MARIUS
C. Stoicescu
För ung för att vara klok
Till alla föräldrar från hela mitt hjärta
Fรถr ung fรถr att vara klok
MARIUS C. STOICESCU
För ung för att vara klok Till alla föräldrar från hela mitt hjärta
© Marius C. Stoicescu Medverkande Patricia & Patrik Stoicescu Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7463-703-8
Innehållsförteckning Flugor och spindlar
7
Epikris
22
Tider
24
Mischa
37
Syndernas förlåtelse
43
Guds straff
50
Rädslan
52
Pavan
57
Isfabriken
60
Likvagnen
63
Olyckan
66
Sierska
75
Tvätterskan
82
Tjuven
84
Gudmor
88
Svarten
92
Tider
96
Papá
99
Ängeln med fräknar
115
Bebbe
130
Barn och förälder
148
Nya föräldrar
149
Flugor och spindlar ”Två saker är oändliga – universum och människans dumhet. Och när det gäller universum så är jag inte helt säker.” Einstein
En av våra sommarlekar var att fånga flugor. Det gick till så
här: en snabb rörelse med kupad hand och flugan var antingen i näven eller borta, för flugan var också snabb och lyckades ibland komma undan. För mig var det en gåta hur det i deras lilla huvud kunde finnas plats för livsbevarelsedriften och hur flugorna kunde skilja på det som var farligt och inte. Flugan kunde till exempel sätta sig på min hand, men om jag kupade handen med avsikt att fånga den, så flög den iväg. Visste flugan när någonting var farligt eller inte, var den rädd också? Kanske var den rädd som jag, kanske på ett annat sätt, eller så kanske kunde den läsa människans tankar genom telepati. Så grymt det vore, tänkte jag, om flugorna visste vad jag tänkte om läraren till fjärde klassen. Och inte bara om honom … Det var sommar och flugorna fanns överallt. De var en pest både för människor och djur. Hästarna fick dem på kroppen och försökte få bort dem genom att vifta med svansen eller darra med huden. De flög även in i ögonen, i näsan och i munnen och hästarna blev frustrerade av maktlöshet. Hundarna brukade fånga dem i luften, men vi, vi var lika hjälplösa som hästarna. De satte sig överallt i ansiktet och på maten. Det var mängder av dem i köket och i sovrummet. Svarta flugor, gröna flugor, små flugor och stora flugor som getingar. Även deras surrande ljud när de flög var störande. Vi 7
alla hatade dem. Jag, Mischa, Vajda och några andra tävlade om vem som kunde fånga flest. Vi gjorde var sin hög av döda flugor på bordet som vi räknade och till slut utsågs en vinnare. Barn kan vara grymma. De vet inte om en fisk eller en fluga kan få ont och vi var inget undantag. En annan lek med flugorna var att dra av deras vingar, binda en tråd runt midjan och på tråden hängde vi en bit papper som vi lastade med små gruskorn. Vi sa att vi gjorde dem till minihästar. Vi jagade även katter och hundar. Jag vill inte berätta hur vi gjorde för andra ungar kan ta efter och jag vill inte bli stämplad som djurplågare. OK, vi var insektplågare och mördare men ingen som brydde om det. Men djurplågare var vi inte. Jag älskade min hund och mer än en gång räddade jag grannens katt när den var i underläge, trängd i en vrå, och hunden redo att sätta sina tänder i kattens nacke. Men främmande hundar och katter som sprang omkring var en annan sak. Vi behandlade dem som inkräktare, ungefär som flugorna. Men det var fel, tycker jag nu, mycket som vi gjorde då är inte OK nu, tiderna ändras och med det folks inställning till saker och ting. Enligt min uppfattning var det vi och spindlarna som var flugornas värsta fiender. Spindlarna, måste jag säga, var ännu värre än oss. Det pågick ett ständigt krig mellan spindlar och flugor. Saken var välkänd men det togs aldrig upp på Förenta Nationernas fredskonferens trots att alla länder var drabbade av krigshandlingar mellan dessa två fiender. Kriget hade pågått sedan urminnes tider – spindlarna gjorde allt mer sofistikerade och utbredda nät och flugorna svarade listigt genom att doppa sina ben i all möjlig skit, smutsa ner fönstren, så att folk skulle tvätta dem, förstöra näten och döda spindlarna. Vad smarta de var – det är därifrån kommer ordspråket ”smart som en fluga”– det är inte många som känner till det. Ordspråket var i alla fall i vardagsbruk på vår skola, ungefär som ”absolut” nuförtiden. Jag har glömt att nämna en väldigt viktig sak som blev start8
