Vad är kärlekens energi? Verklig kärlek begynner när jag älskar min innersta varelse och upplever den andra personen i hennes eller hans innersta varelse. Erich Fromm
Kärlekens energi är den kreativa kraft som föds när vi ser och blir sedda, i lyssnandet och förståelsen. Det är den kraft som är grunden för alla goda relationer – i familjen, på arbetsplatsen, i vänkretsen och i kärleksförhållanden. Kärlekens energi är den starkaste känsla som finns. Den gör oss levande. Ingenting kan beröra oss mer än vad kärlek gör. Kärleken är en god livgivande kraft, dynamisk och mäktig, den yttersta grunden till allt. Kärleken följer inga principer och är svår att fånga. Kärlek och förståelse tillhör livets viktigaste behov och är det som våra liv bygger på. Alla har vi en kärlekslängtan inom oss. Att från ett varmt hjärta få ge och ta emot kärlekens energi – det betyder allt. I äkta relationer där det finns glädje och lust är kärleksenergin en aktiv handling som innehåller värme, omsorg, ansvar och insikt. Helt enkelt att värna om den andras väl. Då skapas en känsla som tar tag i oss och uppfyller oss, berör och angår oss. Vi vill vara tillsammans med personer som engagerar goda känslor i oss, personer som ger oss tid och tar in vad vi säger och menar med respekt. Vi människor är beroende av varandra. Har vi kommit dithän att vi kan leva i äkta relationer är det en stor förmån. Att beröra någon och bli berörd innebär att överföra kraft och det är det jag menar med kärlekens energi. 13
Våra allra djupaste frågor gäller kärlekens energi och hur vi ska få kontakt med den. Men det är svårt att definiera begreppet kärlek – kärleken är ett mysterium. Den uppstår bara när det inte finns något upprepningstvång, när vi inte dras till människor bara för att iscensätta mönster från det förflutna. Poeter har i alla tider försökt beskriva kärleken. Detta mystiska som vi inte har ord för, någonsin. Vi kan bara sätta ord på vad vi själva känner och förstår. Ingen har sanningen, det är ett sökande där lusten och nyfikenheten får styra. Inskriften på Apollotemplet i Delfi, ”känn dig själv”, är det vi måste utgå ifrån för att få ut mera av livet. Grunden för all mänsklig förståelse är förståelsen av sig själv. Att förstå sig själv, och bli förstådd, är förlösande. Kärlek och förståelse för det egna jaget är oskiljaktigt från kärlek och förståelse för en annan individ.
Att bli känslomässigt berörd Detta är inte en intellektuell process, utan en fråga om att uppleva. Om man är närvarande i känslan, känns det i kroppen. Att vara närvarande är att känna vad man själv känner och kunna lyssna in varandra. Då blir vi nåbara för varandra och det skapar möjlighet till kärleksfulla handlingar och möten som rör vid vårt hjärta. Jag kan se djupare in i mig själv och känner glädje. Ett möte kan förändra allt. Vi möter en blick som går rakt in i hjärtat. Vi vet inte vad – men något sker mellan oss. Var vi än är, på ett tåg, i en kö eller på en promenad, kan verkliga möten uppstå. Vi stannar upp och blickarna möts för en stund. Vi blir berörda och känner oss levande. Hela vårt jag uppfylls av en förnimmelse av ren lycka. Vi sätter i gång något i varandra som berör. Ordlös kommunikation går från själ till själ och ett möte sker där vårt omedvetna finns med. Vi känner en förhöjd livskänsla där allt är ljust och lätt – kärlekens energi. 14
Mötet inspirerar att gå vidare. Vi ser världen på samma sätt och känner samhörighet. Vi är öppna, ställer frågor till varandra och samtalet flödar mellan oss. Vi är närvarande med alla sinnen – berörda och levande.
Att få åtnjuta den sexuella lyckan En drivkraft att mötas på djupet är vår längtan efter närhet och sexualitet. I början när vi blir förälskade och attraherade av någon känner vi åtrå och lust att förföra och att bli förförd. Vi får inte nog av varandra. Så småningom går de romantiska känslorna över i en stark upplevelse av kärlek och av varma sexuella känslor för varandra. Har vi tillit till oss själva och en trygghet som kommer inifrån kan vi lära av varandra, tillfredsställa varandra och dela njutning, ro och vila. Då vågar vi öppna oss för en fullständig sammansmältning, där båda ger sig hän och förenas i en gemensam sexuell upplevelse. Betydelsefulla möten med människor, både i kärlek och vänskap, kan vara livet ut och nya möten kan ske i alla åldrar. Det viktigaste är att man kan tala med och förstå varandra. En kommunikation sätter igång när vi bekräftar varandra, och när vi lyssnar på varandra i en växelverkan. Det blir ett samspel mellan våra allra innersta erfarenheter och minnen. Då genererar vi kärlekens energi. Men ord kan också hindra äkta möten. Vi kan prata bort den magiska känslan genom att tala mycket om ytliga, ovidkommande saker. I stället för att känna in vad som händer, våga se på varandra och uppleva den starka känsla som tar tag i oss och starkt berör vårt hjärta. Om vi inte är närvarande och lyssnar fritt, utan har förutfattade meningar och är låsta i det förgångna, begränsas förmågan till inspirerande möten. Är vi däremot öppna och fördomsfria har vi stora möjligheter till meningsfulla möten. Alla är vi mångfasetterade och har många undangömda sidor. Kommer vi 15
bakom varandras ytliga skikt kan vi finna en guldgruva av livsbejakelse, livskraft och livslust – kärleken till livet och intresse för tillvaron. Allt det som handlar om kärlekens energi.
