9789174999280

Jorden runt pĂĽ 80 dagar

Jules Verne

JORDEN RUNT PÅ 80 DAGAR

Översättning av Jakob Gunnarsson

Innehåll Phileas Fogg & Passepartout antar varandra som herre & betjänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Passepartout är övertygad om att han har funnit sitt ideal .

Ett samtal som kan bli dyrt för herr Fogg . . . . . . . . . . .

Phileas Fogg gör sin betjänt förvånad . . . . . . . . . . . . .

Ett nytt värdepapper på Londonbörsen . . . . . . . . . . . .

Detektiven Fix visar en berättigad otålighet . . . . . . . . .

Pass till ingen nytta ~ för polisen . . . . . . . . . . . . . . .

Passepartout är kanske alltför lösmynt . . . . . . . . . . . .

Röda havet & Indiska oceanen gynnar Phileas Foggs planer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Passepartout prisar sig lycklig att komma undan med förlusten av sina skor . . . . . . . . . .

Phileas Fogg köper ett fortskaffningsmedel fabulöst billigt .

Phileas Fogg & hans sällskap vågar sig in i de indiska skogarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Passepartout visar än en gång att lyckan står den djärve bi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Phileas Fogg passerar Ganges floddal utan att betrakta den Kappsäcken med sedlarna lättas än en gång på några tusen pund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Fix låtsas inte känna till det som man berättar för honom .

Vad som hände under resan mellan Singapore & Hongkong . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . .

. 7 . 12 . 16

. .

43

. . . . . . . .

23 27 31 36 . 39

. . . 49 . . 55 . .

64

. . . .

71 78

. . . .

85 92

. .

98

Phileas Fogg, Passepartout & Fix sköter var & en sina affärer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Passepartout visar ett alltför livligt intresse för sin husbonde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Fix tar kontakt med Phileas Fogg . . . . . . . . . . . . . . .

Tankadères skeppare håller på att gå miste om sin belöning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Passepartout finner att det även i Orienten är fördelaktigt att ha pengar på fickan . . . . . . . . . . .

Passepartout får lång näsa & vingar på ryggen . . . . . . . . Överfarten över Stilla havet . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ett dramatiskt möte med San Francisco . . . . . . . . . . . .

Med expresståg på Pacificbanan . . . . . . . . . . . . . . . .

Passepartout får en kurs i mormonernas historia . . . . . .

Passepartout lyssnar inte till förnuftets röst . . . . . . . . . .

Detta kan endast inträffa på järnvägen i Förenta staterna . .

Phileas Fogg gör helt enkelt sin plikt . . . . . . . . . . . . .

Fix ingriper till Phileas Foggs bistånd . . . . . . . . . . . . .

Phileas Fogg går till attack mot oturen . . . . . . . . . . . .

Phileas Fogg visar sig vara situationens herre . . . . . . . .

Passepartout passar på tillfället att göra en alldeles ny vits .

Passepartout får ett märkligt uppdrag . . . . . . . . . . . . . »Phileas Fogg« i stigande på Londonbörsen . . . . . . . . .

Vad Phileas Fogg vann på sin resa . . . . . . . . . . . . . . .

.

105

. .

110 118

.

125

. . . . . . . . . . . . . . . .

134 141 148 154 161 167 174 183 191 198 204 208 216 220 225 229

Phileas Fogg & Passepartout antar varandra som herre & betjänt

Å r 1872 beboddes huset nummer 7 vid Savile Row, Burlington Gardens – samma hus där den store vältalaren och dramatikern Robert Sheridan dog år 1816 – av Phileas Fogg, esq. Trots att han var en av de originellaste och mest bemärkta medlem­ marna i Reformklubben i London, tycktes han inte göra några större ansträngningar för att dra uppmärksamheten till sig.

Efter en av Englands största talare följde således denne Phi­ leas Fogg, en gåtfull personlighet, som man inte visste något annat om än att han var en gentleman och en av den engelska högre societetens ståtligaste män.

Man sade att han liknade lord Byron – åtminstone vad huvu­ det beträffar, för hans fötter var oklanderliga – men en Byron med mustascher och polisonger, en Byron utan passioner, som skulle ha kunnat leva i tusen år utan att åldras.

Phileas Fogg var en typisk engelsman men knappast någon typisk Londonbo. Man hade aldrig sett honom vare sig på börsen eller i banken eller på något kontor i City. Inget fartyg med Phileas Fogg som redare hade någonsin lagt till i Londons hamn eller gått in i dess dockor. Denne gentleman satt inte i någon bolagsstyrelse. Hans namn hade aldrig ropats upp inför något advokatkollegium eller i Temple, Lincoln’s Inn eller Gray’s Inn. Aldrig hade han fört talan inför The Court of Chancellor eller Queen’s Bench eller andra domstolar. Han var varken industriidkare, köpman, grosshandlare eller lantbrukare.

