ett journummer, så varför svarade ingen? Efter flera minuter hördes en sömndrucken röst på andra sidan av linjen. Sofia tittade på klockan som var kvart över fem på morgonen. Hon kände ett styng av dåligt samvete men struntade i det. Det var resebyråns jobb att vara tillgänglig.

Papporna diskuterade medan de väntade på Sofia. ”Vilket svårt beslut. Vi ska väl inte åka iväg med ungdomarna om det är farligt. Hur ska vi kunna försvara det för deras föräldrar?” frågade Christos. ”Jag håller med Sofia”, svarade Magnus. ”Det kan inte vara meningen att vi ska få denna information ute på fl gplatsen. Det är sååå oprofessionellt.” ”Låt oss vänta på vad Sofia får för svar och inte dra förhastade slut­satser”, bröt Stefan in och försökte lugna de andra.

Sofia kom tillbaka efter en stund. ”Kan någon av er kolla utrikesdepartementets hemsida?”

Stefan tog upp telefonen och googlade fram hemsidan. Han gick in under rekommendationer.

12

”Konstigt, jag kan inte hitta någon information här. Kan du titta?”

Stefan räckte över sin mobil till Magnus, som inte heller kunde hitta något. ”Då är det som Reseexperten och chefen Annette säger. Det har inte hänt något i Egypten de senaste dagarna, som gjort att det skulle finnas anledning att gå ut med en varning. Det anonyma sms:et säger faktiskt att avrådan inte gäller Sharm el-Sheikh eller de platser som vi planerat att besöka under resan. Jag var för stressad för att se det när jag läste tidigare. Annette kollade också på UD:s hemsida för Danmark och Norge. Där finns det inte heller några varningar.” ”Vill någon spela oss ett spratt eller skrämma oss?” frågade Christos, rynkade pannan och såg bekymrad ut. ”Du med din förföljelsemani. Det är så typiskt grekisk att tänka att det alltid måste finnas en anledning. Varför skulle någon vilja skrämma oss?” snäste Magnus.

Det var någon som ville spela dem ett spratt, precis som Christos sa. Sofia måste ge honom rätt. Tänk vad besvikna eleverna skulle ha blivit om resan ställdes in i sista minuten. Sofia ville inte ens tänka tanken, hur jobbigt det skulle vara att lämna ett sådant besked. Klassen hade sparat i tre år för att få ihop pengar för att kunna åka iväg.

De hade kämpat hårt och alla var värda den här resan. Sofia såg själv fram emot att komma iväg från vardagen en stund.

En tanke slog henne. Alla elever kanske inte tyckte att det var trå­ kigt om de inte kom iväg. Kunde det rentav vara en elev? Vem av dem skulle det i så fall kunna vara? Sofia kände stressen växa inombords.

Hon behövde ta ett beslut nu, om klassen skulle åka eller stanna.

Det var två elever som anmält sig sjuka via sms. Embla Sten hade skrivit att hon hade maginfluensa och Fia Andersson skrev att hon ångrat sig och inte ville åka. Kunde det vara någon av dem? Fia hade en förmåga att boka av utfl kter i sista minuten och Sofia hade aldrig förstått varför. Var det hennes föräldrar som sa nej, eller fick hon inte åka för sin pojkvän? Sofia hade sett honom hämta henne på skolan.

Han var avsevärt äldre än Fia och hade fullt av tatueringar, ända upp över halsen, och gick klädd i en motorcykeljacka som det stod 13

Hells Angels på. Sofia hoppades verkligen att Fia inte hamnat i dåligt sällskap. Skulle Fias pojkvän kunna skicka ett sms för att stoppa henne från att åka? Kunde det vara han? Nej, det verkade långsökt.

Fia skulle inte åka med i alla fall. ”Vad ska vi göra?” Sofia behövde skingra sina tankar och ville inte vara ensam om att ta beslutet. Hon tittade på papporna, framför allt Christos och fortsatte: ”Låt oss rösta …” ”Vi åker. De finns ingenting som tyder på att det är farligt. Tänk vad ungdomarna skulle bli besvikna om vi ställde in. Anton har talat om resan sista halvåret”, svarade Stefan. ”Jag tänker inte ställa in för att en dåre skickat ett falskt meddelande till oss”, sa Magnus. ”Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv om det skulle hända något. Är ni riktigt säkra på att vi ska åka? Min dotter är mitt allt, och jag vill inte utsätta henne för någon som helst fara”, svarade Christos upprört och såg bort mot sin dotter med oroliga ögon.