Kontakt mellan varandras hjärtan Den absoluta förutsättningen för att kärleken ska ge kraft och inspiration är att båda ger och tar på ett ömsesidigt sätt. När vi sätter oss in i hur det känns för varandra skapar det ett band mellan oss. Jag fångas upp när någon förstår, jag blir inte motsagd, någon är med mig och inte mot mig. Det är en lättnad att nå fram. Man är inte ensam och står inte själv. Det känns gott att vara i varandras närhet. Det måste vara viktigt för den andre vad som är bra för mig. Att båda visar att vi är viktiga för varandra. Då vågar vi dela upplevelser och känna trygghet och tillit i varandras sällskap. I en god relation längtar vi efter att kunna samtala ärligt med varandra, utan att vara rädda för förvrängningar och missförstånd. Erich Fromm talar i Kärlekens konst om att kärleken inom varandets livsform är att bringa liv och öka livaktigheten hos andra. Kärleken råder när man kan stegra det levande hos en annan människa och får honom eller henne att växa. Det är läkande att dela även svåra känslor som förluster och besvikelser, hur djupt ner i förtvivlan man än är. Om vi kan förmedla styrka till varandra, kan vi båda se våra egna förmågor och växa. Tränger man under ytan är män och kvinnor i grund och botten ganska lika när det gäller längtan efter kärlek och förståelse. Vi har alla en önskan om att bli berörda på ett positivt sätt och en strävan efter värme och närhet – att få vara i någons famn, där det är gott att vara. Vi vill alla bli sedda för den vi är. Det är en grundläggande och omvälvande längtan, som vi kan identifiera oss med. Men ibland blir det inte så.
16
Rädd för att bli avvisad Om man kommer för nära och blir beroende av någon, kan kärlekslängtan blandas med rädsla för besvikelse. De flesta känner rädsla för övergivenhet och smärta. Längtan är blandad med skräck. Om man inte ser den andre, inte ställer några frågor, utan enbart påstår att ”du är sån eller sån”, skapar man ingen relation till den andre och ingen kärleksenergi. Vi får inget tillbaka – det blir känslokallt. Det känns i vilka relationer man är förstådd och i vilka man är oförstådd, det är skillnad som natt och dag. Jag har funderat mycket över varför man beter sig som man gör. Vad är det som hindrar människor från att skapa goda relationer, där det finns närhet och värme, med partner, vänner, kollegor, föräldrar, barn och syskon?
Vad blockerar vägen och vad befriar oss? Det är viktigt att tänka och reflektera över vilka destruktiva känslor som ligger i vägen. Man kanske har fått på sig skuld för sådant som hänt i det förflutna och som man inte är skyldig till. Vår bakgrund kan förklara varför det blir som det blir. Vi måste använda oss av alla våra sinnen för att förstå oss själva. Om vi lär oss att se, så händer något – vi tar ett steg framåt i vår egen utveckling. Uppgiften är att lära sig att se. En person som ständigt övade sig att se var poeten Rainer Maria Rilke (1875–1926), som jag tycker mycket om. Han skriver om känslor av djup meningsfullhet, djupa insikter, känslor av stort välbefinnande; en övergripande känsla av alltings enhet. Han uttrycker sig så här: ”Jag lär mig se. Jag vet inte vad det beror på, allting går djupare in i mig och stannar inte på den plats där det annars alltid upphörde. Jag har ett inre som jag inte visste om. Allt går nu dit in, jag vet inte vad som händer.” Många av oss har en intensiv önskan om att se vad som rör 17
sig under ytan i vårt inre. Vi vill utforska den sanna verkligheten och förstå dynamiken bakom, för att få insikt, växa och utvecklas och gå vidare i våra liv. Det är slående hur lika våra psykiska processer är, även om vi alla är unika. Man skulle kunna jämföra med snöflingorna som ser så lika ut, men var och en har sitt eget stjärnmönster. ”Det som är botten i dig är botten också i andra”, säger lyrikern Gunnar Ekelöf. Om vi inte bara vill överleva i en skenvärld, utan vill stanna upp för att lära känna vår sanna inre verklighet, kan hela vår livsinriktning ändras. När vi öppnar upp för våra sanna känslor, finner vi vår inre potential, kraft och kreativitet. Där finns allt som är vitalt och skapande, allt det som ger oss mening och glädje. Jag upplever att syftet med hela vår tillvaro är att integrera hela vår personlighet och bli en altruistisk människa med andliga kvaliteter och förmågan att älska, skapa och känna lust och glädje i livet. Ett liv av inlevelseförmåga, utveckling, livsglädje, harmoni och balans. Att tänka på: • Vi vidgar vårt medvetande när vi lyssnar på våra känslor. Ju fler sidor jag ser hos mig själv, desto fler sidor ser jag hos andra. • Det är viktigt att söka upp människor där vi når fram, som lyssnar. Tillfredsställ dina egna behov så att du kan bli generös. När man hittar sig själv kan man ge kärlekens energi till andra, på ett sätt som är rätt för en själv känslomässigt, mentalt och fysiskt. Man ger och får tillbaka. • Det måste vara två personer där båda vill göra sitt bästa. Ensam kan man inte skapa en god relation hur man än försöker. • Det vi behöver i våra liv är kärlek och respekt. Då får vi livsenergi och vilja att gå framåt.
