Solen var fortfarande het när Malik spände hästen för kärran. Det var egentligen ingen tid för att bege sig någonstans, varken för man eller djur, men han hade lovat att hämta Awa från marknaden och ville få det gjort innan kvällen. Han plockade ihop sina saker och gick bort till Awas mor. Hon var på besök under ett par dagar och hjälpte till med de små som inte gick i skolan. Det gav Awa en chans att åka till staden och sälja av grönsakerna hon odlade i sin trädgård, den hon vattnade från den gamla brunnen som inte längre gav tjänligt dricksvatten. Det var en bra inkomstkälla innan regnen kom och man kunde odla i större skala. Mormodern satt i skuggan av mangoträdet på gårdsplanen med barnen. En av dem vilade med huvudet i hennes knä, samsades med en skål bönor som skulle rensas. Den andra lekte med stenar som hon byggde till en liten pyramid i sanden. ”Jag åker nu”, sa han. ”Kan du köpa mig lite kolanötter?” undrade den gamla och kikade på honom med sitt goda öga. Malik såg på henne och på de få, trasiga tänder hon hade kvar och frågade sig själv vad hon hade att tugga med. Men han nickade. Hon var gammal. Skulle få det hon önskade. Dessutom var hon Awas mor. ”Visst”, sa han. ”Vi är tillbaka innan kvällen.” Han styrde ut kärran på den smala stigen som gick mellan deras och hans kusins gårdsplan, och så vidare ut mellan andra husklungor fram till vägen som korsade byn. Han såg ingen, 7
men bakom varje staket, från varje gårdsplan hördes dämpade röster av middagsvilande grannar. De var släkt, på ett eller annat sätt, via blodsband eller giftermål. Han kände dem alla, och de kände honom. De var mer eller mindre vänner, men det i sig spelade ingen roll; i den väv som är livet var de för evigt sammanlänkade, och allt någon gjorde påverkade de andra, var allas angelägenhet. I vävens nätverk var de alla skyddade, omgärdade, insnärjda. Hälsningar, dova bakom staket, följde honom och han besvarade. Och så frågan som alltid ställdes: ”Vart ska du?” Han svarade fåordigt: ”In till staden.” Ingen bad om skjuts nu, det var om morgnarna folk hade ärende dit. Men man måste ändå veta. Hästen gnetade fram i sanden längs de smala passagerna mellan inhägnader, men så snart han drog kärran upp på vägen ut ur byn kunde hästen springa lättare på den packade jorden. Malik manade på hästen att sätta fart, satte sig tillrätta och andades djupt. Axlarna sänktes. Vägen var bred, gav rum för två par vagnshjul, men nu var den tom. Dold från blickarna. Nätet lite lösare. Han mötte någon enstaka vagn eller gående och lyfte handen till hälsning. Snart var han helt själv på vägen, lugnad av hästhovarnas regelbundna, dova dunsande mot den hårda sanden. Han satt böjd, blicken fäst på hästens muskler och dammet som steg från vägen. Kände den kvava, tunga luften pressa honom ner mot vagnens träsits. Som alltid när han själv var overksam blev tankarna desto mer aktiva. I huvudet räknade han dagar, räknade utsädet han sparat, räknade hirsen som fanns kvar att äta innan nästa skörd. Tankarna gick trögt i hettan men de höll honom på plats. Höll 8
honom i nuet. I verkligheten. Så suckade han, sträckte på sig, lyfte på läderhatten och torkade ränderna av svett som rann längs tinningarna ner på halsen. Han utbrast högt: ”När kommer regnen?” Han pratade ofta högt när han var själv. Intalade sig att det var till hästen. Men det gjorde honom lugn att höra sin röst. Den lät mänsklig, förnuftig, pålitlig. ”Det dröjer och vi borde få utsädet i marken. Förråden kommer att ta slut.” Han blickade motvilligt upp mot himmelen efter några tecken på förändring, men den välvde sig lika perfekt polerat vitblå som alltid, utan minsta smuts eller spricka i sin yta. Han suckade och blev tyst. Försjönk i tankar. Men nu lyckades han inte längre hålla emot. Tankarna blev oförnuftiga, opålitliga. Plötsligt stannade hästen och började trampa bakåt med ryckiga rörelser och oroliga ögon. Malik tittade upp. Allt var helt stilla. Hettan dallrade. Ingen fanns i närheten. Så såg han framför hästen det höjda huvudet av ormen. Försiktigt lät han hästen backa några meter och lugna sig. Så klev han ner från vagnen och ledde hästen i en