Tidigare utgivning: Sweet Lolita 2018
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0646-6
© Christina Sehlstedt 2019 Utgiven av Piratförlaget, Stockholm 2019 Omslag: Emma Graves, designstudioe.com Omslagsfoto: Shutterstock och Jonas Hafner/Trevillion Images Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2019
Prolog
”OM NI SER det här, är jag död.” Tonårsflickan viskar orden till spegeln. När hon hör dem uttalade inser hon att vetskapen om att hon kommer att dö funnits länge. Det är inte troligt att hon kan lura döden fler gånger. Kommer hon ens att få uppleva en födelsedag till? Vill hon? När hon vrider på huvudet och stryker bort en hårslinga syns stativet som står snett bakom henne. Kameran är uppställd på sin vanliga plats. Håret hänger längs ansiktet, får det att se mer avlångt ut än vad det är. Det artificiella ljuset från glödlamporna som ramar in den stora spegeln avslöjar rester av smink, ögonskuggan glittrar fläckvis och concealern har fastnat i linjerna under de rödgråtna ögonen. Hon letar bland flaskorna på toalettbordet och tar fram ett ansiktsvatten med grön etikett. ”Pixi’s Glow Tonic, en av mina favoriter. Rengör, men torkar inte ut huden och du får ett fantastiskt glow.” Rösten är fejkat glad och leendet med det utsmetade läppstiftet liknar mer en clowns. Hon håller upp plastför7
packningen och häller ut lite på en bomullsrondell. Sedan drar hon bort lager efter lager av smink. Papperskorgen fylls av runda spår i beige. De rosa akneblemmorna framträder tydligt i blekheten och den tunna huden runt det vänstra ögat har en grönblå nyans. Skyddsmasken hon sätter på varje morgon och tar av varje kväll, precis här vid bordet, sittande på pallen i bambu, är borttvättad. Ansiktet som möter kameran i spegeln är avklätt. Hon drar av linnet, blottar halsen för kameran. I spegeln lyser de röda prickarna, tätt liggande som ett halsband. Det gör ont att svälja. För en gångs skull ska hon tala sanning. Ögonen fylls av tårar, som rinner nerför kinderna, droppar på den tunna huden på halsen och stoppas av spetskanten på bh:n. ”Jag vet att ni är besvikna på mig. Ni tycker att jag har varit usel på att uppdatera på sistone. Ni har haft olika teorier, men de är alla fel.” Hon drar en hand genom håret, lägger över det på sin högra axel. ”Sanningen är att jag inte är den ni tror. Jag är fake, fake news, ingen av er skulle följa mig om ni visste”, viskar hon till kameran. Det finns två utvägar. Båda är lika skrämmande. ”Om jag lever i vår sticker jag, börjar om, skapar mig ett nytt liv. Då får ni aldrig se det här.” Hon tar ett hackigt andetag och blickar rakt in i kameran genom spegeln, som om hon kunde se sina tittare. ”Men om jag dör vill jag att ni är mina vittnen.” 8
KAPITEL ETT Morgon, fredag 25 augusti. Fannydalsplatån, Nacka.