Han tillhörde varken The Royal Institution of Great Britain 7

eller The London Institution eller The Artisan Institution eller The Russell Institution eller The Society of Arts and Sciences, av vilka den sistnämnda står under drottningens beskydd.

Inte heller var han medlem i något av de otaliga sällskap som finns i Englands huvudstad, från Sällskapet Armonica till Entomo­logiska föreningen, som har bildats huvudsakligen för ändamålet att utrota skadliga insekter.

Phileas Fogg var medlem av Reformklubben – det var allt!

Den som förvånar sig över att en så hemlighetsfull person hade blivit medlem av denna hedervärda klubb fick till svar att han hade invalts på rekommendation av firman Baring Brothers, där han hade öppnat konto. Detta gav honom ett visst anseende, som inte förminskades av hans sätt att sköta detta konto.

Var han rik, denne Phileas Fogg? Utan tvivel. Men ingen människa visste hur han hade förvärvat sin förmögenhet, och herr Fogg själv var den siste man vågade vända sig till för att ta reda på det. I alla händelser var han ingen slösare, men han var inte heller snål, för så snart det var fråga om en insamling i något ideellt, nyttigt eller välgörande syfte, lämnade han alltid ett bidrag i tysthet, ja, ofta gjorde han det anonymt.

Kort sagt: ingen kunde vara mindre meddelsam än denne gentleman. Han talade så lite som möjligt, en omständighet som gjorde att han verkade ännu mer hemlighetsfull. Hans levnadssätt var emellertid öppet för alla, men han hade så regelbundna vanor att den otillfredsställda nyfikenheten gärna sökte något där bakom.

Var han berest? Troligen, för ingen kände till världskartan bättre än han, och även om de mest avlägsna platser tycktes han äga speciell lokalkännedom. I klubben rättade han då och då de tusentals gissningar som framställdes om försvunna resenärer. Han påvisade vad som var mest sannolikt, och det visade sig ofta att han hade rätt. Han var vittberest – åtminstone i tankarna.

Säkert är att Phileas Fogg inte hade varit utanför London 8

på många år. De som hade äran att känna honom närmare försäkrade att ingen hade sett honom annat än på klubben, såvida det inte hade varit på vägen dit. Hans enda tidsfördriv på klubben var att läsa tidningar. Då och då spelade han också ett parti whist. I detta tystnadens spel, så väl lämpat för hans natur, vann han ofta, men han behöll aldrig sin spelvinst utan skänkte den till välgörande ändamål. För övrigt bör man komma ihåg att Phileas Fogg inte spelade för att vinna utan för spelets egen skull. Spelet var för honom en strid, en kamp mot svårigheter, men en kamp utan rörelse, utan förflyttning, utan ansträngning, och detta passade honom.

Man visste att Phileas Fogg varken hade hustru eller barn – något som kan hända den bäste – och inte heller släktingar eller vänner – något som verkligen är sällsynt. Phileas Fogg bodde ensam i sitt hus vid Savile Row, där ingen besökte honom.

Ingen hade en aning om hur det såg ut invändigt. Han hade en enda betjänt som passade upp honom. Lunch och middag åt han på klubben på bestämda tider, alltid vid samma bord.

Han inbjöd aldrig sina klubbkamrater eller någon främling och återvände hem för att gå till vila precis vid midnatt utan att någon enda gång använda de komfortabla rum som klubben ställde till sina medlemmars förfogande. Av dygnets tjugofyra timmar tillbringade han tio i sitt hem med att sova och göra toalett. Om han promenerade, var det med regelbundna steg på parkettgolvet i klubbens förmak eller på galleriet som gick runt omkring förmaket och hade en kupol av blått glas, som vilade på tjugo joniska pelare av röd porfyr. Vad han förtärde till frukost eller middag levererade klubbens kök och skafferi, fiskdamm och mjölkkammare. Det var klubbens uppassare, all­ varliga män i svart livré och skor med filtsulor, som serverade honom på särskilt porslin, och hans bord var täckt av en duk av utsökt saxisk damast. Det var klubbens kristallkaraffer som innehöll hans sherry, portvin och rödvin, och det var slutligen klubbens is – is som med stora kostnader hade hämtats från Amerikas sjöar – som svalkade hans drycker.

9

Om man är benägen att kalla ett sådant liv excentriskt, måste man i alla fall erkänna att excentriciteten har sina goda sidor.

Huset vid Savile Row var inte särdeles praktfullt, men i gen­ gäld var det ytterst komfortabelt. Eftersom husets herre hade så regelbundna vanor, var uppassningen där inte särskilt krävande.

Vad Phileas Fogg fordrade av sin betjänt var minu­tiös punkt­ lighet och ordning. Samma dag som vår historia börjar, den 2 oktober, hade herr Fogg avskedat James Forster, därför att denne hade gjort sig skyldig till att sätta fram rakvatten som var 84 grader Fahrenheit i stället för 86. Nu satt Phileas Fogg och väntade på hans efterträdare, som skulle infinna sig mellan klockan elva och halv tolv.