halvcirkel runt ormen, längs andra sidan vägen. När de var på säkert avstånd stannade han. Han beredde sig på att stiga upp i vagnen men så drogs hans blick till ormen som fortfarande låg kvar på vägen, helt säker i sin makt. Malik tittade på den, började långsamt gå mot den. När han kom för nära lyfte ormen sitt huvud och väste. Malik satte sig på huk och följde ormens tunga. Föreställde sig hur giftet skulle pumpa genom hans kropp. Tanken gjorde honom lugn. Skramlet av en annalkande kärra fick honom att rycka till. Han släppte ormens tunga med blicken och såg in i dess ögon. ”Jag är inte rädd”, sa han tyst och lugnt. 9
Så tog han snabbt, utan tvekan, ormen i svansen och slängde den med ett ryck in i snåren. Än en gång hade verkligheten räddat honom. Kärran nådde platsen samtidigt som Malik var på väg upp i sin vagn igen. De båda kuskarna hälsade och Malik nämnde kort om ormen på vägen, som förklaring varför han stannat. Kusken tackade honom och körde förbi. Malik satt på vagnen men väntade med att åka vidare. Kände tröttheten bränna bakom ögonen, minnena färdiga att ta över och tappa honom på all kraft. Platsen där ormen visat sig var vid krönet av en mjukt välvd ås som sträckte sig från slätterna i norr till kullarna i söder och som skiljde byn från staden. Den skyddade byn från de värsta sandstormarna från de öppna fälten i nordväst och gav också området varmare dagar och svalare nätter. Härifrån krönet såg man ända bort till stadens yttre kvarter. För den som en gång farit längre kunde man här i tanken se hur vägen slingrade vidare, förbi marknad och affärer, ut till det vilda igen och bort mot väster, mot havet, mot större städer, länder som ingen här hört talas om, platser där ingen känner dig eller vet vem du är. Malik blundade och kände yrseln av begäret till frihet. Att släppa allt, lämna bördan av det förflutna, fly till platser där du kan börja om. En gång, för ett halvt liv sedan, hade han stått just här och tagit beslutet att verkligen ge sig av, lämna allt bakom sig. Sanningen var att han inte hade haft något val. Dagen då det hände var plötsligt i hans huvud, lika tydlig som sanden på vägen. Maliks far var fruktad. Av byn liksom av sin familj. Han hade både armstyrka och viljekraft och han tvekade aldrig att använda 10
dem. Byns äldste och traditionella chef var en mild man med tålamod och ett lyssnande öra, och han vände sig ofta till Maliks far för råd, men också för hjälp att hålla ordning i byn. Det förhindrade bråk och konflikter eftersom ingen vågade sätta sig upp mot honom. Maliks far trodde på disciplin och respekt för ledare, och han såg sig själv som den främste. Den som inte följde i ledet måste straffas och med eller utan våld tillrättavisas. Men även om våld användes i olika sammanhang där fadern hade makt, var det främst i familjen som han slog regelbundet. Det fanns ofta inget direkt skäl och aldrig något ifrågasättande. Han hade rätten och därför slog han: sin fru för att kuva, sina barn för att uppfostra. Malik ville, mer än sitt liv, göra fadern nöjd. Någon gång när han var barn hade det hänt att fadern sett på honom med ett leende, men när Malik var på väg att lämna pojkstadiet och bli en ung man blev fadern hårdare. Något i Malik hade börjat röra sig, fråga varför. I tanken protesterade han, stoppade slagen, satte upp handen och skyddade sig och familjen, men respekten och skräcken satt så djupt att han inte kunde göra eller säga något. Och fadern, som hade ögon som såg in i själen, slog ner utan nåd när han anade upproret. Men så en dag när Malik blivit ett huvud högre än fadern, och fadern utan synlig orsak började slå Maliks mor, blev det för mycket för Malik. Minnesbilder blandades med det som hände framför honom: knytnävar slår mot huvud, modern faller till marken, kryper ihop längst in i hyddan, armar fulla av sår som lagar mat i tystnaden efteråt. Malik orkade inte en gång till. Han ställde sig emellan föräldrarna: ”Snälla far, låt mamma vara!” 11