Sofia tittade på dem en och en, funderade en stund. ”Majoriteten vill att vi åker. Jag är också av den uppfattningen.

Det är inte okej att vi har fått felaktig information, men det är ingenting vi kan göra något åt. Det är som det är. Det hade kunnat ställa till allvarliga konsekvenser för oss alla om vi inte kollat upp fakta, utan bara agerat och ställt in resan. Jag är glad att vi inte gjorde det, utan besinnade oss. Man ska alltid kolla upp fakta. Det är vad jag säger till ungdomarna i min undervisning hela dagarna och så höll jag på att missa det själv”, sa Sofia. Hon såg hur ungdomarna i klassen samlades runt Anton och att de sista eleverna hade kommit på plats. Hon fortsatte: ”Jag tänker inte svara på meddelandet. Låt det stanna mellan oss. Nu möter vi upp ungdomarna, går ombord på fl get och åker till Egypten.” *** Wille hade insisterat på att sitta bredvid Nora på planet. Hon hade varit en idiot som följt med. Allt hon ville var att gå av planet och inte åka till Egypten.

14

I ett starkt ögonblick hade hon tänkt att ingen skulle komma och tala om för henne vad hon skulle göra. Men när hon mött tjejernas arga blickar på fl gplatsen hade hon ångrat sig. Kanske borde Nora ha tagit hotet på allvar och stannat hemma? Wille hade sett hennes tvekan vid gaten och tjejernas blickar. För att få Nora att känna sig trygg tog han hennes hand och släppte den inte. Hon kände värmen från hans hand och hur den omslöt hennes. Det kändes lite bättre.

Samtidigt var hon rädd att det skulle reta upp Melina och hennes tjejgäng ännu mer. Wille visade tydligt att de var ett par och att de hörde ihop. Nora försökte slinka undan vid några tillfällen, men han vägrade att släppa hennes hand och höll den kvar i ett stadigt grepp. Wille tittade på henne med sin intensiva blick och sa: ”Det är vi mot dem. Oroa dig inte, de kan inte göra dig något, inte så länge jag är med.”

Nora kastade ett öga i spegeln i mobilen. Hennes blonda hår var uppsatt i en hästsvans, och hennes ansikte var helt utan smink. Hon tyckte att det var onödigt att måla sig. Håret var på plats och det var bra. Nora hade klippt sig förra veckan i en halvpage och det var svårare att sätta upp håret än tidigare. Det var enormt irriterande, speciellt när hon tränade. Det enda som verkade fungera var diadem.

Hon borde aldrig ha klippt sig men det hade sett så snyggt ut på bilden hos frisören. Nu fick hon vänta tills det växte ut igen.

Planet hade lyft för en stund sedan. Nora satt i en stålkropp, utan möjlighet att ta sig ut. Ljudet från motorerna dånade svagt i bakgrunden. Hon hörde fl gvärdinnans röst, svagt, som från en burk i bakgrunden. ”Lampan med skylten säkerhetsbälte är nu släckt. Vi rekommenderar er att ha säkerhetsbältet fastspänt under hela fl gningen.”

Wille blundade. Nora satt på fönsterplatsen med huvudet lutat mot väggen. *** Det var skönt att äntligen vara ombord. Sofias puls hade gått ner och hon kände sig lugnare. Det hade verkligen varit en tuff morgon. Nu 15

var de i alla fall på väg mot äventyret. Sofia kände sig pirrig i kroppen och var full av förväntan.

Sofia hade fått sätet längst fram i planet, ensam. Så skönt med en stunds vila.