Han satt upprätt i sin länstol med fötterna tätt ihop som en soldat på parad med händerna på knäna och iakttog visarna på sin pendyl. Denna angav inte blott sekunder, minuter och timmar utan även dagar, månader och år. När klockan slog halv tolv skulle herr Fogg, sin vana trogen, bege sig till Re­ formklubben.

I detta ögonblick knackade det på dörren till den lilla salong där herr Fogg befann sig.

James Forster, den avskedade betjänten, trädde in.

– Den nye betjänten, sade han.

En man i 30-årsåldern steg fram och bugade sig.

– Ni är fransman och heter John? frågade Phileas Fogg.

– Jean, om jag får be, herrn, svarade den nykomne. Jean Passepartout, ett tillnamn som jag har fått på grund av min naturliga förmåga att klara mig i alla situationer. Jag tror att jag kan bli en användbar betjänt, fast uppriktigt sagt har jag prövat på alla möjliga yrken. Jag har varit kringresande sångare, ryttare och lindansare på cirkus, sedan blev jag gymnastiklärare, ett yrke där jag hade stor nytta av mina talanger, och slutligen arbetade jag som brandman i Paris. Jag var med om att släcka flera stora eldsvådor. Men för fem år sedan lämnade jag Frank­ rike och tog plats som kammartjänare i England för att få njuta av familjelivets behag. För tillfället är jag utan arbete, och då 10

jag har fått veta att herr Phileas Fogg är den mest punktlige och bofaste gentlemannen i de förenade kungarikena, har jag infunnit mig hos er i förhoppning om att få leva i lugn och ro och till och med glömma namnet Passepartout…

– Passepartout passar mig bra, avbröt herr Fogg. Man har rekommenderat er hos mig, och jag har fått mycket goda vits­ ord om er. Ni känner ju mina villkor?

– Ja, herrn.

– Bra! Hur mycket är klockan?

– Tjugotvå minuter över elva, herrn, svarade Passepartout och tog upp en väldig silverrova ur en av sina rymliga västfickor.

– Den går efter, sade herr Fogg.

– Ursäkta, herrn, men det är omöjligt.

– Den går sju minuter efter, men det gör ingenting. Det räcker med att konstatera felet. Ni har alltså tillträtt er tjänst hos mig onsdagen den 2 oktober 1872 tjugonio minuter över elva på förmiddagen.

Sedan Phileas Fogg hade sagt detta reste han sig, tog sin hatt med vänster hand, satte den på huvudet med en mekanisk rörelse och avlägsnade sig utan att tillägga ett ord.

Passepartout hörde hur porten åt gatan slogs igen, först en gång då hans nye husbonde gick ut, och sedan en gång till då hans företrädare James Forster i sin tur gav sig i väg.

Passepartout var ensam i huset vid Savile Row.

11

Passepartout är övertygad om att han har funnit sitt ideal

– På min ära, sade Passepartout tyst för sig själv, hos Madame Tussaud har jag sett hedersmän som är lika levande som min nye husbonde.

Vi bör kanske upplysa om att Madame Tussauds hedersmän är vaxfigurer, som är mycket beundrade i London och som skiljer sig från riktiga människor huvudsakligen på grund av att de saknar talförmåga.

Under det korta samtalet hade Passepartout bildat sig ett snabbt men ändå korrekt omdöme om sin blivande husbonde.

Denne var en man i fyrtioårsåldern med ett ädelt och tilltalande utseende, han var reslig, och hans figur misskläddes inte av ett obetydligt anlag för fetma, hans hår och polisonger var ljusa och hans panna utan rynkor, och dessutom hade han ovanligt vackra tänder. Han tycktes i allra högsta grad besitta den egenskap som fysionomisterna kallar »handling i vila«, en egenskap som är gemensam för alla dem som handlar utan att göra något större väsen av sina handlingar.

Lugn, flegmatisk, med öppen blick och orörliga ögonlock, var han en typisk representant för dessa kallblodiga engels­ män som man ofta möter i de förenade kungarikena. Angelica Kauffmann har med sin pensel träffande återgivit deras något akademiska hållning.

Då man granskade hans karaktärsdrag, fann man att han ägde en ovanlig självbehärskning, att han var lika välbalanserad som en kronometer från Leroy eller Earnshaw. Kort sagt: Phi­ leas Fogg var den personifierade korrektheten, något som man kunde konstatera av »uttrycket hos hans händer och fötter«, för 12

hos människan liksom hos djuren är till och med lemmarna uttrycksfulla organ för passioner och känslor.