Faderns andetag väste när han hejdades och han stirrade på Malik med ögon röda av ilska. ”Ur vägen, din valp!” Orden kom hackigt. Rösten stockade sig av vrede. Malik kände moderns hand på sin axel, som för att fösa honom åt sidan. ”Lämna mamma ifred”, upprepade Malik tyst. ”Slå mig istället.” Faderns ögon glänste till och hela hans uppmärksamhet riktades genast mot Malik. Ursinnig över Maliks protest, men triumferande i sin makt att besegra sin son, som nu annars var starkare än han, slog han honom nästan till döds. Fadern hindrades först när grannmännen kom in och höll honom tillbaka. Ingen ville ha blodskuld i byn. Malik tog emot slagen utan motstånd. Han var som en hund som kedjats fast, och trots att han var stark nog att ta sig loss, var han fortfarande totalt i sin herres våld. Efter denna händelse for fadern bort för ärenden och var borta i ett par veckor. Familjen hemma rörde sig först försiktigt som för att inte väcka ett vilddjur, så efter hand gick de lite rakare, hans mor till och med skrattade en dag. Malik hjälpte henne med allt han kunde komma på, även det som normalt sågs som kvinnogöra: bära vatten, diska grytor, rensa hennes grönsaksland. Hon sa inget men hennes trötta ögon log mot honom och han kände värmen som hans fars närvaro förskingrat. Så kom han hem. Det var i tidig kvällning och de hade satt sig att äta. Hela familjen stelnade så fort de hörde hans röst bakom staketet. Malik kände hur maten han just stoppat i munnen var för mycket att svälja. När fadern blev synlig och stegade 12
upp mot familjen som hukade runt matskålen, kände Malik doften av alkohol. Fadern brukade inte dricka. Vad skulle det göra med hans våldsamhet? De fick svaret direkt. Han gick rakt fram till skålen och sparkade på den. ”Vad är det här för mat?” väste han. ”Ska du inte servera din man kött när han kommer hem?” De hade alla flugit upp och stod osäkra, väntade. Så gick fadern fram till sin hustru och tog hårt hennes handled. Då brast Maliks kedja. På ett ögonblick var han bakom fadern och tog tag i hans hand, höll honom tillbaka. Tvingade honom med den unga, nyktra, ursinniga mannens styrka att släppa modern. Han drog honom bort mot hyddans vägg, pressade honom mot den och höll honom fast där i ett järngrepp. Med sitt ansikte tätt intill sin fars sa han lågt: ”Du rör aldrig min mor mer!” Fadern blev alldeles stilla. Hans mun var halvöppen och ögonen flackade. Han försökte rycka sig loss men kom inte ur fläcken. Då kom skräcken. Malik kunde se den rinna genom ansiktet och ner på halsen. Hans kropp blev mjuk och lös, inget motstånd fanns kvar. Bakom dem kom nu flera män med byäldsten. De lossade Maliks grepp om fadern och tog dem åt var sitt håll. Det var uppenbart för alla att striden var över men man ville ändå förhindra att något otänkbart gjordes. I skydd från sonen hårdnade faderns ansikte. Med en röst mättad av bottenlöst hat sa han: ”Här finns inte plats för två huvuden.” Malik förstod. Byäldsten förstod. Männen förstod. Hans mor förstod men grät ändå. Hans yngre syskon såg tyst bedjande på honom när han packade ett knyte med sina få, egna saker, men visste att deras röst inte hade någon plats. Malik hade gjort det 13
förbjudna. När han satte sig upp mot sin egen far blev han ett hot mot det man kallade frid men som betydde att alla höll sig på sin plats utan att någonsin protestera. Man kunde försökt jämka dem, få tillbaka ordningen, men alla där visste att det var en omöjlighet med Maliks far. Kanske fanns sympatier för den unge Malik bland dem som känt av hans fars grymhet, men det spelade ingen roll. Gruppen och traditionerna gick före individens rätt. Det var så man överlevt hittills i en hård och farlig värld. Så Malik tog farväl av syskonen och av sin mor, lyfte handen till hälsning åt männen och åt byäldsten, gick förbi sin far utan att se åt honom – och lämnade. När han kommit till åsen, halvvägs in till staden, stannade han och insåg att han var ensam, utan grupp: det värsta tänkbara straffet. Samtidigt kom frågorna: Hade han förtjänat det? Varför hade han aldrig lyckats göra sin far nöjd? Varför hade han inte kunnat skydda sin mor? Och så insikten: nu kunde han aldrig mer göra det. Då vek sig hans ben, han sjönk ner vid vägkanten, som förlamad av ensamhet, skuld och skräck. Så kom en nästan omärklig bris från havet, ett löfte om en annan värld. Malik drog in luft, tyglade sina känslor, såg sig bakåt en gång till och sedan inte mer. Han for långt. Ända till landets huvudstad vid havet. Till en början njöt han. Han var ung och obunden, fri från fadern och från byns kontroll. Men utan återhållande band hände det allt oftare att ilskan han så länge hållit i schack steg som ett rus i honom och fick honom att förlora behärskningen. Han hamnade i bråk för ingenting, fick dåligt rykte och hade snart svårt att få ens enkla dagsarbeten. Hans vänner var unga män med problem liknande hans egna. Ensamma, våldsamma, olyckliga. 14