Kajan Berglund öppnar ytterdörren till sitt radhus möts hon av en man i en sladdrig linnekostym och alldeles för vida byxor. Fingret är kvar på ringklockan och hårfästet är blött av svett. Hon lägger märke till att mannen har runda, rödflammiga fläckar på kinderna, på det vis som barn får när de har lekt oupphörligen i flera timmar och inte kan hejda sig ens för att gå på toaletten. ”Vad kan jag hjälpa dig med, unge man?” säger hon utan att låtsas om att hon känner igen honom. ”Magnus Modin heter jag, reporter på Probono”, säger han med bred västgötsk dialekt och viftar med en telefon mot hennes ansikte. ”Ja?” säger hon och drar ihop morgonrocken kring dekolletaget, som hon märker hamnar i mannens ögonhöjd. Den rundlagda reportern blåser upp sig för att presentera sitt ärende men hon avbryter honom. ”Jag hoppas att du har något viktigt att fråga när du söker upp mig hemma i min bostad, vid en minst sagt okristlig tidpunkt.” NÄR KRIMINOLOGIPROFESSOR
9
”Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag har”, säger han och har en oroväckande nöjd uppsyn. Medan mannen gräver i sin slitna portfölj listar Kajan möjliga anledningar till att reportern står utanför hennes dörr efter att i flera dagar ha försökt nå henne. 1. Han har en kopia av ett representationskvitto från vårfesten med kvinnorna på institutionen som onekligen pimplade en hel del vin. Helt ointressant. 2. Han har uppgifter kring hennes nya uppdrag. Halvt intressant. 3. Han har luskat reda på situationen med Ante. Skulle behöva hanteras. Reportern hittar vad han söker och plockar fram ett gulnat tidningsurklipp som han vecklar upp. ”Jag skulle vilja ha svar på ett par frågor som gäller en händelse i Stockholm 1986, närmare bestämt i november…” Kajan tar stöd mot dörrposten för att hålla sig upprätt. Så det kom nu, i alla fall. ”Är du allvarlig, det är mer än trettio år sen?” Hon köper sig tid medan hon om och om igen läser rubriken som löper över de två tidningssidorna från kvällstidningen som reportern håller upp framför henne: Knarkkung anhållen – misstänks ligga bakom den största narkotikahärvan i Sverige någonsin. Uppslagets dragarbild föreställer en solariebrun man i trettioårsåldern, med en tjock guldkedja runt halsen, som 10
föses in i en polisbil av två stadiga piketpoliser. Han tittar upp på fotografen precis när han böjer ner huvudet för att inte slå i biltaket. Hans händer är bakbundna i ett handfängsel. Bilden är tagen utanför hans lägenhet på Hornsgatan. Marko. ”November 1986?” säger hon högt och minnena kommer forsande tillbaka till henne. ”Jag var inte ens i Sverige, jag flyttade tillbaka till Finland i oktober 1986 och bodde i Helsingfors i tio år.” Mannen som kallas Mopsen räcker tidningsurklippet till henne och hon tar motvilligt emot det med en enda tanke i huvudet: Hur mycket vet han? ”Det är jag väl medveten om. Men titta noga på det här fotot”, säger han och pekar på en mindre bild på höger sida ovanför en faktaartikel som redogör för den gripna mannens bakgrund. Fotografiet är taget en tidig morgon utanför Black Cobra på Bondegatan på Södermalm och föreställer en grupp människor. En solbränd man i randig kostym håller om en smal ung kvinna med våfflat hår, de långa benen i nätstrumpor och vita höga stövlar. Hon håller en rykande cigarett i handen och bär en låda på magen. Mopsen pekar upphetsat på personerna på fotografiet. ”Marko Holm. Ägare till den tidens största svartklubb, Black Cobra. Dömd till sex års fängelse för knarksmuggling och utpressning bland annat. Lasse, hovmästare på Café Opera, som senare åkte fast för att ha sålt heroin till gästerna.” Han pekar på en blond kvinna och fortsätter: ”Maria Roos, cigarettflicka och ligans mest framgångsrika 11