Phileas Fogg hörde till de matematiskt korrekta människor som aldrig jäktar, som sparar sina steg och sina rörelser. Han tog aldrig ett steg i onödan och gick alltid kortaste vägen. Han slösade inte bort tiden med att titta i taket eller göra några onödiga gester. Aldrig hade man sett honom upprörd eller orolig. Han hade aldrig bråttom men kom alltid i tid. Man måste emellertid komma ihåg att han levde mycket ensam och inte deltog i sällskapslivet. Han visste att umgänge tar alltför mycket tid och försökte undvika detta så mycket som möjligt.

Vad Jean med tillnamnet Passepartout beträffar, var han en äkta parisare från Paris. Under de senaste fem åren hade han varit anställd som betjänt i London, men hittills hade han inte hittat en husbonde som han hade kunnat trivas med.

Passepartout var inte en betjänt av den odrägliga sorten med uppdragna axlar, näsan i vädret, egenkär min och självgod uppsyn, nej, han var en bra karl med trevligt utseende och en aning utstående läppar, som alltid var redo att yttra ett vänligt ord. Han var vänlig, tjänstvillig och förtroendeingivande. Han hade blå ögon, frisk ansiktsfärg och så fylliga kinder att han själv kunde se dem. Han var välväxt och kraftigt byggd, och de gymnastiska övningar som han hade ägnat sig åt i sin ungdom hade givit honom en herkulisk styrka. Hans bruna hår var en smula ostyrigt, men om antikens skulptörer kände till arton olika sätt att lägga upp Minervas hår, så behövde Passepartout inte mer än tre tag med kammen för att ordna sitt.

Det är mycket svårt att förutsäga hur denna öppna karaktär skall kunna komma överens med Phileas Fogg. Skall Passepar­ tout bli den till ytterlighet punktlige tjänare som hans husbonde behöver? Det får erfarenheten visa. Sedan han, som vi sett, hade fört ett ganska vagabonderande ungdomsliv, hoppades han nu på en lugnare tillvaro. Eftersom han hade hört talas om de engelska gentlemännens berömda punktlighet och orubbliga lugn, hade han hoppats att finna denna tillvaro i England, men 13

hittills hade ödet varit honom oblitt. Han hade haft tio platser utan att rota sig någonstans. Hans herrar hade varit nyckfulla eller äventyrslystna eller benägna att byta bostad – alltsammans karaktärsdrag som inte tilltalade Passepartout.

Hans senaste husbonde, den unge parlamentsledamoten lord Longsferry, fördes ofta hem av polisen, sedan han hade tillbringat natten på någon av ostronkällarna i Haymarket, och Passepartout, som framför allt ville högakta sin herre, tillät sig några vördnadsfulla anmärkningar, men dessa upptogs illa och medförde brytning. Under sin ledighet hade han fått veta att Phileas Fogg, esq., behövde en betjänt, och han hade skaffat sig upplysningar om denne gentleman. En person som levde ett så regelbundet liv, som inte var borta på nätterna, som aldrig reste någonstans och som inte för en dag avlägsnade sig från London, måste passa honom förträffligt. Och som vi redan vet, sökte han platsen och fick den.

Klockan halv tolv befann sig alltså Passepartout ensam i huset vid Savile Row. Han satte genast i gång med en inspek­ tionstur från källaren till vinden, och allt vad han såg tilltalade honom i högsta grad. Detta prydliga, stränga, nästan puritanska hus påminde enligt hans uppfattning om ett vackert snäckskal, men ett av gas upplyst och uppvärmt snäckskal, eftersom kol­ bunden vätgas sörjde för alla dess behov av ljus och värme.

Två trappor upp fann Passepartout utan svårighet sitt eget rum, och det var helt i hans smak. Elektriska ringledningar och talrör satte honom i förbindelse med de båda undre våningarna.

På spiselkransen stod en elektrisk pendyl, som på sekunden överensstämde med pendylen i Phileas Foggs sovrum.

– Det här är verkligen något för mig! utropade Passepartout förtjust.

Han lade också märke till ett anslag ovanför pendylen i sitt rum. Det var programmet för hans dagliga tjänstgöring. Hela hans dag var inrutad från klockan åtta, då herr Fogg regel­ bundet steg upp, ända till midnatt, då den ordningsälskande gentlemannen gick till sängs: 08:23 te och rostat bröd, 09:37 14

rakvatten, 09:40 kamning och så vidare. Allt var antecknat, förutsett och ordnat. Passepartout fann ett nöje i att studera detta arbetsprogram och att pränta in de olika punkterna i sitt minne.

Phileas Foggs garderob var synnerligen välordnad, och var sak fanns på sin plats. Vartenda par byxor, varje rock eller väst hade ett ordningsnummer, som alltefter årstiden angav vilken dag just det plagget skulle bäras och om det skulle användas hemma eller borta. Skorna var ordnade på samma sätt.

