Prolog Juni 2007, Vita huset
H a r jag beg åt t fruktansvärda misstag? I sängen bredvid mig sover min man, hans andning är djup och jämn. Tidigt under vårt äktenskap, egentligen bara under de första veckorna, sa jag hans namn högt när han snarkade, och när han svarade brukade jag urskuldande be honom att han skulle lägga sig på sidan. Men det tog inte lång tid för honom att förmedla att han föredrog att jag bara knuffade till honom, inget samtal var nödvändigt och han ville inte bli väckt. ”Rulla mig bara ett varv i sänghalmen”, sa han och log brett. ”Ge mig en riktigt hård knuff.” Det kändes ofint, men jag lärde mig att göra det. Men i kväll snarkar han inte, så jag kan inte skylla min sömnlöshet på honom. Inte heller kan jag skylla på temperaturen i rummet (nitton grader under natten, tjugoen grader under dagen, när vi knappt är här). En generator för vitt brus brummar diskret från sin plats på en hylla och rullgardinerna är neddragna och draperierna fördragna för att vi ska ligga i kompakt mörker. Det finns alltid ett säkerhetstänkande i våra liv numera, men det har blivit en vanesak, och mer än en gång har jag tänkt att vi måste vara mycket tryggare än ett typiskt medelklasspar i förorten. De har tjuvlarm eller kanske en Jack Russell-terrier, en strålkastare på ena sidan huset, och vi har krypskyttar och helikoptrar, bepansrade bilar, robotramper och prickskyttar på taket. Riskerna för oss är större, ja, men nivån på skyddet går inte att jämföra – tidvis är den absurd. Som med så mycket annat, intalar jag mig att det är vår ställning det handlar om, att vi enbart är symboler, vilka vi är som individer spelar knappast någon roll. Det skulle göra mig generad annars att tänka på alla kostnader 9
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 9
2009-06-23 13:53:22
och alla ansträngningar som man lägger ner på oss. Om det inte var vi, upprepar jag för mig själv, då skulle andra spela samma roll. I flera nätter har jag haft svårt att sova. Det är inte att gå till sängs i sig som är den stora utmaningen. Jag upplever alla normala stadier av trötthet, bristen på koncentration som blir mer uttalad för varje halvtimme efter klockan tio, och när jag kryper ner mellan lakanen, vanligtvis lite efter elva, är min man fortfarande i badrummet eller tittar på några sista papper, pratar med mig genom rummet och jag domnar bort. När han kommer till sängen håller han om mig och jag tar mig upp ur havet av sömn, vi säger ”jag älskar dig” till varandra och i det ögonblickets töcken tror jag att det är något grundläggande som fortfarande är vårt, att våra kroppar i mörkret är det som är sant och att nästan allting annat – exponeringen och förpliktelserna och kontroverserna – är påhitt och falskspel. Fast när jag vaknar vid tvåtiden fruktar jag att det förhåller sig tvärtom. Jag är inte säker på om det är bättre eller sämre att vakna klockan två. Å ena sidan har jag lyxen att veta att jag till slut kommer att somna om igen, å andra sidan verkar natten så lång. Vanligtvis har jag drömt om det förflutna, om människor som jag en gång kände och som nu är borta, eller människor som mitt förhållande till har förändrats så till den grad att det inte längre går att känna igen. Det är så mycket jag har upplevt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Satte jag min mans presidentskap på spel i dag? Gjorde jag något jag borde ha gjort för flera år sedan? Eller så kanske jag gjorde både och, och det är det som är problemet – att jag lever ett liv som står i motsats till sig självt.
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 10
2009-06-23 13:53:22
Del I
★ ★ ★
Amity Lane 1272
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 11
2009-06-23 13:53:22
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 12
2009-06-23 13:53:22
★ ★ ★
Å
r 1954, somm a r en innan jag började tredje klass, misstog farmor Andrew Imhof för en flicka. Jag hade följt med farmor till matbutiken – samma förmiddag, när hon läste en roman där man nämnde palmhjärtan, hade hon drabbats av en önskan att själv äta några och hade tagit med mig på promenaden ner till staden – och det var vid avdelningen för konserver som vi träffade Andrew, som var tillsammans med sin mamma. Eftersom Andrews mamma och min farmor inte tillhörde samma generation var de inte vänner, men de kände varandra som folk gjorde i Riley, Wisconsin. Det var Andrews mamma som hade kommit fram till oss och lagt handen mot bröstet och sagt: ”Mrs Lindgren, det är Florence Imhof. Hur står det till?” Andrew och jag hade varit klasskamrater så länge vi hade gått i skolan, men vi tittade bara på varandra utan att säga något. Vi var åtta år gamla båda två. Medan de vuxna småpratade tog han en burk ärtor och höll den genom att klämma fast den mellan sin utsträckta handflata och hakan, och jag undrade om han ville visa upp sig. Det var då farmor gav mig en liten knuff. ”Alice, hälsa på mrs Imhof.” Som jag hade blivit lärd sträckte jag fram handen. ”Och är inte er dotter förtjusande”, fortsatte farmor och tecknade åt Andrew. ”Men jag tror inte att jag vet vad hon heter.” Det följde en tystnad, och jag är rätt säker på att mrs Imhof under den tystnaden försökte bestämma sig för hur hon skulle rätta farmor. Till slut snuddade mrs Imhof vid sin sons axel och sa: ”Det här är Andrew. Han och Alice går i samma klass i skolan.” 13
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 13
2009-06-23 13:53:22
Min farmor kisade. ”Andrew, sa ni?” Hon vred till och med på huvudet och vinklade örat som om hon hörde lite illa, fast jag visste att hon inte gjorde det. Hon verkade med flit vägra att godta ursäkten som mrs Imhof hade erbjudit henne, och jag ville klappa farmor på armen, dra i henne så att hennes ansikte kom i jämnhöjd med mitt och säga: ”Farmor, det är en pojke!” Det hade aldrig slagit mig att Andrew såg ut som en flicka – det var mycket lite med Andrew Imhof som hade slagit mig vid den tiden – men det var sant att han hade ovanligt långa ögonfransar som ramade in de hasselnötsbruna ögonen, och ljusbrunt hår som hade blivit lite långt under sommaren. Men hans hår var bara långt för den tiden och för en pojke, och det var inget feminint med bomullsbyxorna eller den röd- och vitrutiga skjortan han hade på sig. ”Andrew är den yngre av våra två söner”, sa mrs Imhof och hennes röst hade en ny kyla, den första antydan till irritation. ”Hans äldre bror heter Pete.” ”Jaså, minsann?” Farmor verkade slutligen ha fått grepp om situationen, men att få grepp om den verkade inte göra henne ångerfull. Hon böjde sig fram och nickade åt Andrew – han höll fortfarande i ärtorna – och sa: ”Det var trevligt att göra din bekantskap. Se du till att min sondotter uppför sig ordentligt i skolan. Du kan rapportera till mig om hon inte gör det.” Andrew hade inte sagt någonting dittills – det var inte uppenbart om han hade ägnat samtalet tillräckligt mycket uppmärksamhet för att förstå att hans kön var uppe till diskussion – men när han hörde det log han. Utan att öppna munnen log han ett enormt leende, ett som jag kände antydde, felaktigt, att jag var någon sorts busfrö och att han sannerligen skulle hålla ett öga på mig. Farmor, som närde en livslång beundran för busighet, log tillbaka mot honom som en konspiratör. Efter att hon och mrs Imhof hade sagt adjö till varandra (vår jakt på palmhjärtan hade till min farmors besvikelse, om än inte till hennes förvåning, visat sig vara utan framgång), vände vi och gick i motsatt riktning mot dem. Jag tog farmors hand och viskade i något som jag hoppades var en tillrättavisande ton: ”Men farmor, då.” Inte alls i en viskning sa farmor: ”Tycker du inte att det där barnet ser ut som en flicka? Han är ju direkt söt!” ”Sch!” 14
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 14
2009-06-23 13:53:22