18
Mogna och omogna relationer Man måste ha kaos i sitt hjärta för att föda en dansande stjärna. Friedrich Nietzsche
En mogen relation stammar ur en medveten önskan om att vara viktiga för varandra och vilja varandra väl – en önskan om medkänsla och omtänksamhet om varandra. Det är grunden för alla goda relationer – i familjen, på arbetsplatsen, i vänkretsen och i kärleksförhållanden. Vi har alla en stark längtan efter att leva i mogna relationer som bygger på förståelse och inlevelseförmåga. Relationer där vi kan tala med varandra och där ingen är försvarsinställd. Där det är möjligt att nå fram. Om båda har samma önskan, kan vi lära oss mycket av varandra och tillsammans bearbeta negativa mönster. I en mogen relation lyssnar vi på den andre, vi blir själva lyssnade till och vi går varandra till mötes. En mogen relation är att få uttrycka sin åsikt och bli trodd på. Att vilja ge varandra tid, uppmuntran och hopp. Att vara mer intresserade av att hjälpa varandra än att hitta fel. En mogen relation uppstår när vi vågar bekräfta varandra, när vi talar om vad vi tycker är bra hos den andre och talar om vad vi själva vill ha. Då känner sig båda stärkta och får en god och öm känsla för varandra. Då inviterar vi varandra till ett möte; vi kan ge och få kärlek. Kärlekens energi innefattar omsorg och värme; någon bryr sig om mig som person. Det är viktigt för den andre hur det går för mig och vad som är bra för mig. Jag känner mig utvald och är inte utbytbar. 19
Medkänsla och medlidande är en förutsättning för att en relation ska kännas meningsfull. Medlidande betyder bokstavligen att lida med varandra. Att kunna dela en svår känsla med varandra är läkande. Alla behöver vi stöd och bekräftelse för att kunna växa. De personer som rör vid något djupt inom oss, kan få oss att hitta våra bästa sidor så att vi ständigt fortsätter vårt växande. Man berör och blir berörd. Ord är viktiga! Även om det är svårt att uttrycka djupa känslor i ord är det viktigt att försöka. Det spelar ingen roll om det inte låter så perfekt – det känns i kroppen om det ligger en äkta känsla bakom orden. Endast genom dialog kan två människor börja uppfatta sin egen och den andres verklighet. Om jag känner mig djupt besviken måste jag få ge uttryck för det. Om jag är glad och lycklig eller känner beundran vill jag ge uttryck för det. Genom att förmedla egna tankar och behov, känslor och gränser, blir båda starkare. Det handlar om att ha inlevelseförmåga.
Att få njuta av kärlek och värme Om båda är pålitliga, uppriktiga och står vid sitt ord, behöver ingen skydda sig mot övergivenhet. Båda känner sig trygga och förlorar sig inte i rädsla för avvisande eller svek. För att leva i en mogen relation behövs självreflektion. Att båda kan se sin del om det uppstår problem och inte skyller ifrån sig på den andre. Det gäller att inse att man inte är ensam ansvarig för relationen. Båda måste vilja, båda måste bjuda till och anstränga sig. En anpassning måste till – jag kompromissar en gång och tar emot en annan gång. En relation måste regleras av bådas gränser. Relationer handlar om att våga gå in i ett äkta möte med en annan människa – ett möte där ingen är underordnad och ingen överordnad. Man är jämlika. Så måste det vara om man ska kunna relatera till varandra utan makt eller rädsla. Att båda är så 20
starka att ingen tar över, att båda kan behålla sin egen styrka, är kärlek. Man tar in varandra helt och hållet Kärleken bygger på fria val och en medvetenhet om att kärleken kan ta slut. När vi älskar blir vår kärlek synlig eller verklig bara genom att vi utövar den. Kärlek är handling – vad man gör och visar. Blir jag behandlad som om jag vore värdefull och uppskattad, så känner jag mig värdefull och uppskattad. Blir jag upplyft, känner jag mig upplyft. Kärleken är inte passiv. Tvärtom, den innehåller stor energi. Jag drivs av glädje och blir kreativ, frimodig och får aptit på livet. När jag träffar en ny människa har jag ingen aning om vad denna bär med sig i sitt kraftfält och vad jag kommer att få ta del av. Den första tidens spänning lägger sig efter en tid och då börjar den andres verkliga sidor visa sig. I bästa fall positiva sidor, men ibland negativa sidor. Om vi valt fel kan vi bli medvetna och lära oss varför vi väljer fel och hur vi kan bryta gamla mönster och välja mera kärleksfulla och inkännande partner. När man har sett sig själv i ett mer sant ljus, kan man finna en människa som man kan älska villkorslöst och där man kan få möta äkta kärlek. Där man känner närhet och närvaro.