I detta hus vid Savile Row, som på den berömde men tank­ spridde Sheridans tid antagligen var ett oordningens tempel, härskade således nu både ordning och ett stort välstånd. Där fanns inget bibliotek, inga böcker, men det var ju onödigt, eftersom Reformklubben ställde två bibliotek till herr Foggs förfogande: det ena innehöll skönlitteratur, det andra juridik och politik. I sovrummet stod ett stort järnbeslaget kassaskåp, som var konstruerat så att det var skyddat både mot eldsvåda och mot inbrottstjuvar. Det fanns inga vapen i huset, och allt vittnade om de fredligaste vanor.

När Passepartout hade avslutat sin noggranna undersökning gnuggade han händerna, och hans breda ansikte uttryckte den största belåtenhet då han upprepade för sig själv: – Det här passar mig verkligen! Vi kommer att förstå varan­ dra fullständigt, herr Fogg! Ni är en hemkär, ordningsälskande man, regelbunden som en maskin! Ja, en maskin, gärna för mig! Jag har inget emot att betjäna den!

15

Ett samtal som kan bli dyrt för herr Fogg

P h i l e a s F o g g hade gått hemifrån klockan halv tolv, och efter att ha placerat sin högra fot 565 gånger framför den vänstra och den vänstra lika många gånger framför den högra anlände han till Reformklubbens praktfulla byggnad, som låg vid Pall Mall.

Herr Fogg begav sig genast till matsalen, vars nio fönster vet­ te mot en vacker trädgård, där träden hade börja anta höstens färger. Han tog plats vid sitt vanliga bord. Lunchen bestod av hors-d’œuvre, kokt fisk med »reading-sauce«, röd, saftig rostbiff med champinjoner, rabarber- och krusbärspaj samt chesterost, allt nedsköljt med några koppar av det utmärkta te som skördas enbart för Reformklubbens räkning.

Tretton minuter i ett reste sig vår gentleman från bordet och begav sig till stora salongen, ett mycket vackert rum med värde­ fulla konstverk på väggarna. En uppassare lämnade honom ett ouppskuret exemplar av Times, som Phileas Fogg vecklade ut med en säkerhet som vittnade om stor vana. Läsningen av denna tidning sysselsatte honom ända till en kvart i fyra, och sedan läste han Standard fram till middagen. Denna måltid serverades samma rätter som vid lunchen med tillägg av »royal british sauce«.

Tjugo minuter i sex återvände han till stora salongen och fördjupade sig i Morning Chronicle.

En halvtimme senare inträdde några andra medlemmar av klubben och närmade sig den öppna spisen, där en brasa var tänd. Det var samma herrar som Phileas Fogg brukade spela whist med: ingenjör Andrew Stuart, bankirerna John Sullivan 16

och Samuel Fallentin, bryggaren Thomas Flanagan samt Gau­ tier Ralph, en av direktörerna i Bank of England – samtliga förmögna och ansedda män, till och med i denna klubb, som bland sina ledamöter räknade spetsarna inom industrin och finansvärlden.

– Nå, Ralph, har ni hört något nytt om den där stölden? frågade Thomas Flanagan.

– Banken får aldrig igen sina pengar, inföll Andrew Stuart.

– Jag hoppas tvärtom att vi ska få fast tjuven, sade Gautier Ralph. Man har sänt de skickligaste detektiverna till alla stora hamnar i Amerika och Europa, och det blir nog svårt för ho­ nom att komma undan.

– Men har man tjuvens signalement? frågade Andrew Stuart.

– För det första så är det ingen tjuv, svarade Gautier Ralph i allvarlig ton.

– Vad säger du? En människa som lägger sig till med 55.000 pund i kontanter, är inte han en tjuv?

– Nej, sade Gautier Ralph.

– Vad är han då? En industriman? frågade John Sullivan.

– Morning Chronicle försäkrar att det är en gentleman som har gjort det.

Den som yttrade dessa ord var ingen annan än Phileas Fogg, som stack upp huvudet ur den massa papper som hade hopat sig kring honom. Samtidigt hälsade han på sina klubbkamrater.

Den händelse som männen talade om och som var föremål för en livlig diskussion i tidningarna var en stöld, som hade förövats i Bank of England tre dagar tidigare, alltså den 29 sep­ tember. En bunt sedlar som uppgick till den ofantliga summan av 55.000 pund hade på något mystiskt sätt försvunnit från förste kassörens pulpet. Någon i sällskapet på Reformklubben uttryckte sin förvåning över att tillgreppet hade kunnat ske med sådan lätthet, men direktör Ralph svarade att kassören vid tillfället var sysselsatt med att bokföra en post på tre shilling och sex pence och att det var omöjligt att ha ögonen överallt.

Man bör också ha i minnet – och det kan måhända ge en 17

förklaring till händelsen – att den beundransvärda inrättning som kallas Bank of England hyser det största förtroende till sina kunder och varken har vakter eller galler för att skydda sina skatter. Guld, silver, sedlar exponeras fritt; man litar på besökarnas ärlighet.