Hon lämnade Sverige och den gråa tillvaron bakom sig. Det sista halvåret hade varit tufft. Hon hade fått en ny rektor, och vad Sofia än gjorde kändes det som rektorn missförstod henne. Ett ifrågasättande av än det ena och än det andra. Herregud, hon var ingen nyutexaminerad lärare som behövde kontrolleras. Sofia hade arbetat på skolan i tio år. Rektorn var ny i sin roll, bara en sådan sak. Vad visste hon egentligen? Denna vecka hade Sofia fått massor av instruktioner kring klassresan av rektorn, precis som om hon inte kunde sitt jobb.

Klassresor var roliga och det skulle bli Sofias fjärde resa. Det var också socialt ansträngande och Sofia tog alla tillfällen hon kunde till att vara en stund för sig själv.

Hon hade gjort något hon aldrig trott att hon skulle göra, inlett en affär med en av sina elevers föräldrar. Det var spännande och samtidigt förbjudet. Under resan skulle de få tid tillsammans för att se om detta bara var en affär eller om det kunde utvecklas till något annat.

Sofias tankar vandrade tillbaka till morgonens meddelande. Det malde om och om i hennes huvud. Vem ville inte att de skulle åka iväg? Kunde det vara hennes älskares fru som fått veta? Nej. De hade varit så diskreta under hela hösten. Kunde det vara hennes egen man?

Han skulle aldrig göra en sådan sak. Om han hade fått veta att hon hade en affär hade han konfronterat henne direkt. Så vem kunde det vara? Vem hade intresset att stoppa resan? *** Melina, Moa och Nicole satt tillsammans på rad tio i fl gplanet.

Melina i mitten, med väninnorna på var sin sida om sig. Nicole, som var längst av de tre, hade propsat på att sitta mot gången för att kunna sträcka ut sina ben. ”Det är konstigt att allt gick så smidigt med incheckningen”, sa Nicole.

16

”Varför skulle det inte gå smidigt? ” Moa tittade forskande på henne. ”Jag hade räknat med att det skulle bli problem …”, fortsatte Nicole men blev avbruten av Melina som ilsket fräste: ”Jag är förvånad att bitchen är med!” ”Hon får stå sitt kast, vi har varnat henne”, svarade Nicole och log ett stort, skadeglatt leende. ”Jag ser fram emot att göra hennes liv till ett helvete, precis som vi lovade. Vi ska inte bara fokusera på den namnlösa, det är hon inte värd. Vi ska ha fett kul och charma hela Egypten.” ”Jag har svårt att koncentrera mig på något annat. Det gör så ont i hjärtat att se dem tillsammans. Hur kan han gå omkring och hålla i hennes hand? Det är rena påhoppet. Vad kan han se hos henne? Jag förstår inte …”, sa Melina och ögonen vattnades av tårar. ”Melina, visa dig inte svag. Det har du inget att vinna på. Skärp dig för fan!”

Nicole tog tag i Melinas arm och tittade in i hennes ögon. ”Sluta Nicole, du ser ju hur ledsen hon är”, svarade Moa snabbt med irriterad röst. ”Moa, det sista vi ska uppmuntra är tårar. Det är ett tecken på svaghet. Det vill vi väl ändå inte visa upp. Det hjälper inte Melina ett dugg.”

Moa och Nicole började båda resa sig och Melina kände irritationen växa mellan dem. Hon ville inte att hennes bästa vänner skulle bli ovänner. ”Lugna er! Tack för att ni bryr er båda två. Nicole har rätt. Jag ska skärpa mig.”

Flygvärdinnan kom förbi och frågade om de ville köpa något att dricka till maten.

Tjejerna beställde, men när det var dags för Nicole att betala gick inte hennes kortbetalning igenom. Hon suckade och vände sig till Melina. ”Kan du betala åt mig så länge? Mitt kort verkar inte fungera.” ”Självklart! Det är min tur att bjuda.” Melina tog fram sitt kreditkort och betalade både för Nicoles och Moas beställningar. Hon 17

tyckte om att vara generös. Hennes pappa hade gott om pengar och sa att det var viktigt att hjälpa andra. ”Glöm inte att det är många som drömmer om dig, Melina! Wille får ställa sig i kö”, fortsatte Nicole och höjde juiceglaset för att skåla.

Melina önskade att Nicole hade rätt. Hon kände sig inte ett dugg snygg, speciellt inte idag. Hon hade inte heller hunnit med sin vanliga sminkning i morse, då de skulle upp så vansinnigt tidigt.