”Ja, det är ju inte hans fel, men jag kan inte tänka mig att jag är den första som begår det misstaget. Hans ögonfransar är ett par centimeter långa.” Som för att bekräfta hennes påstående vände vi oss om båda två. Vid det laget var vi tio meter från mor och son Imhof, och mrs Imhof hade ryggen åt oss när hon böjde sig fram mot en hylla, men Andrew stod vänd mot farmor och mig. Han log fortfarande lite, och när min blick mötte hans höjde han på ögonbrynen två gånger. ”Han flörtar med dig!” utbrast farmor. ”Vad betyder ’flörta’?” Hon skrattade. ”Det är när någon gillar en, så de försöker fånga ens uppmärksamhet.” Gillade Andrew Imhof mig? Visst, om informationen kom från en vuxen – och inte vilken vuxen som helst utan från min förslagna farmor – så måste den vara sann. Att Andrew gillade mig framstod varken som spännande eller förfärligt, det var bara oväntat. Och sedan, efter att han begrundat tanken, förkastade jag den. Farmor kände till en del saker, men inte åttaåringars sociala liv. Hon hade ju trots allt inte ens uppfattat att Andrew var pojke. I huset där jag växte upp var vi fyra, min farmor, mina föräldrar och jag. På pappas sida var jag tredje generationens ensambarn, vilket var mycket ovanligt på den tiden. Samtidigt som jag sannerligen skulle ha tyckt om att ha ett syskon, lärde jag mig vid späd ålder att inte nämna det – mamma hade fått missfall två gånger när jag gick i första klass, och det var bara de graviditeter som jag kände till, det senare inträffade när hon var i femte månaden. Trots att missfallen tyngde mina föräldrar med en tyst sorg, framstod vår familj som om den var jämnt balanserad. Vid middagen satt vi på varsin sida av det rektangulära bordet, när vi gick längs trottoaren till kyrkan kunde vi promenera parvis, på sommaren kunde vi dela på en låda Yummi-Freez-glassar och vi kunde spela euchre eller bridge, vilka båda lärdes ut till mig när jag var tio och som vi ofta roade oss med på fredags- och lördagskvällarna. Även om farmor besatt ett lite okynnigt drag, var mina föräldrar ytterst omtänksamma och hänsynsfulla mot varandra, och i många år trodde jag att ett sådant beteende var norm bland alla familjer och såg 15
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 15
2009-06-23 13:53:22
all annan dynamik som en avvikelse. Min bästa kompis sedan jag var liten var Dena Janaszewski, som bodde på andra sidan gatan, och jag blev ständigt chockad av det som jag uppfattade som Denas, och egentligen hela familjen Janaszewskis, råhet och volym. De skrek till varandra från olika våningsplan och ut genom fönstren; de åt från varandras tallrikar med vilje och Dena och hennes två yngre systrar slet och nöp ständigt i vandras flätor och rumpor, de gick in i badrummet när det redan var upptaget, och mer chockerande än det faktum att hennes pappa en gång sa förbannade i min närvaro – hans exakta ord när han kom in i köket var: ”Vem är det som har tagit min förbannade trädgårdssax?” – var det faktum att varken Dena, hennes mamma eller hennes systrar ens verkade märka det. I min egen familj var livet lugnt. Pappa och mamma var oense ibland – några gånger om året blev hans mun till ett smalt streck, eller så drogs hennes ögonvrår ner i en sorts sårad besvikelse – men det hände sällan och när det gjorde det, verkade det onödigt att uttrycka högt. Bara att känna missämja, vare sig det var i rollen som vållande till den eller mottagare, plågade dem tillräckligt. Pappa hade två motton, varav det första var: ”Dårars namn och dårars ansikten syns ofta på allmänna platser.” Det andra var: ”Vad du än är, var en bra sådan.” Det första mottot har jag aldrig vetat var det kommer ifrån, men det andra kom från Abraham Lincoln. Till yrket var pappa avdelningschef på en bank, men hans stora passion – hans hobby förmodar jag att man skulle säga, något som få människor verkar ha längre om man inte räknar att söka på Internet eller prata i mobiltelefon – var broar. Han beundrade särskilt Golden Gate-brons majestätiska storhet, och berättade en gång för mig att under byggnadstiden hade byggnadsentreprenören ordnat, till en hög kostnad, så att det skulle finnas ett enormt skyddsnät under den. ”Det kallas arbetsgivaransvar”, sa pappa. ”Han tänkte inte bara på vinsten.” Pappa följde på nära håll byggandet både av Mackinac-bron i Michigan – han kallade den Mighty Mac – och senare Verrazano-Narrows-bron, som när den stod klar 1964 skulle förbinda Brooklyn och Staten Island och vara den längsta hängbron i världen. Båda mina föräldrar hade vuxit upp i Milwaukee, men de hade inte träffats förrän 1943, när mamma var arton och arbetade på en handskfabrik och pappa var tjugo och arbetade på en filial till Wisconsin State 16
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 16
2009-06-23 13:53:22
Bank & Trust. De inledde ett samtal i en glassbar och var förlovade när pappa tog värvning i armén. Efter att kriget var slut gifte de sig och flyttade sju mil västerut till Riley, med min pappas mor i släptåg, så att han kunde öppna en filial till banken där. Mamma hade aldrig mer något arbete. Som hemmafru hade hon ett lätt handlag – hon verkade inte överansträngd eller gnällig, hon påminde inte resten av oss om hur mycket hon gjorde – och ändå sydde hon många av sina egna och mina kläder, höll huset minutiöst städat och lagade alltid alla måltider åt oss. Maten vi åt var oftare acceptabel än utsökt, hon tyckte om stek eller makaronipudding, och hon lärde mig sina recept på ett lågmält, sakligt sätt utan att någonsin förklara varför jag behövde kunna dem. Varför skulle jag inte behöva dem? Hon var oändligt tålmodig och bjöd på små, rara överraskningar. Utan kommentarer lämnade hon fina hårband eller pepparmyntskarameller på min säng eller, på byrån i mitt rum, en ensam blomma i en decimeterhög vas. Mamma var det näst yngsta barnet av åtta syskon, varav vi inte träffade någon särskilt ofta. Hon hade fem bröder och två systrar och bara en av hennes systrar, min moster Marie, som var gift med en mekaniker och hade sex barn, hade någonsin kommit till Riley. När mammas föräldrar fortfarande var i livet brukade vi ta bilen och hälsa på dem i Milwaukee, men de dog med tio dagars mellanrum när jag var sex, och efter det kunde det gå åratal utan att vi träffade mina mostrar, morbröder och kusiner. Mitt intryck var att alla deras hus var små och trånga, fyllda med käbblet från barn och lukten av sur mjölk, och männen var bryska och fåordiga och kvinnorna var plågade. Utan att vara direkt elak verkade ingen av dem särskilt intresserade av oss. Vi hälsade på mer och mer sällan ju äldre jag blev, och farmor följde aldrig med, även om hon brukade be oss köpa kanelkaka från hennes tyska favoritbageri. Under min barndom var det en känsla av lättnad som kom över mig när vi körde i väg från en av mina mostrar eller morbröder, en känsla jag försökte undertrycka eftersom jag redan då visste att den var okristlig. Utan att någon i den närmaste familjen någonsin sa det, kom jag att förstå att mamma hade valt oss, hon hade valt vårt liv tillsammans hellre än ett liv som sina syskon, och det faktum att hon hade kunnat välja innebar att hon hade haft tur. I likhet med mamma hade farmor aldrig något arbete efter flytten till 17
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 17
2009-06-23 13:53:22
Riley, men hon deltog inte direkt i underhållet av huset heller. Så här i efterhand är jag förvånad över att hennes ohjälpsamhet inte väckte förbittring hos mamma, men det verkar faktiskt inte som om den gjorde det. Jag tror att mamma fann sin svärmor underhållande, och hos en person som underhåller oss är mycket förlåtet. De flesta eftermiddagar när jag kom hem från skolan befann sig båda två i köket, och mamma som tog en paus mellan två sysslor stod med ett förkläde på sig och en dammtrasa över axeln och lyssnade uppmärksamt, medan farmor återberättade en artikel i en tidskrift hon just hade läst om, säg, det mystiska mordet på en gangsters flickvän i Chicago. Farmor dammsög eller sopade aldrig och bara ytterst sällan, om mina föräldrar inte var hemma, lagade hon mat och gjorde då i ordning maträtter som var anmärkningsvärda mest för sin brist på näring. En hel middag kunde bestå av stekt ost eller halvråa pannkakor. Det farmor gjorde var att läsa, det var det hon främst ägnade sin tid åt. Det var inte ovanligt för henne att läsa en bok om dagen – hon föredrog romaner, särskilt de ryska mästarna, men hon läste också böcker om historia, biografier och kioskdeckare – och i timme efter timme varje förmiddag och eftermiddag satt hon antingen i vardagsrummet eller på sängen (sängen var bäddad och hon var fullt påklädd) och vände blad och rökte Pall Mall-cigaretter. Redan på ett tidigt stadium förstod jag att hushållets syn på farmor, det vill säga mina föräldrars syn, inte bara var att hon var både klipsk och lättsinnig utan att hennes klipskhet och hennes lättsinne var sammanflätade. Att hon kunde berätta för en om Hopediamantens förbannelse eller om kannibalism inom familjen Donner – det var inte det att hon direkt borde skämmas över att hon satt inne med sådana kunskaper, men det fanns inte heller någon anledning för henne att vara stolt över det. De små godbitarna hon delade ut var intressanta, men de hade lite att göra med verkliga livet – amorteringar, att skura en kastrull, att hålla sig varm under de bitande kalla Wisconsinvintrarna. Jag är rätt säker på att i stället för att motsätta sig den här allt annat än smickrande bilden av sig själv, så delade farmor den. I en annan era föreställer jag mig att hon skulle ha blivit en utmärkt recensent på en tidning eller till och med professor i engelska, men hon hade aldrig gått på universitetet och det hade inte mina föräldrar heller. Farmors man, min pappas far, hade dött tidigt, och som ung änka hade farmor börjat 18