langare, dömd för grovt narkotikabrott, och en viktig länk mellan försäljarna på gatan och Marko.” Han pekar till slut med en lätt skakande prinskorv till pekfinger på flickan med våfflat hår och nätstrumpbyxor. ”Den här tjejen känner du kanske igen? Kaisa Karlsson, enligt uppgifter till mig, en av Stockholms mest populära cigarettflickor trots sin unga ålder. Har jag fel, Kaisa?” Bruset i öronen ökar och hon hör nästan inte vad han säger. ”Det är möjligt att det är jag.” Kajan sväljer för att få bort locket för öronen och rättar till bysten. ”Jag var ung, tjugo år, ute i svängen. Det är knappast ett brott att befinna sig på samma plats som kriminella människor.” Mopsen kråmar sig som om han vunnit första pris i en hunduppvisning. ”Jag har fler bilder, förstår du. Ett gäng foton tagna av en stammis på 88:an. Bilder som visar fröken med armarna runt Marko inne på den mytomspunna nattklubben på Regeringsgatan, och kokainet flödar runt om.” ”1986…”, säger hon. ”Var du ens blöjfri då? Du kanske ska ta och kolla upp dina källor, klubblivet på den tiden var ganska vilt om man säger så. Större delen av Stockholms dåvarande innefolk skulle kunna hamna på en vimmelbild tillsammans med de som fick sina inkomster på samhällets skuggsida.” ”Du säger det, ja. Men jag har flera av varandra oberoende källor som säger att du också var Markos flickvän, skriven på hans adress under flera månader. En adress där 12
polisen i en husrannsakan fann både vapen och flera kilo heroin, till ett värde av över åtta miljoner kronor på gatan. Hävdar du att du inte kände till den öppna knarkhandeln, professorn? Det som är mest spännande är att du slapp undan lagens långa arm. Varför det?” Han håller upp sin telefon och trycker på en röd inspelningsknapp. Hon böjer sig fram och stänger av. ”Vad är syftet med intervjun?” ”Jag har ett antal frågor som jag vill att du svarar på. Det handlar om den brottsutredning som följer på gripandet av Marko och din eventuella inblandning i den knarkhärva på Stockholms krogar som uppdagades då. I egenskap av professor i kriminologi är det givetvis av stort allmänintresse om du har ett kriminellt förflutet.” Han sätter på mobilen igen och håller fram den mot Kajan. De avbryts av ett ljud bakom dem. Det är Aida Svantesson som kommer ut från köket med Alice i famnen. Hon är rufsigare än vanligt i håret, och har endast ett urtvättat nattlinne på sig. ”Vad händer?” frågar hon och Kajan uppfattar hur Mopsen sticker fram huvudet bakom henne. ”Mop… Magnus?” säger Aida. ”Vad gör du här?” Mannen i dörren ser lika förvånad ut han när han får syn på sin före detta kollega i kriminologiprofessorns hus. ”Jag undrar precis detsamma?” säger han, men avbryts av Kajan. 13
”Den här unge mannen ska just gå, annars anmäler jag honom för hemfridsbrott”, säger hon och puttar mer eller mindre ut Mopsen med hjälp av bysten och stänger dörren i ansiktet på honom.
14
KAPITEL TVÅ Morgon, fredag 25 augusti. Fannydalsplatån, Nacka.