Melina tog upp en tidning och gömde sig bakom den, men sneglade samtidigt på sina vänner. Melina såg hur Moa satt och tittade ut genom fönstret, medan Nicole började tala med Anton tvärs över gången. Hennes vänner var verkligen olika som personer, och hon var så glad för dem båda.

Melina visste att de inte skulle umgås med varandra om det inte var för henne. Moa som alltid förstod henne och stöttade henne i allt oavsett vad hon gjorde. Melina kände sig trygg med henne. Nicole som ställde krav och vågade ifrågasätta henne. Hon var så cool som vågade gå sin egen väg. Melina beundrade henne för det, och i hemlighet vill hon bli lika modig och tuff. Hon behövde dem båda.

Melina tittade bakåt. Tre rader bakom dem på andra sidan såg hon Wille. Han verkade sova och det borde hon också göra. Bredvid honom satt den förhatliga. Disktrasan skulle hon börja kalla henne för. Nora var så ful. Råttfärgat, stripigt hår, vattniga blå ögon och muskulös som en kille. Det gick inte att se några former alls på henne. Melina kunde fortfarande inte fatta hur han kunde välja henne?

Wille hade hållit Nora i handen. Det stack till i hjärtat. Han hade aldrig hållit hennes hand. Varför hade han inte gjort det? Hon kände sig verkligen dissad.

Hur skulle hon orka se dem tillsammans under hela veckan i Egypten? Det var massor med utfl kter som klassen skulle göra tillsammans. Kunde Wille inte ta sitt förnuft till fånga och göra slut med henne. Varför hade Nora följt med? Var det för att reta henne?

Vem trodde disktrasan att hon var egentligen? Jag hatar Nora, jag hatar henne”, malde tankarna runt i Melinas huvud. *** 18

Flygvärdinnorna serverade mat. Sofia tittade bakåt och såg att de flesta i klassen åt. Hon tittade på sin egen bricka: en skagentoast, kyckling med ris och en liten chokladkaka. Precis vad hon önskade till frukost, eller inte … Sofia var inte en frukostätare och hade aldrig varit. Hon tog en kopp kaffe och drack vatten. Stefan knackade henne på axeln. ”Kan jag ta ditt bröd?” frågade han. ”Du kan ta hela brickan!” svarade Sofia. ”Det var inte så jag menade …”, urskuldade sig Stefan. ”Dela matbrickan med Magnus och Christos. Jag vill inte ha, jag är inte hungrig”, svarade Sofia, log och lyfte bak brickan till Stefan.

Kaffet gjorde henne klarare i huvudet. Sofias tankar gick åter till meddelandet. Hon tog upp telefonen och läste sms:et igen. Kunde det vara någon av föräldrarna som följt med? Nej, då borde hon märkt det. *** Anton hade lyckats få platsen på andra sidan gången från Nicole.

Han satt där och tittade på henne i smyg. Han hade varit kär i henne sedan första skoldagen på gymnasiet.

Plötsligt vände hon sig om och började tala med honom. Hans hjärta gjorde ett glädjeskutt och han kände hur värmen steg i ansiktet. ”Vad ser du mest fram emot under veckan?” frågade Nicole.

Han tittade djupt i hennes ögon. Nicole hade en sådan utstrålning. Hon var … Han kunde inte sätta ord på vad hon var … ”Jag vet inte … Jo förresten, jag har alltid velat lära mig att dyka och tänkte prova på att snorkla för att se om det är något för mig”, svarade Anton. ”Snorkla, ja, det är häftigt. Jag provade det på en resa med min familj för några år sedan när vi var i Mexiko”, berättade Nicole. ”Har du varit där? Vad tyckte du? ” Anton glömde för stunden bort sin blyghet och lutade sig intresserat framåt över mittgången för att höra mer om Mexiko.

19

”Jag älskar att resa och är så glad att min familj tagit med mig på många äventyr genom åren. Mexiko är ett coolt land. Fantastiskt hav att snorkla i, hur många fiskar som helst.