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 18
2009-06-23 13:53:22
arbeta i en damkonfektionsbutik och passat upp Milwaukeematronor som, enligt vad hon berättade, hade pengar men ingen smak. Hon hade det arbetat till femtio års ålder – femtio var äldre på den tiden än det är nu – då hon flyttade till Riley med mina nygifta föräldrar. Farmor lånade större delen av böckerna hon läste på biblioteket, men hon köpte en del också, och dem hade hon i sovrummet på en hylla som var så fullproppad att det stod dubbla rader på alla hyllplan. Den påminde mig om en flicka i min klass, Pauline Geisseler, vars vuxentänder hade vuxit ut innan mjölktänderna hade ramlat ut och som ibland, utan att skämmas, brukade öppna munnen för oss andra på rasten. Farmor läste nästan aldrig högt för mig, men hon tog regelbundet med mig till biblioteket – jag läste och läste om Laura Ingalls Wilders böcker, och både Kitty- och Bröderna Hardy-serierna – och farmor sammanfattade ofta de vuxenböcker som hon hade läst på ett förföriskt sätt: En gift kvinna med god uppfostran blir förälskad i en man som inte är hennes make; efter att hennes man får vetskap om sveket har hon inget annat val än att kasta sig framför ett annalkande tåg . Sådana berättelser ingöt i farmors rum en lockande atmosfär som förstärktes av hennes få men noga utvalda ägodelar, varav min favorit var en byst av Nefertiti som stod på byrån. Bysten hade farmor fått av sin vän Gladys Wycomb som bodde i Chicago, och det var en kopia av den antika egyptiska bysten av skulptören Thutmosis. Nefertiti bar en svart huvudbonad och en juvelbesatt krage och hon blickade framåt med stor fattning. Hennes namn, förklarade farmor, betydde i översättning ”den vackra kvinnan har kommit”. Bredvid bysten stod det inramade fotografier: ett fotografi av farmor som liten flicka i vit klänning bredvid sina föräldrar år 1900 (så väldigt länge sedan!); ett av mina föräldrar på sitt bröllop, där pappa hade på sig sin uniform från armén och mamma hade på sig en dubbelknäppt fodralklänning (trots att fotot var svartvitt visste jag, då jag hade frågat mamma, att hennes klänning var lavendelfärgad); ett foto av farmors framlidne man, min farfar, vars namn hade varit Harvey och som var fångad här när han kisade mot solen; och slutligen ett på mig, mitt klassfoto från andra klass där jag ler lite ansträngt, håret är kammat i mittbena och uppsatt i råttsvansar. Bortsett från böckerna, fotografierna, Nefertitibysten, parfym 19
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 19
2009-06-23 13:53:22
flaskorna och sminkartiklarna, var farmors sovrum ganska alldagligt. Hon sov, liksom jag gjorde, i en enkelsäng, och över hennes låg ett gult överkast som hon lade ett antal rutiga filtar över på vintern. Det var få saker uppsatta på väggarna och på nattduksbordet fanns det sällan något annat än en lampa, en bok, en klocka och ett askfat. Ändå var det här den plats, med sin doft av cigarettrök och Shalimarparfym, som tycktes vara en passage till äventyren, ett vuxenlivets förmak. I farmors lya anade jag upplevelserna och passionerna hos alla de människor vars liv avbildades i romanerna hon läste. Jag vet inte om farmor försökte göra också mig till läsare, men hon lät mig ta vilka av hennes böcker jag ville, även dem jag hade litet hopp om att förstå (jag började läsa Porträtt av en dam vid nio års ålder, och slutade sedan efter två sidor) eller sådana som mamma, om hon hade vetat om det, skulle ha förbjudit (vid elva års ålder läste jag inte bara hela Peyton Place utan läste omedelbart om den). Samtidigt ägde mina föräldrar nästan inga böcker utöver en uppsättning kastanjebrunryggade Encyclopaedia Britannica som vi hade i vardagsrummet. Pappa prenumererade på Rileys morgon- och kvällstidning, The Riley Citizen och The Riley Courier, såväl som Esquire, även om farmor verkade läsa tidskriften grundligare än han gjorde. Mamma läste inte, och till denna dag är jag inte säker på om hennes obenägenhet berodde på brist på tid eller på intresse. Eftersom jag var dotter till en bankchef trodde jag att vi var välbärgade. Jag var över trettio när jag insåg att det inte var en uppfattning som någon verkligt välbeställd amerikan skulle ha delat. Riley låg precis mitt i Benton County, och i Benton County fanns det två rivaliserande ostfabriker, Fassbinder’s borta på de Soto Way, och White River, som låg närmare staden Houghton, även om många människor som arbetade på White River ändå bodde i Riley, eftersom Riley, med närmare fyrtio tusen invånare, hade långt fler attraktioner och serviceinrättningar, inklusive en biograf. Många av mina klasskamraters föräldrar arbetade på någon av fabrikerna, andra barn kom från små bondgårdar, ett fåtal från stora gårdar – Freddy Zurbrugg, som i tredje klass hade skrattat så mycket att han började gråta när vår lärare använde ordet pianist, bodde på delstatens fjärde största gård med mjölkdjur – men ändå, att komma från staden framstod för mig som oändligt mycket mer sofistikerat än 20
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 20
2009-06-23 13:53:22
att vara från landet. Gatorna i Riley var som ett rutmönster, flankerat i väster av Rileyfloden, med ett affärsområde som upptog den södra delen av staden och bostadsgatorna som ledde norrut upp på berget. Som barn kände jag till namnen på alla familjerna som bodde på Amity Lane, familjen Weckwerth, vars son David var den första bebis jag någonsin höll i; familjen Noffke, vars katt Zeus rev mig på kinden när jag var fem, rev så hårt att det började blöda och ingöt i mig en livslång antipati mot alla katter; familjen Cernoch, som under jaktsäsongen hängde upp det rådjur de hade skjutit i ett träd i trädgården. Calvary Lutheran-kyrkan, dit min familj gick, låg på Adelphia Street; min småskola och junior high, som låg på samma skolområde, låg sex kvarter från mitt hem och stadens nya high school – som blev klar 1948 men fortfarande kallades ”nya” när jag började där 1959 – var den största byggnaden i staden, en stor tegelbyggnad som stöttades på framsidan av sex jättelika korintiska pelare och förekom på vykort som såldes på Utzenstorfs drugstore. Allt det som jag betraktade som själva Riley upptog mindre än femton kvadratkilometer, och sedan var det land åt alla håll runt omkring oss – åkrar och prärier och betesmarker, böljande kullar, skogar av björk och sockerlönn. Att gå i skolan tillsammans med barn som fortfarande använde uthus, eller som inte åt mat som inte var en produkt från deras egen mark och deras egna djur gjorde mig inte högfärdig. Tvärtom, eftersom jag var medveten om det jag uppfattade som mina privilegier försökte jag vara extra artig mot mina klasskamrater. Jag hade inte kunnat veta det på den tiden, men långt i framtiden, i ett liv jag aldrig hade kunnat förutse åt mig själv, var det en instinkt som skulle tjäna mig väl. Under några år tänkte jag knappt på den där dagen i matbutiken med farmor, Andrew Imhof och hans mamma. De två personer som enligt min åsikt borde ha varit generade av händelsen – farmor för att ha gjort misstaget när det gällde Andrews kön, och Andrew för att ha fått misstaget gjort om sig (om några av våra klasskamrater hade fått nys om det, skulle de ha retat honom i det oändliga) – verkade oberörda. Jag fortsatte att gå i skolan tillsammans med Andrew, men vi pratade sällan med varandra. En gång i fjärde klass, före lunchen, blev han utvald av läraren att stå framför klassen och ropa upp de andra eleverna för att ställa sig i kö. Det var en ritual som förekom flera gånger varje dag. Först sa Andrew: 21
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 21
2009-06-23 13:53:22
