9789163886621

Kapitel 1

sjölejonet flög. Ja, det for genom luften. Under honom strömmade märkliga ljud och varelser. Höga hattar, långa snablar, nyfikna ögon och mjuka nosar som kittlade hans mage.

Allting såg verkligen annorlunda ut. Inget var längre blått och blött, ingenstans en ocean av vackra vågor. Här var det rött och gult, varmt och böljande av vilda djur. ”Pompa och ståt!” ropade den knubbige lille mannen som burit omkring på sjölejonet och visat upp honom för hela cirkusen. ”Ståt och pompa! Välkomna nya stjärnan till denna 7

här världen med varmaste applåden.”

Han tog av sig hatten och satte sjölejonet däri.

Det lilla sjölejonet hängde över brättets kant och kikade försiktigt ut över sin publik, utan att veta att det ens kallades publik, den första han någonsin haft.

Morrhårens mjuka böjar gjorde att det såg ut som om han log och trivdes, och publiken klappade händer­ na så länge att sjölejonet tänkte att de nog förväntade sig att han skulle göra något.

Men eftersom det inte fanns några fiskar att fånga, båtar att hålla sig undan eller sjögräs att trassla sig ur, gjorde han det som hans mamma och pappa alltid brukat göra för att lugna och glädja sin lilla unge: han började att sjunga.

Han sjöng om det han tänkte på. Om havet, som tills i natt hade varit hans hem, om längtan, om sin mamma och pappa som han hoppades att han snart skulle få träffa igen. Han sjöng om allt han såg om­ kring sig och om en ny värld som han aldrig sett förut men nu skulle leva i.

Allt stannade upp. Aldrig hade de hört något så egendomligt vackert.

Aldrig hade väl det röda varit så rött eller det gula så gult. Nej, ingen hade någonsin varit med om ett uppträdande som det här.

9

Till en början satt det lilla sjölejonet ihopkrupen alldeles stilla i hattens runda öppning, men snart stack hans ljusbruna öron försiktigt upp och svängde med i tonerna som friska blommor i en vårvind.

Snart spred sig gunget från djur till djur och strax gungade publiken och hela hatten som rena rama festnatten. Sjölejonet studsade från ena sidan av den solbrända cirkusgården till den andra. Hela tiden blundande, av blygsel kanske, eller bara för känslans skull. Och vilken känsla sedan!

Om man efteråt hade frågat vilken sorts sång de just hade hört och vad sången handlat om, skulle man ha fått till svar; att det var en vaggvisa och en julsång, en schlagerfavorit och en paradmarsch, en kärlekslåt – och framförallt – att melodin handlade om just dem, att sången rymde det allra viktigaste i deras liv.

Sådan var den, sjölejonets melodi, att den fick alla att känna sig viktiga och utvalda. ”Du vara stora artisten, minsann, du lille vän”, sa direktören Maffioso när han hämtat sig och torkat bort en glädjens tår. ”Inte gömma dig nu.”

Han knackade på hatten. ”Du syns vet du! Javisst, nu måste vi bara hitta ditt snitsiga namn ”, sa direk­ tören och lyfte på hatten. ”Tittut!”

10

Cirkusens alla djur, den skäggiga damen, lindansörerna och de danska clownerna, alla samlades de kring cirkusdirektören och det lilla sjölejonet. ”Vad säger ni, vad kunde han heta?” ”Flamman”, föreslog eldslukarna. ”Djungelvrål”, tyckte lejonen.

Då tog Maffioso ett glädjeskutt och sa: ”Nej, nu vet jag, pang på rödbetan! Han kunde heta Singer. Vår egen soulsångare från Öster.” Han gick ner på knä och grabbade tag i sjölejonets lilla labb. ”Ska vi säga så, käre du?”

Singer blinkade till och nickade. ”Perfekt. Singer det får bli!”

Och eftersom det var direktören som bestämde på cirkusen var det ingen som sa emot. Maffioso bestämde också att Singer skulle få bo i vilda vagnen och hålla den andra nykomlingen sällskap.

Kapitel 2

den andra nykomlingen var lejontämjarungen Manfred som kommit att bli utan sin mamma och pappa han med.

Sida vid sida hamnade de. Singer sov i sin apelsin­ låda och Manfred i sin vagga. Och från allra första stund höll de varandra i kärt sällskap medan cirkus­ karavanen slingrade sig längs all världens vägar.

När våren kom kunde de sitta uppe på vilda vagn­ ens tak medan karavanen lekte sig fram. De räknade tuppar som snurrade i kyrktornen.

Om somrarna surrade de med bina och lärde sig att lägga patiens utan att bli en idiot.

Om höstarna tränade de sig på att stå på huvudet i motvind och göra kullerbyttor i medvind.

När vintrarna tog fart brukade de vira in sig i skäggiga damens julklappshalsdukar och rulla sig till en stor snöboll.

