1
kartago fรถrlag
Gunnar Lundkvist och jag kände inte varandra egentligen när jag fick det första brevet från honom. Det var 2002 och vi hade bara träffats ett par gånger. Det var något märkligt eller åtminstone ovant över brevet. Inte bara för att det var ett maskinskrivet fysiskt brev. Det innehöll inga frågor eller tydligt ärende. Det var helt enkelt oklart vad han ville. Som att han rivit ut ett par sidor ur sin dagbok och skickat till mig. Breven fortsatte att komma, till en början sporadiskt men efterhand allt oftare. Sedan tio år tillbaka får jag vanligtvis flera brev i veckan. Fortfarande maskinskrivna eftersom Gunnar inte har någon dator. Han skriver om sin favoritko på landet, om kaffet han dricker och om vilket tusch som har den bästa svärtan. Han skriver om pengar, ångest och död, om musik och om hur irriterad han blir när folk slarvar när de tecknar. Nu är Gunnar en viktig person i mitt liv. Just för att han är så mycket sig själv, och använder sig av sitt eget mörker när han skriver, kan jag ta till mig hans ord även när jag har dåliga dagar. Kontakten via brev bygger ju också på en viss distans. Kanske är det därför som han kan komma så nära. Denna bok är fragment från upp emot tusen brev skrivna mellan 2002 och 2016. När jag pusslat ihop bitarna har jag mer följt en känsla än en kronologisk tidsordning. Årstiderna kan växla snabbt. Gunnar befinner sig ibland i huset på landet och ibland i lägenheten i stan. Hans katt, Pigge, för svinner hastigt ur texten och ersätts av en ny katt: Koftan.
Pigge har då dött och Gunnar är istället periodvis kattvakt åt sin styvsons katt. Till en början var boken tänkt att bli en sådan där presentbok som kan heta ”vackra ord om kärlek” eller liknande, fast med Gunnars mörkare och roligare tips och citat. Någon slags ”Best of Gunnar”. Men vad som från början var stommen visade sig vara en byggställning till något annat. Det som till sist tog över var Gunnar själv, och hans kamp för att få vara den han är. Han ger inte upp. Han fortsätter att vara trogen sig själv och konsten. Alltså är det möjligt. Det är både hoppingivande och uppfordrande.
Jag har en rätt så positiv inställning till världen. Men det är ingen som förstår det. Jag får skylla mig själv. Ritar man serier om Klas Katt och Olle Ångest så får man väl stå sitt kast. Eller vad det nu heter. Jag vet att jag mår bättre om jag sätter igång och tecknar. Men det kan jag inte göra förrän jag städat upp en aning i min lägenhet. Och när jag ska städa upp blir jag trött. Det är väl lika bra att jag flyttar till någon jävla institution där jag kan sitta i dagrummet och spela yatzy med andra dårar. Ute har det ljusnat. Min katt Pigge gnäller över något. Kanske är han bara uttråkad. Kanske vore det bäst om jag gick till Systembolaget och köpte sprit som jag och Pigge kan dricka. Sen kan vi sitta i varsin fåtölj och klaga på allt som är fel.
11
Ångest ska man undvika. Man ska vara glad och skratta hela tiden. Allvarligt talat kan ångest vara bra ibland. Bara det inte blir för mycket. Ångest kan få mig att vakna upp och reflekt era. Klockan är nu tio i elva. Snön fortsätter att falla. Här sitter jag i en lägenhet med alltför många saker. Med en katt som sover för det mesta. När han inte går omkring och klagar. Nu är jag orättvis mot Pigge. Väldigt ofta brukar han ligga på mitt skrivbord när jag sitter och tecknar. Då är det mycket trevligt med hans sällskap. Serien jag arbetar med går långsamt framåt. Jag menar att arbetet går framåt. Jag tror att jag vet hur den ska sluta nu. Jag började med att rita en ruta där Klas Katt går in i en tunnel. Sen går han ut igen. Om man går på serieskolan får man lära sig att skriva manus. Själv börjar jag ofta med att rita en ruta. Sen kommer historien efter hand. Det är väl inte konstigare än när jag skriver dikter.
12
När jag var på landet senast såg jag årets första igelkott. Den verkade en aning skygg. Jag hann ta några foton innan den försvann in i granhäcken. Kanske var det samma igelkott som bodde i närheten av mitt hus förra året. Igelkottar är ofta mycket hemlighetsfulla. Vad tänker dom på? Varför har dom inte förändrats genom alla dessa år. Det är fascinerande att möta ett så gammalt djur. Det fanns kanske ingen anledning för igelkotten att förändras. Det var väl bra som det var antar jag. Jag behöver någon form av plan för bokens innehåll. Jag behöver en kopp kaffe. Jag behöver en flaska vin. Jag behöver två flaskor vin. Jag har inte svarat i telefon sen i fredags. Det känns rätt så bra. Pigge sover i sängen. Allt är som vanligt. Igår gjorde jag utkast till en serie som ska heta Klas Katt går baklänges. Vem vet om det blir något av det hela. Dom närmaste månaderna ska jag arbeta hårt. Sen blir det sommar. Alla är glada och åker ut och seglar och har det jätte mysigt och ingen mår dåligt och skiter ner sig utan allt är hygieniskt och trevligt. Än är det vinter. Att jag slipper åka på skidsemester gör att jag inser att det kunde ha varit mycket värre. När jag tänker efter mår jag inte bara dåligt. Det känns bra också. På något sätt. Jag slipper åka till Italien och sitta vid någon jävla badstrand och ha ont i huvudet.
13
Det är trevligt med Pigges sällskap. Även om jag ibland är osäker på vad vår relation egentligen handlar om. Skulle han tycka om mig om jag inte gav honom mat och tog hand om honom? Det är nog tur att katter inte kan prata. Jag vet hur det skulle låta. Jag skulle tjata om att Pigge bara tycker om mig för att jag ger honom mat. Pigge skulle mena att jag skulle vara lyckligare med någon annan katt. Så där skulle det hålla på. Klockan är halv tre på natten. Jag sitter i mitt hus på landet. Det är trevligt att vara här även om det börjar bli lite kallare. Jag känner mig en aning asocial. Jag umgås mest med Pigge. Mitt hus ligger nära en kohage. Nyss gick jag ut och fotograferade korna. Sen gick jag in igen. Det är kyligt ute. Tidig are regnade det. Nu är det mulet och blåsigt. Ibland får jag ångest av dom vackra sommardagarna när solen skiner. Jag känner prestationsångest. Som att jag måste ta tillvara dom fina dagarna. Eftersom det snart är höst igen och sen blir det kallare och mörkare. Därför kan det vara trevligt med dåligt väder ibland. Jag lyssnar på Bob Dylan. Konsert från 1987. Då var jag 29 år. Livet lekte. Jag åkte till bokmässan. Ingen köpte min bok. Blev inte ens riktigt full. Åkte hem med svansen mellan benen. Var du lycklig 1987? Var någon lycklig detta år?
14