”Om ditt namn börjar på B”, vilket betydde att hans vän Bobby kunde ställa sig i kön bakom honom, och nästa sak Andrew sa var: ”Om du har ett rött band i håret.” Jag var den enda flickan i skolan den dagen som hade det. Dessutom satt jag med ansiktet framåt när Andrew ropade upp det, med en ensam tofs uppsatt bakom huvudet, vilket betydde att han måste ha lagt märke till hårbandet tidigare. Han hade inte sagt något, han hade inte dragit i det som en del av de andra pojkarna gjorde, men han hade lagt märke till det. Och sedan i sjätte klass promenerade jag och min kompis Dena en lördagseftermiddag från stadskärnan tillbaka hem och fick se Andrew komma från motsatt håll där han cyklade på sin cykel längs Commerce Street. Det var en kall dag, Andrew hade på sig en parkas och marinblå stickad mössa och hans kinder var röda. Han seglade just förbi oss när Dena ropade: ”Andrew Imhof har great balls of fire!” Jag tittade förfärat på henne. Till min förvåning, och jag tror till Denas, bromsade Andrew. Hans ansiktsuttryck när han vände sig om var roat. ”Vad sa du alldeles nyss?” frågade han. Andrew var smal på den tiden, fortfarande kortare än både Dena och mig. ”Jag menade som i låten!” protesterade Dena. ”Du vet: ’Goodness gracious …’” Det var sant att medan Denas mamma var Elvisfan, var Denas favoritsångare Jerry Lee Lewis. Avslöjandet nästföljande vår att han hade gift sig med sin tretton år gamla kusin skulle, på samma gång som det var upprörande för de flesta människor, bara förstärka Denas förälskelse, ge henne hopp. Om det inte skulle fungera mellan Jerry Lee och Myra Gale Brown, sa Dena till mig, då skulle hon själv realistiskt sett vara tillgänglig för att dejta honom i åttonde klass. ”Har du cyklat hela vägen hit?” sa Dena till Andrew. Familjen Imhof bodde på en majsfarm några kilometer utanför staden. ”Bobbys cocker spaniel fick valpar i går kväll”, sa Andrew. ”De är ungefär lika stora som ens händer.” Han hade inte klivit av cykeln, han stod med den mellan benen och höll sina egna händer en bit ifrån varandra för att visa hur små de var. Han hade på sig bruna vantar. Jag hade inte ägnat särskilt mycket uppmärksamhet åt Andrew på sista tiden och han verkade tveklöst äldre i mina ögon – förmögen, för första gången som jag kunde minnas, att föra ett verkligt samtal i stället för att bara le och 22
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 22
2009-06-23 13:53:22
kasta förstulna blickar. I själva verket var jag, som var medveten om hans närvaro på ett sätt som jag aldrig hade varit förut, den som inte verkade ha särskilt mycket att säga. ”Får vi se valparna?” frågade Dena. Andrew skakade på huvudet. ”Bobbys mamma säger att man inte får röra vid dem så mycket förrän de är äldre. Deras tassar och nosar är verkligen skära.” ”Jag vill se deras skära nosar!” utropade Dena. Det verkade lite misstänkt i mina ögon. Familjen Janaszewski hade en boxer som Dena ägnade obetydlig uppmärksamhet. ”De gör nästan inget annat nu än äter och sover”, sa Andrew. ”Ögonen är inte ens öppna.” Medveten om att jag inte hade bidragit till samtalet så långt, sträckte jag fram en vit papperspåse åt Andrews håll. ”Vill du ha lite lakrits?” Dena och jag hade varit nere i staden på en godisköparexpedition. ”Andrew”, sa Dena när han tog av sig vantarna och stack ner ena handen i påsen. ”Jag hörde att din bror fick poäng för en touchdown i går kväll.” ”Var inte ni på matchen?” Dena och jag skakade på huvudena. ”Laget är verkligen bra i år. En av de offensiva linjemännen, Earl Yager, väger etthundratjugofem kilo.” ”Vad vidrigt”, sa Dena. Hon försåg sig med ett av mina lakritssnören trots att hon hade köpt egna. ”När jag går på high school ska jag bli hejaklacksledare och jag tänker ha min uniform i skolan varje fredag, hur kallt det än är.” ”Och du då, Alice?” Andrew tog tag i styret på cykeln och vinklade framhjulet mot mig. ”Ska du också bli hejaklacksledare?” Vi tittade på varandra, hans ögon var fortfarande grönbruna och ögonfransarna var löjligt långa och jag tänkte att farmor kanske hade haft rätt ändå – även om inte Andrew flörtade med en så gjorde hans ögonfransar det. ”Alice kommer fortfarande att vara flickscout på high school”, sa Dena. Hon hade själv hoppat av vår trupp under sommaren, och även om jag lutade åt att göra det, var jag fortfarande officiellt medlem. ”Jag ska gå med i Future Teachers of America”, sa jag. Dena hånlog. ”Du menar för att du är så smart?” Det var en särskilt 23
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 23
2009-06-23 13:53:22
elak kommentar, eftersom Dena visste att jag hade velat bli lärare ända sedan vi hade gått i andra klass med miss Clougherty, som inte bara var snäll och söt utan även hade läst Nybyggarflickans äventyr högt för oss, vilket då blev min favoritbok. I åratal hade Dena och jag låtsats att vi var lärare som av en tillfällighet hette miss Clougherty, och vi hade fått Denas systrar Marjorie och Peggy att vara våra elever. Precis som med flickscouterna var att leka skola en aktivitet som Dena hade tappat intresset för innan jag gjorde det. Dena vände sig mot Andrew igen. ”Säg åt Bobby att han ska låta oss komma och leka med valparna. Vi lovar att vara försiktiga.” ”Säg det till honom själv.” Andrew drog på sig vantarna och satte tillbaka fötterna på pedalerna på cykeln. ”Vi ses.” Den måndagen skrev Dena en lapp till Andrew. Vilken är din favoritmaträtt? stod det på lappen. Vilken är din favoritårstid? Vem tycker du bäst om, Ed Sullivan eller Sid Ceasar? Och, som något hon hade kommit att tänka på i efterhand: Vem är din favoritflicka i vår klass? Hon nämnde inte lappen innan hon överlämnade den, men när det hade gått några dagar utan svar var hon för uppjagad för att inte berätta det för mig. Att höra vad hon hade gjort fick mig också att bli nervös, som om vi förberedde oss för att tävla mot varandra och hon hade gett sig av innan jag ens visste att loppet hade börjat. Men jag var inte säker på att det ingick i mina rättigheter att känna på det sättet – varför skulle inte Dena skriva en lapp till Andrew? – så jag sa ingenting. Dessutom, när det gick tre och sedan fyra dagar och Andrew inte skickade något svar, övergick min upprördhet i medkänsla. Jag var lika lättad som Dena när det till sist dök upp ett ark linjerat papper, vikt till en hård, pytteliten fyrkant, i hennes bänk. Potatismos, stod det med prydliga bokstäver. Sommar. Jag kollar inte på de där programmen, föredrar Spin & Marty på The Mickey Mouse Club. Sylvia Eberbach, även Alice. Sylvia Eberbach var den minsta flickan i sjätte klass, en fabriksarbetardotter med blek hy och blont hår som jag, när jag ser tillbaka, misstänker led av dyslexi. På engelskan, varje gång läraren bad henne 24
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 24
2009-06-23 13:53:23
läsa högt, brukade hälften av eleverna rätta henne. Alice var förstås jag. Utan tvekan representerar Andrews svar till denna dag det uppriktigaste, ärligaste dokument jag någonsin har sett. Vilken sporre hade han för att säga sanningen? Han kanske inte visste bättre. Dena och jag läste hans svar stående i korridoren efter lunch, innan det ringde in till lektionen. När jag såg den där raden – Sylvia Eberbach, även Alice – kändes den som en sådan gåva, ett löfte om en avlägset lycklig framtid. All oro som hade förtärt mig efter att jag hade fått veta att Dena hade skickat brevet försvann. Mig – han gillade mig. Jag hade inte ens något emot att dela hans kärlek med Sylvia. ”Ska jag behålla lappen?” sa jag. Det var logiskt, mitt övertag över Dena var klart och starkt. Men hon gav mig en arg blick och drog undan papperslappen. Vid slutet av skoldagen, vilket var mindre än två timmar senare, fick jag veta, inte av Dena själv utan av Rhonda Ostermann, som hade sin bänk bredvid min, att Andrew och Dena kilade stadigt. Och mycket riktigt, när jag lämnade skolbyggnaden för att gå hem såg jag dem stå vid busshållplatsen och hålla varandra i handen. När jag gick fram mot dem – Andrew åkte med bussen, men Dena och jag promenerade till och från skolan – sa Dena: ”Hjärtliga hälsningar och gratulationer, Alice.” Uppenbarligen var hon mycket belåten med sig själv. Andrew nickade åt mig. Jag letade efter något tecken på att han var Denas gisslan, att han hölls fast mot sin vilja, eller åtminstone att han kände sig kluven. Men han verkade vänligt stämd och nöjd. Vad hände med Sylvia Eberbach, även Alice? Osannolikt nog förblev Dena och Andrew ett par under de nästföljande fyra åren. Ett pubertetspar, visst, vilket betyder att det kanske inte var någon utöver jag som tog dem på allvar. Men de fortsatte att hålla varandra i handen offentligt, och de tilläts av sina föräldrar att träffas för att äta hamburgare och milkshake på Tatty’s. Andrew var lågmäld om än inte tyst i Denas sällskap. Vi tre gick ibland på bio på Imperial Theater, och en gång i sjunde klass hände det att han satt mellan oss – vanligtvis satt Dena i mitten – och innan ridån gick upp reste sig Dena för att köpa popcorn. Under de få minuterna när hon var borta sa Andrew och jag inte ett enda ord till varandra, och under hela tiden tänkte jag: Det är egentligen vi två som är tillsammans. Inte Andrew och Dena. Andrew och jag. Jag vet det och han vet det och alla som tittade åt vårt håll nu skulle också 25