Omogna relationer Där makten går in, går kärleken ut. Om någon vill ha makt och alltid få sista ordet uppstår ingen relation. Svartsjuka, kontrollbehov och hämndbegär är kärlekens motsats. En vanlig typ av omogen relation är där den ene är självupptagen. Det är förödande att möta en person som bara är intresserad av sig själv och inte ger, utan bara tar emot. Den som är självisk saknar intresse för andras behov. Jag kan tala och förklara hur mycket som helst, men upplever ändå inte att det finns någon mottagare – jag känner mig ensam och oförstådd. Det blir bara en monolog och inte någon dialog. En sådan person kan inte älska andra och har ingen känslo21
mässig kontakt med sig själv. När vi möter en sådan person måste vi ha så stor självrespekt att vi frågar oss: ”Vad finner jag mig i?” Att stå upp för sitt värde ger kraft och energi. Att säga vad jag vill säga och att umgås med människor, där jag vågar säga min åsikt och mening på ett uppriktigt sätt är att respektera sig själv. Det måste finnas en växelverkan mellan att ge och få tillbaka.
Man drivs av separationsångest En annan typ av omogen relation är där den ene är rädd för närhet och vill avbryta förbindelsen om kärleken kommer för nära. Närheten aktiverar gamla obearbetade sår av smärta och förlust från det förflutna. En rädsla väcks för att bli avvisad och bortstött igen, som hos ett bränt barn som skyr elden. En rädsla för att vara beroende och känna sig uppslukad. Ju mer tid den ene vill ge, desto räddare blir den andre. Detta är ganska vanligt i förhållanden. Den ena vill ha oreserverad närhet, medan den andra räds samma närhet mer än allt annat. Man vågar inte släppa taget och ge sig hän, öppnar ingen dörr och släpper inte in den andre. Men att våga satsa tillhör livet och likaså att våga ta smällen om man blir sviken och besviken. Barbro Lennér-Axelsson säger: ”Har man blivit känslomässigt övergiven som barn har man blivit bränd. Man släpper aldrig på för fullt. Många personer har pansar omkring sig. De skulle vilja släppa på detta, men släpper i stället fram aggressionen från de ouppklarade händelserna från barndomen. Vi börjar bygga vårt kroppsförsvar när vi är små. Genom besvikelser i livet knyter vi till om oss mer och mer. Man skyler över det mesta med sexualitet när man inte vågar visa närhet. Verklig närhet är skrämmande, eftersom den inte kan kontrolleras. Det är farligt att bli beroende av någon annan för om man förlorar den man är beroende av så aktiveras en outhärdlig smärta som grundar sig i barndomens beroende. Att våga ta emot närhet utan att bli 22
livrädd för att mista den igen är svårt. Som vuxen inser man att man inte bränner sig på alla spisar. Blir man sviken finns det möjlighet att bearbeta sorgen – som vuxen går man inte under som man trodde som barn.” Verena Kast skriver: ”Det visar sig i många relationer att det varit mycket man inte pratat med varandra om på grund av separationsångest. För att förhindra konfrontation där man befarar att man skulle ha olika ståndpunkter, har man helt enkelt låtit bli att över huvud taget ta upp en hel del problem och önskningar på grund av rädsla för att bli övergiven. Det är beklagligt, eftersom konfrontation av dessa slag kan stärka gemenskapskänslorna efteråt. Ju mer vi undviker de vardagliga separationerna, desto mindre vågar vi vara oss själva i förhållandet. Grundkonflikten inom en som barn är att vara beroende och att känna rädsla för att bli övergiven. Denna rädsla finns kvar inom oss och visar sig i alla relationer där man tycker om någon, om man inte bearbetat problematiken.”
Den flödande livsglädjen är borta Den som stängt av och blivit känslokall i stället för att ha medkänsla, empati och inlevelseförmåga, försöker släcka livsgnistan hos andra, beskära deras frihet, utveckling, vilja och medvetenhet. Det man själv förkvävt blir man avundsjuk på, när man ser det hos sin partner. Man vill inte se något hos den andre, som man inte själv har tillgång till. Men ingen kan växa under tvång eller förtryck. Det föder i stället sorg och smärta. Mogenhet är en process, varigenom människor tar större ansvar för sitt beteende och inte längre lägger över sina negativa sidor på andra. De som upptäcker destruktiva mönster hos sin partner, kan lära sig sätta gränser på ett bra sätt. Man får respekt för sig själv och utsätter sig inte längre – utan står på sin egen sida. En av nycklarna i ett bra förhållande är att man kan skilja 23
mellan krav och önskemål. Önskemål är något positivt, en önskan om att samtala om något som kanske behöver förändras eller utvecklas i relationen. Ett krav har en mera negativ klang och innehåller en fläkt från det förflutna. Ett krav är något absolut som inte tål att diskuteras. Vi bör alltså vara lyhörda för varandras behov, och ta dem på allvar. En sida av mognad är att säga ja till sig själv och att visa respekt för sina egna behov, men jag måste även i viss grad kunna åsidosätta dem för att släppa fram andra människor. Det innebär inte att jag förnekar mina egna önskningar. Att visa sig själv respekt är inte detsamma som egoism och självgodhet. Man tar sig själv på allvar. Att tänka på: • Sträva efter relationer där du får värme, omtanke och omsorg, där ni ger och tar på ett ömsesidigt sätt. Där det finns kärleksenergi kan du vara dig själv. Du kan vara spontan på ett glädjefullt sätt. • Vägra att tillåta en person som gör dig illa att påverka dig. Lita på dina känslor och stå på din sida. Det kan förändra ditt liv. • Ge inte dig själv skulden till problem som egentligen inte du har orsakat. Du måste ha självbevarelsedrift, den är din skyddsängel. • Utveckla din medvetenhet och din uppmärksamhet. Din intuitiva förmåga för dig framåt. Gör det som får din själ att växa. • Gå din egen väg och ta ansvar för den. Andra måste ta ansvar för sin egen väg – det är en del av deras egen mognadsprocess. • Höj dig aldrig på någon annans bekostnad för att själv komma i överläge. Jämför dig bara med dig själv, inte med andra. Bry dig inte om att vinna över andra. • Låt dig inte begränsas av rädsla för att avvisas eller misslyckas, av rädsla för otillräcklighet eller av rädsla för att inte vara till24
räckligt bra eller för att inte bli älskad. Erkänn och bearbeta dina rädslor annars skapar de en inre oro och lägger hinder i vägen för ett gott liv. • Man kan sitta fast i sin uppväxt i ett upprepningsbeteende. I en mogen relation reflekterar man och synliggör mönster så man inte lever i en form som inte passar en själv.