En kväll tog han steget att dricka, trots att han lovat sig själv att aldrig göra det. Dagen efter vaknade han i en cell hos polisen. Han såg sig själv, illaluktande och sårig. Hans kropp var sliten av slagsmål och misskötsel, hans själ trasig av ensamhet. I sitt värkande huvud tog han beslutet att ändra sin situation. När han senare på dagen blev utsläppt gick han inte tillbaka till det kvarter där han var känd, utan drog sig ut mot hamnområdena. Han såg männen som arbetade hårt i solen, bar lådor, körde vagnar, svettades, ropade till varandra. Tonen var rå, ibland aggressiv, men deras styrka och ilska var kanaliserad till något annat än att förstöra. Tänk att få höra till! Att få vara del av en grupp som arbetar tillsammans! Malik sökte med blicken bland byggnaderna efter något kontor eller en värvningsplats för nya arbetare. Så såg han istället anslaget utanför en öppen dörr: ”Bli en av oss! Gå med i armén!” Han gick närmare och tittade. Han kunde bokstäverna från några år i skolan men var inte van att läsa. Här var det dock tydligt från bilden vad som söktes: unga, starka män som ville bli stiliga, respektingivande soldater. Malik gick in, tog värvning samma dag och den kvällen sov han redan i en av barackerna för de nya. Hästen frustade och stampade med hovarna, och Malik tvingade sig tillbaka till nuet. Han böjde sig ner och tog tyglarna. Varje plats har minnen, men du måste värja dig. Annars river varje steg upp sår som du försöker läka. Malik drog ett djupt andetag och rätade på ryggen. Så smackade han och hästen småsprang med ny energi. Framme i staden lämnade han kärra och häst utanför marknaden och gick själv vidare ett kvarter bort. Där låg en butik 15
som sålde allt som inte gick att äta eller klä sig med. Han behövde en reservdel för sin plog och diskuterade behovet med ägaren, en gammal bekant. Under tiden gick pratet som vanligt bland männen som stod där för att handla, sälja eller bara fördriva tiden med diskussion. ”Nå, vad tror du Malik”, sa en av dem. ”Blir det något regn snart?” Frågan ställdes oundvikligt och konstant, och svaret var givet. ”Det kommer om Gud så vill.” Svaret möttes av ett gillande, jakande mummel. Som sig borde. Ingen ifrågasatte tingens ordning. Man kanske frågade sig lite, undrade vad makternas syfte var med att oroa människorna gång på gång, men så återvände man till fållan och böjde sig för att det som är större bestämmer. Tyst och snabbt, för att inte reta upp illvilliga krafter. Malik kände hur banden mot jorden höll honom tyst, men han ville säga emot, visste inte om han orkade foga sig mer. Ville säga att det inte var värt det, att hur mycket man än försöker, lyder, bevekar så får man ändå aldrig frid. Man är jordens slav till döden. Och hur mycket man än ångrar sig, försöker gottgöra, så får man aldrig absolution. Minnena är kvar. Tyngden. Skulden. ”Jag tänker laga min plog ikväll”, sa han plötsligt och efter en kort paus utmanande han de andra och tingen: ”Jag tror det blir regn i natt.” Männen tystnade och väntade. Och så till sist la han till: ”Om Gud vill.” Männen nickade, nöjda. Awa dröjde. Malik slog sig ner i vagnen, i skuggan under ett träd. Kunde inte hindra minnena från att komma, igen. 16