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 25
2009-06-23 13:53:23
veta det. Jag tyckte det kändes som om vi var förtrollade och när Dena kom tillbaka bröts förtrollningen, hans energi vändes mot henne igen. Han gav sannerligen aldrig ifrån sig några bevis på att jag fortfarande var en av hans favoritflickor. Jag sökte efter dem, jag väntade, men de kom inte. I åttonde klass föll Dena när hon sprang över stenläggningen bakom skolan och han slickade bort blodet från hennes handflator. I veckor kändes det som om det hade öppnats ett sopnedkast i magen på mig där mitt hjärta åkte ner när jag tänkte på det. En eftermiddag i början av vårt andra år på high school gjorde Andrew utan krus slut med Dena. Han sa att fotbollsträningen gjorde honom för trött för att ha någon flickvän. Han var en och åttio lång vid det laget, han var fullback i Benton County Central High School Knights, och hade sitt en gång långa hår snaggat. Då slutade jag prata med honom helt och hållet. Det var mindre av lojalitet mot Dena – Andrew och jag log fortfarande blitt mot varandra i korridorerna – än på grund av enkel logistik, det faktum att jag inte hade några lektioner tillsammans med honom. Vår high school var större än småskolan och junior high hade varit, och drog till sig ungdomar som hade upp till en timmes resväg. Under åren som Andrew och Dena var tillsammans hade jag ofta förundrats över både snabbheten och slumpmässigheten i att de blev ett par. Skenbart hade han inte haft något intresse för Dena och en timme senare hade han blivit hennes. Det verkade vara en lektion i något, men jag var inte säker på vad – ett argument för aggression, kanske, för den djärva jakten på det man ville ha? Eller bevis på de flesta människors mottaglighet för övertalning? Eller bara bekräftelse på deras inneboende ombytlighet? Efter det att jag hade läst Andrews lapp, var det meningen att jag omedelbart skulle ha marscherat fram till honom och framfört mina krav? Hade min tro på vår behagligt oklara framtid varit naiv, hade jag varit passiv eller lättlurad? De här frågorna var av oändligt intresse för mig under flera år, jag tänkte på dem på kvällen efter att jag hade bett min bön och innan jag somnade. Och sedan, när vi väl började high school, fick jag annat att tänka på. När Dena och Andrew gjorde slut (hon verkade förorättad snarare än ledsen, och förorättelsen försvann snabbt), hade jag någonstans på vägen slutat fundera på de två och vad som inte hade hänt med Andrew och mig. När jag faktiskt tänkte på 26
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 26
2009-06-23 13:53:23
det, flyktigt, verkade det löjligt. Om händelserna bakom oss alls hade några läxor att lära oss, handlade de om hur dumma unga människor var. Denas och Andrews förmodade kärlekshistoria, min egen längtan och förvirring – allt kom att framstå som om det inte var något annat än en kuliss till vår barndom. Första dagen efter jul varje år tog farmor tåget för att hälsa på sin gamla vän Gladys Wycomb i Chicago, och varje sommar återvände farmor till Chicago sista veckan i augusti. Vintern 1962, när jag gick första året på high school, meddelade farmor en kväll vid middagen i november att den här julen ville hon att jag skulle göra henne sällskap – hon skulle bjuda. Det skulle bli en sorts kulturell turné, baletten och museerna, utsikten från en skyskrapa. ”Alice är sexton och hon har aldrig varit i en storstad”, sa farmor. ”Jag har varit i Milwaukee”, protesterade jag. ”Exakt”, svarade farmor. ”Emilie, det är en underbar idé”, sa mamma, medan pappa sa på samma gång: ”Jag är inte säker på att det fungerar i år. Det är ganska kort varsel, mor.” ”Det enda vi behöver göra är att boka ytterligare en tågbiljett”, sa farmor. ”Det klarar till och med en gamling som jag.” ”Det är kallt i Chicago i december”, sa pappa. ”Kallare än här?” Farmors ansiktsuttryck var tvivlande. Ingen sa någonting. ”Eller finns det någon annan anledning till att ni är tveksamma att låta henne åka?” Farmors tonfall var öppet och välvilligt, men jag anade hennes list, att hon var djärvare än någon av mina föräldrar. Det uppstod ytterligare en tystnad och till slut sa pappa: ”Låt mig fundera på det här.” På morgnarna gick vi för det mesta i skift i vår familj. Pappa hade ofta gått till banken när jag kom ner – jag brukade hitta delar av The Riley Citizen utspridda över bordet, mamma stod vid diskbänken och diskade – och farmor brukade fortfarande sova när jag gick till skolan. Men morgonen efter skyndade jag mig raka vägen ner när väckarklockan ringde, fortfarande i nattlinne, och sa till pappa: ”Jag skulle kunna köpa en egen tågbiljett så att farmor inte behöver betala.” Jag fick tre dollar i 27
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 27
2009-06-23 13:53:23
veckan i veckopeng och de senaste åren hade jag sparat ihop över femtio dollar. Jag hade pengarna på ett konto i pappas bank. Pappa, som satt vid bordet, sneglade bort mot mamma. Hon stod vid spisen och stekte bacon. De utbytte en blick och pappa sa: ”Jag visste inte att du var så angelägen om att åka till Chicago.” ”Jag tänkte bara att om biljetten var anledningen …” ”Vi pratar om det vid middagen”, sa pappa. Varje kväll var den bordsbön pappa läste innan vi åt: ”Kom herre Jesus, var hälsad och låt dessa gåvor till oss vara välsignade. Tacka Herren, ty Han är god, och Hans barmhärtighet varar för evigt.” Efter det sa resten av oss: ”Amen.” Den kvällen, så fort vi hade höjt på våra böjda huvuden, sa pappa: ”Mina invändningar när det gäller att Alice ska resa med dig till Chicago är bördan det innebär för Gladys, så jag har ringt och bokat så att ni båda kan bo på ett hotell som heter The Pelham. Ni bor där på min bekostnad i en vecka.” Som om mamma också hörde det här erbjudandet för första gången, utbrast hon: ”Är det inte generöst av pappa!” Med normal röst lade hon till: ”Alice, skicka den gräddstuvade broccolin till din farmor.” ”Min kollega mr Eberle bodde tidigare i Chicago”, sa pappa. ”Enligt honom är The Pelham ett mycket trevligt ställe och det ligger i en trygg stadsdel.” ”Är du medveten om att Gladys har en enorm lägenhet med flera gästrum?” Det var svårt att säga om farmor var irriterad eller road. ”Men vi känner helt enkelt inte mrs Wycomb som du gör”, sa mamma till farmor. ”Vi tycker att det skulle kännas framfusigt att utnyttja henne.” ”Doktor”, sa farmor. ”Dr Wycomb. Inte mrs. Och Phillip, du känner henne tillräckligt väl för att inse att hon fortfarande kommer att insistera på att ha oss hos sig.” ”Är Gladys Wycomb läkare?” sa jag. Än en gång utbytte mina föräldrar en blick. ”Jag kan inte se att det skulle vara något problem om ni åt middag med henne en eller två gånger”, sa pappa. ”Vad är hon för sorts doktor?” frågade jag. Alla tre vände sig mot mig. ”En för kvinnliga problem”, sa mamma, och pappa sa: ”Det här är inget lämpligt samtal vid middagsbordet.” 28
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 28
2009-06-23 13:53:23