i den chockrosa morgonrocken står kvar med ryggen mot ytterdörren och hela kroppen darrar. Aida har aldrig sett Kajan i liknande obalans förut. ”Vad var det där om?” Hon sätter ner Alice, sin nio månader gamla dotter, på golvet och skyndar fram till Kajan, men stoppas av en handflata. ”Han är fel ute, väldigt fel ute”, säger Kajan på sin omisskännliga finlandssvenska. ”Fel ute om vad?” frågar Aida utan att få svar och följer efter Kajan in i köket, med Alice krypande efter sig. När hennes nyblivna hyresvärdinna ett par minuter senare serverar det vita teet, med exakt rätt temperatur, sjuttiofem grader, verkar hon redan ha återfunnit sin forna pondus. ”Te?” ”Öh, ja tack. Men vad var det där om?” frågar Aida igen, sätter Alice i barnstolen vid vardagsrummets stora matsalsbord, och börjar mata henne mikrovärmd gröt DEN STORA KVINNAN
1
med en tesked. ”Varför viftade Mopsen med ett gammalt tidningsklipp?” Kajan tar en klunk av teet ur sin favoritkopp från tehandeln i Gamla stan och trummar med fingertopparna mot matsalsbordets kant. ”Junt, han är en liten junt”, säger hon. ”Du måste ta reda på vad han har för källa.” Aida förstår först inte vad hon menar. ”Du kan inte mena allvar”, säger hon. ”Jag har ingen aning om vad Mopsen har för källa, och skulle jag få reda på det kan jag inte tala om det för dig. Det är olagligt. Då bryter jag mot källskyddet. Sen är jag mammaledig, eller ja, jag har inte ens ett frilanskontrakt med Probono för tillfället, det blir jättekonstigt om jag kommer ner till redaktionen och ställer massor av frågor.” ”Äsch, det där borde du väl komma runt på något sätt. Jag måste få reda på vad det är han vet”, säger Kajan och betonar ordet måste. ”Snälla Kajan, kan du börja med att berätta vad allt det här handlar om?” ”Eventuellt senare”, blir svaret. Aida tittar på kvinnan mittemot henne som hon börjat betrakta som en vän och känner hur ilskan växer inuti henne. ”Vad får dig att tro att jag ska offra min journalistiska heder och bryta mot lagen när du inte ens talar om vad saken gäller. Vaffanculo!” Hon reser sig så häftigt att koppen välter och den blek16
vita vätskan rinner farligt nära femtusenbitarspusslet över Paris som ligger påbörjat på kortsidan av bordet. Huden runt Kajans sammanpressade läppar stramar medan hon räddar Frankrikes huvudstad från flodvågen av te. Alice som har gröt i hela ansiktet plaskar förnöjt med handen i pölen som bildats framför henne och släpper ytterligare en grå grötklump på parkettgolvet. När lugnet åter lagt sig får Aida syn på framsidan på dagens DN som ligger på stolen bredvid henne. Förstasidan pryds av en stor bild på två män och två kvinnor på ett podium med mikrofoner framför sig. Kvinnan i orange klänning känner hon mer än väl igen. Aida lyfter upp tidningen. ”Höll du en presskonferens i går? Det missade jag.” Hon läser texten under bilden. ”Va! Varför har du inte sagt att du ska lösa fallet med försvunna Linn Alvén?” ”För det första ska jag inte lösa fallet. Det har vi poliskåren till, även om den uppenbarligen är för inkompetent för att klara det själv”, säger Kajan och reser sig från bordet med sin tekopp i handen och försvinner in i köket. Aida hör kranen spola och svaga dunsar innan Kajan kommer tillbaka utan kopp, men med en sopborste med matchande skyffel och en välanvänd Electroluxdammsugare som hon ställer framför Aida. Hon går tillbaka in i köket och återvänder med en hink med en mopp i och en sopsäck. ”Vad gäller utredningen så är jag inkallad som oberoende granskare, och kan förhoppningsvis med hjälp av 17
min erfarenhet av kalla fall hitta brister i utredningen och på så vis ge den lite ny fart. Jag ska få en dragning klockan nio, och har inte gjort mig i ordning ännu, så om du ursäktar får du faktiskt se till att återställa mitt vardagsrum till acceptabel standard.”
18
KAPITEL TRE Morgon, fredag 25 augusti. Fannydalsplatån, Nacka.