Det var en drömstrand utanför vårt hotell minns jag. Varje morgon gick hela familjen en morgonpromenad längs stranden och såg hur pelikanerna fiskade sin frukost. Egypten har jag aldrig varit i.

Det ska bli spännande och intressant med all historia. Jag skulle också gärna vilja ta dykarcertifikat. Vi kan göra det tillsammans.”

Nicole blinkade åt honom. ”Gärna”, svarade Anton. Han blev alldeles stum och kände hur värmen kom. Hela ansiktet hettade. Tänk om han såg ut som en tomat? Anton visste inte vad mer han skulle säga. Ville hon ta certifikat med honom? Det skulle vara helt fantastiskt. Då skulle de få umgås i flera dagar. Tänk om det faktiskt var så att hon var intresserad av honom. Han skulle försöka ta reda på det under resan. Det var synd att hans pappa var med …

Stefan hade föreslagit att de skulle dela rum, men där gick gränsen. Det var Antons avslutningsresa och han tänkte inte ha sin pappa i samma rum. Han delade rum med Anders. Anton funderade på om hans pappa någonsin hade varit ung. Han hade mycket svårt att tro det. Det obehagliga var att Stefan kunde se rätt igenom Anton, och det sista han ville var att pappan skulle se hans intresse för Nicole och börja reta honom för det. Antons pappa älskade att retas. Nicole log mot honom och han kände hur hennes leende fortplantade sig hela vägen ner i magen på honom. ”Jag ska försöka sova lite, kunde inte sova alls inatt. Jag tycker inte om att gå upp så tidigt”, sa hon och gäspade stort. ”Sov gott”, svarade han.

Nicole lutade sig tillbaka i sin stol, drog pläden över sin kropp och slöt ögonen. *** Reseledaren Anna stod tillsammans med sin kollega Emma på Sharm el-Sheikhs fl gplatsparkering och väntade på veckans gäster. Det var 20

en het dag, tjugofem grader i solen och ovanligt varmt för att vara i januari. Det hade varit kallt den sista veckan så det var skönt med omväxling. Det gick verkligen att frysa i Egypten, fast ingen trodde det, och temperaturen kunde gå ner till minusgrader på natten.

Flygplatsen låg mitt ute i öknen, utan någon angränsande bebyggelse. Det var en stor vit byggnad. En stor kontrast till den omgivande gula sandfärgen och bergen som skymtade en bit bort. Det luktade sand.

Anna hade fått ansvaret att ta hand om en gymnasieklass från Uppsala under veckan. Det var deras avslutningsresa. Hon tittade på namnlistan, det var totalt tjugosju elever, en lärare och tre klassföräldrar. Klassen hade bokat in tre utfl kter som Anna skulle arrangera och utföra. Läraren Sofia hade dessutom bett om två halvdagars undervisning i de tre monoteistiska religionernas historia och en om Egyptens moderna historia. Så Anna hade ägnat de sista veckorna åt att plugga så mycket hon kunde. Hon ville hålla bra lektioner.

Anna undrade vad läraren hade för förväntningar och önskemål på lektionerna egentligen. Hittills hade all kommunikation varit mellan hennes chef Annette och läraren Sofia. Men snart skulle de träffas och då skulle hon kunna prata med henne själv.

Flygplatsen i Sharm el-Sheikh var annorlunda. Ingen reseledare fick till exempel gå in i avresehallen och ankomsthallen. För det behövde man ett speciellt fl gplatstillstånd.

Det innebar att Anna och hennes kollegor stod nere vid bussarna och väntade på sina gäster. Den lokala resebyrån Sfinxen, som de arbetade med, hade massor med personal som stod inne på fl gplatsen med resebyråskyltar för Reseexperten.

Det var egyptiska män som arbetade för den lokala resebyrån och de var mycket hjälpsamma. Fantastiska kollegor, speciellt Selim som var ansvarig för fl gplatsen.

Anna kunde be om hjälp med vad som helst, och det ordnades direkt. De hjälpte till att anmäla förlorat bagage på fl gplatsen, fixa fram rullstolar, som då fick gå före i kön. När de hade haft ett sjukdomsfall på fl gplatsen förra veckan, var Sfinxens personal de första 21

att ordna sjuktransport och följde sedan med till sjukhuset. All hjälp underlättade enormt för Anna och hennes kollegor.