”Hon var den åttonde kvinnan i Wisconsin som tog sin läkarexamen”, sa farmor. ”Jag vet inte hur det är med er, men jag som knappt kan läsa av en febertermometer lyfter i alla fall på hatten för det.” Jag hade hört Gladys Wycombs namn under hela min uppväxt – med tanke på farmors resor två gånger om året var Gladys Wycomb, i mitt medvetande, snarare en destination än en person, avlägsen men inte helt okänd – men det var först i och med att min egen resa till Chicago blev aktuell som jag insåg hur lite jag visste om henne. Några timmar senare kom mamma för att säga god natt medan jag läste en Agatha Christie-deckare i sängen och jag frågade: ”Varför tycker inte pappa om dr Wycomb?” ”Åh, jag skulle inte säga att han inte tycker om henne.” Mamma hade stått böjd över mig och hade redan kysst mig på pannan, men nu satte hon sig på sängkanten och lade händerna där mina knän var under täcket. ”Dr Wycomb har känt pappa sen han var liten pojke och hon kan vara lite dominerande. Hon tycker att alla borde dela hennes åsikter. Jag antar att du inte kommer ihåg hennes besök här eftersom det första var när du bara var bebis, och nästa kan ha varit när du var fyra eller fem, men det var något som hände under det andra besöket, en diskussion om negrer – skulle de ha rättigheter, såna saker. Dr Wycomb var mycket engagerad i ämnet, som om hon ville att vi inte skulle hålla med henne, och vi tänkte bara, för Guds skull, det finns inga negrer i Riley.” Det var helt sant att det inte bodde en enda svart person i hela staden. Jag hade sett svarta människor – som barn hade jag en gång blivit betagen när vi körde förbi en restaurang där det utanför stod en mamma, pappa och två små flickor i min ålder i rosa klänningar – men det hade varit i Milwaukee. ”Tycker du illa om henne?” ”Nej, då. Det är en respektingivande kvinna, men jag tycker inte illa om henne och det tror jag inte att pappa gör heller. Det är snarare så att vi insåg att det kanske var enklare för farmor att åka dit än att Gladys kom hit.” Mamma klappade mig på knäet. ”Men jag är glad att de är vänner, för jag vet att Gladys var en stor tröst för din farmor efter att din farfar dog.” Det hade hänt när pappa var två år gammal. Hans pappa, en apotekare, hade fått en hjärtattack en eftermiddag på arbetet och fallit död ner vid trettiotre års ålder. Blotta tanken på pappa som tvååring gav 29
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 29
2009-06-23 13:53:23
mig hjärtknip, och tanken på honom som tvååring med en död pappa var förödande. I det ögonblicket reste sig mamma och kysste mig på pannan en andra gång. ”Ligg inte vaken för länge”, sa hon. Trots att min kulturella upplysning hade varit det som rättfärdigade vår resa, hade tåget knappt lämnat Rileys station förrän det framkom att farmors allt överskuggande mål i Chicago var att köpa en sobelstola på Marshall Field’s. Hon hade sett en annons för den i Vogue, anförtrodde hon mig, och hon hade skrivit ett brev till affären och bett dem lägga undan en i storlek small. ”Om jag hade varit smart, skulle jag ha beställt den för en månad sen och haft den i kyrkan på julafton”, sa hon. ”Vet pappa om att du ska köpa den?” ”Han kommer att få veta det när han ser mig i den, eller hur? Och jag kommer att vara så tjusig att jag är säker på att han blir överlycklig.” Vi satt sida vid sida och hon blinkade åt mig. ”Jag har en del besparingar, Alice, och det är inget brott att skämma bort sig själv. Låt mig nu måla lite läppstift på dig.” Jag plutade med läpparna. När hon var klar höll hon upp min haka och tittade på mig. ”Strålande”, sa hon. ”Du kommer att bli Chicagos skönhet.” Personligen betraktade jag inte mig själv som vacker, men de senaste åren hade jag börjat misstänka att jag förmodligen var söt. Jag var en och sextioåtta lång, med smal midja och tillräckligt mycket barm för att fylla ut en bh med B-kupa. Mina ögon var blå och mitt hår kastanjebrunt och blankt. Det gick ungefär ner till hakan, och lockade sig mot kinderna och jag hade lite lugg. Att vara attraktiv kändes huvudsakligen som en lättnad – jag föreställde mig att livet var svårare för flickor som inte var söta. Tågresan tog drygt två timmar och på Union Station i Chicago möttes vi av en kvinna som jag till en början inte kände igen som dr Gladys Wycomb. Absurt nog tror jag att jag hade förväntat mig att hon skulle ha ett stetoskop om halsen. Efter att hon och farmor hade kramat om varandra, ställde sig farmor bredvid dr Wycomb och lade ena armen om ryggen på henne. ”En legend i sin egen livstid”, sa farmor och dr Wycomb sa: ”Knappast. Ska vi gå och ta en drink?” 30
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 30
2009-06-23 13:53:23
De framstod i mina ögon som ett osannolikt vänpar. Dr Wycomb var lite tung på ett sätt som antydde styrka, och hennes handslag hade nästan gjort ont. Hon hade kort grått hår och bar vita kattglasögon och en svart gabardinrock över en grå tweeddräkt, och skorna var svarta läderpumps med låga klackar och oansenliga rosetter. Farmor, däremot, som alltid var stolt över sin stil och slankhet (hennes mycket smala handleder och fotleder var en särskild källa till glädje för henne), var speciellt uppsnofsad för vårt stadsbesök. Vi hade gjort manikyr på oss själva dagen före och hon hade gått till Vera’s inne i Riley för att få håret färgat och lagt. Under en ljus kashmirkappa hade hon en chokladbrun ylledräkt – kragen var av sammet, kjolen slutade precis nedanför knäet – kompletterad med matchande bruna krokodilpumps och en brun krokodilskinnshandväska. Så högt skattade var de här accessoarerna att hon hade gett dem smeknamnet ”mina krokodiler”, och referensen var begriplig för alla familjemedlemmar. Faktum var att några veckor tidigare, innan vi gick över den snöiga gatan där vi bodde för att komma till familjen Janaszewskis julfest, hade jag tyckt att det var roligt att höra pappa säga: ”Mor, jag ber dig att ha stövlar på dig utomhus och byta om till dina krokodiler hemma hos dem.” För att möta dr Wycomb var jag också uppklädd, ekiperad i kilt, gröna strumpbyxor, tvåfärgade skor och en grön ylletröja över en blus. På kragen hade jag en rund brosch, även om Dena nyligen hade berättat för mig att det var ett tecken på att man var oskuld. Utanför tågstationen var det ett enda kaos av människor och bilar, trottoarerna svämmade över, trafiken på gatan var ryckig och folk tutade, och byggnaderna runt omkring oss var de högsta jag någonsin hade sett. När vi gick fram mot en beige Cadillac blev jag förvånad när en chaufför i svart hatt klev ut ur den, tog våra väskor och öppnade dörrarna åt oss. Att vara kvinnlig läkare var, verkade det som, ett lukrativt yrke. Vi tre satt i baksätet, dr Wycomb bakom föraren, farmor i mitten och jag på höger sida. ”Vi måste göra ett stopp, om du inte misstycker”, sa farmor till dr Wycomb. ”The Pelham i hörnet av Ohio Street och Wabash Avenue. Phillip fick för sig att Alice och jag tillsammans skulle vara betungande för dig – du ser ju själv att Alice är mycket oregerlig och stridslysten – så han gjorde en bokning åt oss, som vi naturligtvis kommer att avboka.” ”Åh, men kära nån”, sa dr Wycomb. ”Tror han verkligen att jag ska ha så dåligt inflytande över Alice?” 31
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 31
2009-06-23 13:53:23
”Vi hoppas det!” Med de orden vände sig farmor om och kysste dr Wycomb på kinden. Jag visste hur den där kyssen kändes, läpparnas lätthet, doften av Shalimar som föregick henne när hon närmade sig. När farmor hade lutat sig tillbaka på sätet igen sa hon: ”Visst gör vi?” och klappade mig på handen. Osäker på vad jag skulle säga, skrattade jag. Dr Wycomb böjde sig fram och sa: ”När din pappa var liten, brukade han ta av sig alla kläderna innan han gjorde en tarmtömning.” ”Åh, Gladys, hon vill inte höra det här.” ”Men det är utmärkande. Det fångar en viss … stelbenthet, förmodar jag, som Phillip alltid har visat tecken på. Han brukade ta av sig alla kläderna, och när han satt på toaletten knep han ihop ögonen och höll för öronen. Det var enda sättet för honom att stänga det ute.” Farmor gjorde en grimas och fläktade sig med handen framför ansiktet, som om blotta orden hade fört in stanken från toaletten i bilen. ”Talar jag sanning, Emilie?” frågade dr Wycomb. ”Sanningen”, sa farmor, ”är överskattad.” ”Din farmor var min hyresvärdinna”, sa dr Wycomb till mig. ”Har hon nånsin berättat det?” ”Det var knappast så formellt som du får det att låta”, sa farmor. ”På läkarutbildningen var jag fattig som en kyrkråtta”, sa dr Wycomb. ”Jag bodde på en förfärlig vind som tillhörde en förfärlig familj …” ”De hette Lichorobiec”, avbröt farmor. ”Låter inte det som namnet på en förfärlig familj? Mrs Lichorobiec kände att hon hade blivit illa behandlad av mänskligheten.” ”Hon vägrade att låta mig förvara maten på vinden för hon sa att den skulle dra till sig djur”, sa dr Wycomb. ”Hon lät mig inte ha maten i skafferiet heller för hon sa att det inte fanns plats. Det var nonsens, men vad skulle jag göra? Lyckligtvis tyckte din farmor, som bodde vägg i vägg, synd om mig och bjöd in mig att äta hemma hos dem.” ”Jag trodde att du skulle svälta ihjäl annars”, sa farmor. ”Jag har alltid varit slank, men Gladys var formligen som ett skelett. Bara en benhög med stora svarta ringar under ögonen. Det var ironiskt, en medicinstuderande som höll på att svälta ihjäl.” ”En benhög”, upprepade dr Wycomb och skrockade. Hon böjde sig fram igen och när våra blickar möttes sa hon: ”Kan du tänka dig?” Jag hade i själva verket tänkt samma sak, men jag log på ett sätt som jag hop32