Till en början blev armén hans räddning. Malik fick utbildning, även i att läsa och skriva ordentligt, lärde sig att använda sin styrka effektivt och uthålligt, tränades i att hålla huvudet kallt och tygla ilskan till en tillgång, ett bränsle vid behov. Han skickades iväg med sin grupp för att strida i en situation utanför landet, klarade verklighetens eldprov och sågs sedan som erfaren. Han kände sin styrka och makt, och bestämde sig för att ingen någonsin skulle få trycka ner honom igen. Aldrig mer skulle han skämmas över sin svaghet. Som soldat, och efter hand befäl, blev Malik del av en grupp män med obestridlig lojalitet inför en gemensam uppgift. Han blev respekterad för sitt kyliga huvud, men med tiden också fruktad för den ilska han släppte fram i strid. Ingen ville vara hans fiende, men inte heller hans vän. Ingen utom Youssouf. När Malik efter nästan tio år kom tillbaka till sitt hem och sin by hade fadern försvunnit bort i åldersdimmor. Han dog strax efteråt. En förklaring till faderns hat blev aldrig möjlig, än mindre en försoning. Malik hade heller aldrig förväntat någon. Modern, däremot, tog emot honom med en glädje han hade svårt att besvara. Men han visade henne all den respekt hon skulle ha och gjorde vad som förväntades: tog sin plats, sitt ansvar som man och gick in i det livsmönstret hans fäder följt. Utom på ett område. Han gav aldrig mer ett slag till någon, inte heller till fru eller barn. Malik var inte längre arg, varken på sin far eller någon annan. Men det mesta av livsglädjen var borta. Det enda försvaret var aktivitet. Han arbetade hårt, hårdare än alla, för sin familj och sin by. Fogade sig. Lät jordens band hålla honom på plats. 17
Vagnen krängde till när Awa lyfte upp sina korgar på kärran. Hon var arbetsam och lätt i sinnet. Han hade haft tur. Mer än han förtjänade. ”Är du färdig med dina ärenden?” frågade hon när hon klev upp och satte sig bredvid honom på vagnen. Han nickade. Han tittade inte på henne, rörde inte vid henne. Det passade inte mellan makar när man var bland folk. Men i ögonvrån såg han henne lysa av glädje; förmodligen hade hon sålt bra. Han såg hennes stolta rygg, den färggranna huvudduken som hölls högt virad runt hjässan och framhävde hennes höga panna och raka näsa. Att se henne gjorde luften lättare att andas, fick bekymmer att verka mindre, gjorde livet mer levande. ”Jag träffade Fatou”, sa hon nöjt, och han visste att hon nu kände till de senaste händelserna i och runt staden. Awa berättade lite nyheter som kunde tänkas intressera Malik. Så blev hon allvarlig. ”Fatou berättade om Buba, snickaren, och om deras son. Du vet, deras äldste, han som alltid har varit livlig.” ”Ja”, sa Malik förstrött. ”Han skulle börja jobba hos sin pappa, men nu har han hamnat snett. Han umgås med fel personer och förra helgen var han tydligen inblandad i något bråk, kanske något kriminellt. Ingen vet riktigt, och Buba vägrar att prata om det.” ”Det kan man ju förstå”, sa Malik. ”Men varför då?” frågade Awa. ”Ja, vad hjälper det att låta hela världen veta allt som händer i ens familj? Alla har problem men det håller man inom familjen. Löser det där.” Malik höll envist blicken på vägen framför kärran. Awa höll inte med: 18
”Malik, folk vill hjälpa. Det är inte för att ha något att skvallra om. Inte bara.” Malik fnyste. Awa knyckte med huvudet och vände honom ryggen. ”Förresten”, sa hon, ”var han inte själv en bråkstake när han växte upp, Buba?” Maliks knogar vitnade i greppet om tyglarna och hans röst var låg och intensiv när han svarade: ”Awa, även om han var det gör det inte hans son mer benägen att hamna fel. En faders synd går inte igen hos sonen.” Awas gestalt krympte ihop. Så mumlade hon: ”Jag sa inte att det var Bubas fel. Allt jag ville ha sagt var att de har det svårt.” Malik var inte färdig: ”Vem som helst kan hamna snett, och det kan hända den bäste av fäder. Ingen vet vem som blir en bra son eller en dålig. Vi vet inget om hur Papis blir. Kanske han hamnar snett också.” Han skämdes så fort han sagt det. Hon vände sig mot honom och tillade lite trotsigt: ”Jag vet att Gud styr och att vi inte kan veta hur det går för någon av våra barn. Men jag tänker ändå göra allt jag kan för dem. Det måste ha någon mening.” Malik var tyst men höll egentligen med henne. Hela hans liv gick ut på att det fungerade så. Kämpa, sträva, undvika katastrofen. De fortsatte ut ur staden utan att tala. När de såg bekanta längs vägen ropade Awa hälsningar, Malik lyfte handen. Några kvinnor viftade med sina sjalar för att stanna dem och be om skjuts. De bodde i byn bortom deras, samma folk. Malik visade med hakan att de kunde hoppa upp. Hela färden hem tjattrade 19