Allt gjorde de båda vännerna tillsammans. Till och med födelsedagarna firade de ihop.

Manfred och Singer hade nämligen fötts samma stjärnfulla natt, någonstans mellan norra bergen och södra savannen. Den lilla skillnaden var bara att när Manfred fyllde ett år fyllde Singer redan nio, på sjölejons vis.

Så en klar höstdag när de tände nio ljus på Manfreds tårta sken åttioen ljus på Singers. Så märkligt var det, att när Manfred ännu fyllde barnår höll hans käre vän Singer på att bli gammal.

Just den här klara höst­dagen hade Singer verkat lite virrig.

När Manfred frågade hur det var fatt svarade Singer att han bara tänkte sig bort och lite iväg en stund. Singer hade inte snurrat bollarna på nosen lika snitsigt som han brukade. Han hade hellre velat lyssna på radions sjörapport än blåsa ut sina födelsedagsljus.

Men, äsch, det var väl inget underligt med det. Att hans vän de senaste veckorna hade nynnat på en och samma gamla visa till kvällskaffet och inte hittat på nya godnattmelodier som han gjort förr var inget Manfred tänkte på. Tvärtom, nu kunde han texten och låg i sin våningssäng och sörplade och sjöng med. Även om de andra djuren, i synnerhet pudlarna, klagade på att de fick ont i öronen.

Kapitel 3

i en av det gröna inlandets dalar hade cirkussällska­ pet slagit sig till ro några timmar. Då och då behövde de vila ut eftersom de alltid var på väg från en lysande föreställning till en annan.

Det var tidig morgon och alla sov i vagnar och tält.

Alla utom en mörklocksrund liten pojke med för stora byxor och för långa strumpor.

Manfred satt uppkrupen i hömolnen och tänkte på alla morgnar han vaknat under den glödande cirkushimlen. Det fanns popcorn i polkastrutar sedan kvällen innan som Manfred åt medan han vande sig vid den nya dagen.

17

Det finns inget så vackert som kulört höstmörker, tänkte han och räknade de gungande strecken av glada lyktor som svävade mellan tälttopparna. Vilken tur jag har, i vår kärleksfulla karavan känner jag mig aldrig borta, bara hemma.

Han reste på sig, borstade av tröttheten och gick bort till matlasset som han skulle hämta till sina sovande vänner.

Vid ljudet av frukostflingornas fras brukade de titta upp och blinka sömnigt mot den pigga morgonsolen.

Så skedde också denna dag. Några hade råkat sparka av sig täcket, en och annan svans slängde slött uppifrån våningssängarna. ”Jag är hungrig som en varg!” pep lammet. ”Jag är svulten som en björn!” bullrade björnen. ”Hungern river som en hyena!” jamade tigern.

Alla skrattade och högg in.

Alla skrattade utom Manfred.

Något kändes fel.

Någon saknades.

Plötsligt såg Manfred att en plats var tom. En viss apelsinlåda stod där ödslig och ensam. ”Var är vårt sjölejon? Var är Singer?”

18

Kapitel 4

djuren tittade upp från sin frukost och slutade äta.

Vid sjölejonet Singers stickiga halmsäng fanns nu bara den långa julklappshalsduken, två prickiga bollar och en liten radio. De glänsande frukostfiskarna låg orörda på sjölejonets bricka. När Manfred tänkte efter hade han varken fått sin sjöblöta morgonpuss eller blivit morrhårskittlad på kinderna som annars.

Han skakade på huvudet. ”Singer är borta! Vår Singer har gett sig av. Det borde jag ha förstått!”

Manfred ställde sig upp.

Det blev så tyst som det egentligen aldrig kan bli på en cirkus. Inte ett pip, inte ett morr hördes.

19

Tystnaden lät sorglig. Djuren la sina tassar över ögonen och böjde sina mjuka nackar mot marken och suckade.

Allt blev stilla som efter ett avsked.

Manfred gick sakta bort till Singers plats och sjönk ihop. ”När jag fnular på det har jag inte hört Singer sjunga på flera dagar, eller sedan jag vet inte när”, suckade han och rev upp en storm i sitt lockiga hår. ”Inga sånger till morgonkaffet och inga till kvällsmackan …”

Manfred tog upp en av Singers glada bollar och satte den under hakan. ”De brukade fara som eldflugor mel­ lan tälten, de lysande tonerna i Singers melodier …”

Djuren lyfte sina sorgsna blickar, log mot varandra och nickade.

”Jo, vi märkte det väl allihop”, mumlade någon. ”Han slutade bry sig om applåderna och Melodi­ radion också.”

När Manfred tänkte efter var det ju många saker som hade förändrats. Födelsedagskalaset var en sådan sak. Inte ens när Singer sa att han nog inte orkade blåsa ut alla ljusen på tårtan hade Manfred förstått hur ledsen hans vän var. ”Kanske för att jag inte stod ut med att något saknades honom … Det fick liksom inte vara så. Han skulle ju vara glad, med mig, vara här …” ”Men samtidigt kan man ju förstå honom på något sätt”, viskade någon. ”Jo, nog har man tänkt lite bort och lite iväg ibland”, surrade flera.