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 32
2009-06-23 13:53:23
pades var neutralt och icke avslöjande. ”Och sen dog din stackars farfar”, fortsatte hon. ”Vilket år var det, Emilie? Var det -24?” ”Det var -25.” ”Och din farmor var redo att flytta, men jag sa: ’Nu ska vi tänka igenom det här. Om jag brinner av iver att slippa ifrån familjen Lichorobiec och du lika gärna skulle vilja stanna i huset där ni känner er hemma …’ Och så blev jag din farmors hyresgäst och vi hade en del underbara stunder tillsammans.” ”När depressionen slog till kan du ge dig på att jag var glad att ha Gladys”, sa farmor. ”Eftersom jag var änka hade jag sannerligen inte klarat mig på min lön från Clausnitzer’s. Och på tal om att leva över sina tillgångar” – hon tog upp annonsen från Vogue ur handväskan och vecklade upp den – ”har du nånsin sett en tjusigare stola?” Dr Wycomb skrattade. ”Alice, din farmor är den enda personen i det här landet som blev mindre sparsam som en följd av depressionen.” ”Om allt bara ska försvinna på ett ögonblick, varför inte ha lite roligt? Och säg inte att den inte är fantastisk. Glansen i den, den är fullkomligt … Mmm.” Farmor skakade uppskattande på huvudet. ”Är du också klädsnobb, Alice?” Dr Wycombs röst präglades av kärlek till farmor. ”Åh, hon är mycket mindre ytlig än jag”, sa farmor. ”Stora A i alla ämnen varenda termin – du kan föreställa dig min besvikelse.” Faktum var att samtidigt som mina föräldrar inte verkade ha några starka känslor när det gällde att jag skulle gå på universitetet, var det farmor som hade sagt att det skulle vara till hjälp för mig att göra det. ”Stämmer det?” sa dr Wycomb. ”Bara stora A?” ”Jag fick ett A minus i hemkunskap”, medgav jag. Anledningen till det var att på slutprojektet, där Dena, Nancy Jenzer och jag var i en grupp, hade vi lagat Hawaii-köttbullar på lektionen och Dena tappade skålen med orientalisk sås i golvet. ”Är du intresserad av naturvetenskap?” frågade dr Wycomb mig, men innan jag hann svara hade vi svängt in framför en kastanjebrun markis där det stod the pelham med vit skrivstil. ”Gladys, du stannar här och vi är tillbaka om ett ögonblick”, sa farmor. ”Alice, följ med mig in.” Trots att vi lämnade våra väskor i bilen var det inte förrän vi kom in 33
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 33
2009-06-23 13:53:23
som jag till fullo förstod. Vi skulle inte, som farmor hade sagt till dr Wycomb, avboka vårt rum. Vi skulle checka in och sedan gå ut igen och åka i väg i dr Wycombs bil. Farmor förklarade inte det för mig, men när kvinnan bakom receptionsdisken sa: ”Ett rum med utsikt över sjön skulle kosta er sex dollar extra om dagen”, svarade farmor: ”Vi klarar oss bra med rummet vi har.” Hon sa också att vi inte behövde någon bärare. Jag var inte en person som öppet utmanade andra och dessutom betraktade jag mig som farmors allierade. Det var därför, efter att vi hade gått tillbaka genom The Pelhams dunkla lobby och satt oss i bilen igen, som jag inte sa något när hon meddelade dr Wycomb: ”Då var det avklarat och de ställde inte alls till med några problem.” Jag förstod inte anledningen till vårt dubbla bedrägeri – att vi ljög för pappa om var vi bodde, ljög för dr Wycomb om att avboka rummet – men jag visste att gott uppförande innebar att man anpassar sig till den person man är med. Farmor tog min lojalitet för given och det är säkerligen anledningen till att hon fick den. På tågstationen när dr Wycomb hade föreslagit en drink, hade jag föreställt mig att hon menade en restaurang, men i stället åkte vi till hennes lägenhet på Eighteenth Street, och tog sedan hissen upp till sjunde våningen. En hisspojke som var klädd i en uniform som inte var helt olik chaufförens nickade en gång och sa: ”Dr Wycomb” precis innan han tryckte på knappen. Utan någon ytterligare ordväxling åkte vi upp, och när hissen stannade klev vi ut i en korridor klädd med guldtyg i stället för tapeter – inte glittrigt guld utan en diskret blank brokad med matta svärdsliljor som dök upp med smakfulla mellanrum. Hisspojken bar in våra väskor i lägenheten. I rummet där jag skulle bo fanns det två enkelsängar åtskilda av ett vitt marmorbord, och på bordet stod en lampa med en stor fot av hallonfärgat, ribbat glas. Det fanns också ett riktigt väskställ där hissvaktmästaren ställde min väska. Först hade jag tänkt avböja när mannen hade erbjudit sig att bära våra väskor, men när farmor hade tackat ja hade jag också gjort det. Sedan undrade jag om jag borde ge honom dricks, vilket hon inte gjorde. I hennes rum, anslutet till mitt med ett badrum som vi skulle dela, fanns det en himmelssäng, och själva sänghimlen var av silverblå sidenshantung samlat i mitten runt en spegel som var som ett Ritzkex i storlek. 34
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 34
2009-06-23 13:53:23
I vardagsrummet fanns det en blandning av moderna och gammaldags möbler – två långa vita fyrkantiga soffor, en förgylld stol som såg antik ut, en vridbar valnötsbokhylla och många tryck och målningar, en del abstrakta, hängde tätt ihop på väggarna. Dr Wycomb bad ett hembiträde i svart klänning om en Manhattan. Farmor höll upp pekfingret och långfingret: ”Och två Old Fashioned.” Dr Wycomb kastade en blick på mig genom sina kattglasögon. ”Skulle du hellre vilja ha varm choklad, Alice?” ”Hon tar en Old Fashioned”, sa farmor. Till hembiträdet sa hon: ”Med konjak, inte whiskey.” ”Åh, det vet Myra”, skrattade dr Wycomb. ”Glöm inte att jag också är från Wisconsin, Emilie.” När hembiträdet lämnade rummet sa dr Wycomb: ”Myra och jag har något av en tävling på gång. Hon är White Sox-fan, medan jag håller på Cubs. Följer du basebollen, Alice?” ”Inte direkt”, erkände jag. ”Än hinner vi omvända dig. Förra säsongen är jag rädd att Myra hade mer att gotta sig åt, men med Ron Santo så kanske Cubs kan ha en chans i år.” När Myra kom tillbaka med drinkarna, höll farmor upp sitt glas och sa: ”Gladys, jag skulle vilja utbringa en skål. För dig, kära du, för att du är en värdinna i världsklass och en äkta vän.” Dr Wycomb höll upp sitt eget glas. ”Och jag tackar för den och skålar för er – för kvinnorna Lindgren, Emilie och Alice.” Båda två tittade förväntansfullt på mig. ”För basebollen”, sa jag. ”För 1963.” ”Väl talat.” Dr Wycomb nickade eftertryckligt. ”För en underbar tid tillsammans i Chicago”, sa farmor. Vi klirrade med glasen alla tre. Dr Wycomb, visade det sig, hade tagit flera dagars semester för att vara vår värdinna. Vårt första ärende var att införskaffa farmors sobelstola som, vilket jag vid det laget hade på känn, dr Wycomb betalade för utan diskussion. Under de nästföljande dagarna pälsade vi på oss och promenerade tillsammans i staden, och besökte Art Institute, Shedd Aquarium (jag blev skräckslagen och som förstenad av en tremetersalligator) och Joffreybaletten där vi bevistade en eftermiddagsföreställning av La Fille 35
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 35
2009-06-23 13:53:23