de om vad de sålt, vem de sålt till, vem som var sjuk, vem som hade dött – och där avstannade floden av ord en stund av respekt för den avlidne. Så fortsatte de att prata om vem som hade en släkting i huvudstan och som skulle komma till nästa högtid, vem som fått barn, vem som köpt nya kläder. Awa satt halvt vänd bakåt och deltog ibland i pratet. Malik stirrade framåt och kände irritationen stiga. Vilken liten värld de levde i! Vilka små liv! Fanns det något vettigt i dessa kvinnor eller var det bara skvaller och avund? När de äntligen nådde byn stannade han kärran och kvinnorna hoppade av. Awa bjöd dem givetvis att stanna och äta, men de tackade och sa att de måste hem och laga mat. Avskedshälsningar igen. Oändliga. Till släkt, till familj, till by. Så var de äntligen själva. ”De kan verkligen prata!” sa han i ett försök till samförstånd med Awa. Hon tittade på honom, sa inget utan plockade ihop sina korgar och gick bort till sin mor och barnen. Papis, deras äldste son som just kommit hem från skolan, sprang för att möta sin far och hjälpa honom med häst och vagn. Malik lät honom ta tyglarna och leda hästen till att vattnas. Papis sprang med hinken för att hämta vatten och låta hästen dricka. Så gjorde han som Malik brukade: tog resten och lät det skölja över hästens rygg och torkade honom torr med en trasa. Hästen lyfte huvudet och makade sig närmare pojkens händer. Papis jobbade hårt och koncentrerat, med korta blickar åt Maliks håll. Malik tog ett par klunkar vatten och satte sig sedan med plogen och delen han just köpt. ”Glöm inte att ge hästen foder också”, ropade han till pojken, utan att titta upp. 20
Papis stod stilla med böjt huvud. Malik såg upp och insåg att pojken redan lagt maten i hästens krubba. ”Kom och sätt dig här och hjälp mig”, sa han och vinkade med handen. Papis rusade dit. Malik plockade med delarna till den gamla, slitna plogen och lät Papis hålla smådelar i handen så de inte skulle försvinna i sanden. Han borde förklara, undervisa, men orkade inte. En av Maliks farbröder, Samba, kom in på gårdsplanen. Det var så här i kvällningen man gick runt och hälsade, satt en stund och samtalade, förstärkte banden och kontakterna. Malik sträckte fram handen och mumlade sin önskan om frid, frågade den mekaniska ramsan om hur familjen mådde, och bad honom sitta ner medan han själv fortsatte arbeta med sin plogdel. Samba småpratade lite och satt däremellan tyst. Ibland behövde man inte säga så mycket. Att sitta tillsammans var huvudsaken. ”Vad tänker du odla i år?” frågade han. ”Det vanliga”, svarade Malik. Lite av varje. Maniok, hirs, bönor. ”Du tänker inte försöka något nytt?” Samba log och plirade utmanande på Malik. Malik kände sig trött. ”Nej, inte detta år”, sa han kort. Farbrodern, tveksam nu, fortsatte: ”Jag tänkte bara, du som har varit ute i världen och lärt så mycket. Du har ju försökt en del tidigare. Du vet”, sa han med ett skratt, ”vi andra här, vi kan ju bara det gamla.” Malik försökte dölja sin suck. Det var trots allt hans farbror, en äldre person, även om han bara var runt tio år äldre än Malik. Han var den yngste brodern till Maliks far och så olik honom 21
man kunde bli. Maliks far, som var den äldste i sin syskonskara, hade skojat öppet om att styrkan och vettet från föräldrarna hade tagit slut när Samba fötts. Samba skrattade alltid när han blev osäker och han skrattade högst när Maliks far skämtade om honom. Han var livrädd för sin bror och när han gift sig flyttade han så långt bort från honom som deras område tillät. Han hade sedan aldrig lämnat sin by och hans familj var därför både större och betydligt äldre än Maliks. Något i farbroderns sätt mot honom påminde Malik om hur Samba varit mot Maliks far, nervös, lite inställsam, och det irriterade honom. ”Vi lärde inte så mycket om grödor i armén”, sa han. ”Nä, det förstås. Jag tänkte bara ...” Hans röst dog bort. Malik greps av ånger och skam över hur han behandlade en äldre släkting. ”Kanske blir det