25
Livsmönster, roller och upprepning Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån, och där de möts har man en chans att se sig själv. Tomas Tranströmer
Vi människor är ganska lika innerst inne. Strindberg säger: ”Allt är i alla, så är också alla i alla.” Det finns mycket vi kan känna igen hos varandra. Vad är det som gör att vi ändå så ofta har svårt att nå varandra? Vad är det som ligger i vägen och hindrar kärlekens energi? Alla upplever vi ibland känslor i nuet som härrör från ouppklarade saker i det förflutna. Känslor som ställer till trassel och gör att man talar och agerar förbi varandra. Om man är fångad i gamla mönster kan det vara svårt att bygga nära relationer med varandra och att förstå varför det inte fungerar. Det egna omedvetna, där man har blinda fläckar, påverkar den andres omedvetna, som också har blinda fläckar. Det skapar ett avstånd som hindrar en från att leva som man vill och komma varandra riktigt nära. De som vill bli medvetna om sitt mönster och bearbetar det som varit mindre bra, får större möjligheter till äkta kärlek. De kan knyta band till andra på ett mer moget sätt. När man reflekterar och sätter ord på sina känslor blir de medvetna och verkliga, och man får hopp om att förändringar är möjliga. Därför är det viktigt att kunna se och komma underfund med sin historia och de pålagor, som jag kallar dem, obearbetade känslor som inte tillhör relationen, som kan ligga i vägen och 26
störa. Lager på lager av bortträngningar, minnen och förnekanden, som man kan bära med sig från barnaåren. Bindningar som fortsätter att spela en alldeles för stor roll i det vuxna livet. När något påminner om det gamla i nuet reagerar man.
Vi har behov av att berätta vår historia För att upptäcka vem jag verkligen är, måste jag föra en dialog med min egen historia. Jag måste förstå hur mitt levnadsmönster utvecklats, hur orsakskedjan ser ut, för att kunna vara mig själv fullt ut. Vi måste förstå vår egen psykologi. Att utforska och utveckla vårt psyke är den mest meningsfulla uppgift som vi kan ägna oss åt. Varje människa kan ansvara för sin lilla del genom att utforska sig själv och sina relationer och hur hon formats av sitt förflutna. Psykologi är läran om vår själ och egentligen något väldigt konkret; att man försöker se sig själv och därmed andra. Allt som händer varje dag, varje timme, varje minut, är psykologi. Vad vi gör med vår tid och i våra relationer är psykologi. Vi har kanske tidigare halkat in i ett mönster från det förflutna som vi inte valt själva. Ett mönster där vi tryckt undan och förträngt mycket av oss själva för att anpassa oss. Som vuxna kan vi vara rädda för att se detta, eftersom det ger oss en viss trygghet och är en vana. Att bryta gamla mönster måste ibland göras i små små steg. Att vilja bli sig själv är inte egocentriskt – det är att känna egenvärde. Om man bearbetar det som tryckts undan och plockar fram det som varit förträngt och undanstoppat, kommer man nära sig själv. Man hittar sin egen väg. Ofta förnekar man delar av det förflutna och har svårt att se båda sidor. Man väljer att förtränga det mörka och vill bara se den ljusa sidan. Alla människor har en framsida och en baksida. Hos somliga kan framsidan vara social och trevlig, medan det på baksidan 27
gömmer sig en oerhörd vrede. Den kan explodera när som helst, eller pysa ut lite då och då. Det är svårt att förutse en sådan persons beteende, att känna stabilitet och tillit i relationen. Vi är mångfacetterade och har många olika skikt inom oss. Hur hänger det ihop? Min inspirationskälla har varit Sigmund Freuds (1856–1939) och Carl Gustav Jungs (1875–1961) tankegångar och psykodynamiska teorier. Dynamik innebär rörelse framåt och genom betydelsefulla samtal ges vi möjlighet att reflektera över våra känslor och sortera dem. Då uppstår en dynamik mellan olika delar i själen som gör att vi utvecklas. När en stor tanke griper tag i oss och uppfyller oss får vi insikter och aha-upplevelser – nu förstår jag! Det kan kännas som en uppenbarelse. I min förra bok Energitjuvar: i familjen, i relationen och på jobbet lyfte jag fram det psykologiska fenomenet projektion. Det innebär att energitjuven lägger ut sina egna negativa tankar och olustkänslor på omgivningen. Personen avreagerar sig på andra och blir en som tar energi. Genom att alltid vilja ha sista ordet försöker tagaren att skaffa sig ett övertag. Han eller hon vill förminska andra genom att lägga över skulden på någon annan och på så sätt höja upp sig själv. Det är många som fått bära andras skuldbördor och som inte förstått varför. I den här boken har jag fokuserat på vår längtan efter kärlekens energi och vad som ligger i vägen och hindrar den från att komma oss till godo. Vår förmåga att ge och ta emot kärleksenergi beror till stor del på vår förmåga att frigöra oss från vårt upprepningsmönster. Den värdefulla kunskap som Freud förmedlade var att så länge man upprepar sitt ursprungsmönster lever man inte efter sitt eget Jag. När jag studerade psykologi, fastnade jag för två psykologiska begrepp – projektion och upprepningstvång – och tänkte: Varför skrivs det så lite om det här på ett lättförståeligt sätt? Om människor som dränerar oss på energi och om vår benägenhet att upprepa destruktiva beteenden – om och om igen. Jag ville för28
stå varför våra liv ser ut som de gör och hur vi kan förändra dem till det bättre. Detta ledde så småningom fram till att jag skrev mina böcker.