Det tog en stund för Manfred att liksom vakna till igen. Han satt kvar bland Singers saker och borrade ner händerna i halmen som för att hitta ett sista strå i Singers apelsinlåda. Så lyfte han blicken. ”Förlåt, vad sa ni?” ursäktade han sig, men ingen hann svara för just då hasade den blygaste av cirkus­ ens vänner fram. Det var den lilla purpursälen Viola.

Viola, som alltid brukade vara tyst, hade tagit mod till sig och slog nu ut med sina små labbar. ”Jag tror att jag kanske kan veta något …”, sa hon försiktigt.

21

”Vad?” undrade Manfred. ”Säg!”

Sälen såg på dem med sina runda sorgsna ögon.

Sedan sa hon stilla: ”Han kallade sin längtan för havet.” ”Havet”, sa Manfred och blundade. Han drog in den välbekanta doften av hö och varma djur, av sockervadd och bensin. ”Men jag förstår inte … Här finns väl allt man kan önska sig? Här finns väl allt vi behöver? Visst trivs ni på den här cirkusen? Här får ni ju visa upp era ränder, svinga er högt och stå på händer, bada i strålkastarljuset! Här finns väl allt man kan drömma om?” ”Jadå …”, sa några försiktigt. ”Jodå, vi har i alla fall tid att spara på drömmar …”, sa någon annan. ”Och goda kamrater att berätta dem för finns det, jodå, så att det får gå …”, sa en tredje.

Men Manfred hörde inte tveksamheterna som smugit sig på, han var alldeles för orolig. ”Havet”, sa Manfred. ”De där orden i Singers god­ nattsång.” Han sjöng några rader som han kom ihåg.

Viola nickade. ”Precis, den handlar nog just om det, hans längtan och så.”

Manfred dök ner med huvudet i halmen. ”Men att jag inte tänkt på det tidigare!”

22

”Jo, och om man lyssnar lite mer finns det nog flera här som känner en sorts havslängtan, ja, som Singers.”

När Manfred tittade upp ur höet var håret spretigt som på en fågelskrämma. ”Det visste jag inte, att flera av er kände så … känner den där längtan.”

Men så var det ju, och några satte genast igång att längta. ”Jo, jag tror”, sa den stolta strutsen och viftade med plymerna, ”att havet är ett annat ord för öknen. En oändlig sandig vidd där man kan springa ikapp med sin egen skugga och svalka huvudet i sanden. Det är säkert dit han har tagit sig, vår Singer. Eller hur, Manfred?”

23

Manfred hann bara säga oj och aha innan den svarta kaninen snurrade på öronen. ”Jag tror att havet är en stor skir plats under en björk. Ja, en saftig och solig glänta där man kan landa mjukt mellan natt och viol och stampa i sin egen takt.

Det är där Singer är!”

Manfred såg sig fundersamt omkring. ”Fortsätt, mina vänner.” ”Jag … jag tror”, sa den flängiga schimpansen och dängde med armarna, ”att havet är samma sak som djungeln. En lekplats där man kan svinga sig mellan grenar och skrika sig hes. Jag är säker på att det är dit han har slängt sig, vår Singer.”

Och Manfred lyssnade på alla som ville berätta och han fylldes av en märklig känsla. Han kunde inte förklara vad det var.

Han ruskade på sig. ”Inte vet jag åt vilket håll jag ska gå, men ett vet jag. Singer ska inte behöva vara ensam med sin längtan.”

Ett efter ett reste sig cirkusens djur upp. ”Nej, aldrig ensam!” sa alla i kör. ”Nej, ensam får han inte vara! Det kan få vilken stjärna som helst att slockna!” ”Hörni, tänk efter nu, finns det ingen som hört honom säga något? Finns det ingen som vet åt vilket 24

håll Singers hav kan tänkas ligga?”

Viola, den lilla purpursälen, vinkade ivrigt. ”Jag kanske kan hjälpa till även med det.”

Manfred lyfte försiktigt upp henne. ”Jag har något att förklara”, viskade hon.

26

Kapitel 5

”lilla viola, berätta nu vad du vet”, sa Manfred tyst så att ingen skulle höra.

Det hela verkade lite hysch-hysch.

Violas mjuka labbar darrade. ”Jo, härom­dagen, i onsdags eller kanske förra fredagen, i alla fall alldeles för någon liten vecka sedan, då, när jag bäddade om Singer, du vet, han frös så mycket om fossingarna, då sa han: ’Jag vet inte längre vad det är och kanske inte alls var det ligger, men om nätterna drömmer jag mig tillbaka till havet’.” ”Fortsätt är du snäll”, sa Manfred. ”Jo, Singers hav är en ocean av vackra vågor.

27