något nytt”, sa han med försök till entusiasm. ”Batater, kanske.” Samba nickade ivrigt. ”Det låter bra”, sa han. De satt tysta en stund till. ”Det är sent”, sa Samba till slut. ”Jag måste gå.” Malik mumlade: ”Stanna på kvällsmat.” Men Samba kunde koderna och reste sig, önskade dem alla frid och en god natt. Awa kom fram, tog hans båda händer och upprepade inbjudan att äta. Denna gång log Samba och tackade, och lovade att stanna en annan gång. Awa kallade dem att äta kvällsmat samtidigt som solen lyste som ett brinnande eldklot mellan trädstammarna. Den hade redan försvunnit bakom horisonten när de alla till slut var sam22
lade runt skålen med couscous. Awa hällde över såsen med bitar av torkad fisk och bönor. Malik bad ett tack och avslutade med ett snabbt amen. Man började äta, var och en från sin sida av skålen. Awa delade de större bitarna fisk mellan dem och fortsatte att hälla mer sås när couscousen blev för torr. Under själva måltiden talade ingen, av respekt för maten. När Malik var mätt gick han bort för att tvätta handen och satte sig sedan i stolen bredvid mattan. Barnen fortsatte äta, liksom Awa som inte haft tid att ge sig själv sin del tidigare. ”Nå, hur gick skolan?” frågade han Papis medan han tog fram det lilla paketet kolabönor ur fickan och gav till sin svärmor. Papis hade snart gått ut sitt första år i skolan. ”Bra”, svarade pojken ivrigt. ”Jag förstår nästan allt som läraren säger nu. Jag tycker mest om matematik.” ”Har du gjort dina läxor?” fortsatte fadern. ”Jag hann redan i skolan”, sa Papis tyst. ”Om du är snabb kan du lära mer. Att bli sysslolös leder ingenstans.” Maliks kommentar lät hårdare än han menat. ”Du är som din far!” utbrast hans svärmor plötsligt. Orden slog Malik i magen och han mådde illa. Awa log tyst. Den gamla fortsatte mumlande, med kolabönan i ena kinden: ”Inte en gnutta värme i kroppen hade han!” Vänd till Papis, utropade hon: ”Pojken är ju duktig! Kan du inte säga det till honom? Har du sett lappen från hans lärare?” Malik skakade på huvudet och såg från Awa till pojken. ”Vilken lapp? Varför har ni inte visat mig den?” Awa nickade åt pojken: ”Hämta den, Papis.” 23
Papis sprang in i hyddan, kom tillbaka med sin väska och tog ut en lapp, fint ihopvikt mellan skolböckerna. På lappen hade läraren skrivit med säker handstil: Papis har gjort stora framsteg det här året. Jag funderar på att flytta upp honom en klass inför nästa läsår och vill gärna träffa er för att diskutera saken. Det var en ny, ung lärare med ett mjukare sätt än de gamla. Frågade om råd. Var mån om att eleverna följde med undervisningen trots att den var på ett språk som inte var bybarnens. Maliks egen skolgång hade befästs mer med käppen än med ord. ”Jag ska prata med honom”, sa Malik medan han vek ihop lappen och gav den tillbaka till sonen. ”Jag ska ändå ditåt någon dag snart.” Och så tvingade han fram orden: ”Bra jobbat, Papis.” Papis lyste men Awas mor fnös. Awa lyfte bort skålen för att diska den senare. Först skulle de små i säng. Plötsligt stannade hon till, lyfte ansiktet och vädrade. ”Det luktar regn”, sa hon. ”Om Gud vill”, inflikade hennes mor. Han såg henne ligga på den hårda madrassen med det minsta barnet tätt intill sig. Hon hade täckt dem båda med ett tjockt tyg i mönster av blått och vitt, ett handvävt tyg, hopsytt av flera våder. Hennes andning var tyst och regelbunden. Han satte sig på golvet i hörnet av hyddan och tittade på henne. De hade träffats strax efter att han kom tillbaka till byn. Hon var vacker, intelligent och glad. Hans tanke hade varit att få en kvinna för att bilda familj, inte att komma nära som vän. Men de hade blivit vänner. Hennes kravlösa kärlek och oändliga tåla24