Upprepningsbeteendet Vad är det som styr våra val? Vi föds in i ett förutbestämt mönster som vi måste urskilja. Föräldrarna är prototypen för alla senare relationer i livet. Vi formas starkt av vårt familjemönster och dras ofta till relationer som påminner om vårt förflutna, även om det varit destruktivt. Det vi känner igen känns tryggt och vant. I våra parrelationer kanske vi attraheras av någon som gör likadant som föräldrarna gjort och som har samma mönster som de. Därför är det viktigt att separera sig från sin ursprungsfamilj och bygga upp sin egen vuxenvärld.
Man frågar efter barndomsmönstret för att förstå nuet Vissa personer förväxlar sin kärlekspartner med föräldraobjekten inom sig och lägger ut sin frustration på partnern. Om man inte upprepade negativa barndomsmönster, skulle livet vara mycket enklare. Upprepningstvånget är ett begrepp som myntades av Freud. Han menade att vi upprepar det som varit destruktivt i vårt mönster. Vi söker något i nuet som påminner om det vi saknat i det förgångna. Vi dras till det som är negativt för att kunna reparera det. En gång ska jag få det jag inte fick. Psyket försöker bemästra det destruktiva genom att iscensätta samma känslostarka reaktioner i vuxenlivet, som var jobbiga i barndomen. Vi är så vana att göra på ett visst sätt att vi ser det som en del av vår personlighet. Som barn är vi beroende av våra föräldrar. Vi är ömhetstörstande och letar hela tiden efter bevis på kärlek. Den måste finnas, tror vi. Om vi själva ändrar oss, ska föräldrarna se och för29
stå oss. Det finns ett falskt hopp i dessa tankar och mönstret fortsätter in i vuxenlivet. Elio Frattaroli menar att: ”De känslor som ligger sovande i det omedvetna är inte åtkomliga annat än genom upprepning.”
Vi upprepar och iscensätter tills vi börjar att förstå Man kanske väljer vänner och partner efter samma ursprungsmönster gång på gång, och hoppas att man på så sätt ska lösa sina inre konflikter. Man tror att laddningen av sorg och vrede för det man gick miste om som barn ska försvinna. Men upplever i stället samma snålhet på kärlekens energi om och om igen. Det är inte meningen att man som vuxen ska konfrontera sina föräldrar, man ska göra upp inom sig, annars fortsätter man att föra det vidare. Man fortsätter att upprepa det här så länge vissa handlingar styrs av omedvetna och otillfredsställda behov från det förflutna. Man kommer aldrig undan det man har förträngt. Så länge en inre situation inte görs medveten, kommer den att omedvetet gestaltas i den yttre världen. Man iscensätter sitt inre i det yttre. Det är dessa pålagor som man måste bearbeta för att komma riktigt nära en annan människa och kunna leva ett kärleksfullt liv. Därför är det viktigt att bli medveten om sitt upprepningsbeteende. Vi har en tendens att upprepa de beteenden som vi är vana vid i vår uppväxtmiljö och vi kan fastna i ett mönster som inte är relevant i nuet. Att bli medveten betyder att man vet mycket om sig själv. Vi har alla stora inneboende resurser.
Att samtala för att komma ur sin egen ”rundgång” Överföring betyder att vissa personer inte kan hålla isär sig själv och andra känslomässigt. De agerar ut det de inte bearbetat och tar ut det på andra. Eller så blir de kanske alldeles för tillmötesgående och vill alltid vara till lags. 30
Genom att trycka undan det lilla barnet inom sig, som lider och identifierar sig med föräldrarnas syn på sig själv, gör man sig blind för det som varit negativt. Vi måste bryta upprepningstvånget, återerövra vår egen sanna identitet och våga vara den vi faktiskt är. Upprepningstvånget hindrar den intensiva, sensuella och generösa livskänslan – kärlekens energi. Men det handlar inte nödvändigtvis om hårda konfrontationer med föräldrarna i verkligheten, utan om att göra upp med dem i vårt inre rum. Det viktigaste är att förstå vilka avtryck de lämnat. Ett vidgande av självkännedom. Så länge man är inne i ett upprepningstvång är det svårt att dra till sig personer som man verkligen passar ihop med. Men om man kan fånga upp vilka känslor andra människor skapar inom en och förstå vad de påminner om i det förgångna, kan man bli medveten. Om man öppnar upp sitt sinne och försöker skilja ut var känslan kommer ifrån, kan man få insikt om vad som varit negativt i ens mönster. Man kan känna att samma problem som man upplevde i olika situationer som barn utspelar sig i nuet, om man inte smält dem och bearbetat dem.