Mal Gardée och där dr Wycomb, noterade jag, föll i djup sömn. I Prudential Building sjönk magen när vi åkte fyrtio våningar med hissen – när byggnaden invigdes 1955 hade hissarna varit världens snabbaste – och på fyrtioförsta våningens utsiktsplattform tänkte jag på hur mycket pappa skulle ha njutit av utsikten. Trots att jag hade på mig hatt, halsduk och vantar, var det olidligt kallt i vinden och jag stannade bara ute någon minut innan jag gick in igen. Farmor och dr Wycomb dristade sig inte alls ut på utsiktsplatsen. På kvällarna åt vi tunga middagar lagade och serverade av Myra, bräserade kalvkotletter med katrinplommon, eller lamm och rovor. Den söndagen begav sig dr Wycomb till sjukhuset för att titta till sina patienter, och efter att hon hade åkt till sjukhuset tog jag och farmor en taxi till The Pelham. Vi gick uppför trapporna till tredje våningen – byggnaden var fem våningar utan hiss – och hittade i vårt rum en dubbelsäng och inte mycket mer. Farmor, som andades tungt efter trapporna, tog av överkastet, trasslade till lakanen, fyllde ett glas med vatten från handfatet i badrummet och ställde glaset på fönsterbrädan. Sedan gick hon fram till fönstret, som hade utsikt mot den grå baksidan på en annan byggnad. Det var minus tretton grader den dagen och så mulet att det var frestande att lägga sig på sängen och ta en tupplur. ”Jag är lite dum, är jag inte det?” sa farmor. Jag ryckte på axlarna, fortfarande oförmögen att förmå mig till att fråga om vårt dubbelspel. ”Det är ju inte så att din pappa kommer att ringa hotelledningen och fråga om rummet ser bebott ut”, sa farmor. Det var sant – på grund av kostnaden undvek pappa att ringa fjärrsamtal. De få gånger han gjorde det skrek han på ett otypiskt sätt, som om hans kusin i Iowa skulle höra honom bättre om han höjde rösten. ”Har dr Wycomb nånsin haft en man?” frågade jag. ”Gladys är suffragett. Hon säger alltid att hon inte hade kunnat bli doktor om hon hade gift sig och fått barn, och jag är säker på att hon har rätt. Ska vi gå och värma upp oss med lite te?” Ett kvarter bort hittade vi ett café, till större delen tomt, där vi blev visade till ett litet bord. Farmor skummade igenom menyn. ”Har du nånsin ätit en éclair?” När jag skakade på huvudet sa hon: ”Vi delar på en. De är dåliga för figuren men synnerligen goda.” 36
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 36
2009-06-23 13:53:23
”Är dr Wycomb vän med negrer?” ”Vem har sagt det?” Farmor synade mig. Det verkade inte rättvist att peka ut mamma. ”Jag bara undrade, eftersom det bor många av dem i Chicago”, sa jag. Jag hade på den tiden bara den vagaste uppfattning om protesterna och sittstrejkerna som tilldrog sig i andra delar av landet. Min huvudsakliga påminnelse om ras kom från Dena, som inte fick lyssna på skivor med svarta musiker för sin pappa och därför ville att jag skulle spela Chubby Checker eller The Marvelettes när hon kom och hälsade på. ”Dr Wycomb stödjer desegregation, liksom jag gör, och som du också borde göra”, sa farmor. ”Det betyder bara att de kan äta och bo och gå i skolan där vi gör det. Men om du pratar om att umgås, tillbringar Gladys mer tid med judar än med negrer. Judar blir ofta läkare, vet du.” Farmor studerade mig ingående och sa, liksom apropå: ”Du har väl ingen fästman?” ”Nej”, sa jag, men jag kände hur det hettade i ansiktet. En månad tidigare, precis efter thanksgiving, hade Dena och jag ägnat en eftermiddag åt att åka kälke på Bony Ridge tillsammans med två killar som gick andra året, Larry Nagel och Robert Beike. Det var Robert som hade bjudit Dena, och Dena hade tagit med mig. I innerfickan på sin dunjacka hade Larry stoppat ner en flaska bourbon som vi skickade runt. Mer än en gång hade jag smuttat på farmors Old Fashioned – ibland gav hon mig maraschinokörsbäret – men det här var första gången jag hade smakat alkohol utanför hemmet. Och trots att jag kände en våg av skuldkänslor, visste jag att jag inte kunde tacka nej till whiskeyn utan att framstå för pojkarna och Dena som det jag var – en genompräktig flicka. Därför hade jag druckit ur fickpluntan var och en av de fyra gånger som den kom till mig, och även om det inte smakade gott gjorde det mig varm och avslappnad. Innan vi hade träffat Larry och Robert hade jag varit nervös, men jag började känna mig lugn och ha roligt. Vid ett tillfälle när vi var vid foten av berget, sprang Dena och jag till en träddunge, drog ner skidbyxorna och kissade i snön, fnittriga och obesvärade. ”Skriv ert namn i gult”, hojtade Larry till oss. Mot slutet av kvällen promenerade pojkarna med oss hem, och från andra sidan gatan såg jag Dena och Robert på hennes förstukvist mitt uppe i en djup kyss. I flera minuter stod Larry någon decimeter ifrån mig – vid ett tillfälle, nästan ohörbart, sa 37
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 37
2009-06-23 13:53:23
han: ”Om de inte passar sig kommer deras tungor att frysa” – men efter att Dena och Robert hade dragit sig ifrån varandra och Robert ropat i en högljudd viskning: ”Vi måste sticka, Nagel”, kom han snabbt fram mot mig utan förvarning, hans mun mot min, hans läppar kalla men tungan varm. Hela kyssen varade i ungefär åtta sekunder och involverade mycket huvud- och halsrörelser, som om Larry var med i en pajätartävling, men i stället för paj fanns mitt ansikte där. Sedan var han nere från förstutrappan, på väg längs Amity Lane tillsammans med Robert, och så fort de var på tillräckligt avstånd möttes Dena och jag mitt på gatan och höll om varandra och försökte att inte skrika. ”Ni två hånglade”, väste hon. Fram till att Larry kysste mig, hade jag inte nödvändigtvis trott att jag ville att han skulle göra det, men efter att han hade gjort det var jag glad. Under de fyra veckorna sedan dess hade Robert och Dena gått på riktiga dejter, men Larry och jag hade bara passerat varandra i skolans korridorer och lite vagt gett oss till känna för varandra. På caféet sa farmor: ”Du borde ha en fästman. När jag var hos dr Ziemniak senast visade han mig en bild av Roy, som verkar växa upp till en stilig ung man.” Dr Ziemniak var vår tandläkare. ”Roy Ziemniak är kort”, sa jag. ”Värst vad vi var kräsna. Eugene Schwab, då?” Familjen Schwab bodde två hus från oss. ”Eugene är tillsammans med Rita Sanocki.” ”Inte Irmas och Morris dotter, väl?” Jag nickade. ”Jag har alltid tyckt att hon har grisansikte.” ”Men farmor!” ”Du kallade Roy Ziemniak kort, kära du. Och jag menar inte att vara elak när det gäller Rita, men du måste veta vad jag pratar om. Det är hennes ögon och näsa.” Just då kom servitrisen för att ta vår beställning, och när hon hade gått sa farmor: ”Jag hade blivit friad till två gånger när jag var i din ålder. Det är dags för dig att dejta.” ”Vi har hittat en gentleman åt dig”, meddelade dr Wycomb nästa kväll vid middagen. Vi åt kotlettrad av lamm, kuvertbröd rullade i smält smör och kronärtskockor – ytterligare en sorts mat jag aldrig hade smakat, och som dr Wycomb tydligen beställde en gång om året i en spjälkorg från Kalifornien. Farmor hade visat mig hur man tog loss bladen och 38
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 38
2009-06-23 13:53:23
doppade dem i smör, hur man försiktigt skrapade av köttet med framtänderna. ”Marvin Benheimer är son till en av mina kolleger, en expert inom gastroenterologin”, berättade dr Wycomb för mig. ”Han går andra året på Yale University och han är mycket lång. Han hämtar dig i morgon klockan sju.” ”Vad roligt”, sa farmor. ”Hämtar han mig här? I morgon?” ”Det är nyårsafton”, sa farmor. ”Vi tänkte att det skulle vara roligt för dig efter att ha varit tillsammans med två gamla damer hela veckan.” ”Jag tycker om att vara med er två.” ”Du behöver inte gifta dig med honom, Alice”, sa farmor. ”Betrakta det bara som övning. Det är viktigt att veta hur man uppför sig i en rad olika sociala situationer.” Jag kunde inte säga till farmor att hon underskattade mig – jag kanske inte hade varit på några egentliga dejter, men Larry Nagel var inte ens den första personen jag hade kysst. På Pauline Geisselers fjortonårsdag i nionde klass när vi hade vi lekt ryska posten, hade Bobby Sobczak valt mig, och sedan blev det min tur och jag valde Rudy Kuesto. Båda hade smakat jordnötter för det var ett av de snacks Pauline hade på festen. ”Du ska inte oroa dig”, sa dr Wycomb. ”Marvin är en rejäl och duktig ung man. Han bjuder ut dig på middag, och sen tar han med dig till Palmer House där din farmor och jag kommer att ta en drink tillsammans med hans föräldrar och så firar vi in nyåret tillsammans allihop. Det låter väl inte så förfärligt, va?” Innan jag hann svara lade farmor ifrån sig gaffeln och log med hela ansiktet. ”Det låter perfekt”, sa hon. Han hade på sig kavaj och slips, och jag var klädd i kilten och blusen jag hade haft på tåget från Riley, men inte den runda broschen eller den gröna ylletröjan. ”Den är manlig”, hade farmor sagt om tröjan när jag kom in i vardagsrummet för att visa henne och dr Wycomb utstyrseln, och trots att jag protesterade och sa att jag skulle frysa, sa hon att det var en kort promenad till restaurangen. Marvin stannade kvar en stund hos farmor och dr Wycomb innan vi gick till restaurangen. När Myra frågade vad han ville dricka sa han: ”Jag tar en Miller, om ni har”, och tillade sedan med samma tonfall av obefogad entusiasm som presen39
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 39
2009-06-23 13:53:23