hånler på höjden i spegelbilden som möter Kajan Berglund inne i badrummet. Den gör henne inte rättvisa. Inte alls. Klart att Mopsen skulle förstöra hennes morgon just i dag. Hon blundar, böjer nacken framåt och masserar den med hårda fingertoppar, noga med att inte bryta de rödmålade naglarna. Parallellt räknar hon till tio för att stänga ute ljudet av Alices gallskrik från nedervåningen. Hur är det möjligt att de bara bott här i två dagar? Hon kunde inte säga nej när Aida ringde och frågade om att få bo här några veckor, kanske för att hon kände att hon var skyldig Bianca att ge hennes syster husrum. Bianca, Kajans före detta doktorand och Aidas lillasyster, vars död lett till att deras vägar korsats ett drygt år tidigare. Kajan sträcker sig in i badrumsskåpet efter det sista halmstrået för ett yngre ansikte: en svart tub med Instant firm temporary face tightener och lägger på ett tunt lager av krämen, när mobilen som ligger på handfatet ringer. Hon skyddar den från sina kladdiga händer genom att
B E K Y M M E R S RY N K O R N A I PA N N A N
19
greppa tag i en handduk innan hon svarar med sin officiella röst och så små munrörelser som möjligt för att inte förstöra krämens utslätande effekt. ”Kajan Berglund.” Det är den alltid lika hurtiga projektledaren på prbyrån som fått i uppdrag att sätta organisationen Flickors rätt på kartan. ”Nämen, hej på dig. Vilken tur att jag fick tag i dig…”, börjar hon en längre svada som utmynnar i information om invigningen av Tjejmilen nästa lördag som Kajan i ett svagt ögonblick sagt ja till att medverka vid. Hon sätter telefonen på högtalare, lägger den på en hylla och ger små ljud ifrån sig medan hon sitter så stilla hon kan och låter krämen verka. När Kajan sköljer av ansiktet med ljummet vatten och baddar det med en varm handduk lyckas hon höra enstaka ord som frukost, chiapudding och smoothies, men väljer att tolka informationen som irrelevant. ”Vi är oerhört glada och hedrade att du vill lyfta denna viktiga fråga om flickors rätt till en skyddad plats i sitt hem”, avslutar projektledaren samtalet. Den rosa klänningen smiter åt runt bysten och framhäver hennes former väl, konstaterar Kajan innan hon går nerför trappan. Hon sneglar mot bordet och noterar att det värsta saneringsarbetet är gjort. Golvet är fullt av utspillda duplobitar som hon får kryssa sig mellan för att ta sig till hallen. Aida sitter i soffan, gömd bakom den uppslagna 20
morgontidningen, och enbart det mörka trassliga håret i en knut på huvudet sticker upp. Hon tar ner tidningen när Kajan passerar. ”Vad tror du har hänt Linn? Lever hon? Har hon stuckit, sin första dag som myndig? Kan hon vara kidnappad? Eller mördad?” Aida följer efter henne ut i hallen med tidningen i handen och stannar i dörröppningen. ”Oj, vad uppklädd du är! Någon särskild anledning?” Kajan ignorerar hennes kommentar och väljer med omsorg ett par höga pumps i puderrosa som matchar den nya sjalen från Hermès som hon köpte på NK häromdagen. Aida verkar inte lägga märke till att hon inte får svar utan återgår till Linn Alvéns öde. ”Det är så konstigt, alltihop”, fortsätter hon. ”Hur kan en tonåring försvinna från jordens yta, utan ett spår på nästan sex månader? Visst var det i början av mars hon försvann?” När hon inte får svar tar Aida upp tidningen och läser högt. ”Hon anmäldes försvunnen på kvällen den åttonde mars. Det sista spåret är en snapchatbild. Den lades upp 04.40 samma morgon efter att Linn lämnat sin egen artonårsfest, säger Mikael Lund, kommissarie på utredningssektionen vid Regionala utredningsenheten i Stockholm, RUE”, citerar hon ur tidningen innan hon tystnar och stirrar på Kajan. ”Mikael Lund, är det din Micke? Ditt ex? Visst sa du häromdagen att han var en av de där superpoliserna som jobbar med stora fall på RUE?” Kajan, som precis tagit på sig en beige trenchcoat, drar åt skärpet i midjan och speglar sig i hallspegeln. Hur 21
många frågor kan den där journalisten ställa egentligen? ”Ja, det är Micke som leder utredningen.” ”Spännande! Så du ska granska en utredning som leds av din före detta man. Något du vill dela med dig av kring det?” Det verkar som om saken roar henne. ”Nej tack, jag har inte tackat ja till att fläka ut mitt liv i en söndagsintervju i och med att du fick flytta in här”, säger Kajan och stänger dörren efter sig med en hög smäll.
22