En oerhörd optimism När jag kommit underfund med vad jag upprepar, kan jag förändra mitt mönster och bli fri att välja mitt eget liv utifrån min egen identitet. Man upprepar samma sak om och om igen tills man förstår vad man upprepar. Först då kan man ändra förhållningssätt. Man kan säga att man upprepar för att bli fri. När vi blir fria från vårt upprepningsbeteende, kan vi även uppfatta fler nyanser hos andra personer. Vi känner oss mer levande och själen fylls av ro och glädje. Vi är fria att både kunna ta emot och att ge tillbaka kärlekens energi. Vi förflyttar oss från ett liv under ett grått moln ut i solljuset. Vi styrs naturligtvis också av de positiva sidorna i vårt ursprungsmönster, där vi har fått näring, uppmuntran, respekt och 31
förståelse. Dessa sidor bara finns där och är till glädje för oss. Vi måste se och förstå de olika delarna av vår personlighet, både det goda och det destruktiva, för att de ska kunna integreras med varandra till en helhet. Om vi förnekar den negativa sidan lever vi inte något sant liv. Vi är långt ifrån oss själva och från äkta relationer. En del av verkligheten saknas, den är bortträngd och ligger undangömd i vårt omedvetna i väntan på att få komma upp till ytan och bli synlig.
Att vara engagerad och helt levande Om vi belyser det omedvetna och sätter ord på det, blir vi medvetna. Då kan vi förvalta våra anlag och gåvor på ett rätt sätt. När olika delar av vår personlighet införlivas med varandra uppstår balans och vi mår bra och kan ge och ta emot kärlekens energi. Allt liv är energi och energi är handling och rörelse. Vi har alla samma existentiella behov av tillhörighet och goda relationer, att bli sedda och bekräftade som de personer vi är. Vi vill känna att vi duger som de vi är, inte bara bli bekräftade för det vi presterar. Vi strävar efter en god självkänsla och ett gott självförtroende. De existentiella frågorna handlar om våra funderingar över livet och döden – livets grundvalar. Frågor som har med livets ändlighet och vår plats i universum att göra och vars svar var och en måste hitta själv. Frågor om vad vi gör med våra liv och vad som är väsentligt för oss. Vad är min uppgift? Vad ska jag göra? Vad har jag anlag för? Vad vill jag göra för att hjälpa andra? Vissa känner en kallelse att resa ut i världen på olika uppdrag och andra önskar något annat. Existens betyder att klara livet. Alla har vi valet att endera leva i kunskap eller i okunskap om våra liv. Att känna till sin bakgrund är en förutsättning för att leva i meningsfulla sammanhang och jag måste själv avgöra hur jag ska hantera mitt öde. Många kämpar för att finna en mening med tillvaron och 32
för att känna ett värde och ett berättigande. Den som upplevt svåra saker och fått ärr, kan hitta nya möjligheter. Även för den som lyckats mycket bra intellektuellt och socialt, kan känslolivet kännas ofullständigt. Det kan kännas som att inte vara hemma hos sig själv – lyset är tänt men huset är tomt. Man är flyktbenägen, på väg någon annanstans. Ju mer insikter vi får om oss själva, desto starkare blir vi i det inre och desto bättre trivs vi med oss själva. Vi behöver inte lägga all energi på det yttre och fly från eget hus. Att söka efter en sannare verklighet bakom skenvärlden har varit målet för de stora grekiska filosoferna. Platon, som levde 427–347 f Kr, ville förmedla denna insikt till oss genom sin berömda myt om Grottan. Där lever människorna djupt inne i en grotta. De sitter fastkedjade och med halsen fixerad så att de bara kan titta mot grottans innersta vägg. På denna vägg ser de skuggor av olika föremål som projiceras av förbipasserande utanför grottan. Grottinvånarna uppfattar dessa skuggor som själva verkligheten. Men genom mystisk kunskap befriar de sig gradvis. De klättrar mot grottmynningen och till en början bländas deras ögon av ljuset men de lär så småningom känna verkligheten så som den verkligen är. De inser att de i sin okunnighet bara såg tingens skuggor. Vi vill alla komma ur vår grotta. Friedrich Nietzsche (1844–1900), tysk filosof, skriver om vikten av att reflektera över sitt eget varande. Han säger: ”Varje tankesystem säger ett enda: Detta är en bild av allt liv. Lär dig av den meningen med ditt eget liv. Och omvänt: Tolka endast ditt eget liv och lär dig därav att förstå allt livs hieroglyfer.” Nietzsche hävdar att glädje inte kommer av underkastelse och försakelse, utan av självförverkligande.