En framstående kännare av engelska seder och bruk har berättat att han en dag i en av bankens lokaler såg en guldtacka, som vägde över tre kilo, ligga på kassörens pulpet. Av ren nyfikenhet tog han och granskade den. Därefter lämnade han den till sin granne, som i sin tur gav den till en person vid sin sida, och så gick den ur hand i hand ända bort till slutet av en mörk korridor för att inte komma tillbaka förrän efter en halvtimme. Och kassören hade inte lyft på huvudet under hela tiden.

Den 29 september gick det emellertid inte till på samma sätt. Sedelbunten kom inte tillbaka, och då det stora uret i banklokalen slog fem och tillkännagav att stängningstiden var inne, återstod ingenting annat för Bank of England än att överföra 55.000 pund till vinst- och förlustkontot.

Sedan stölden hade blivit konstaterad, sändes landets mest berömda detektiver till de största hamnarna i världen, såsom Liverpool, Glasgow, Le Havre, Suez, Brindisi och New York.

Den som grep tjuven skulle få 2.000 pund i belöning jämte fem procent av den summa som eventuellt fanns kvar. Detek­ tiverna hade naturligtvis i uppdrag att granska alla resenärer så noga som möjligt.

Morning Chronicle hade skrivit att den som begått stölden inte tillhörde något förbrytarband, och det verkade som om tidningen skulle ha rätt. Den 29 september hade nämligen en välklädd gentleman med fint sätt och distingerat utseende iakttagits i den lokal där stölden begicks. Man hade fått ett fullständigt signalement på mannen i fråga, och detta skickades nu ut till detektiverna i England och på kontinenten. Några optimister, bland dem Gautier Ralph, hyste gott hopp om att tjuven snart skulle vara inom lås och bom.

18

Den sensationella stölden utgjorde samtalsämnet för dagen inte endast i London utan i hela England. Man diskuterade, man tog parti för och emot Londonpolisen. Och därför bör ingen förvåna sig över att höra Reformklubbens medlemmar diskutera denna fråga, i all synnerhet som en av bankens direk­ törer befann sig i sällskapet.

Den hedervärde Gautier Ralph ville inte betvivla att efter­ forskningarna skulle få en lycklig utgång. Han tog nämligen för givet att den stora belöningen skulle sporra detektiverna till att utveckla det yttersta nit och skarpsinne. Hans kollega Andrew Stuart var emellertid av en helt annan mening. Diskussionen fortsatte vid whistbordet, där Stuart och Flanagan spelade mot Fallentin och Phileas Fogg. Under spelets gång talade man inte, men mellan givarna återupptogs den avbrutna diskussionen med stor livlighet.

– Jag skulle vilja påstå att tjuven har alla trumf på hand, sade Andrew Stuart. Han är så listig att han kommer att klara sig.

– Det kan tänkas, men det finns inte ett enda land där han kan gömma sig, svarade Ralph.

– Tror ni verkligen det?

– Vart tycker ni att han ska ta vägen då?

– Det kan jag visserligen inte säga, men jorden är ju ganska stor, svarade Stuart.

– Det var den förr, sade Phileas Fogg med låg röst. Det är ni som ska kupera, återtog han och räckte fram kortleken till Flanagan.

Spelet fortsatte och avbröt samtalet. Men snart tog Stuart upp ämnet på nytt genom att fråga: – Förr? Hur så? Menar ni att jorden har blivit mindre?

– Utan tvivel, svarade Gautier Ralph. Jag håller med herr Fogg. Jorden har blivit mindre. Numera kan man fara runt den på tiondelen så lång tid som för hundra år sedan. Och det är just det som kommer att göra efterforskningarna så mycket lättare.

– Och även göra det lättare för tjuven att komma undan.

19

– Det är er tur att spela ut, herr Stuart, sade Phileas Fogg.

Den klentrogne Stuart var inte så lätt att övertyga, och när omgången var slut sade han: – Herr Ralph, jag måste erkänna att ni har funnit på ett lustigt sätt att förklara hur jorden har blivit mindre. Alltså för att man nu kan resa jorden runt på tre månader…

– På 80 dagar, inföll Phileas Fogg.

– Ja, mina herrar, instämde John Sullivan. Man kan fak­ tiskt resa jorden runt på 80 dagar sedan järnvägen Rothal–­ Allahabad på Great Indian Peninsular Railway öppnades. Här är Morning Chronicles beräkning: London–Suez via Mont-Cenis och Brindisi, järnväg och post­ ångare, 7 dagar.

Suez–Bombay, postfartyg, 13 dagar.

Bombay–Calcutta, järnväg, 3 dagar.

Calcutta–Hongkong, postfartyg, 13 dagar.

Hongkong–Yokohama, postfartyg, 6 dagar.

Yokohama–San Francisco, postfartyg, 22 dagar.