skottet till den händelse-utveckling som sedan skulle komma att följa. Nämligen att det fanns en skicklig fotograf på vår huvudgata, nära biografen. Han tog jättefina bröllopsbilder, bilder på bebisar och på vem som helst. Han kunde få en apa att se ut som en brud, så skicklig var han. Han var naturälskare och tog fantastiska bilder på solnedgång och fullmåne, men den här gången hade han tagit en bild på en fluga som hade fastnat i ett spindelnät. Bilden satt i butiksfönstret, så att alla som gick förbi eller gick på bio kunde se hur flugan blev frihetsberövad medan spindeln sakta och plågsamt mördade flugan och sög dennes blod. Bilden, förstorad hundra gånger, var hemsk och gjorde stort intryck på folk, även på mig och Mischa. En tidning publicerade bilden på en hel sida och den blev känd över hela landet. Många blev arga över spindelns agerande och hans respektlöshet gentemot en annan ras. Folk skrev protest inlägg i tidningar och sociala medier. Som följd bildades en förening, FSOFFI, alltså Föreningen för Skydd och Försvar av Flugornas Intresse, förkortad FFFluga, vars syfte var att skydda flugorna och förstås samtidigt uppmanade hela befolkningen genom annonser i tidningen och radio att förstöra alla spindelnät. Som svar till FFFluga publicerade en annan tidning en artikel författad av en professor i naturvetenskap. Artikeln belyste problemet – att genom förstörandet av spindelnäten skulle många spindelarter komma att försvinna. Därmed borde spindeln utlysas som utrotningshotad och således hamna under världsnaturfondens beskydd. Som följd bildades Föreningen för Skydd och Försvar av Spindlarnas Intresse, FSOFSI, eller FFSpindel. FFFluga kunde inte svälja ståndpunkten i artikeln. Det hela togs till och med som en förolämpning och det gavs i uppdrag till en vetenskapsman att skriva en artikel om flugans roll i naturens ekologi. Artikeln argumenterade att eftersom det finns många fågelarter, samt fladdermöss, spindlar, hundar 9
och katter, som åt flugor, var därmed även deras existens hotad. Det blev en underbar artikel, men många tyckte att artikeln saknade saklig bevisning. Det finns ju vetenskapsmän som kan tillverka ”vetenskapliga bevis” som tagna ur luften. Men det gör inte så mycket, ibland visar det sig att även påhittade bevis duger lika bra som de vetenskapliga. Ett bra exempel är när man trodde att jorden var platt eller att solen snurrade runt jorden. Det finns även aktuella exempel som är ännu värre. FFSpindel tänkte inte ge sig och svarade genom att tillverka leksaksspindlar som man gav bort till barnen, sådana som man slänger på väggen, där de klibbar fast och sedan rullar ner som de vore levande. Några barn hade även riktiga spindlar som husdjur som de skrytsamt tog med till skolan i en liten burk. En lärare som var förtjust i spindlar gav barnen i uppdrag att skriva en uppsats ”Min spindel och jag”, vilket satte flug-barnen i en svår position. Inte nog med det, spindel-barnen hittade på en retsam ramsa: ”Flyg fula fluga flyg, och den fula flugan flög” och lurade flug-barnen att upprepa den. De blev ofta utskrattade på grund av det. Detta var oerhört fräckt tyckte FFFlugaföreningen, att flug-barnen blev mobbade på det viset. Dessutom hade många barn och även vuxna spindelfobi. För att besvara spindel-barnens mobbning tillverkades plastflugor i form av majblommor, för att dela ut dem till barnen. De var väldigt söta, men barnen ville inte ha dem eftersom de inte kunde flyga. FFFluga gav inte upp utan gick till massmedia och anklagade FFSpindel för falsk propaganda. Vidare stämde de FFSpindel i rätten för rashat. Tingsrätten gav FFFluga rätt. FFSpindel överklagade. Deras advokat hade hittat ett hål i lagen, rashat var inte ett brott hos insekter och de fick rätt i hovrätten. FFFluga överklagade till Högsta domstolen, där FFSpindel befanns skyldig till antiflugism. 10
Det är berättelsen om en tid och en plats som betraktas genom ett barns sätt att se på världen. Berättelsen skildrar en tid efter första världskriget då staden som pojken lever i delvis ligger i ruiner. Det sker mycket runt omkring honom och han vill vara ute på gatan där det händer saker. Han är både åskådare och deltagare i gatans liv. Både föräldrarna och lärarna i skolan är missnöjda över hans beteende och hans moder tror att han kommer att korrigeras genom att aga honom. Han växer och allting omkring honom förändrar sig vilket förvirrar honom. Han försöker förändra sig och anpassa sig till de krav som ställs utav samhället. Hans barndomskompis blir däremot en vetenskapsman, en supersapiens. Trots skillnaden mellan de två blir deras vänskap levande, de två behöver varandra på något sätt.
ISBN: 978-91-7463-703-8
www.bod.se