Roller som man kan fastna i Det finns problematiska roller och beteendemönster som man kan fastna i och som grundläggs i barndomen när man är som 33
mest påverkbar. Det är lättare att känna igen typologin bland människor runt omkring sig – om man utvecklas själv och blir mera klarsynt. Vi kan inte förändra någon annan som inte själv vill, men vi kan lära oss att känna igen destruktiva mönster som kan hindra äkta möten. De olika beteendemönstren beskrivs mer ingående längre fram i boken bland fallbeskrivningarna. Ofta dras två motsatta roller till varandra, den ena är utåtagerande och den andra inåttagande och mönstren kan finnas hos både kvinnor och män. Men kom ihåg att ingen människa är en renodlad ”roll”. Det går inte att stoppa in oss i fack. Alla är vi individer med många olika sidor och egenskaper. Vissa personer kan ha drag av flera roller och dragen kan vara mer eller mindre starka. Mönster kan också förändras genom åren och i olika livssituationer, beroende på livets gång och om och när man bearbetar sitt inre. • Skuldbäraren. Får på sig skuld för andras beteende. Har kanske blivit påförd skuld ända sedan barndomen. Den som blir påförd andras skuld känner en tyngd, medan den som lägger ut skuld får en lättnad. Man måste inse att det inte är ens eget fel om någon annan lägger över sina skuldpåsar. • Narcissisten. Är sig själv nog och har inget djupt intresse för andra människor. Saknar empati och medkänsla och är bara intresserad av att få, inte av att ge. Narcissisten lever inne i sin egen glaskupa utan att varken se eller försöka förstå andra. • Den skamfyllda. Lever med en ständig känsla av att inte duga och inte räcka till, hur kompetent man än är. Har inte blivit accepterad som den man är, utan har bemötts med likgiltighet eller kritik. Det är svårt för skamfyllda personer att sätta ord på det diffusa obehag som skammen ger upphov till. • Den svartsjuka. Svartsjuka grundläggs i barndomen, i triangeln mellan mamman, pappan och barnet. Barnet känner sig sviket och utanför föräldrarnas relation och upplever som vuxen detta utanförskap som kan ge separationsångest. 34
• Don Juan. Har en fantasi om att hitta den goda modern som inte fanns där i barndomen. Han går från kvinna till kvinna, erövrar, förför, blir besviken och överger. Hoppas alltid på att nästa kvinna ska vara ”den rätta”, men ingen kan mäta sig med hans fantasibild. Kan också vara en Dona Juanita. • Givaren. Är ofta välvilliga och generösa människor som hellre säger ja än nej. Tar gärna ett steg åt sidan om de blir illa behandlade eftersom de inte är så försvarsinställda. Är anpassliga och vill väl, vilket ibland gör det svårt att sätta gränser. Givare ger mycket av sig själva och kan känna sig tömda på energi. Men när de blir sedda och bekräftade av en kärleksfull partner blommar deras förmåga att ge kärleksenergi. • Tagaren. Är en energitjuv som förminskar och utnyttjar andra. Skuldbelägger och avreagerar sig sina egna frustrationer och bördor på andra människor, för att ge igen för gamla oförrätter. Hämndkänslor och vrede från barndomen ageras ut i nuet på andra som ofta har svårt att förstå vad det handlar om. • Den avundsjuka. Sneglar alltid på andra och är inte tacksam för det hon eller han fått eftersom andra alltid fått mer. Bekräftar aldrig någon annan eller känner sympati. Avund är en av de svåraste känslor som finns. • Kontrollanten. Vill ta kommando över andras vilja genom kontroll. Beteendet kan lätt förväxlas med omsorg och omtanke. Är innerst inne rädd att någon annan ska styra och ställa. Personen blir krävande och intolerant och är slav under sitt stränga överjag • Den maktfullkomliga. Har ett stort behov av bekräftelse och av att göra sig stor och stark på andras bekostnad. Vill ha makt över andra och kan förvränga verkligheten i sin argumentation. Sätter gärna igång ett maktspel för att få rätt och hålla andra nere. • Den oåtkomliga. Är rädd för starka känslor och håller därför andra människor ifrån sig. Har tidigt byggt upp starka försvarsmekanismer för att skydda sig mot psykisk smärta. 35
• Superpresteraren. Har höga krav på sig själv och andra, och är sträng och kritisk. Har en tendens att värdera sig själv utifrån prestation och har därför svårt att njuta av livets goda sidor. Att tänka på: • Generalisera aldrig, som till exempel ”kvinnor är sådana och män är sådana”. Vi är alla individer och människor med olika personligheter. Det är större skillnad mellan individer än mellan könen. • Träna ditt seende. Sträva efter att se verkligheten så att du inte lever i illusioner och förnekande. En god självkänsla kommer inifrån när vi känner oss själva. • Bli medveten om ditt ursprungsmönster så att du inte iscensätter det i nuet. Idealisera inte utan försök se hur orsakskedjan och sammanhangen i ditt förflutna verkligen har sett ut. När man förstår dessa mönster kan man förändra. • Vi vill leva i nuet utan att vara färgade av obearbetade känslor från det förflutna. • Vi måste först gå igenom det som inte varit gott för oss för att greppa det – först då kommer vi fram till det goda livet. • Allt går att reparera. Vi har ständigt valmöjligheter.
36