San Francisco–New York, järnväg, 7 dagar.

New York–London, postfartyg och järnväg, 9 dagar.

Summa 80 dagar.

– Ja, på 80 dagar! utbrast Andrew Stuart och sakade av misstag en trumf. Men då har man inte räknat med dåligt väder, motvind, skeppsbrott, järnvägsolyckor och så vidare.

– Allt är medräknat, svarade Phileas Fogg och fortsatte att spela, för nu fortsatte diskussionen trots spelet.

Andrew Stuart, som stod i tur att ge, samlade ihop korten och sade: – I teorin har ni kanske rätt, herr Fogg, men i praktiken…

– Även i praktiken, herr Stuart.

– Det skulle jag bra gärna vilja se!

– Det beror bara på er själv. Låt oss resa tillsammans!

– Bevare mig väl! utropade Stuart. Men jag slår vad om 20

4.000 pund att det är omöjligt att göra en sådan resa.

– Tvärtom! Det är fullt möjligt, svarade herr Fogg.

– Nåväl, gör den då!

– Jorden runt på 80 dagar?

– Ja! – Varför inte? Jag ska göra den.

– När?

– Genast.

– Det är ju rena vansinnet! utbrast herr Stuart, som började bli förargad över sin motspelares tvärsäkerhet. Låt oss fortsätta spelet!

– I så fall får ni vara vänlig att ge om, sade Phileas Fogg. Ni har nämligen just givit fel.

Andrew Stuart tog tillbaka korten med darrande hand, men plötsligt lade han ner dem på bordet och sade: – Låt gå då, herr Fogg, jag håller 4.000 pund…

– Lugna er, min käre Stuart, det kan väl ändå inte vara ert allvar, sade Fallentin.

– När jag slår vad om en sak menar jag alltid allvar, svarade Stuart.

– Antaget! sade Phileas Fogg och vände sig till de övriga. Jag har 20.000 pund deponerade hos Baring Brothers. Jag satsar dem gärna på det här vadet.

– 20.000! utropade John Sullivan. 20.000 pund som ni kan förlora genom ett oförutsett hinder!

– Det finns ingenting oförutsett, svarade herr Fogg kallt.

– Men herr Fogg, denna tidrymd av 80 dagar är väl endast beräknad som ett minimum.

– Ett väl använt minimum räcker alltid.

– Men för att inte överskrida det måste ni med matematisk noggrannhet hoppa från järnväg till postfartyg och från post­ fartyg till järnväg.

– Jag ska hoppa matematiskt!

– Nu skämtar ni!

– En riktig engelsman skämtar aldrig när det gäller en så all­ 21

varlig sak som ett vad, svarade Phileas Fogg. Jag håller 20.000 pund mot vem som vill att jag ska resa jorden runt på 80 dagar eller 1.920 timmar eller 115.200 minuter. Antar ni vadet?

– Vi antar det! svarade herrar Stuart, Fallentin, Sullivan, Flana­gan och Ralph, sedan de sinsemellan hade kommit över­ ens om villkoren.

– Bra! sade herr Fogg. Tåget till Dover går klockan 20:45.

Jag reser med det.

– Redan i kväll? frågade Stuart.

– Ja, i kväll, svarade Phileas Fogg.

Sedan han hade rådfrågat sin fickalmanacka, tillade han: – Eftersom det är onsdagen den 2 oktober i dag, bör jag vara tillbaka i London, här i Reformklubbens salong, lördagen den 21 december klockan 20:45 på kvällen. Kommer jag inte, är de 20.000 pund som står på mitt konto hos Baring Brothers era, mina herrar. Här är en check på beloppet.

Man satte upp ett vadprotokoll, som genast undertecknades av de sex herrarna. Phileas Fogg var fortfarande lika lugn. Det var säkerligen inte av vinstbegär som han hade hållit detta vad, och han hade nöjt sig med att satsa 20.000 pund, hälften av sin förmögenhet, därför att han räknade med att den andra hälften skulle gå åt för att finansiera det svåra – kanske hopp­ lösa – företaget. Hans motståndare verkade lite ångerköpta, visserligen inte över vadsummans storlek men över de hårda villkor som Phileas Fogg hade gått med på.

När klockan slog sju föreslog de herr Fogg att avbryta whist­ partiet för att han skulle hinna göra sina förberedelser för resan.

– Jag är alltid resklar, sade den orubblige gentlemannen och delade ut en ny giv. Ruter är trumf. Ni spelar ut, herr Stuart.

22

Phileas Fogg gör sin betjänt förvånad

K l o c k a n tjugofem minuter över sju tog Phileas Fogg, som hade vunnit tjugo guineas, avsked av sina vänner och lämnade Reformklubben. Tio minuter i åtta öppnade han ytterdörren till sitt hus och steg in.