Egypten var i första hand känt för sin urgamla historia och kryssningarna på Nilen. Turister hade vallfärdat till den stora floden i nästan tvåhundra år. Sharm el-Sheikh var en relativt ny turistort som etablerat sig på 1980-talet. Det var det klarblåa havet och de vackra korallreven som lockade turisterna.

Anna var glad att hon fått chansen att arbeta en andra säsong.

Det var inte lika många reseledare ute på vintern som på sommaren.

Ungefär halva styrkan fick jobb.

Anna kände sig utvald när hon fick erbjudandet. Hon hade inte tvekat ett ögonblick, utan sagt ja direkt. Hennes mamma Monika var som vanligt orolig. Egypten, ett land som det hänt så mycket i de sista åren. Det var både terrordådet i Luxor, fl gplansolyckan och den arabiska våren när president Mubarak hade störtats.

Anna hade fått en av sina tidigare gäster som kollega, Emma. Vem hade trott att något sådant skulle kunna hända? Emma hade kommit som turist och sedan stannat kvar på Kreta, när hennes dåvarande man flög ensam hem efter semestern. ”Kommer gästerna ut snart?” frågade Emma. ”Inte än”, svarade Anna.

Emma tog på sig kavajen och huttrade till. ”Det är kallare idag, jag fryser”, sa hon. ”Det är tjugofem grader varmt. Tycker du verkligen att det är kallt?” svarade Anna. *** Anton tog täten för klassen på fl gplatsen, tillsammans med Sofia och Stefan. Det var varmt och skönt. Värmen fullkomligt slog emot dem. Det var stor skillnad mot två plusgrader och regn som de haft i morse när de lämnade Uppsala.

Klassen lotsades in i ankomsthallen av fl gplatspersonal. Flygplat­ sens luftkonditionering var så effektiv att Anton började frysa. Håren på armarna reste sig och det var kallt, riktigt kallt. Vilken kontrast 22

mellan värmen utanför och kylan inomhus. Det tog sin tid att komma fram till bagagebandet, och nu stod han där otåligt och väntade.

Herregud, vilken tid det tog innan väskorna kom. Anton hade inte varit med om det tidigare och kände hur irritationen steg. Han visste inte riktigt vad han skulle göra medan han väntade och ville visa sig resvan inför Nicole. Men han kunde inte se henne. Däremot såg han hur Wille kom tillsammans med Nora, och ställde sig bredvid honom.

Anton harklade sig, vände sig mot Wille och nickade: ”Vilken tid det tar med väskorna.” ”Ja, men det är nog inte värre än andra ställen”, svarade Wille. ”Tror du inte?” ”Nej, vi får se det som väntan innan match. Det blir bättre ju längre tid man får ladda upp innan. Snygga mål förresten, i senaste matchen! Kul att se din utveckling, Anton.” ”Tack, vad glad jag blir att du säger det.” Anton sken upp. ”Jag är övertygad om att du kommer att bli en av dem som blir utvalda att gå upp till nästa säsong. För du fortsätter väl?” ”Det är klart att jag gör. Hockeyn är mitt liv, det vet du.” ”Skönt att höra, mannen. Vi har fortfarande samma fokus, du och jag. Det är så många som har hoppat av det sista året. Det känns som vi inte talat på länge …”

Anton kände ett styng av dåligt samvete i bröstet. Wille var en av hans bästa vänner och Anton hade undvikit honom den sista tiden.

De hade tappat kontakten efter att Willie börjat hänga med Nora.

Wille var så fantastisk på att lyfta upp sina lagkamrater. Det märkes att han också jobbade som tränare. Anton hade velat svara något om Willes prestationer men visste inte vad han skulle säga. Han var en duktig målvakt och släppte sällan in mål, men det var inget nytt.

Feedbacken skulle bli så platt med tanke på vad han själv just fått.

Anton ville ge ärlig feedback från hjärtat och funderade vidare på vad han kunde svara men kom inte på något. ”Vi får göra något åt saken. Det har varit mycket för oss båda”, svarade Anton undvikande. ”Sant, vi får skärpa oss”, flinade Wille.

23