mod hade fått honom att igen våga känna tillit. Släppa garden lite. Hennes lugna ord och smekningar blev hans räddning när mörkret ville förgöra honom. Tanken att förlora henne var en skräck han ägnade sitt liv åt att förhindra. Så hände det nästan ändå. Papis hade inte fyllt två år och hon väntade deras andra barn. Det hade gått ganska långt, magen visade redan en bulnad och hennes gång var mer bakåtlutad. De var båda lyckliga och förväntansfulla. Mindre oroliga än när Papis skulle födas. Malik var borta i kyrkbyn när det hände. Hade uträttat något ärende och suttit en stund och pratat med Fader Bernard, prästen i kyrkan. Han var en av de få han pratade med om sitt förflutna. En av de få han litade på. När Malik kom hem till sin gård var den tom. Ett hus lämnas aldrig tomt. Genast visste han att något hade hänt. Så kom en grannkvinna springande mot honom. ”Awa är på sjukhuset”, flämtade hon. ”Hon blödde. Aaaj, Malik, hon blödde så mycket. Din mor följde med henne. Papis är här med oss. Åk, Malik, åk. Kanske du hinner innan det är för sent.” Malik stod orörlig någon sekund, så sprang han till hästen och lossade repet, slängde sig upp på den, och i ursinne galopperade han ut från gårdsplanen, ut ur byn. Hästen flämtade och frustade och när de kom till krönet och såg staden stannade hästen. Malik väntade en bråkdels sekund och i den såg han som i en blixt hela sitt liv, hela sitt misslyckade liv. Alla dem han älskat, alla dem han velat skydda hade han förlorat. Han skrek ut mot himmelen. ”Varför? Varför ska jag leva vidare? Jag borde dö, inte hon!” Så slet han i tyglarna och hetsade hästen framåt utan nåd. 25
Han kom fram till sjukhuset och såg sin mor utanför ett av rummen. Han sprang fram, såg Awa ligga därinne med nedblodade tyger och likblekt ansikte. Han vacklade ut ur rummet, ut på gården, flämtade och skrek: ”Jag skulle tagit hand om henne! Jag skulle aldrig lämnat henne!” Bakom honom kom hans mor och drog ner honom på en bänk. Höll hans huvud mellan sina händer och tvingade honom att titta på henne. ”Awa lever.” Hon talade med emfas på varje ord. ”Awa lever men barnet är dött. Hon har förlorat mycket blod, men de har fått stopp på blödningarna och hon kommer att leva. Om Gud vill.” Malik bröt ihop och började snyfta. ”Jag ville skydda henne. Jag ville skydda dig, mamma. Men jag kunde inte.” Orden hackade och hans röst var tunn, nästan ohörbar. Hans mor tog honom i famnen som ett barn. Höll hans huvud mot sitt magra bröst. Gungade honom fram och tillbaka, utan ett ord. Awa levde och fick ett nytt barn efter ett år. Och så ännu ett några år senare. Allt gick bra. Hans mor, däremot, levde bara några månader efter händelsen. Malik såg Awa sova och hans bröst blev för trångt för smärtan, för glädjen, oron, längtan. Han blundade, tog ett djupt andetag för att rensa bort det som hotade kväva. Så gick han och la sig, försiktigt, bredvid henne. Den natten kom första regnet. De vaknade på natten och 26
hörde vinden som följdes av dropparna mot takets palmblad. Malik gick upp och öppnade fönsterluckan för att supa in den friska luften. Det var som om ett lock lyfts bort och släppt ut det kvava och gamla. Han la sig och sov djupt och fridfullt. Det var inget skyfall utan ett stilla duggregn som fuktade den törstande jorden, gjorde den mjuk och färdig för kommande regntid. Det var detta första regn de väntat på, tecknet som sa att det nu var tid att så och förbereda jorden för dess arbete att ge dem alla föda. Innan solen gått upp klev Malik ur sängen och klädde sig. Awa vände sig. Han böjde sig över henne. Tvekande smekte han hennes kind. Fjäderlätt. Hon öppnade ögonen och tittade på honom. I pupillerna såg han drömmens slöja lyftas och blicken fyllas av förundran. Ingen av dem sa något. Han reste sig, vände sig bort och sa: ”Jag går nu. Jag tar hästen till fältet vid kullarna. Kommer nog ta hela dagen.” Awa nickade. ”Vänta så ger jag dig mat att ta med”, sa hon och reste sig. Hon knöt om sig höftskynket och gick ut till kökshyddan. Hon kom tillbaka och räckte honom ett knyte. Malik tog det och annat han behövde för dagen. Han hade redan sin plan färdig när regnet kom. Fältet låg en bra bit bort från byn, ute i markerna. Jorden där var fin och bördig och han älskade kullarna där det låg, ensligt och ifred. Där skulle han börja detta år: plöja och så. Malik tyckte om att börja tidigt, innan värmen tog tag i markens jord, gjorde den torr och flyktig, och urlakade kroppens muskler och vilja. Så här i gryningen var himlen lägre, ljuden närmre, dofterna mer intensiva. När solen sedan steg högre blev själva himlen mer oåtkomlig. 27