Passepartout, som noga hade studerat sitt dagsprogram, blev tämligen överraskad när han fick höra sin husbonde göra sig skyldig till en så avvikande handling som att komma hem vid denna tid på kvällen i stället för vid midnatt, då han enligt planen skulle vara att vänta.

Så snart Phileas Fogg hade kommit upp på sitt rum kallade han på Passepartout.

Passepartout svarade inte. Kallelsen kunde inte gälla honom, eftersom tiden inte var inne.

– Passepartout! upprepade herr Fogg utan att höja rösten.

Passepartout infann sig.

– Det är andra gången jag ropar på er, sade herr Fogg.

– Men klockan är ju inte tolv än, svarade Passepartout med klockan i handen.

– Jag vet det, återtog Phileas Fogg. Jag har inte heller gjort er några förebråelser. Om tio minuter reser vi över Dover till Calais.

Fransmannen förvred sitt runda ansikte i något som liknade en grimas. Det var tydligt att han inte hade uppfattat vad det rörde sig om.

– Ska herrn resa bort? frågade han.

– Ja, svarade herr Fogg. Vi ska resa jorden runt.

23

Passepartout visade alla tecken till en förvåning som grän­ sade till bestörtning.

– Resa jorden runt! mumlade han.

– Ja, på 80 dagar, förklarade Phileas Fogg. Vi har alltså inte en minut att förlora.

– Men bagaget? sade Passepartout och vaggade omedvetet med huvudet från höger till vänster.

– Det behövs inget bagage. En kappsäck med ett par skjortor och tre par strumpor, det är allt. Packa ner lika mycket för egen del. Resten kan vi köpa på vägen. Ta med min ulster och min resfilt och se till att ni tar på er grova skor. För övrigt kommer vi att gå till fots bara helt obetydligt eller inte alls. Skynda på nu!

Passepartout skulle gärna ha velat svara, men han kunde inte. Han lämnade herr Foggs rum och gick upp till sitt eget, föll ner på en stol och gav uttryck åt sin förvåning med några kraftuttryck på sitt hemlands tungomål.

– Det här var nästan för mycket! sade han. Och jag som ville leva i lugn och ro!

Mekaniskt gjorde han sina förberedelser för resan. Jorden runt på 80 dagar! Hade han råkat ut för en galning? Nej, det hela måste vara ett skämt. Man kunde resa till Dover, ja, gärna ända till Calais – han hade ingenting emot att efter fem år åter få trampa sitt fosterlands jord. Kanske var Paris resans mål? För sin del skulle han med största glädje återse sin glada fädernestad, och utan tvivel skulle hans husbonde, som var så sparsam med stegen, stanna där. Ja, helt säkert, men det var i alla händelser ett faktum att han skulle resa bort, att han skulle byta vistelseort, denne gentleman som hittills hade levat som en snigel i sitt skal.

Klockan åtta hade Passepartout packat den lilla kappsäck som innehöll hans och hans husbondes garderob. Han stängde omsorgsfullt dörren till sitt rum och gick ner till herr Fogg.

Herr Fogg var färdig. Under armen bar han Bradshaw’s Continental Railway Steam Transit and General Guide, som borde innehålla alla nödvändiga upplysningar om resan. Han 24

tog kappsäcken från Passepartout och stoppade ner en tjock bunt pundsedlar, dessa förnämliga papper som står högt i kurs överallt i världen.

– Ingenting glömt? frågade han.

– Ingenting, herrn.

– Min ulster och min resfilt?

– De är här.

– Bra! Ta kappsäcken!

Herr Fogg lämnade tillbaka kappsäcken till Passepartout medan han tillade: – Och var rädd om den, för den innehåller 20.000 pund.

Passepartout höll på att tappa kappsäcken i golvet. Det verkade som om han trodde att de 20.000 punden hade varit av guld.

Därefter gick husbonden och betjänten ner, och ytterdörren åt gatan låstes med dubbla slag.

De begav sig till en droskstation i änden på Savile Row och steg in i en droska som snabbt förde dem till Charing Cross Station, utgångspunkt för en gren av South Eastern Railway.

Tjugo minuter över åtta stannade vagnen utanför stationens gallerport. Passepartout hoppade ur. Hans husbonde följde efter och betalade kusken.

I samma ögonblick närmade sig en stackars tiggerska, som gick barfota i smutsen och höll ett barn i handen. Hennes kläder var trasiga och hon hade en eländig sjal över axlarna.

Hon bad herr Fogg om en allmosa.

Herr Fogg tog upp ur fickan de tjugo guineas som han hade vunnit på whistpartiet och räckte dem till kvinnan.

– Var så god, stackars kvinna, jag är glad över att jag har mött er, sade han.

Sedan fortsatte han.

Passepartout kände något fuktigt i ögonvrån. Hans husbonde hade stigit i hans aktning.

Herr Fogg och han gick genast in i väntsalen, där betjänten fick i uppdrag att köpa två förstaklassbiljetter till Paris. Sedan 25